Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Del 1 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner. Slussen bär på hemligheter som fötts i alla de labyrintinska gångar som eroderat platsen och som slutligen kommer bli dess fall. Slussen kan inte bära sig själv längre. Den underjordiska aktiviteten kommer leda till kollaps. Den här essän är förvisso nostalgisk, men vill inte argumentera för något bevarande. Förnyelse tillhör stadens liv och rörelse, men i tider av stadsplanering och ett alltmer kontrollerat offentligt rum så  är det intressant att stanna upp lite inför alla arkitektoniska misstag som skapade förutsättningarna för en så märklig och förunderlig plats som Slussen.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Slussen har länge varit Stockholms hjärta. Ett hjärta med dålig blodtillförsel, i stort behov av en bypass-operation. Slussen förbinder Mälaren med Östersjön i väst-östlig riktning och Södermalm med Gamla Stan i syd-nordlig riktning. Den reglerar vattnets flöde och hjälper små båtar passera som inte skulle klara Strömmen norr om Gamla Stan. Nere vid kajen går den för Stockholm så karakteristiska Djurgårdsfärjan. Vid Slussen passerar även andra trafikflöden: bussar och bilar, tunnelbanans gröna och röda linje, Saltsjöbanan, spår för pendeltåg och fjärrtåg, samt en relativt väl gömd motorväg som bränner rakt mellan den gamla medeltida stadskärnan och den 1600-talsspäckade Riddarholmen. För ett par år sedan installerades även en station med lånecyklar.

Bussarna kommer in i hög takt från Nacka och Värmdö. Även Saltsjöbanan tuffar in från det hållet på sin enkelspåriga linje. Bussterminalen ligger nära vattennivån, djupt under Södermalmstorg. Under informationstavlorna står det alltid någon och säljer billigt bröd direkt från pall. För att komma upp där nerifrån finns tre möjligheter: tunnelbanans rulltrappor och peronger, några mörka ensliga trappor eller genom den sunkiga underjordiska galleria som på något sätt är inklämd mellan terminalen och markplan. Därupe går även de så kallade blåbussarna, som ersatt stans gamla spårvagnslinjer, tvåan och trean, samt en rad andra bussar på väg i alla väderstreck.

I tunnelbanestationen sker byten mellan gröna och röda linjen. Om man ska generalisera grovt så står gröna linjen för den någorlunda fungeranderande delen av miljonprogrammen samt medelklassens ombonade villaområden, medan den röda linjen söderut ofta får stå som sinnebilden för de misslyckade miljonprogrammen med sociala problem. Självklart rymmer de båda linjerna mycket mer än så. Hur som helst blir Slussen en naturlig mötesplats för de som vill möta upp med vänner från den andra linjen.

Tågspåren är en historia för sig. De brukar beskrivas som en getingmidja, eftersom alla tåg ska passera Stockholm måste passera på TVÅ? spår, oavsett om det är godståg, pendeltåg , regionaltåg eller snabbtåg. Det är så smalt just eftersom man inte vill spränga sönder den anrika Riddarholmen, som effektivt sätter stop för ett tredje spår. En gång försökte man åtgärda det, men misslyckades halvvägs. Vi återkommer till det mytiska Tredje spåret, som aldrig blev klart.

Motorvägen går helt under mark och stör faktiskt inte så mycket, den kommer fram under Sheraton hotell och drar över fjärden och försvinner in mellan holmarna några hundra meter bort. På bilvägar och akvedukter ser man tydligt hur Slussen krackelerar. Delar av dessa har tagits ur bruk, eftersom de slitna konstruktionerna och den eroderade betongen inte beräknas stå pall för bussarnas obevekliga tyngd.

Att cykla genom Slussen är ett litet helvette som många utsätter sig för under sommarhalvåret. Hela trafikplatsen präglas av en serie ad-hoc-lösningar, oväntade gropar i asfalten och en förvirrad skyltning. De temporära lösningarna, cementpallar och varningsskyltar, har nu stått i flera år.

När man tänker på det såhär är det fascinerande hur många funktioner som Slussen är planerad för att inhysa. Att planera för ett sådant komplext flöde av maskiner och kroppar är imponerande. Ändå har vi bara skrapat på ytan. Slussen är så mycket mer och om vi likt alla de råttor som bebor Slussen sniffar oss fram längs fasader och trottoarer så ska vi snart finna många fler platser som ryms i Slussens labyrintinska konstruktion.

Tankar om Field Works – Office

Vad är det som lockar Avdal & Shinozaki att använda sig utav företagsspråk? Har dess tomma fraser potential till att förföra? Avdal & Shinozaki söker upp globaliseringens upphöjda utposter, anonyma hotell och kontorsrum som ska kunna välkomna vem som helst, men där ingen känner sig riktigt bekväm – generisk arkitektur för produktion och reproduktion. I Field Works – Office besöker vi ett ”virtual office”, ett företagskontor. I ett tidigare verk, Field Works – Hotel, vilar vi upp oss i ett hotellrum. Tillsammans bildar de en iscensättning av den gräsliga tillvaro som konsulter och konstnärer genomlider på internationella turnéer och jobbmöten. Att använda dessa platser för konstproduktion är förstås både samtidsorienterat och praktiskt. De är väl anpassade för konstens villkor. De går att hyra under en kort period och anpassa något sånär efter behov. Dessutom kan samma miljö användas i alla städer eftersom alla städer erbjuder dessa generiska utrymmen.

