Nästan utom sikte – Weld gör dunkel festival

Eka Papinashvili

Såhär presenteras festivalen:

Almost out of sight är en festival som låter inrama ett antal föreställningar och konsthändelser som alla har något gemensamt, om inte synligt, så tematiskt. De senaste åren har det vuxit fram ett antal koreografier och konstprojekt som betonar sinnesförnimmelse, närvaro och sensation. Som ifrågasätter seendet och vår blick och aktiverar till ett nytt slags deltagande. Almost out of sight tar sin utgångspunkt i skilda scenkonst händelser som på olika sätt behandlar dessa frågor. De tar alla plats i mörker eller i rum med förminskad sikt och öppnar upp för en ny slags sensibilitet. Sedan 2007 har Weld arbetat med konstnärer som gör verk i visuellt mörker och vill genom festivalen accentuera och belysa företeelsen. Hur kommer det sig att dessa konsthändelser uppstår just nu? På vilket sätt kan vi omvärdera och återaktivera våra sinnen?

Följande koreografier är utgångspunkten för festivalen: preview av Manuel Pelmus (RO). Weld far out west av och med Ingrid Cogne, Sybrig Dokter, Anna Koch och Rasmus West, Undertone av Sidney Leoni (FR) och My Voice Shall Now Come From The Other Side of the Room av Lundahl & Seitl (GB/SE)

Jag kan verkligen rekommendera Undertone. Jag såg det på Doch, där Sidney nyligen avslutade sin utbildning på koreografimastern. Undertone är dunkelt och sensuellt. Det skapar en gemensam situation som publiken delar. Även om publikens närvaro förstärks på olika sätt så kräver verket inte något handlande. Eventuella interaktioner i mörkret är snarare slumpmässiga än planerade, men helhetsintrycket av mijö, rörelse och ljus är starkt.

Jag kommer på något sätt att medverka under ett samtal nu på söndag:

Kl. 18.00, Publikt samtal i mörker utifrån festivalens tematik
Med gästerna Astrid Söderbergh Widding, Christian Nilsson, Gabriel Widing samt medverkande konstnärer.

Även Lundahl & Seitl måste rekommenderas. De är mina absoluta favoriter på performanceområdet och kommer även göra grejer på MDT och Magasin 3 under våren, så håll utkik. MDT bör bokas redan nu - det är få platser på varje föreställning. Observatory som går där är det närmaste virtual reality man kan komma. Med enkla sinnesförvillelser och smarta ljudmanipulationer kan de knuffa ditt medvetande ut ur den här världen.

In Observatory the visitor is fully immersed in a situation being both the observer and the observed, with perception itself as both the medium of the work, its potential content as well as the means to receive it.

Nietzsche på teatern

nietzsche portrait

Bild av Maximilien Le Roy

Det har kommit en ny fin seriebiografi om Friedrich Nietzsche som dessutom översatts till svenska och publicerats av AgeringsNietzsche : att skapa sig frihet. Både Svenskan och Thente på DN har uppmärksammat den svenska utgåvan. Den baseras på ett filmmanus skrivet av den franske anarkohedonisten Michel Onfray och är ambitiöst illustrerad av Maximilien Le Roy. Det fina med det grafiska arbetet är att Maximilien ger Nietzsches kropp liv, hans blogg ger en fin bild av arbetsprocessen. Aldrig tidigare har jag sett Nietzsche dansa, leka och klura på det sättet, de fotografier som finns representerar inte de sidorna hos honom, de är stela och uppställda.

Nu var egentligen inte ärendet med detta inlägg att göra reklam för boken, utan att dela ett utdrag ur Den glada vetenskapen skriven 1882 (Symposion, 2008, övs. Carl-Henning Wijkmark, s.85-85) där Nietzsche ondgör sig över teater och alkohol samt hastigt avslutar med en uppmaning att skriva en narkotikans historia. Håll till godo – ingen nåd:

