Kollektivt skrivande, experiment på Knutpunkt

Under vår workshop i kollektivt skrivande på Knutepunkt i Norge använde vi programmet SubEthaEdit, tre bärbara macar och en projektor.

Programmet hette först Hydra (innan de blev stämda, någon annan hade ju trademark på det mytiska monstret från antika grekland!) och det begreppet har levt kvar som verb i vårt gäng. Att hydra en text innebär att skriva den tillsammans med det här verktyget, som egentligen är skapat för att hjälpa programmerare att samarbeta med kodande.

De som inte satt vid datorerna kunde agera improvierat utifrån vad som skrevs på datorerna eller bara kolla på, för att hoppa in senare (texten projicerades direkt på en av rummets väggar). Vi började med att kasta fram lite berättelse-element:

djup mörk sjö – våld – sjukhusmiljö – järnrör – observatorium – park – alkoholism/rusmissbruk – snö – tvång – förort – adrenalin – sprutor – tunnel under en bro – sandlåda – tågstation – busskur – gammal dam med shoppingvagn – tolvårig grabb som stulit mammas revolver – man med pondus och plommonstop – stor läderväska – barn med blommig kjol – fiskare i roddbåt – 13-årig heroinist – pensionerad kommunist – hemgjort punkfrisyr

Eftersom Knutepunkt är ett konvent för levande rollspel hoppade två ivriga aktörer upp för att improvisera fram någon sorts scen utifrån orden ovan. De skrivande dokumenterar simultant vad som händer, samtidigt som de kan ge nya impulser till de agerande, som sneglar på projektionen från och till. De första trevande styckena radar upp sig på skärmen:

Kate har precis tvingat in det första andetaget vatten, sötvatten, svider i ögonen och näsan. Mörkgrönt runt omkring henne. Sedan den där stora handen runt nacken, drar upp henne, hon hostar, ekans kant skär in i midjan, det blommiga tyget klibbar runt vaderna. Sjön ligger tyst.

“Förbannade snorunge! Ska du dränka dig i din pappas sjö? Är du inte riktigt klok?”

Han får henne att spy upp vattnet, klämmer åt över magen. Hon hostar. Det är sagt att det ska vara i princip omöjligt att ta livet av sig på detta sätt om vattnet är varmt. Det är nog sant. Det lila håret hänger fortfarande flott av vax kring kinderna, inte så spretigt som det borde, inte alls så spretigt.

“Pappa, kan jag få en sil?”

“Klart du kan, raring. Så. Så, inte ställa till med sånt spektakel. Du kan väl bara fråga nästa gång.”

Aktörerna klev av scenen och datorer bytte författare. Ett par reflekterande stycken matas in:

Ingen blev ju särskilt förvånad när socialen kom. Särskilt inte Kate. Nej, i år hade hon väntat på detta, sett fram emot det som de andra ungarna hånade nere vid kiosken på fredagskvällarna: tanter i gråa dressar som kommer och styr upp verksamheten. Så dök det upp en pinnsmal herre i plommonstop.

Vita lakan. Men hon blir besviken. Klockan i rummet tickar med en oändlig högljuddhet och är det enda som hon orkat fästa tankarna vid på flera timmar. Sängen är som en sjukhussäng, trots att det här ska vara en plats där man blir frisk. Sjukhussängar har alltid haft motsatt verkan på henne, påmint henne om att hon är i någon annans våld, att det är någon annan, samma som bäddat med de sträva vita lakanen, som bestämmer vem som är frisk och vem som är sjuk. Tanken på hur hon hamnat här får klockan att tysta under några sekunder medan svart hat väller ur hennes ansiktes alla öppningar. Svart, hopplöst förlamande hat, hon ser inga vägar ut ur rummet som dränkts i ett virrvar av solmönster och människor i vitt som noggrannt vaktar dess gränser.

