Notes on Punchdrunk’s The Drowned Man from an interaction design pow

punchdrunk_pp_poster

Visiting London I took the oppurtunity to go to Punchdrunk’s epic show The Drowned Man which encompass some 20.000 sqm on 4 floors, 30 actors, a bar, et c. I will not summarise the whole experience here, there is plenty of reviews to read online. What I want to do is to share some thoughts on the interaction design.

Following the definitions of Participatory Arts (Deltagarkultur 2008, yet to be published in english), I would consider The Drowned Man an all-encompassing spectatory arts show. It’s neither interactive, in the sense of that one can alter the story line, nor participatory, in that it doesn’t encourage interaction between audience members. Let me quote:

The all-encompassing Gesamtkunstwerk, on the other hand, aims to create a total experience where everything that can be sensed is dictated by the artwork. All undesirable stimuli are firmly expelled. The all-encompassing work is no doubt by necessity multi-disciplinary, or at least multi-medial, but also requires a spatial dimension to manifest. The stimuli encapsulate the receiver in order to generate a “total environment of the senses” – the world of the Gesamtkunstwerk.

That pretty much nails the aesthetics of The Drowned Man and it’s all fine to do such a show. But if one was interested in making some interactive or participatory design based on the it, how could one do it?

First of all: Most of the rules that are presented as we enter the magic circle have the purpose to disable interaction between audience members as well as between audience and performers. First of all the masks, which covers the whole face and secondly the rule not to speak. Thirdly, they asked you to leave your company and explore the space alone. I can see why you want to do that, following the definition of a Gesamtkunstwerk above. If the audience were present and social they could ruin the mystical mood at the set. So, how to stay within the aesthetics, but still enable interaction.

What I would propse is a simple hand-sign system containing 3 different meanings, that would be presented to the audience from start. This would definetly need some playtesting, but here goes:

  1. Pointing. The meaning being to index something interesting that you want to show somebody else. After all, the scenography and prop design was amazing, and the story came through by finding props and reading letters than by watching the performers.
  2. Showing your palm. The meaning would be – take my hand, let’s go together. Let’s go for an adventure together. This could make up for the fact that you are alone and anonymous through most of the show.
  3. Stop. I don’t want to be part of whatever you are trying to do right now. Whether it’s a performer or audience member approaching you it’s safe to now how to say no. This would also make people more courageous.

I could think of plenty of other approaches that one could mix up with these basic interaction patterns. Another thing I thought of was that the performed scenes basicly can be divided in three different categories: sexy-dance, fighting-dance and ritual dance. Especially in the more ritualistic parts it would be easy to give the audience a more active part. There are also club-dance dance-scenes where it makes no sense to leave the audience out.

Furthermore one could add more game design to the story, but that’s a bit to complicated to cover in a short blog post.

Förrädarens afton

Betrayer’s Banquet är en exklusiv middagsbjudning med “fångens dilemma” som centralt spelelement. Idén är utvecklad av Original Content London och förra helgen hade jag chansen att vara med.

Långbord på banketten.

Långbord på banketten.

På en ruffig bakgata i östra London öppnar en huvbeklädd man en liten dörr. Han lockar in de huttrande besökarna en och en. I inbjudan har vi fått ett lösenord som jag viskar och släpps in. Där inne dukas ett långbord upp för 48 personer. På väg in får en dra ett kort ur en hög. Kortet avgör var en placeras längs det långa bordet. Jag drar klöver nio och hamnar i mitten.

Kvällen är inramad som en initiationsrit till en frimurarloge eller liknande. Alla servitörer och andra ser är klädda i svarta kåpor. Ritualmästaren bestämmer vilka som får spela. En spelar mot den som sitter mittemot och det går till såhär: Var och en lägger en bricka på bordet. På ena sidan finns det en bägare, som symboliserar förtroende, på den andra sidan en dolk, som får symbolisera föräderi.
Om båda samarbetar så får båda flytta 5 platser upp, mot den goda maten och festens elit. Om båda förråder varandra så får de flytta 5 stolar neråt, där det serveras gröt, fågelfötter och fiskhuvuden. Om den ena väljer samarbete, men den andra förräderi så får den godtrogne flytta ned 10 stolar och förrädaren flytta upp 10 stolar. Upplägget gör det väldigt vanskligt att lita på den som en spelar mot. Förrädare behöver aldrig riskera mer än att flytta ner 5 stolar, men har allt att vinna. De samarbetsvilliga kan åka på pumpen ordentligt.