86

Om teatern. – Denna dag gav mig på nytt starka och högstämda känslor, och om jag kunde få musik och konst när kvällen kommer, så vet jag mycket väl vilken musik och konst jag inte skulle vilja ha. nämligen allt sådant som berusar sina åhörare och skulle vilja tvinga upp dem till ett ögonblick av stark och högstämd känsla – dessa själens vardagsmänniskor som om kvällen inte liknar segrare på triumfvagnar, utan trötta mulåsnor på vilka livet lite för ofta använt piskan. Vad skulle dessa människor över huvud taget veta om “högre stämningar”, om dt inte fanns rusgivande medel och idealistiska piskslag! – och så har de då sina inspiratörer liksom de har sina viner. Men vad har jag med deras drycker och druckenhet att skaffa! Vad ska den inspirerade med vin! Tvärtom ser han med en sorts äckel på de medel och förmedlare som här ska framkalla en verkan utan tillräckligt underlag – en efterapning av det höga själsflödet! – Vad tjänar det till att ge mullvaden vingar och stolta illusioner – innan han kryper in i sin håla och somnar? Skicka honom på teatern och sätta en stor kikare framför hans blinda ögon? Människor vilkas liv utgör en “handling” utan ett geschäft, varför ska de sitta framför en scen och titta på främmande varelser för vilka livet är något mer än ett geschäft? “Det är skick och bruk”, säger ni, “det är underhållande, det är vad man kallar bildning!” – Nå i så fall saknar jag nog bildning för det mesta, ty denna anblick är mig för det mesta motbjudande. Den som har tillräckligt med tragedi och komedi i sitt sällskap, håller sig nog helst borta från teatern; eller också, i undantagsfall, blir för honom hela företeelsen – teater och publik och diktare tillsammans – till det egentliga tragiska och komiska skådespelet, så att det uppförda stycket blir relativt oviktigt för honom. Den som själv är något i stil med Faust och Manfred, vad bryr han sig om teaterns Faustar och Manfredar – även om det förvisso ger honom något att tänka på att man över huvud taget framför dylika figurer på teatern. De starkaste tankarna och lidelserna inför dem som inte är i stånd till tanke och lidelse – men till berusning! Och det förra som medel till det senare! Och teater och musik som européernas haschischrökande och beteltuggande! Åh, vem ska berätta oss hela historien om narkotika! – Det är nära nog bildningens historia, den såkallade högre bildningens!

 

Simulationer på scen

Bild av Josefin Rasmusson

Jag vill tipsa om Robin Jonssons Simulationer som spelas på Moderna dansteatern i helgen och på måndag. Temat för föreställnignen anknyter till mitt föregående inlägg om avatarer. Robin placerar de avatarer som vi känner från datorspelen på scen och låter dansarna gestalta de ömsom lättfotade ömsom klumpiga rörelser och interaktioner som vi känner från spelvärldarna. Spelestetiken får en kuslig kvalité när den tar verkliga kroppar i besittning.

Avatarer och eXistenZer

“I’m not sure. I’m not sure here, where we are, is real at all. This feels like a game to me. And you, you begin to feel like a character.”
-Ted addressing Allegra, eXistenZ

Avatarer är i hinduisk kontext de kroppar som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden, men används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar. En kan också tala om besatthet och maskbärande i termer av avatarism (vilket använts i verklighetsspel som Maskspel och Prosopopeija). I lajv fungerar rollerna som spelarnas avatarer (även om spelare och roll delar samma kropp). I dramatisk handlingsanalys ses rollfigurerna, kanske lite mer långsökt, som åskådarnas avatarer som utför handlingar i deras ställe.

Avataren som figur aktiverar frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som en avatar? Vad händer när vi låter en yttre kraft ta vår kropp i besittning? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avatarer användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?

Jag har inga svar på frågorna, men har börjat klura på det i relation till olika projekt och idéer som bubblat runt den senaste tiden. Det här är ett ofärdigt och möjligen rörigt försök att tänka kring frågorna.

En hjälp för att begrunda avataren är filmen eXistenZ från 1999 av David Cronenberg. Det sägs ju att ’99 är vår generations ’68, ett år laddat med vissa kulturella erfarenheter. Redan 1983 undersökte Cronenberg vad videomediet gjorde med vårt seende i den relativt stökiga men kultförklarade Videodrome. I eXistenZ utforskar han på olika sätt datorspelens estetik och subjektiviteter. Över båda filmerna vilar en mörk psykoanalytisk ton där kroppen står i centrum. Mötet med den virtuella världen är inte transcendent utan kroppslig, för att inte säga köttig.

Själva förutsättningen för att spela eXistenZ, som inte bara är titeln på filmen, utan även titeln på det spel de spelar i filmen, är att man kopplar in en organisk maskin (se ovan) rakt in i ryggraden. Spelet kräver alltså att spelaren öppnar ett nytt hål in i sin kropp för att kunna uppleva den virtuella verkligheten som verklig, något som föranleder viss penetrerationsskräck hos traineen Ted, som måste få en “bioport” installerad.

Jag tror dock inte att vi ska läsa filmen som att den handlar om hur dataspel fungerar, utan snarare hur verkligheten fungerar i en värld av dataspelare. Filmen innehåller sedvanliga meta-vändningar av typen spel i spelet, dröm i drömmen, men dessa är lika lättförutsedda som i Matrix, Inception, osv och spelar inte någon viktig roll utöver att påminna oss om att verkligheten struktureras genom våra fantasier. Det är inte verkligheten som håller samman vår världsbild, utan fantasierna. Verkligheten är alltför komplicerad, mångfacetterad och traumatisk. Så det är när vi står utan strukturerande fantasier som verkligheten rasar samman.

Så det är snarare den andra delen av det inledande citatet som fångar min uppmärksamhet. När spelarna börjar betrakta varandra som spelkaraktärer så händer något med deras relation. Detta är förstås välbekant i levande rollspel, sociala roller sätts på undantag, och filmen kan lätt ses som ett sorts mörk schizofren version av lajv. Men att använda roller, scheman och mönster för sitt handlande är vanligt förekommande även i vardagslivet.

