Läslista för lajvare och rollspelare

Fëa, tidningen för levande rollspel, bad mig för runt ett år sedan att skriva ner några tankar om tio olika böcker relaterade till lajv. Jag skrev texten, men redaktionen beslutade sig för att lägga ner tidningen. Tanken var att låta fyra olika personer uttala sig om böckernas kvalitéer. Så blev det inte. De här utsagorna var alltså inte tänkta som helhetsbeskrivningar, till exempel är det väldigt mycket fokus på utformningen, eftersom jag anade att jag skulle vara ensam om den typen av bedömning. men om man är intresserad av att läsa in sig på lajv, men inte vet var man ska börja, kan det säkert vara till hjälp:


Keith Johnstone: Impro – Improvisation och teater (1988)

Trots det förskräckande omslaget i motbjudande rosa-neongrönt har teaterteoretikern och läraren Johnstone många tankar som är direkt relevanta för lajvare. Han beskriver hur social status fungerar och hur detta kan användas för att skapa improviserat drama. När statuspositioner förändras skapas dramatik och spänning. Trots att den här boken varit känd för lajvscenen i tio år görs det fortfarande scenarion där rollerna naglas fast i alltför fasta statuspositioner och förlorar möjligheterna att utveckla intressanta relationer till sina närmaste. Soldater och vampyrer har extra mycket att lära med andra ord.

Ett av de bortglömda kapitlena i den här boken är det sista, som handlar om att använda mask. Det vore kul om någon kunde plocka upp den tråden. Än har vi inte sett något ambitiöst försök att bruka dessa mytiska föremål. Någon kan invända att orcherna försökt, men i det fallet rör det sig snarare om maskering än om mask.

Impro är lika lättläst som matnyttig. Den engelska versionen som visas ovan är betydligt snyggare och gavs ut redan 1979.

Hanne Grasmo: Levende rollespill, LAIV (1998)
Trots att Grasmos bok är skriven reda ’98 känns den väldigt aktuell och inspirerande. Den ger en god överblick över den norska lajvrörelsen och plockar fram exempel på några av de riktiga godbitarna. Trots att norskan kan vara lite motig att läsa i början så kompenseras det av smakfull formgivning och genomtänkt typografi som inbjuder till läsning.

Grasmo sätter fokus på lajv som ett sätt att kliva in i en alternativ verklighet, snarare än på rollspelandet. Det gör hon helt rätt i för däri ligger också lajvandets hissnande potential. Rollspelandet blir snarare ett verktyg för att ta sig runt i dessa nya världar. Skapandet av verklighet gör lajv magiskt.

Boken beskriver också den överenskommelse som lajvare ofta outtalat skriver under på när de går in i ett scenario. Den pakten är grundläggande för att kunna medverka på ett levande rollspel på ett fungerande sätt och därför ovärderligt material för någon som vill prova på lajv för första gången. Det finns också konkreta tips på hur du lär känna din roll, vilket också är välkommet för en nybörjarläsare.

Även erfarna lajvare kan ha stor glädje av att läsa Grasmos lajvbok, både för att ta del av hennes sociologiska perspektiv, men också för att få en inblick i vissa genrér som inte är så vana på den här sidan gränsen. Grasmos bok är inte heller feg. Om man jämför med alla de ursäktande beskrivningar av lajv som en oskyldig hobby som producerats i sverige så är den här boken befriande öppen med att lajv kan påverka vem du är och hur du mår.

Framförallt arrangörer har mycket att hämta, särkillt bland de artiklar som går under rubriken “Doing larp”. Eirik Fatlands text om dramaturgi och incitament är särskillt att rekommendera, däremot kan man hoppa över hans inledning som genom sin interna ton undergräver bokens trovärdighet. Mike Pohjola presenterar också en rad konkreta metoder att använda för att inrama levande rollspel – från monologer och abstraktioner till ritualer och aristoteliska vändningar.


Hans Käll: Levande rollspel – handbok (1998)
Det här är en inbjudande handbok till vad som brukar benämnas landet Lajvien. Den är riktad till nybörjare som vill deltaga i fantasyscenarion. Upplägget är pedagogiskt och användbart: den introducerar kläder, vapen, första hjälpen, allemansrätt och andra praktiska detaljer man kan behöva ha koll på innan man ger sig ut i äventyrens djupa skogar. Förvånansvärt lite behandlar tyvär rollen och än mindre själva rollspelandet.