En av datorerna har övertagits av en norsk jänta:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Ovanstående är nog för att ge nya impulser till fysiskt agerande. Följande scen tar plats i rummet, samtidigt som den skrivs ned:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Doktorn kommer in, förbereder en spruta. Precis som pundaren måste läkaren hitta venen. Kate brukade göra det med hårbandet. Läkaren gör det med ett specialkonstruerat syntetband. Det är dags. Patienten vill inte. Inte idag, og sender ut et fortvilet rop om hjelp, men ingen hörer henne. Sprutan tränger in genom patientens hud. Fel plats. Måste sticka igen. Minnet av vatten i lungorna och nålens påträngande vasshet i köket efteråt sköljer över henne. Blåmärkena i armvecket lika fula, fläckiga och gulnande som någonsin. Men infektionsrisken är inte lika hög!

“Din djävul!” skriker patienten. Hon är rätt illa däran, en unge med mörker i, men hennes svordomar härör från 40-talet precis som sjukhuset. Hon har mest bara umgåtts med sin pappa.

Det är heroinnedtrappning, lugnande och antipsykotiska som står i flickans recept. Hon borde vara glad när nålen går in, beroendet är grundat i modersmjölken, i fadersbåten. Men Kate vill hålla sprutan själv. Därför slåss de, hon och Doktorn.

Och så håller det på i en timme eller så, sen byter vi story. Vi lämnar Kate åt sitt öde på hospitalet. Ok, det är inte världens bästa litteratur. Men processen var spännande så att det räcker och blir över.

Salongsrevolutionärerna

We miss the directness of play (our original kick in doing art in the first place); we miss smell, taste, touch, the feel of bodies in motion.

– Hakim Bey, Immediatism, vii

Undandragandet och dess icke-handling implicerar således inte bara en reträtt från öppen strid med fienden, flykten ger inte bara ett tillfälle att slicka såren, utan skänker även revolutionärerna möjligheten att förnya sig själva med den dynamik som själva undandraget innebär. På detta sätt finns det precis som i all annan negativitet en affirmation.

– Mårten Björk, “Paulus och undergången“, Subaltern #1

Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.

– Marcel, “Angreppets och undandragandets kommunism“, riff-raff, nr 7

Interacting Arts är bokstavligen salongsrevolutionära. Vi är inte bara på ständig flykt undan löneslaveriet utan vårt undandragande från kapitalets snäva villkor konstituerar också en social praktik. Genom att tillfälligt låtsas att vi inte står under dess ständiga exploatering händer det att vi lyckas skapa möten mellan människor som föder nya begär. Begär som inte går att tillfredsställa inom den kapitalistiska åskådarkulturen.

(En gång i tiden var vi nöjda med x-files, sköna serietidningar, counter-strike, extraknäck som tidningsutdelare eller spärrvakt, men det fungerar inte längre. Vi gör hellre en egen tidning än delar ut MTGs, vi gör hellre egna dataspel än spelar någon annans, vi plankar hellre på tunnelbanan än sitter i spärren. Men det här är bara en parantes därför att flykten sträcker sig långt bortom do-it-yourself-tänk.)

Vi har alla kastat ut våra tv-apparater, vi har lärt oss hur vi kan bo till extremt låga kostnader, vi roas inte längre av kultur såsom den presenteras i lättsmälta välpacketerade portioner. Vi vill någonting annat, nya begär har intagit våra kroppar.

Dessa begär tog oss i besittning under salongerna och i viss mån under levande rollspel. Salongerna utgör när de fungerar som bäst som glimtar av en annan värld, av andra verkligheter. Och ur dessa konkreta erfarenheter av liv kommer vår politiska ambition, för vi förstår att inget av dessa begär kan blomma ut till fullo inom det kapitalistiska samhället. Vår revolution börjar i salongen, såsom de Sades började i sängkammaren och Batailles vid offeraltaret.