I eXistenZ händer att karaktärer loopar, fastnar, säger samma sak om och om igen:

ALLEGRA: He’s gone into a game loop. He won’t come out of it until you give him a proper line of game dialogue.

Jag har ofta den här typen av känsla även i vardagen. Extra tydligt blir det till exempel när en blir upprings av telefonförsäljare, som följer ett interaktivt manus, eller i en chattsupport där de första meddelanden skrivs av en bot: “Hej och välkommen!” “Vad har du för problem?”, efter en minut kommer en mänsklig support in i chatten och tar botens plats. Telefonförsäljare blir också en sorts mänskliga avatarer för försäljningsmaskinen. Mitt mål vid sådana samtal har blivit att försöka rubba försäljaren ur denna bana, för att på något vis hitta en mänsklig relation och påminna om en annan sorts subjektivitet (kanske är detta naivt).

En annan scen (ur verkligheten) som påminner mig om denna problematik såg jag när två personer möttes på Götgatan, den ena försäljare av mobiltelefonabbonemang, den andra medlemsrekryterare från en välgörenhetsorganisation, klädda i respektive organisationsuniform. Båda misslyckades med att bli del i den andres manus och ur detta misslyckande skapades ett möte.

Jag inser att en uppdelning i playing och non-playing characters (personer) är både skrämmande och farlig. Självklart måste vi hålla gråskalorna i åtanke här. Varenda morgon när klockan ringer är jag själv i non-playing modus. Om jag ska göra någonting så är det utifrån automatism, handlingar som jag på förhand vet ska utföras och därför inte behöver ta beslut om (klä på mig, borsta, sätta på kaffet). Men att måla upp gråzonerna räcker inte för att begripa och avväpna problemet. Marx snurrar ju runt dessa frågor redan 1844 i och med alienationskritiken i sina Ekonomisk-filosofiska manuskript, men det verkar som om alienationen ser lite annorlunda ut idag, eftersom den på något sätt förutsätter ett någorlunda konsistent subjekt som kan brytas ner och delas upp. Idag föds vi in i matrisen/existenzen/verkligheten utan den förmoderna historia som Marx hade i ryggen.

Estetiken i filmen skiljer sig från lajv på ett par punkter som öppnar nya och spännande möjligheter för verklighetsspel, lajv och deltagande performance i allmänhet. Lajv har varit väldigt besatt av så kallad 360°-estetik, där alla element, roller och miljö tillsammans ska bilda en fulländad värld, utan sprickor i kanten. eXistenZ liknar mer ett MMO: spelarna tilltalar ständigt varandra såsom spelare, men när de vill interagera med spelvärlden så måste de behandla den som om den vore verklig. Spelets NPCs (non-playing characters) svarar inte på tilltal om de inte tilltalas som roller:

ALLEGRA: Start by repeating your last line and include his name so he knows you are talking to him.

Strukturen kommer från dataspel och i viss mån bordsrollspel. 2 WoW-spelare kan diskutera en räd utanför spelets fiktiva ramar, men när de väl skrider till verket gör de det inom dessa ramar. Skillnaden är att eXistenZ avatarer har kroppar, de skulle kunna vara verkliga personer, och jag tror att vi ska förstå dem som verkliga.

Med eXistenZ-estetik skulle man kunna jobba med en aktiv publik som är sig själva, men som måste köpa storyn för att kunna närma sig den. Publikpositionen närmar sig då traditionell suspension of disbelief, såsom den ser ut i andra medier, vilket sänker tröskeln för deltagande. Att aktivt leva sig in i roll, värld och berättelse på det sätt som lajvare gör är ofta alltför omständigt och energikrävande för att de flesta personer ska vara intresserade.

En publik skulle även kunna styras med t ex ljudinstruktioner, som t ex Lundahl-Seitl jobbar i Symphony of a missing room, utan att någon 360°-illusion bryter samman. MindFeed fungerade också lite enligt såna principer. Lydnaden skapar ytterligare frågor och problem kring njutningen och motviljan att underordna sig en annan person, en röst eller ett system. Oavsett skapar avataren ett spännande glapp mellan kropp och agens som kan undersökas utifrån (gammel)moderna cartesianska idéer om kropp-själ såväl som postmoderna idéer om subjektsupplösning, människa-maskinrelationer, osv.

eXistenZ tar stundom sina spelare i besittning, för att föra handlingen vidare, en sorts cut scenes (i speltermer). Till exempel hånglar Ted och Alleghra ofrivilligt upp varandra för att det passar spelets dramaturgi. Spelet tar även över deras tal:

TED: God… What happened? I didn’t mean to say that?
ALLEGRA: It’s your character who said it. It’s a kind of schizophrenic feeling isn’t it? You’ll get used to it. There are things that have to be said to advance the plot … and those things get said wether you want to say it or not. Don’t fight it, go with it.

Hela filmen finns på Youtube i taskig kvalitet och på Piratebay för den som föredrar det.