Keith Johnstone: Impro for Storytellers (1998)
Johnstones andra bok innehåller en rad tekniker och metoder, precis som den första, men den är en aning mår svårtillgänglig. Här skriver han om hur improvisationen bör hålla sig inom de förväntningsramar som de andra aktörerna har. Han rekommenderar oss att utnyttja de enkla och uppenbara öppningarna som en scen ger oss och inte försöka vara spektakulära i varje ögonblick. Alla rutiner måste brytas för att berättelsen ska utvecklas, men de ska brytas på ett smidigt sätt och i rätt tempo. Samtidigt får vi inte vara rädda för att låta saker hända. Det är de här avvägningarna som Impro for Storytellers kan vägleda oss kring.

En metod som kommer upp är mantran, vilket vi inte sett så mycket av på levande rollspel. I korthet: Upprepa i ditt inre en kort fras under en scen. Det kan vara något helt utan mening, men det leder till att du inte kan koncentrera dig lika mycket på vad du gör och dina reaktioner och handlingar blir mer spontana. Eller så kan du välja en fras som har betydelse till exempel “Jag hatar dig” eller “Jag älskar dig”. Du behöver inte leva dig in i känslan av att hat eller kärlek den kommer i bästa fall bara infinna sig i rummet så länge mantrat finns där, gnagande i ditt bakhuvud.


Henrik Summanen & Tomas Walch: Saga mot verklighet (1999)
Den perfekta boken för dig som vill arrangera ett stort fantasylajv. Valet av Times New Roman, numrerade rubriker och lite för bred spalt gör tyvär att Saga mot verklighet känns mer som ett föreningsprotokoll än som en bok. Det gör innehållet lätt överskådligt men knappast aptitligt. Stort plus att den är tillgängliggjord på nätet.


ASF: Från Atlantis till Blekinge – Tre resor i friformsrollspel
Den här boken är verkligen ett lovvärt initiativ som jag har väntat länge på. Bara titeln och omslaget får fantasin att skena. Boken ger en grundläggande beskrivning av friformsrollspel och presenterar fyra scenarion varav jag själv spelat två. “Promotheus misstag” väver samman en mytisk atlantissaga med en och en frostig expedition. Ett paradexempel i parallellhandlingens dynamiska dramaturgi. “Fort Paine” är en stämningsfull homosocial berättelse placerad i amerikanska imbördeskriget. Upplevelserna i fortet fick oss spelare att klättra på bänkarna i skolklassrummet (som är friformsrollspelandets hemma-arena på rollspelskonvent). Det märks tyvär ganska väl att samtliga scenarioförfattare är grabbar. Om du vill ha en inblick i friform och de olika scenarion som boken innehåller så finns en del material att tanka ner från ASF hemsida.

The book – Knutpunkt 2001 (2001)
Det här var den första boken som gavs ut i samband med Knutpunkt och den led således av många barnsjukdomar. Framförallt är den helt oläslig. Texten är så ihoptryckt och knökig att man inte kommer någon vart. Jag har därmed inga omdömen att ge om innehållet.


Morten Gade, Line Thorup & Mikkel Sander: As LARP grows up (2003)
Den här antologin innehåller de klassiska texter du behöver för att kunna orientera dig i den nordiska teoribildningen kring levande rollspel: “Three Way Model”, turkuskolan, Dogma 99. Den innehåller också en välkommen ordlista som sammanfattar alla de obskyra begrepp som omgärdar levande rollepspel. Boken håller generellt sett hög teoretisk nivå och gränsar ibland mot tråkighet.

Min rekommendation är att hålla sig till artiklar under kategorin “That’s larp”, med undantag från Johan Söderbergs “Play is political” som är en ögonöppnare.

Formgivningen är lite plottrig och inrutad men stör inte nämnvärt. Illustrationerna är rätt spralliga, men känns kanske lite väl mycket fanzine. På nätet kan mann hitta två förlorade kapitel som inte kom med i pappersupplagan.
http://www.laivforum.dk/kp03_book/

Markus Montola & Jaakko Stenros: Beyond Role and Play (2004)
Den här samlingen texter har mycket att ge, men är ingenting att ge sig på från pärm till pärm. Indelningen av texterna i grupper: theory, practice, games och openings är relativt godtycklig så man får gå på känsla. Om man vill läsa om konkreta exempel på inspirerande och nyskapande scenarion kan man med fördel läsa de svenska författarna. Finnarna har generellt sett ett mer akademisk och teoretisk upplägg. Det här är den samling resonerande texter som håller bäst kvalité av alla böcker som givits ut i samband med det årliga samnordiska konventet Knutpunkt. Typografin är en aning snål men tydlig och genomarbetad.