    Fågelfötter vid bordets nedre del.

Fågelfötter vid bordets nedre del.

Spelet skapade en spännande social dynamik. Även om det är speltekniskt bättre att förråda så kan det vara svårt etiskt, även om allt är på lek. De som var bäst på att spela övertygade först sin motspelare om att samarbeta för att tillsammans flytta uppåt, för att sedan förråda dem. Det krävs ju visst mod för det. Om en ska hårddra det hamnade individualisterna i topp och lite softare men naivare personer (som jag själv) hamnade i botten. Stämningen var lekfull, trots de laddade situationer som uppstod varje gång det blev dags att lägga brickan på bordet.

Byrån & agenten på Malmö Playdays

playdays-headerwithdate

Lördag 26 oktober kl 14.00 kommer jag att köra en ny version av Byrån & agentenMalmö Playdays på Malmö Stadsbibliotek. Kom gärna dit!

”Byråns kärnvärden är nyfikenhet, kamratskap, integritet och informationsfrihet.”

Var med i en smått surrealistisk agentlek där biblioteket blir en spelplan för märkliga uppdrag och upptåg. Spelet kräver att du tar har med dig en fungerande mobiltelefon, gärna med handsfree.

Medvetandet är en muskel – minimalism i 60-talsdansen

Jag läste precis koreografen och dansaren Yvonne Rainers artikel ”The Mind is a Muscle” i samband med en kurs om kropp och rörelse på Södertörn. Nedan följer en summering och lite tankar om människa och maskin.

Artikeln är en sorts undersökning eller beskrivning av Rainers verk Trio A (The Mind is a Muscle) och Trio A. I förordet, skrivet i slutet av 90-talet, långt efter själva artikeln från 1966 gör hon vissa anmärkningar. Hon ursäktar sig för historisk närsynthet och en onödig fixering vid ”stora” män i konsten. Hennes ärende är hursomhelst att försöka begripa dansens utveckling under 60-talet i relation till minimalistisk konst och skulptur. Förordet fortsätter med en beskrivning av alla de sammanhang som Trio A användes i under de följande åren, hur den blev en politisk performance genom att dansas av nakna kroppar, blott insvepta i den amerikanska flaggan – en protest mot arresteringar av personer som ”degraderat” stjärnbaneret. Det finns någon sorts glädje i hur koreografin mångfaldigats sedan premiären och fått sitt eget liv, oberoende av Rainers enskilda kropp.

Så till själva artikeln, en ”kvasiundersökning av minimalistiska tendenser” som alltså skrivs samma år som hon gör Trio A (The Mind is a Muscle). Den börjar med en jämförande uppställning mellan å ena sidan objekt (skulptur och konst), å andra sidan tendenser i samtida dans. De första sju punkterna består av kvalitéer som elimineras eller minimeras. De kommande sju av kvalitéer som ersätter de föregående. Det en strävar bortifrån i minimalistisk konst är kvalitéer som konstnärens handrörelser, hierarkiska relationer och illusionism, vilket på dansområdet skulle kunna motsvaras av frasering, utveckling mot klimax och performance. Fram träder en annan sorts estetik som inom konsten kretsar kring fabrikstillverkning, enhetliga former och enkelhet, en estetik som i dansen går att föreställa sig som vad Reiner kallar energijämlikhet, jämlikhet mellan kroppens olika delar och mänsklig skala. Hon är själv tvekande inför att göra den här typen av uppställningar och generaliseranden, men verkar tycka att det är värt det för att få grepp om sin konstnärliga praktik. Hon påpekar också att själva minimerandet av någonting behandlar detta något som ett problem och aktiverar det därigenom som intresseområde.

