Vad är det som lockar Avdal & Shinozaki att använda sig utav företagsspråk? Har dess tomma fraser potential till att förföra? Avdal & Shinozaki söker upp globaliseringens upphöjda utposter, anonyma hotell och kontorsrum som ska kunna välkomna vem som helst, men där ingen känner sig riktigt bekväm – generisk arkitektur för produktion och reproduktion. I Field Works – Office besöker vi ett ”virtual office”, ett företagskontor. I ett tidigare verk, Field Works – Hotel, vilar vi upp oss i ett hotellrum. Tillsammans bildar de en iscensättning av den gräsliga tillvaro som konsulter och konstnärer genomlider på internationella turnéer och jobbmöten. Att använda dessa platser för konstproduktion är förstås både samtidsorienterat och praktiskt. De är väl anpassade för konstens villkor. De går att hyra under en kort period och anpassa något sånär efter behov. Dessutom kan samma miljö användas i alla städer eftersom alla städer erbjuder dessa generiska utrymmen.

Med hjälp av kommunikationens extas lyckas Avdal & Shinozaki skapa ett verk fyllt av tomhet. Detta låter kanske som ett misslyckande, men är resultatet av att den samtid de belyser. Man blir onekligen påmind om Fight Club när man åker upp med hissen i det tomma kontorshus där verket hyr rum. Här på Regus hyr advokater, konsulter och revisorer in sig för en vecka eller ett år eller vad de nu behöver. Liknande kontor finns över hela världen i Regus regi. När man läser deras informationsbroschyrer får man känslan av att det bara finns en stad, en metropol som sträcker sig över hela jordens rund. Det enda som skiljer kontoren åt är adresserna, som ip-nummer i Internethavet. Vi kan flyga från punkt till punkt inom loppet av timmar.

Regus tagline är ”Think differently about your workplace”, budskapet är att vi inte behöver binda vår business till en fysisk plats utan kan glida runt från marknad till marknad beroende på hur kapitalets vindar blåser. Regus föreslår också att vi genom att använda oss av deras kontor och adresser kan presentera vår business för att möta våra kunders förväntningar på uppstyrda receptionister och fina adresser. Vi kan presentera oss själva som en stor organisation, eller en del i ett större nätverk, vilket skapar trovärdighet och trygghet hos kunden. Men hur fungerar ett konstverk inom denna miljö? Den ”konst” som finns på väggarna är inget mer än dekoration, tryckta reproduktioner av okänd abstrakt bildkonst. Utrymmet här bygger på en tom estetik, frågan är om det över huvudtaget går att göra några starka estetiska grepp i denna totaliserande företagskultur som kan föreslå eller erbjuda en annan värld än denna smakfulla ergonomiska blågråa värld. Om man använder detta som sitt utgångsmaterial kanske det inte går att omvandla denna tomhet till något meningsfullt.

Det finns bara plats för två personer i publiken. Receptionisten tar med oss till ett litet rum längst ner i en korridor med fönster åt tre håll. Där utanför breder staden ut sig, Göteborgshjulet snurrar sakta runt sin axel. Rummet har fyra skrivbord med laptops och telefoner, en vattenkokare som sätter igång sig själv och diverse kontorsutrustning som whiteboard, skrivare och plastblommor. Vi lämnas ensamma i kontoret en stund. Situationen ställer frågor om publikkontraktet. Ska vi bete oss som kontorister nu? Ska vi bara sitta stilla? Telefonen ringer. Jag tvekar, lyfter luren. Det är ingen i andra änden. Datorerna börjar låta som om någon sitter och knattrar på tangentbordet, sedan kommer välbekanta swoschande ljud för mejl som går iväg och pling från någon mottagande dator på andra sidan rummet. Maskinerna formar en extensiv icke-kommunikation, där ingen svarar, i den digitala världen pågår en konversation som vi inte kan ta del av. Skärmarna är döda.

En kontorist öppnar dörren och ger oss ett formulär. Första sidan är inga konstigheter, vi fyller i kontaktuppgifter och förväntningar. Den andra sidan är en illustration av rummet. Jag frågar om denna sida också ska fyllas i. Kontoristen blundar, ser ut att tänka. ”Yes”. Det blir tydligt att det inte finns rum för samtal här. Kontorets generiska kuliss animeras av en kvinna och tre män som sitter, står, går, använder dator, telefon, vattenkokare, gestikulerar kring whiteboarden, men orden kommer aldrig. Och tyvärr blir väldigt lite sagt. Men det kanske är det som är poängen. Formen för denna performance, med 4 aktörer på 2 besökare hade kunnat möjliggöra mer av improvisation och interaktion. Aktörerna väljer dock att behålla den fjärde väggen, trots att de aldrig är mer än ett par meter från besökaren.

Under ett publiksamtal med Avdal & Shinozaki pratar Avdal om hur arbetet som konstnär ofta består av kontorsuppgifter: ringa, mejla, skriva, skriva ut, osv. Field Works – Office blev så en strategi för att ta den konstnärliga processen närmare sin arbetsplats. Konstnärerna framträder inte i kontoret som en exotisk miljö, de är på hemmaplan. Verket skapar i sina bästa stunder en distans till tillvaron, ett litet spelrum som vi kan nyttja för att få en lite mer spännande tillvaro när vi återvänder från festivalen till jobbet.

Field Works – Office framfördes under Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti 2010

Louise Höjer & Gabriel Widing

Tidigare publicerad i Konsten