Många av texterna refererar friskt till de manifest som skrivits för levande rollspel så jag rekommenderar en orientering i dessa innan man ger sig i kast med Beyond Role and Play. Boken är verkligen någonting att bita i även för den som tycker sig ha koll.
http://www.ropecon.fi/brap/

Petter Bøckman & Ragnhild Hutchison: Dissecing larp (2005)
Den här boken är så vämjeligt utformad att man drar sig för att öppna den. När man tar mod till sig och gör det blir saken inte bättre. Alla bilder är i skrikande taskig kvalité och texten är rakt igenom satt i ett typsnitt som skulle fungera på en hemsida, men som verkligen inte hör hemma i en bok. Om man försöker blunda för de visuella och redaktionella fadäserna så kan man hitta ett par godbitar.

Utöver dessa framträder Martine Svanevika “lilla röda”. Hon bidrar med erfarenheter av och uppmaning till kollektiv organisering av levande rollspel.
http://knutepunkt.laiv.org/

Identitet och motstånd under diskursens ordning

På samma sätt nämligen som folk skiljer blixten från dess blixtrande och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt, som kallas blixt, så skiljer folkmoralen också styrkan från styrkans yttringar, som om det bakom den starke fanns ett neutralt substrat vilket det stod fritt att visa styrka eller inte. Men det finns inte något sådant substrat; det finns inte något ”vara” bakom handla, verka, bliva; ”den verkande” är blott tilldiktad verkan, – verkan är allt.
– Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi

När Friedrich Nietzsche startar sin teoretiska krigsföring mot kristendomen gör han det genom att söka de religiösa värderingarnas härkomst. Genom att föra dess ursprung i dager kunde han avväpna dess legitimitet och förmodade tidlöshet. Hans tankar och frågeställningar tog honom till en punkt där ingenting kunde tas för givet. Alla företeelser och föreställningar betraktas som brickor i ett maktspel. Nietzsche vill identifiera premisserna för människors ideal och gärningar. På samma sätt undersöker han förutsättningarna för sitt eget tänkande. Han frågar sig vad som är möjligt att uttrycka i en viss kontext. Historien kom i fokus, eller snarare allt som inte historien beskrev, det som kan uppfattas som givet, men som konstruerats socialt av människor: rättvisan, moralen och straffet är ett par exempel. Nietzsche hävdade att vi kunde lägga den traditionella historieskrivningen bakom oss, eftersom den verkar hämmande på människor. Däremot var han intresserad av att göra historiska studier av ahistoriska fenomen, för att visa att de är just historiska produkter. Dessa undersökningar kallar han genealogier.

Genealogi betyder både ursprungets värde och värdenas ursprung. Genealogin står i lika stark motsättning till absoluta som till relativa eller utilitaristiska värden. Genealogi betecknar värdenas differentiella element: element från vilket deras egna värden härrör. Och således betyder genealogi ursprung eller födelse, men också skillnad i, eller avstånd inom, själva ursprunget.
– Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin (s. 33)

Genealogibegreppet öppnar ett intressant fält för studier, ställer frågor som inte är uppenbara, men synnerligen angelägna. Under sextio och sjuttiotalet sätter de franska filosoferna Gilles Deleuze och Michel Foucault begreppet på dagordningen genom sina teoribildningar och studier. Deleuze läser Nietzsche som en systematisk filosof och betraktar hans drivna språk som ett sätt att nå bortom sitt eget sammanhang, inte som en mystiker eller drömmare. Foucault läser Nietzsche som en bundsförvant, använder sig av hans säregna värld för att hämta användbara verktyg och skarpa glasögon. I Sexualitetens historia undersöker han sexualiteten som ett historiskt mönster, granskar relationen mellan begäret och makten. Foucault sätter talet och språket i fokus. Han betraktar talet om sexualiteten som ett uttryck för samhällets vilja att förstå sina medborgare och därigenom inordna dem i väldefinierade och överblickbara kategorier. Bekännandets mönster går att härleda till den katolska bikten.