trio

Rainer beskriver dansens kvalitéer utifrån energiomvandlingar snarare än kroppsliga arrangemang. I Trio A söker hon ett kontinuerligt rörelseflöde, vilket dock inte betyder att dansarens energiomsättning är konstant. Kontinuiteten finns i hur rörelsen uppfattas utifrån, inte inne i dansarens kropp. Den jämna energinivån ser hon som en uppgörelse med västerländsk dans, som ofta organiserats runt utbrott av maximal energi i början av en fras, för att sedan följas av återhämtning. Sökandet efter klimax i dansen betraktar hon som överdrivet dramatisk och onödig.

Den minimalistiska dansen lämnar även idén om dansaren som någon sorts övermänniska med teknisk virtuositet. Hon tar upp hur någon som skrev om Judson Theatre (som var en viktig scen i New York) frågar varför konstnärerna där är så mycket sig själva på scenen. Rainer vill snarare beskriva det som att dansaren blir en neutral doer, en görare som skulle kunna vara vem som helst och som därför inte behöver förstärkas eller iscensättas med scenkostym och liknande effekter. Dansen intresserar sig för de vardagliga rörelser som de flesta kroppar förmår: stå, gå, springa, äta, bära, röra eller bli rörd av ett objekt, till skillnad från balettens våldsamma hopp grand jeté som inte kan göras utan måste dansas.

Samtidigt kräver Rainers dans en del av sin görare – rörelsens kontinuitet, bristen på pauser och jämställandet av kroppens olika delar. Rörelsen är abstrakt, den föreställer inget, samtidigt har den en energinivå som hon jämför med att resa sig ur en stol eller gå ner för trapporna. Denna ”självklara” intensitet är dock en illusion, även den minimalistiska dansen döljer något, nämligen hur kroppens måste arbeta med olika intensitet för att uppnå något som ser ut som ett jämnt flöde. Detta får mig att undra över om minimalismen verkligen rör sig på en ”mänsklig skala” – här framträder ju snarare än maskinestetik. Rörelsen blir genom repetitionen till objekt. Rainer själv skriver att effekten blir en uppvisning som är mer lik arbete än vad vi traditionellt tänker på som en föreställning.

Bloggen 3 år! Topp 5, medmera

dream

Jag har nu bloggat mer eller mindre aktivt i tre år. Sedan hösten 2010 har jag postat över 150 inlägg och fått närmare 10.000 läsare, vilket känns fint med tanke på hur smala många av texterna är.

Ambitionen här är ju i första hand att formulera mig kring olika konstnärliga och spelorienterade praktiker som jag sysslar med. Vikten av att reflektera över handlandet och dokumentera olika faser i den skapande processen känns lika viktigt som någonsin förut. Jag hoppas att idéerna och erfarenheterna som kraffsas ner här kan komma till nytta för andra som är intresserade av deltagarkultur. Senast jag fick bekräftelse på det var när konstnären Hamish MacPherson hörde av sig för att han baserat ett verk skapat för brittiska parlamentet dokumentationen av experimentet An Infinite Scenario.

En del texter och material kommer nog att hamna hos Nyxxx i framtiden, eftersom jag jobbar aktivt med avatarprojeten i den konstellationen men även Interacting Arts har en liten återuppståndelse i det att vi översatt Deltagarkultur till engelska och just nu är ute på jakt efter förlag med goda internationella distributionskanaler.

Topp 5 lästa inlägg

To be continued…

Om publiken i handling på Teaterrummet

Jag och Ebba Petrén har skrivit en ny text:

För den som önskar bjuda in publiken i scenrummet uppstår nya möjligheter och problem. Vilka strategier ska användas för att göra vana och ovana teaterbesökare trygga att ta steget in i en gemensam iscensättning. Skådespelare tränar i flera år för att känna sig bekväma i teaterrummet, men publiken har inte fått den hjälpen och kommer utan förberedelser. De söker stimulans men är ofta obekväma med att sätta sin egen tillvaro på spel. Teaterrummet har aldrig varit en plats där publik och skådespelare kan mötas på lika villkor.

