Varför skrämmer sociala medier?

Då och då håller jag kurser i det som brukar kallas för sociala medier eller “web 2.0″. Förra helgen var det för föreningsaktiva inom ABF, men ibland är det för anställda och informatörer på förbund inom HSO. Många av de som är födda på 40- 50- och 60-talet känner ställer sig frågande till Facebook och Twitter, osv. Deras oro är ofta delvis befogad, delvis oinformerad. Att det är så mycket som är annorlunda i sociala medier jämfört med 1900-talets massmedier kan göra det läskigt och besvärligt att närma sig, men det finns mycket fint och intressant att engagera sig i för den som vågar och har tid och ork att lära sig.

I undervisningen har jag haft stor hjälp av att lyfta tre problematiska motsatspar som Copyriot/Piratbyrån använt av i sitt eleganta isärplockande av upphovsrätten: producent-konsument, idé-uttryck och privat-offentligt. Dessa dikotomier var relativt tydliga i relation till 1900-talets mediekultur, men begreppsparen osäkras i relation till exempelvis sociala medier, fildelning och Internet i allmänhet. Jag försöker inte göra en teoretisk syntes här utan snarare sätta fingret på vilka begrepp som i praktiken ersatt motsatsparen.

Producent – konsument blir användare

Massmedierna hade en tydlig gräns mellan de som skapade och de som konsumerade. Produktionen var ofta dyr och teknisk, vilket krävde centraliserade produktions och distributionsplattformar. I sociala medier ersätts producent-konsument-relationen från gamla medier med en användare som både kan skapa, dela med sig och ta del av information. Användaren blir även redaktör av sitt eget informationsflöde. Många som går kurserna önskar sig en tillbakalutad konsumentrelation i relation till sociala medier, men det går inte att bara gå in och läsa lite på Facebook till exempel. Nätverket kräver att vi blir medlemmar och upprättar förbindelser. Medlemskapet är också något som äldre lägger viss tyngd i, det förknippas med vissa förpliktelser som inte nödvändigtvis finns där.

Det är lustigt att vi använder begreppet user eller användare, vars övriga användningsområde oftast har med droger att göra. I detta ligger också någon sorts  verklighet – det är lätt att vi gör oss beroende av sociala medier. Facebook är väldigt bra på att uppfylla våra sociala bekräftelsebehov. Det finns som bekant ingen ogilla-knapp och om någon tar bort oss från sin vänlista så uppmärksammas vi inte på det. Var och en sin egen stalinist så att säga.

Idé – uttryck blir innehåll

Motsättningen idé-uttryck är grunden för upphovsrätten och mycket av det västerländska tänkandet på kultur. Idéer ska vara fria och kunna delas av alla. Uttryck är däremot juridiskt skyddade och knyts till en individuell upphovsman. Skillnaden blir dock svår att särskilja när all information är digital. Oavsett om det är text, bild, film eller ljud så består mediet av blott ettor och nollor. I nya medier talas oftare om det lite vaga begreppet “innehåll”. Vad som är skyddat och fritt innehåll är en pågående debatt och juridisk gråzon.

Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Marx skulle kanske kalla alla dessa uttryck en del av det allmänna intellektet.

Privat – offentligt blir socialt

Hannah Arendt skrev (1949):

Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. (Människans villkor, s. 57)

När en så djupgående uppdelning som skillnaden mellan privat-offentligt upplöses är det inte konstigt att människor känner sig obekväma. I de sociala medierna tvingas vi röra oss i en sfär som kan vara mer eller mindre intim, privat, personlig, politisk. Att hantera alla dessa livssfärer inom ramen för ett “socialt” medium kräver både teknisk kunskap (om konto- och sekretessinställningar) samt finkänsla och språk.

Huvudet i väggen i Head House på Lilith

Foto: Ron Morales. Ur Head House (2012)

Igår såg föreställningen Head House på performancescenen Lilith i Malmö. Konstnärerna Elin Lundgren och Petter Pettersson är de som driver scenen och de brukar bjuda in konstnärer att gör performativa gestaltningar av sina konstnärliga idévärldar. I det här verket bjuder de själva in till en labyrint:

Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av gångar och rum. Ett tjugotal aktörer rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.