Snarare än ett förbud mot viss sexuell interaktion så påbjuds medborgaren att bekänna vilka abnormaliteter man njuter av. Det moderna samhället kartlägger sexualiteten som om den bar på sanningen om mänskligheten. Men i det sökandet skapas en ny form av sexualitetsmönster. Man når aldrig pudelns kärna, utan hittar på en ny. Alla dessa utsagor om sexualiteten kan kallas en diskurs. Diskursen löper alltså över en rad olika discipliner, nästlar sig in i alltifrån psykiatrin och biologin till pornografin och estetiken. Diskursen behöver inte nödvändigtvis ha språkliga uttryck, det kan även handla om hur kroppen eller arkitekturen uttrycks och formas.

Och om det är sant att det juridiska har tjänat till att ge en – säkert inte uttömmande – föreställning om en makt centrerad kring uttaxeringar och död så är det absolut väsensskilt från de nya maktmetoderna, som inte arbetar med rättsbegrepp utan med teknik, inte med lag utan med normalisering, inte med straff utan med kontroll och som tillämpas på alla nivåer och i former som ligger utanför staten och dess apparater.
– Michel Foucault, Sexualitetens Historia. Band 1. Viljan att veta (s. 101)

Deleuze och Foucault delar en maktsyn som går i linje med Nietzsches. Dessa herrar anser att makt verkar produktivt snarare än förtryckande. Makten skapar en ordning, ett mönster att leva efter. Makten finns överallt, den är aldrig given och utgår inte från något centralt organ utan reproduceras i varje givet ögonblick. I denna ordning inordnas subjekt och i relationerna mellan dessa subjekt produceras denna ordning. I början av nittiotalet tar Judith Butler tråden vidare.

In an application that Nietzsche himself would not have anticipated or condoned, we might state as a corollary: There is no gender identity behind the expressions of gender; that identity is performatively constituted by the very ”expressions” that are said to be the result.
– Judith Butler, Gender Trouble (s. 33)

Butler anknyter till Nietzsche genom att betrakta handlandet som det som konstruerar subjektet. Det finns ingen människa, inget subjekt, bakom eller bortom de handlingar som utförs. Performativiteten definierar vem människan är. Butler använder sig av Foucault och Nietzsche för att kunna dekonstruera könet. Men hon är också kritisk mot hur Foucault reproducerar den förtryckshypotes som hans teori var menad att byta ut. Foucault upphöjer en mångfald av njutningar som någonting autonomt, Butler tvivlar på att dessa existerar utanför diskursens ordning.

Till skillnad från många feministiska tänkare sätter Butler likhetstecken mellan genus (könsroll) och kön. Butler lyfter fram hur könet konstrueras inom olika historiska kontexter. Hon kopplar också ihop könets uttryck med etnicitet, klass, lokala diferrentieringar och inte minst begär. Ur Gender Trouble, ett av hennes viktigaste verk, framträder den heterosexuella normativitetens maktordning. Denna ordning utdefinierar vissa typer av subjektspositioner, till exempel homosexualitet och transsexualitet. Vissa begär och kroppar marginaliseras av diskursens påträngande närvaro.

I dessa mönster eller nätverk av maktordningar lever vi alltså våra liv. Men hur kommer förändring till stånd i dessa dunkla strukturer? De teoretiker jag tagit upp ger lite olika svar.

  • Nietzsche förlitar sig på kraftfulla enskilda människor som kan bryta sig fri i kraft av sin styrka och genialitet.
  • Foucault som skriver med utgångspunkt i sexualiteten sätter tilltro till kroppen, förändringen måste börja utanför språket: ”Stödpunkten för motanfallet mot sexualitetsmöstret bör inte vara könet-begäret utan kropparna och njutningarna.” (s. 156)
  • Deleuze skulle tala om flyktlinjer, små revor i matrisen som man kan kasta sig iväg längs för att hamna i en oväntad utanförposition.
  • Butler ser till viss del upprättandet av maktordningen som ett tyngre jobb än nedbrytandet av den – vi måste bara sluta reproducera gårdagens handlingar idag.

Diskursanalysen sätter oss i värsta fall i ett deprimerande och kletigt nät där vi inte kommer någonvart, deprimerade över att utopierna om en värld fri från förtryck är omöjlig, eftersom att kommunikation innebär makttransaktioner. Måste avbryta all kommunikation med varandra för att uppnå individuell frihet? Så får det ju inte sluta. Genealogin hjälper oss se forna tiders maktordningar, men hur kan vi se våra egna?