Med hjälp av kommunikationens extas lyckas Avdal & Shinozaki skapa ett verk fyllt av tomhet. Detta låter kanske som ett misslyckande, men är resultatet av att den samtid de belyser. Man blir onekligen påmind om Fight Club när man åker upp med hissen i det tomma kontorshus där verket hyr rum. Här på Regus hyr advokater, konsulter och revisorer in sig för en vecka eller ett år eller vad de nu behöver. Liknande kontor finns över hela världen i Regus regi. När man läser deras informationsbroschyrer får man känslan av att det bara finns en stad, en metropol som sträcker sig över hela jordens rund. Det enda som skiljer kontoren åt är adresserna, som ip-nummer i Internethavet. Vi kan flyga från punkt till punkt inom loppet av timmar.

Regus tagline är ”Think differently about your workplace”, budskapet är att vi inte behöver binda vår business till en fysisk plats utan kan glida runt från marknad till marknad beroende på hur kapitalets vindar blåser. Regus föreslår också att vi genom att använda oss av deras kontor och adresser kan presentera vår business för att möta våra kunders förväntningar på uppstyrda receptionister och fina adresser. Vi kan presentera oss själva som en stor organisation, eller en del i ett större nätverk, vilket skapar trovärdighet och trygghet hos kunden. Men hur fungerar ett konstverk inom denna miljö? Den ”konst” som finns på väggarna är inget mer än dekoration, tryckta reproduktioner av okänd abstrakt bildkonst. Utrymmet här bygger på en tom estetik, frågan är om det över huvudtaget går att göra några starka estetiska grepp i denna totaliserande företagskultur som kan föreslå eller erbjuda en annan värld än denna smakfulla ergonomiska blågråa värld. Om man använder detta som sitt utgångsmaterial kanske det inte går att omvandla denna tomhet till något meningsfullt.

Det finns bara plats för två personer i publiken. Receptionisten tar med oss till ett litet rum längst ner i en korridor med fönster åt tre håll. Där utanför breder staden ut sig, Göteborgshjulet snurrar sakta runt sin axel. Rummet har fyra skrivbord med laptops och telefoner, en vattenkokare som sätter igång sig själv och diverse kontorsutrustning som whiteboard, skrivare och plastblommor. Vi lämnas ensamma i kontoret en stund. Situationen ställer frågor om publikkontraktet. Ska vi bete oss som kontorister nu? Ska vi bara sitta stilla? Telefonen ringer. Jag tvekar, lyfter luren. Det är ingen i andra änden. Datorerna börjar låta som om någon sitter och knattrar på tangentbordet, sedan kommer välbekanta swoschande ljud för mejl som går iväg och pling från någon mottagande dator på andra sidan rummet. Maskinerna formar en extensiv icke-kommunikation, där ingen svarar, i den digitala världen pågår en konversation som vi inte kan ta del av. Skärmarna är döda.

En kontorist öppnar dörren och ger oss ett formulär. Första sidan är inga konstigheter, vi fyller i kontaktuppgifter och förväntningar. Den andra sidan är en illustration av rummet. Jag frågar om denna sida också ska fyllas i. Kontoristen blundar, ser ut att tänka. ”Yes”. Det blir tydligt att det inte finns rum för samtal här. Kontorets generiska kuliss animeras av en kvinna och tre män som sitter, står, går, använder dator, telefon, vattenkokare, gestikulerar kring whiteboarden, men orden kommer aldrig. Och tyvärr blir väldigt lite sagt. Men det kanske är det som är poängen. Formen för denna performance, med 4 aktörer på 2 besökare hade kunnat möjliggöra mer av improvisation och interaktion. Aktörerna väljer dock att behålla den fjärde väggen, trots att de aldrig är mer än ett par meter från besökaren.

Under ett publiksamtal med Avdal & Shinozaki pratar Avdal om hur arbetet som konstnär ofta består av kontorsuppgifter: ringa, mejla, skriva, skriva ut, osv. Field Works – Office blev så en strategi för att ta den konstnärliga processen närmare sin arbetsplats. Konstnärerna framträder inte i kontoret som en exotisk miljö, de är på hemmaplan. Verket skapar i sina bästa stunder en distans till tillvaron, ett litet spelrum som vi kan nyttja för att få en lite mer spännande tillvaro när vi återvänder från festivalen till jobbet.

Field Works – Office framfördes under Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti 2010

Louise Höjer & Gabriel Widing

Tidigare publicerad i Konsten

Rapport från Göteborgs dansfestival

Constanza Macras/Dorky Park – Hell on Earth

Göteborgs dans och teaterfestival öppnade under fredagen med den påkostade föreställningen Hell on earth av det berlinska kompaniet Dorky Park. Koreografen Constanza Macras jobbar med professionella dansare och amatörer för att iscensätta en romantisk bild av problemförorten Neukölln.
Operan är fullsatt. Festivalen ska börja. Liv Landell från GT skriver träffsäkert om hur “kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén mumlar om en bubblande kulturstad”.

Vad Hulthén inte behöver konfronteras med är hur resten av festivalekonomin drabbas av detta val. Valet av öppningsförestälning blir en nyckel till att förstå hur man tänker kring festivalen från politiskt och estetiskt håll. Göteborgs dans och teaterfestival ägs, till skillnad från många andra festivaler, av stadens kulturförvaltning och det blir därför extra viktigt att lyfta fram Göteborg som en ekonomiskt stark och livskraftig region. Föreställningen har höga produktionsvärden med musiker och närmare tjugo personer på scen. Continue reading