Efter att ha sett föreställningen blev jag sugen på att skriva en fortsättning på artikeln Bumping into walls som handlade om vilka problem som uppstår när publiken blir inbjudna till en situation, men inte får några verktyg för att vara i den situationen. Visserligen presenterades det här verket som en “bildkonstperformance”, vilket kanske implicerar att vi ska närma oss verket som en tavla, efter överenskommelsen “se men inte röra”. Kanske är jag ute på tunn is för att jag här utvecklar kritik kring att konstnärerna inte gör något som de inte vill göra. Men jag tycker ändå att publiken får dubbla signaler på ett problematiskt sätt. Det är som vanligt en brist på överenskommelser som gör det svårt att närma sig verket, de “givna regelverk” som introduktionstexten talar om existerar inte. Det här problemet skriver vi om i Deltagarkultur:

Åskådarkulturens mediala överenskommelser behöver sällan förklaras eftersom de är paradigmatiska. För den som vill åstadkomma deltagarstyrda verk är situationen mer komplex. verkets överenskommelser måste förklaras för deltagarna, explicit eller implicit. Åskådarna måste förstå att de får delta för att de ska kunna bli mer än passiva betraktare och hur samspelet ska gå till för att processen inte ska haverera. (s. 43, Deltagarkultur)

En röd tråd

Head House börjar med att man får träda in individuellt i labyrintens första rum, där en maskbeklädd kvinna likt Ariadne knyter en röd tråd runt handleden. Jag uppfattar det som att den här scenen är ett sätt att bokstavligen förbinda besökaren med verket. Det är inte alltför långsökt att läsa det här som en sorts övergångsrit. Men den här tråden bli bara ett par meter lång innan den klipps av och jag inser att den inte kommer att hjälpa mig ut ur labyrinten. Den röda tråden följs aldrig upp.

Foto Ron Morales

Som besökare hamnar jag i ett sorts limbo, där jag inte vet hur jag ska reagera i de olika situationer som jag ställs inför. Nedan kommer ett par exempel där det hade varit möjligt för skådespelarna att bejaka ett initiativ eller en reaktion:

  • Skådespelare närmar sig klädda i olika djurmasker. De betraktar besökarna. På en vägg hänger likadana masker och ibland byter skådespelarna mask. Jag uppfattar detta som en solklar inbjudan till handlande och många i publiken testar att själva sätta på sig en mask. Problemet är att de inte får någon respons från de skådespelare som har masker på sig. Maskspel bygger ju på yttre bekräftelse av en omgivning. Det är som om maskerna här används för att gömma sig bakom, snarare än som en roll eller besatthetsteknik. Maskbärarna behåller sitt dansanta kroppsspråk oavsett vilken djurmask de bär.
  • I ett rum syr två maskklädda ihop ett rådjurslik med röd tråd. Jag erbjuder min röda tråd, men får inget svar.
  • En maskklädd sitter uppflugen på en hylla i ett rum och hotar med att släppa en tallrik till golvet. Jag lyfter mina händer mot tallriken för att visa att jag kan ta emot den. Hon lägger undan tallriken och väntar tills alla i publiken lämnat rummet. Då kastar hon en ny tallrik i marken.
  • En röst ropar ut kommandon i en högtalare: Forward, forward, left, still. Men om det finns ingenting som tyder på att man skulle komma någonvart om man följde röstens instruktioner.
  • Ett udda element är en maskklädd som känns mer som en actionfigur som hotar publiken med två knallpulverpistoler. Hur ska man förhålla sig till detta? Ska man gömma sig? Skrika? Ignorera? Ta pistolen? Eftersom det inte finns några ramar för interaktioner känns det som att man gör fel hur man än reagerar. Efter att ett par gånger försökt reagera med oro och bett om nåd utan någon tydlig konsekvens så är det lätt att bli blasé när man blir hotad igen av samma figur.

Nu kanske det är så att konstnärerna är ute efter just den här osäkerheten, att de vill skapa en otydlig och ofärdig mardrömsvärld där vi inte vet vår plats. Men jag anar som jag nämnt tidigare här på bloggen att det här är mer av ett metodologiskt problem och många konstnärer saknar de verktyg som behövs för att kunna bjuda in till en värld, en fantasi eller dröm och det är lätt att det slutar med en lite besvärlig social situation.

Jag skriver om det här verket för att potentialen är så stor! Det är verkligen ambitiöst sammansatt med alla dessa rum och alla aktörer. Det finns ett fint bildberättande och bitvis väldigt suggestiva scener, men tyvärr tar verket inte publikens nyfikenhet och leklusta på allvar.

Föreställningen går att besöka även imorgon.