Läs vidare här: “Publik i handling” publicerad på Göteborgs stadsteaters forum Teaterrummet.

Byrån och agenten – enkelt verklighetsspel

agent

Scenariot testades på lekklubben i Malmö. Det baseras lite på en avatarövning som jag och Ebba Petrén ägnat oss åt. Det här skrev jag fram under en varm eftermiddag tillsammans med Thom Kiraly och Petter Karlsson.

”Byråns kärnvärden är nyfikenhet, kamratskap, integritet och informationsfrihet. Är det förstått?”

Förberedelser

  • Spelet är gjort för en park. Vi spelade i Malmö, Folkets park. Det fungerar (någorlunda) för 2 eller flera spelare.

  • Spelet kräver att alla har fungerande mobiltelefoner. Gärna med handsfree.

  • Ladda ner PDF med instruktioner till Agent respektive Byrå. Skriv ut så att det räcker till alla.

Instruktioner till deltagarna

  • Det här är mer av en lek än ett spel, vilket deltagarna bör känna till. Deltagarna bör inte känna till instruktionerna i breven på förhand.

  • Bestäm hur lång tid ni spelar så att ni kan återsamlas. Förslagsvis runt 30 minuter. Om ni tröttnar eller mobilerna slutar funka så återgå till startpunkten.
  • Hälften skriver upp sina telefonnummer och lägger i en hatt. De blir Agenter.

  • Agenterna får varsitt agentbrev och instruktion om att gå ut någonstans i parken och vänta på ett samtal från Byrån.

  • De andra hälften får ett byrå-manus och drar ett telefonnummer ur hatten. Även de får sprida sig i parken och ringer upp sin Agent efter att de läst sitt brev.

Erfarenheter

Scenariot är skissartat och kan förbättras, men deltagarna hade väldigt kul! Mycket av spelet för byrån kretsar kring att smyga på sin agent, medan spelet för agenterna handlar om att följa de märkliga instruktionerna och klura över sin roll på byrån. Många av de spännande situationerna uppstod när agenter mötte agenter och byråmedlemmar mötte varandra. Ett kul tillägg som efterfrågades var att byrån skulle kunna ha en mötesplats för att hitta på saker tillsammans och koordinera sina agenter.

Utforska med ögonbindel

Foto av John Hanse

Foto av John Hanse

Klassisk övning som jag senast höll på Lekklubben i Malmö, passar i såväl stad som natur. Instruktioner:

  • Deltagarna delas upp i par. Övningen görs under begränsad tid. Förslagsvis 5 – 20 min per person.

  • En tar på sig ögonbindel, den seende guidar. Blunda före ni sätter på bindeln.

  • Låt den som är blind följa snarare än att dra runt den. Visa olika platser, nivåer, föremål. Ta det långsamt i början.

  • Gör övningen under tystnad, men om något behöver sägas så gör det.

  • Den som tittar har ansvar för den som blundar.

  • Experimentera med att lämna den blinde att utforska själva, så länge ni har koll.

  • Efter X antal minuter byter deltagarna roll. Prata inte i bytet om ni inte måste. Den som ser har ansvar för tiden.

Om verklighetsspel på lekklubben

Föreläsning, MALMÖ 20 juli 2013

at-lekklubben

Först och främst vill jag tacka Tora och Erik för att de bjudit in mig hit till Lekklubben för att leka tillsammans med er. Jag jobbar inom ramen för två konstkollektiv. Å ena sidan Interacting Arts, som sysslat mycket med rollspel och experimentella sociala praktiker. Å andra sidan Nyxxx, ett performancegäng som jobbar med deltagande publik och vad vi kallar avatarer.

