Teaterkritik, gerillakritik

Foto av Markus Öhrn

Foto av Markus Öhrn

“Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste.”

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln “Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?” om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzl-föreställningen Conte D’Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:
“Personligen tycker jag att  sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement.  Jag vill inte vara utan den ‘gamla hederliga’ välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang.”

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.

Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även “professionellt” skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är “så roligt”. Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.

Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett “samhälleligt sammanhang”, men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.

Gerillakritiken kan inte förväntas vara “välskriven” eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller “påläst” eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det “sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på”, vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. “Gerillan” har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?


Motstånd: Skam eller revolution

Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.

Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.

Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

 

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker

Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i “historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang” så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?

Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?

Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.

Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing och publicerades även på Kulturtugg

Gerillakritik på IETM / Kulturhuset

I samband med IETM kör Institutet sin föreställning Conte d’Amour – every story is a love story på Kulturhuset.

En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor – den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj.

På lördagen 16 april, kommer det pågå en gerillakritik under föreställningen – alltså samskrivande om föreställningen medan föreställningen pågår.

Det är samling 15 min före föreställningen för de som är intresserade. Ta med laptop med wlan. Föranmälan till ebba.petren@gmail.com

Själv kan jag tyvärr inte vara där för jag åker till Italien imorgon.

Avatarvaro 0.3 – Lågteknologisk lek

Som uppvärmning till vår workshop på Prolog använde vi en modifierad version av en lek som vi tidigare sett Miriam göra under namnet Lastbilen, men vars ursprung är okänt.

Deltagarna delar upp sig i par. Den ena står bakom den andra och i originalversionen gestaltar den som står längst fram en lastbil som den som står bakom, föraren, kör runt på olika sätt. Här benämner vi den som står bakom för operatör och den som står framför som avatar. Operatören har i grunden fyra sätt att styra avataren:

  • Framåt – Båda händerna på axlarna
  • Höger/vänster - En hand på höger eller vänster axel
  • Stanna – Inga händer på axlarna
  • Handling (action) – Hand på huvudet

I lastbilsversionen är handlingsknappen ett sätt att tuta, men vi har kommit upp med nya varianter. På Prolog körde vi övningarna i den här ordningen:

  • Bara styra, inga handlingar. I början gäller det att hitta styrmekanismen, när den fungerar och folk går runt i rummet kan man lägga till handlingsknappen.
  • Handling: Säg “Jag är en avatar.” När operatören trycker avataren på huvudet säger den alltså att den är en avatar. Resultatet blir väldigt absurt och roligt.
  • Handling: Handslag. Avataren sträcker ut sin hand för att hälsa. Om ingen annan avatar står framför så blir handslaget i luften. Här måste alltså operatören hitta fram med sin avatar till någon annan avatar och operatörerna måste trycka på action-knappen (huvudet) samtidigt för att handslaget ska fungera. (Detta skulle vara ett roligt sätt att öppna t ex en konferens)
  • Handling: Kram. Avatarerna kramar varandra på kommando. Desto längre operatören håller nere action-knappen, desto längre varar kramen.
  • Handling: Kram. I detta steg blundar avatarerna och kramar på kommando någon de inte vet vem de är.
  • Handling: Valfri. Action-kanppen blir här generisk, eller kontextbunden. Detta är vanligt i dataspel. Om Mario står på marken så är A-knappen ett hopp, men är han i vattnet så är det ett simtag. Står avataren framför en dörr kanske den öppnar dörren, står den vid ett föremål kanske den tar upp föremålet, osv. Det roliga med denna sista variant är att avataren kan börja “hacka” sin operatör. Rollerna blir inte omvända, men i alla fall utmanade. Avataren bestämmer inte att eller när den gör något men vad den gör. Om avataren inte kommer på vad den ska göra kan den ta någon av de tidigare handlingarna (“jag är en avatar”, handslag, kram)

När man är igenom hela dramaturgin är det läge att byta roller.