I bästa fall ger dikursanalysen oss möjlighet att betrakta och bryta ner flöden av makt. Den ser hur alla har sin roll att spela. Alla positioners återupprepande handlingar upprätthåller maktordningen. Det finns inget varande, bara handling, men Butler sätter lite stor tilltro till individens makt att förhålla sig till gruppen/normen. Jag tror att våra individuella handlingar snarare konstruerar andra identiteter än vår egen. I kommunikationen med andra människor är det lättare att försätta sina medmänniskor i vissa positioner, än att positionera sigsjälv. Vi har större makt över varandra än oss själva.

Subjektets handlingar definierar inte sitt eget utanförskap, men kan däremot verka för att utesluta ett annat subjekt ur en grupp. För att förändra, bredda och göra en diskurs mer tolerant krävs ett kollektivt agerande. Gemensamt formulerade och konstruerade sociala överenskommelser som passar just den grupp som formulerat dessa. Ensam kan ingen bryta diskursens ordning. Vi behöver hjälp av varandra för att bli positionerade på ett sätt som vi känner oss bekväma med.

Den performativitet som Butler lyfter fram måste behandlas av kollektiv, inte av ensamma störande element, eftersom de hela tiden kommer få stå i konflikt med det fack de placeras in i. Det krävs nya sätt att förhålla sig till varandra, tilltala varandra, för att marginalisera det ständiga tryck som dessa strukturer utgör på vår sociala miljö.

Motståndet kan väckas mellan människor, eftersom makten (re)produceras mellan människor.

Värdet av exponering

Viktig konst står aldrig stilla. Den cirkuleras, reproduceras och distribueras. Den ombesörjs, omtalas, och omtolkas. Originalverken cirkulerar, från museum till museum, då och då tar de sig en avstickare till privata konsthallar och auktionshus. Från och till lyckas någon fräck tjuv lägga vantarna på ett eftertraktat verk. Tidskrifter, lexikon, och dagstidningar reproducerar bildkonsten, kontextualiserar den med text och analys. Internet erbjuder ett digtalt bildarkiv, allt är nedbrutet i ettor och nollor, även konsten.

Hur värde skapas är en frågeställning som med täta mellanrum kommit upp inom filosofi och teori under de senaste tvåhundra åren. Joseph Leo & Lisbet Koerner gör i sin essä ”Value” en förtjänstfull genomgång av hur olika tänkare berört konstens värde. En av de första ut på banan var Immanuel Kant, som i sin tredje kritik skjuter fokus från verkets skönhet till betraktaren och betraktarens värderande blick. Men Kant når inte hela vägen för han lyckas inte placera in varken betraktaren eller verket i dess sammanhang. Där kommer Karl Marx in i bilden och placerar de båda i en socioekonomisk kontext. Hos Marx är förutsättningarna för produktionen viktig, värdet ligger i Marx ögon först och främst i det arbete som ägnats åt ett verk. På ett annat kontinentalt hörn sitter Friedrich Nietzsche och kliar sig i mustaschen och klurar kring alla de värden som tas för självklara, men som är beroende av sin historiska kontext. Tolkandet leder enligt honom inte till sanningen utan är snarare en skapandeakt.

Pierre Bourdieu knyter ihop säcken i sin teori om fält och krafter. För honom uttrycker konstfältet ett slagfält. Konsten står i direkt relation till klassamhället. Den goda smaken är en social konstruktion som hjälper borgarklassen att exkludera arbetarklassen från den offentliga debatten. Värdeskapandet placeras alltså in i en social och kontext. Det är inte betraktaren ensam som skapar ett konstverks värde och betydelse.

Verk av vikt, viktiga verk, verksamma verk, kräver mångfaldigande och mångfaldigandet ger verken vikt. Konstnärliga verk ur olika historiska perioder bildar en kanon, en samling verk som det är viktigt att kunna förhålla sig till, konsthistorien. Förutsättningen för att ett verk ska kunna kanoniseras är att det exponeras. Det måste finnas tillgång till verket antingen genom att det ställs ut eller genom reproduktioner. Kvantiteten är alltså minst lika betydelsefull som kvalitén. Museernas intendenter räknar som internethemsidornas administratörer – det viktiga är antalet besökare, antalet exponeringstillfällen.