Upplägget för den här eftermiddagen är att jag kommer snacka en stund om vad verklighetsspel är och skulle kunna vara – berätta om några erfarenheter av spel vi har gjort. Sen kommer vi att testa ett par lekar som närmar sig verklighetsspel. Inbjudan som Erik och Tora gjort saxade inledningsstyket från en tidningen Interacting Arts om verklighetsspel som vi publicerade i början av 2007. Det lyder som ni kanske har läst:

Verkligheten är en konstruktion, en ihärdig illusion. Allt du ser och känner omkring dig är skapat av människor. Intrycken som utgör vår vardag har alla producerats av någon. Väggar och vägar, bilar och bussar. Rum och reklam, parkeringsplatser och parker. Tyget i dina kläder och din fräsiga frisyr – allt är design. Att världen skapats av människor betyder att vi kan omskapa den, låta den formas efter våra lekar och begär.

Även om formuleringarna är aningen idealistiska till tonen tycker jag att de fångar något av de praktiska erfarenheter som en kan ha av att ägna sig åt rollspel, lajv, lek och verklighetsspel. Att läsa dem igen fick mig att tänka tillbaka på vad det var som fick oss att ta till gatorna. Jag tror att jag måste påminna lite om tidsandan före terrorattacken 11 september 2001. The Matrix (1999), en film som verkligen inte åldrats med värdighet, men som fick oss att betrakta verkligheten som en matris av tecken. Den skildrade även på ett romantiskt sätt en terrorgrupp som sökte verkligheten bortom denna matris. Det låg nära till hands att se kapitalismen som det nätverk av fängslande tecken som de skulle slå sig fria ifrån. Innan storyn havererade totalt i den andra och tredje filmen och blev någon sorts snabbmatsreligiös fantasi så når dock protagonisterna en insikt. Ävern the real world, som de kämpat för, är en matris – det finns ingen utsida. I tidningen fortsatte vi förordet såhär:

Verkligheten skapas inte bara av de intryck vi får utan lika mycket av de sociala överenskommelser som hör till varje given situation – vad som är ok att säga, göra, tycka, tänka, på en viss plats vid ett visst tillfälle. Överenskommelser hjälper oss att kommunicera med varandra, men de fjättrar oss också i ett förutsägbarhetens och feghetens fängelse.

Precis som vi inte byggt staden vi lever i, så skapar vi inte själva de överenskommelser vi rör oss i. De är oftast bestämda på förhand. När vi kliver in i klassrummet, köket, caféet så finns det redan en uppsättning regler för hur vi ska bete oss. Tillsammans kan vi börja utmana dessa överenskommelser och hitta platser där de inte är givna, där vi kan hitta på nya.

Grundinsikten här tror jag kom från rollspel, men den är lätt att tänka på även utifrån lek. Vi hade gjort en del lajvrollspel, både i slutna miljöer och i stadsrummet. Men även rollspel kändes ofta begränsande och förutsägbara. Vi sökte nya sätt att sätta oss själva och vår vardag på spel. Nya överenskommelser för handlande, vilket alla lekar består av, är något potentiellt befriande – men befrielsen är kollektiv. Vi måste sträcka oss ut till varandra för att söka nya gemenskaper. Den sommaren ockuperade vi med några anarkister SVTs gamla stora inspelningsstudios bakom militärhögskolan. Vi höll ut i ett par månader. Tillräckligt länge för att städa ut, bygga små kojor och fantisera om hur vi skulle kunna leva där. Introt i tidningen fortsätter:

Detta är ett av verklighetsspelens viktigaste vapen i sin lek med och mot verkligheten; genom den kollektiva berättelsen eller fiktionen kan vi förändra världen. Det som gör detta vapen så farligt är att det avslöjar en väl bevarad hemlighet: att skillnaden mellan fiktion och verklighet är påhittad. Berättelser reflekterar en verklighet som reflekterar berättelser. Liv och bilder av liv har skapat bilder som är liv och liv som är bilder. Människor har blivit roller som blivit människor. Dessa element: spel och verklighet, måste mötas och uppblandas för att vi ska kunna ta kontrollen över våra egna liv.