På salongerna gör vi allt för att lägga vardagen bakom oss. Vi pratar inte om den tråkiga kursen på univeritetet, den sviniga chefen eller de trassliga familjeförhållandena. Vi fokuserar på vad som är möjligt där och då, mellan de människor som är närvarande. Med Hakim Beys begreppsapparat skulle man kunna kalla salongerna för temporära autonoma zoner:

The TAZ is like an uprising which does not engage directly with the State, a guerilla operation which liberates an area (of land, of time, of imagination) and then dissolves itself to re-form elsewhere/elsewhen, before the State can crush it. Because the State is concerned primarily with Simulation rather than substance, the TAZ can “occupy” these areas clandestinely and carry on its festal purposes for quite a while in relative peace. (TAZ)

Salongerna tar oftast plats i just salonger (läs ombyggda vardagsrum) men kan lika gärna ta plats i en övergiven industrikåk. I citatet ovan hittar man också en av anledningarna till att vi sällan dokumenterar salongerna. Det är inte ett problem att vara i ett övergivet hus eller att man tar sig in på ett sandtag, så länge man inte visar att man gör det. När Bey skriver om Simulation ska man förstå det som Baudrillard skriver om begreppet, som en medialiserad bild av en händelse eller icke-händelse.

En annan anledning att inte dokumentera vad som händer är förstås att vårt agerande skulle förändras så fort det exponerades för en kamera. Det måste helt enkelt fortsätta pågå som en obskyritet. Det finns förstås undantag. Ibland kan en kamera skapa lite eld i baken på folk, vilket rotodromfilmen är ett bevis på. “Vi vill kontrollera våra medier, inte bli Kontrollerade av dem. Och vi skulle vilja minnas en viss psykisk kampform som betonar insikten att kroppen själv är det minst medierade av alla medier.” för att återigen använda Beys ord.

Erfarenhet har visat att ju längre tid en salong håller på desto längre kan vi ta oss bort från den gamla världen. Oftast håller vi bara på en kväll eller en dag men ett par gånger om året lyckas vi slita oss lösa från studier och arbete under ett flera dagar i sträck. I en text med den omständiga titeln “Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organisation and Action” skriver Guy Debord följande:

Our action on behavior, linked with other desirable aspects of a revolution in mores, can be briefly defined as the invention of games of an essentially new type. The most general goal must be to expand the nonmediocre part of life, to reduce the empty moments of life as much as possible.

Det räcker inte med att hänga några dagar tillsammans med sina vänner för att nå bortom den här världen. Debord har helt rätt i att vi måste utveckla dessa “nya spel”, jobba aktivt med olika experimentella metoder. Vi har utan tvekan kommit en bit på vägen och jag hoppas att vi kan dela med oss av erfarenheterna i högre utsträckning under den närmaste tiden.

Dödslistan

Under vårt arbete med Deltagarkultur utvecklade vi på skämt och allvar en dödslista bestående av ord som inte hör hemma i våra teoretiska texter. När något av följande ord förekommer i en text kan man räkna med att argumenten är illa underbyggda, därför bör de dödförklaras som meningsbärare:

  • Sann
  • Naturlig
  • Ursprunglig
  • Äkta
  • Genuin
  • Biologisk
  • Autentisk
  • Essensiell

Nietzsche har i vanlig ordning någonting att säga. I följande klassiska citat ur “On Truth and Lies in a Nonmoral Sense” förklaras varför sanningen är ett klumpigt verktyg att använda, särskillt när man har något nytt att säga:

What then is truth? A movable host of metaphors, metonymies, and; anthropomorphisms: in short, a sum of human relations which have been poetically and rhetorically intensified, transferred, and embellished, and which, after long usage, seem to a people to be fixed, canonical, and binding. Truths are illusions which we have forgotten are illusions- they are metaphors that have become worn out and have been drained of sensuous force, coins which have lost their embossing and are now considered as metal and no longer as coins.

Många av de andra begreppen faller tillbaka på så kallad urgammal hävd. Denna hävd påskinar att en företeelse är bra eller viktig bara för att den är gammal. Att söka legitimtet för åsikter och idéer i dess långa historia är ett taskigt trick som alltför ofta begagnas av konservativa och reaktionära krafter, men se upp! Dessa svarta grodor ligga och lura även under din tunga.