Kanoniserad Yoko Ono

Verk som är lätta att reproducera och sprida med de medieteknologier som finns att tillgå idag verkar alltså ha lättare att bli kanoniserade. Ett processorienterat verk är svårt att kanonisera, men om det verkligen behövs kan själva konstnären kanoniseras. Yoko Ono kan få stå som exempel på det. Det värdefulla är inte hennes enskilda verk utan hennes konstnärliga praktik. På samma sätt är de konsthistoriska böckerna snarare fyllda med måleri än med staty. Bokens sidor har svårt att fånga statyernas kroppslighet. Medieteknologierna påverkar vad som reproduceras och därmed även vad som kanoniseras. De träsnitt som guppade i land till den europeiska kontinenten med fartyg från det nyöppnade Japan i slutet av 1800-talet är ett annat exempel på hur reproduktionen var nyckeln till inflytande.

Den stora vågen vid Kanagawa

Berget Fuji i bakgrunden är kanon i japansk konst. Här ovan trääsnittet "Den stora vågen vid Kanagawa" av Katsushika Hokusai cirka 1830

Kanon ger oss en gemensam förståelse för konsthistorien. Alla referenser bildar ett sorts språk som hjälper oss att förstå varandra när vi kommunicerar om konst. Men liksom språket är utgör kanon en maktstruktur. Kanon definierar vad som kan och inte kan sägas. Den inkluderar och exkluderar. Ofta förstärker den rådande maktstrukturer som klassamhället, patriarkatet och den rasistiska (post)koloniala situationen. Urvalet är helt enkelt ideologiskt motiverat, som Nanette Salomon skriver i ”The Art Historican Canon: Sins of Omission”. Salomon reder också ut hur detta faktum döljs genom genikult och biografiseringen av konstnärer som separerar dem från sin kultur. Så har det varit sedan Vasari genom sitt skrivande skapade konsthistorikern och konstkritikern i samma andetag som han satte Michelangelo högst upp på kanonpyramiden. Salomon hjälper oss förstå frågan vem snarare än frågan vad? Inte vad är konstens värde utan vem skapar konstens värde. På så vis anknyter hennes tänkande till Nietzsche, men även ett teknologiskt perspektiv finns närvarande. Vasari levde i en tid då mekanisk reproduktion av konsten var relativt genomförbar. Kanon är i allra högsta grad beroende av kopieringsteknologier.

Innan konsten kunde reproduceras i flådig fyrfärg exponerades den på muséer. Museerna är en av de institutioner som haft makt att välja ut och därmed kanonisera vissa verk och författarskap. I The Curator’s Egg: The Evolution of the Museum Concept from the French Revolution to the Present Day(One-Off Press, London) gör Karsten Schubert gällande att museerna tillhör de mest demokratiska kulturinstitutionerna, särskilt om de är gratis, vilket flera av konstmuseerna i Stockholm är. Det krävs ingen performativ akt, inga fina kläder, man kan gå i sitt eget tempo, en sorts anonymitet. Men är det verkligen demokratiskt att folket inte behöver agera, utan bara driver runt i en fördefinierad miljö? Det finns inga gränssnitt mellan besökaren och museets personal. Det är omöjligt att veta vad man missar, vad som står i lagret, vad som aldrig exponeras.

Att kanon är ett maktgrepp går lätt att illustrera med ett exempel från vårt grannland Danmark, där en statlig utredning har fastslagit nationens officiella kulturella kanon – en lista av verk som alla danskar ska ha koll på. När kanon uttrycks explicit blir den iofs öppen att utsätta för kritik, vilket kan vara sunt. Men de som av någon anledning inte kan relatera till verken på kanonlistan hur kommer de att känna sig? Kanon inkluderar i bemärkelsen att alla vet vad de ska konsumera, men exkluderar alla de som inte redan tagit till sig verken eller som inte förstår värdet i dem. Är dem inte danska nog? Den danska regeringens nynationalism smakar ganska illa på min tunga.

Förändring av kanonbildning och värdesättande av konst har varit sammankopplat med nya teknologier. Ångpressen och tåget under senare delen av 1800-talet till exempel. Frågan är vad som kommer hända med kanoniseringsprocesserna idag, när bildkonsten tillgängliggörs i digitala och sökbara arkiv som går att nå varsomhelst ifrån. En annan fråga man kan ställa sig är hur den utökade upphovsrätten kommer att styra den utvecklingen. Idag är ett verk ”skyddat” 70 år efter upphovsmannens död. Det kommer antagligen att göra det svårare att sprida och därigenom kanonisera den samtida konsten.

En annan fråga är hur social/relationell/interaktiv konst ska kunna exponeras, bedömas och reproduceras. Det får framtiden utvisa…