Jag tänker att nästa steg i den här leken är att göra den mer spellek. Till exempel skulle operatörerna kunna få spelmål som avatarerna inte känner till (ta sig till platser, hitta något/någon, fånga eller hämta upp något, osv). Man skulle kunna göra avatarerna till “fjärrstyrda” zombies som ska fånga ett par överlevare eller något liknande.

Får du idéer om vad för speldynamik eller spelmål man skulle kunna lägga till för att göra leken roligare eller mer spännande för operatörer eller avatarer? Kommentera gärna!

100 inlägg senare

Jag måste på något vi uppmärksamma min hundrade bloggpost. Ungefär hälften av inläggen är faktiska bloggposter, medan resten är en retroaktivt uppbyggd portfolio där även nya inlägg placeras under tidigare år. På arkivet till höger kan det se ut som att bloggen rullat sedan 2002 men det är alltså bluff, den startade de facto oktober 2010, för ganska precis ett halvår sedan.

Bloggen hjälper mig verkligen dokumentera vad jag tänker och gör. Men det är fortfarande mycket som passerar utan att jag hinner formulera mig kring det. Det vore fint om bloggandet kunde bli en mer integrerad del i görandet.

Avatarvaro 0.2 – 2 player

radiosändare

När vi fått radioutrustningen att fungera satte vi ihop ett litet speltest i en lånad black box på nya Stockholms dramatiska högskola. Julia och Olle ställde upp så vi hade två avatarer och två operatörer och bytte roller för att testa möjligheterna. Vi har alltså:

  • två radiosändare
  • två radiomottagare som sänder på två olika tomma frekvenser på fm-bandet
  • två datorer där vi kan mixa ihop musik (från Itunes) med mikrofon (från Garageband)
  • bonus: två radiomottagare till för att operatörerna ska få medhörning

Radiosändarna hittade vi för 150 kr styck och signalen är tillräckligt stark för att fylla en black box, men så svag att den inte går genom väggar. Det är alltså inte särskilt komplicerad teknik, men möjligheterna är stora.

Det nya med det här var att vi kunde låta avatarerna interagera med varandra, hålla dialoger, dela rum eller vara i olika ljudvärldar samtidigt. På kafét tidigare i veckan spelade vi ju single player, men här kunde vi använda den dynamik som skapades mellan två avatarer. Vi testade olika instruktioner, rörelser, osv. Både operatörsrollen och avatarsrollen var väldigt kul. Som avatar ville man dock koppla bort operatörens närvaro i rummet, vilket vi måste lösa senare.

Erfarenheterna från testet använde vi för att utveckla en workshop på lajvkonventet Prolog som var nu i helgen och som jag återkommer till.

Avatarvaro 0.1 – Handsfree

Handsfree-telefoner

Den senaste veckan har jag och Ebba gjort en serie övningar och lekar för att utforska avatarvaro. I torsdags prövade vi våra nyinköpta lågbudgetradiosändare för första gången. Vi hade vårt möte på Kafé Sodom och tänkte att det var en plats så god som någon för ett litet test. Men det vi gjorde kan man egentligen testa med två vanliga mobiltelefoner med handsfree. Upplägget är mycket enkelt:

  • En person spelar operatör
  • En person spelar avatar och använder handsfree
  • Operatören följer avataren med blicken och ger avataren enkla instruktioner
  • Avataren säger ingenting till operatören, utan lyssnar bara på instruktionerna

Vår erfarenhet av detta var att även enkla och vardagliga handlingar var spännande att utföra som avatar, särskillt som vi var på en offentlig plats. Känslan av att inte veta vad som ska hända härnäst är pirrig! Tips på instruktioner är:

  • Gå X steg frammåt/bakåt
  • Vänd dig ett halvt varv/mot X
  • Säg: X

Testa gärna själva och återkom i kommentarerna med en rapport om hur det kändes.