Jag tror att även den här idén fortfarande är gångbar. Det är vansinne att tänka fiktion och verklighet som ett motsatspar. Det är bara genom olika fiktioner, föreställningar, rolltaganden och ideologier som vi kan återvända till samma verklighet dag efter dag. Fantasierna krävs för att vi ska fungera i vardagen. Fantasin om semestern, den goda studenten, den lyckade dottern osv. Att spela verklighetsspel eller leka är väl att sätta vissa av dessa föreställningar inom parentes. Men verklighetsspelen kräver inte att vi låtsas vara någon annan, tar en roll osv. Allt vi behöver göra är att köpa premissen och agera som om den var sann. Vi behöver inte tro på något särskillt vi behöver bara följa de överenskommelser som gäller.

Här vill jag även passa på att nämna en annan film som kom precis före 11/9, nämligen Fight Club, som handlade om män som skapade underjordiska nätverk där de slogs med varandra för att uppleva livet till fullo. Kanske var det inte så mycket slagsmålen som gemenskaperna som var lockande i den storyn. Men även den historien mynnade ut i en sorts terror och i slutet av filmen sprängs tio skyskrapor tillhörande bankerna – målet är att förstöra allt kapital och framtvinga en ny ordning. Jag tror att varken Matrix eller Fight Club hade varit möjliga Hollywoodprodukter under de år som följde de verkliga terrorattentaten, som blev en sorts backlash för allt vad motkultur heter. 90-talets starka motkulturer fick sitt slut och det gav ju såklart någon sorts konstig bismak även för oss som sysslade med märkliga berättelser att dåden utfördes av män med i högsta grad fantasmatiska motiv.

Vid samma tid gjordes även de första kommersiella så kallade ARG:en – alternate reality games. Det mest kända hette The Beast och producerades som lanseringskampanj för filmen Artificial Intelligence. Det entusiasmerade några tusen spelare, framförallt på nätet. När 11/9 utbröt det en diskussion om de kunde använda erfarenheterna av spelet för att “lösa” 11/9. (Det beskrivs väl av Jane McGonigal, PDF) Kanske var det början på en mindre lyckad våg av konspirationstänkande, men det är ändå kittlande hur de kollektiviteter som uppstår i leken kan få liv nya sammanhang.

Hur som helst var vi mer inspirerade än tillbakadragna och jag hyrde en anonym postbox och vi började de första experimenten med att starta ett eget hemligt anonymt nätverk av revolutionära ledande celler. Vi kallade det Scen 3 och rekryterade deltagare genom obskyra flyers. Ofta gav vi bort dem till gäng av ungdomar på tunnelbanan och hoppade av innan de hann ställa frågor. Vi visste aldrig villka som spelade och de som spelade visste inte vilka vi var. Spelet pågick i tre år. Vi hade kontakt med tjugo, trettio celler. Det hade en enkel struktur. Vi skickade uppdrag till cellerna, de skickade rapporter till postboxen. Vi hittade på nya uppdrag längs vägen, vi satte upp klistermärken, gjorde gatukonst och målade olika tecken. Allt för att sprida myten om spelet.

Brev från tunnelfolket.

Brev från tunnelfolket.

Vi började utforska staden för att se var det fanns möjliga platser för scener och okända utrymmen. Vid den tiden var mycket av Stockholms underjord tillgängligt, om en bara kände till nergångarna. Nästan varje helg var vi nere i tunnlarna. Tillsammans med några av cellerna etablerade vi en myt om Tunnelfolket, ett gäng spelare som tillsammans valt att flytta ner i tunnlarna och försöka leva där. Det finns fortfarande flera långa flashbacktrådar som diskuterar huruvvida tunnelfolket existerar, vilka som iscensatte det, osv. Det fanns ju gott om bevis – brev, sovsäckar osv. Många av tunnlarna i Stockholm fick sina “mytiska” namn genom spelet.

Scen 3 rann ut i sanden även om många av myterna levde kvar. Ett par år senare gjorde vi ett nytt spel som vi kallade Maskspel. Storyn baserade vi på en roman som min vän Uffe skrivit och vi jobbade mer med ljudspår, möten, ritualer och inte minst helmasker. Det finns en del dokumentation bl a hitta de vi på en diagnos som vi lekte utifrån; ABCD (Acute Behavioral Control Disorder).

Under åren har även SICS och Interaktiva institutet gjort en del verklighetsspel – men ofta med inriktning på att testa illa fungerande tekniska lösningar. Verklighetsspelen har även inspirerat till mer deltagarkultur i samband med TV-serier, t ex Sanningen om Marika och The Spiral, tyvärr var väl ingen utav serierna särskillt bra. Jag trodde verkligen att verklighetsspelandet skulle booma när smartphones slog igenom på allvar men vi verkar inte vara redo ännu. Men när som helst kommer det säkert att hända. För den som har en smartphone kan man t ex testa Shadow Cities eller Ingress. Även om det är mest grinding och undermålig story så lägger det ändå ett lager av spel till verkligheten på ett spännande sätt.

Men jag hoppas kunna visa idag att vi är inte behöver göra oss beroende av teknik för att göra verklighetsspel. Vi kan sätta leken och det mänskliga i centrum för upplevelsen. Jag tänkte först att jag skulle rigga ett spel för er här i Folkets park. Jag fantiserade om att skriva fram en historia om de 13.000 arbetarna som strejkade här i parken i början av seklet. Kanske försvann de spårlöst där och då. Kanske reste de till ett hemligt träningsläger utanför S:t Petersburg, vad vet jag. Men sen återvände jag till lektemat som ju är fokus för denna klubb. Och det jag tänkte föreslå här är ett par enkla lekar som använder verkligheten som spelplan – vilket ju är grunden för verklighetsspelen.

Det sista stycket i tidningens förord klingar av nietzscheansk filosofi:

Vi spelar med och mot verkligheten. Vårt glada budskap är detta: Ingenting är sant, allting är tillåtet. Tillsammans kan vi hitta de nya vägarna och de dolda stigarna, de som leder bort från vår nuvarande situation av uttråkat elände.

Lekklubben i Malmö – Bl a med verklighetsspel

lekklubb

Lekklubben är en plats där människor träffas för att leka tillsammans. Lekklubben uppstod ur en känsla av att det behövs platser där människor kan umgås bortom jobb, intellekt, mingel och prestation. En plats och stund där kropp, trams, känsla, sinne, skratt och lekfullhet får styra. Vi vill utforska lek som något man gör för stundens magi, så fritt från prestation och tävling som möjligt, och med en tanke om att vi behöver leka mer, speciellt när vi blir äldre och inskolade i systemet av arbete och effektivitet.

Under juli månad kommer vi vid fem olika tillfällen bjuda på diverse spännande lekar och teorier, spel och äventyr.

Lekklubben presenterar stolt!

21 juli – Workshop med Gabriel Widing

Verkligheten är en konstruktion, en ihärdig illusion. Allt du ser och känner omkring dig är skapat av människor. Intrycken som utgör vår vardag har alla producerats av någon. Väggar och vägar, bilar och bussar. Rum och reklam, parkeringsplatser och parker. Tyget i dina kläder och din fräsiga frisyr – allt är design. Att världen skapats av människor betyder att vi kan omskapa den, låta den formas efter våra lekar och begär.
Ur magasinet Verklighetsspel.

Gabriel Widing är kulturteoretiker och spelutvecklare, och en av medlemmarna “Interacting Arts”, som bl.a. arbetar med verklighetsspel och deltagarkultur. Han sammanför konst, lek och spel – och han gästar lekklubben för att berätta om sina kunskaper både i teori och i gemensam praktik.

Samling på Fari hatten kl 15.00.

24 juli – Mer info kommer!

28 juli – Workshop med Betina Birkjær, Teatro De Los Sentidos.

Teatro De Los Sentidos är en Barcelona baserad scenkonstgrupp som är specialister på att trigga människors sinnen, fantasier och minnen. De gör verk där publiken bär ögonbindel och färdas genom en resa av dofter, ljud, ljus, beröring och gemenskap. Betina Birkjær besöker oss för att ge en praktisk workshop i kompaniets filosofi och teknik – hur en triggar all den fantasi som finns bakom våra städade nunor.

Fler lekledare och överraskningar tillkommer efter hand!

Kolla in lekklubben.blogg.se

Lär mer i Skånes fria och hos Thom Kiraly.