Fëa, tidningen för levande rollspel, bad mig för runt ett år sedan att skriva ner några tankar om tio olika böcker relaterade till lajv. Jag skrev texten, men redaktionen beslutade sig för att lägga ner tidningen. Tanken var att låta fyra olika personer uttala sig om böckernas kvalitéer. Så blev det inte. De här utsagorna var alltså inte tänkta som helhetsbeskrivningar, till exempel är det väldigt mycket fokus på utformningen, eftersom jag anade att jag skulle vara ensam om den typen av bedömning. men om man är intresserad av att läsa in sig på lajv, men inte vet var man ska börja, kan det säkert vara till hjälp:

Keith Johnstone: Impro – Improvisation och teater (1988)

Trots det förskräckande omslaget i motbjudande rosa-neongrönt har teaterteoretikern och läraren Johnstone många tankar som är direkt relevanta för lajvare. Han beskriver hur social status fungerar och hur detta kan användas för att skapa improviserat drama. När statuspositioner förändras skapas dramatik och spänning. Trots att den här boken varit känd för lajvscenen i tio år görs det fortfarande scenarion där rollerna naglas fast i alltför fasta statuspositioner och förlorar möjligheterna att utveckla intressanta relationer till sina närmaste. Soldater och vampyrer har extra mycket att lära med andra ord.

Ett av de bortglömda kapitlena i den här boken är det sista, som handlar om att använda mask. Det vore kul om någon kunde plocka upp den tråden. Än har vi inte sett något ambitiöst försök att bruka dessa mytiska föremål. Någon kan invända att orcherna försökt, men i det fallet rör det sig snarare om maskering än om mask.

Impro är lika lättläst som matnyttig. Den engelska versionen som visas ovan är betydligt snyggare och gavs ut redan 1979.

Hanne Grasmo: Levende rollespill, LAIV (1998)
Trots att Grasmos bok är skriven reda ’98 känns den väldigt aktuell och inspirerande. Den ger en god överblick över den norska lajvrörelsen och plockar fram exempel på några av de riktiga godbitarna. Trots att norskan kan vara lite motig att läsa i början så kompenseras det av smakfull formgivning och genomtänkt typografi som inbjuder till läsning.

Grasmo sätter fokus på lajv som ett sätt att kliva in i en alternativ verklighet, snarare än på rollspelandet. Det gör hon helt rätt i för däri ligger också lajvandets hissnande potential. Rollspelandet blir snarare ett verktyg för att ta sig runt i dessa nya världar. Skapandet av verklighet gör lajv magiskt.

Boken beskriver också den överenskommelse som lajvare ofta outtalat skriver under på när de går in i ett scenario. Den pakten är grundläggande för att kunna medverka på ett levande rollspel på ett fungerande sätt och därför ovärderligt material för någon som vill prova på lajv för första gången. Det finns också konkreta tips på hur du lär känna din roll, vilket också är välkommet för en nybörjarläsare.

Även erfarna lajvare kan ha stor glädje av att läsa Grasmos lajvbok, både för att ta del av hennes sociologiska perspektiv, men också för att få en inblick i vissa genrér som inte är så vana på den här sidan gränsen. Grasmos bok är inte heller feg. Om man jämför med alla de ursäktande beskrivningar av lajv som en oskyldig hobby som producerats i sverige så är den här boken befriande öppen med att lajv kan påverka vem du är och hur du mår.

Framförallt arrangörer har mycket att hämta, särkillt bland de artiklar som går under rubriken “Doing larp”. Eirik Fatlands text om dramaturgi och incitament är särskillt att rekommendera, däremot kan man hoppa över hans inledning som genom sin interna ton undergräver bokens trovärdighet. Mike Pohjola presenterar också en rad konkreta metoder att använda för att inrama levande rollspel – från monologer och abstraktioner till ritualer och aristoteliska vändningar.

Hans Käll: Levande rollspel – handbok (1998)
Det här är en inbjudande handbok till vad som brukar benämnas landet Lajvien. Den är riktad till nybörjare som vill deltaga i fantasyscenarion. Upplägget är pedagogiskt och användbart: den introducerar kläder, vapen, första hjälpen, allemansrätt och andra praktiska detaljer man kan behöva ha koll på innan man ger sig ut i äventyrens djupa skogar. Förvånansvärt lite behandlar tyvär rollen och än mindre själva rollspelandet.

Keith Johnstone: Impro for Storytellers (1998)
Johnstones andra bok innehåller en rad tekniker och metoder, precis som den första, men den är en aning mår svårtillgänglig. Här skriver han om hur improvisationen bör hålla sig inom de förväntningsramar som de andra aktörerna har. Han rekommenderar oss att utnyttja de enkla och uppenbara öppningarna som en scen ger oss och inte försöka vara spektakulära i varje ögonblick. Alla rutiner måste brytas för att berättelsen ska utvecklas, men de ska brytas på ett smidigt sätt och i rätt tempo. Samtidigt får vi inte vara rädda för att låta saker hända. Det är de här avvägningarna som Impro for Storytellers kan vägleda oss kring.

En metod som kommer upp är mantran, vilket vi inte sett så mycket av på levande rollspel. I korthet: Upprepa i ditt inre en kort fras under en scen. Det kan vara något helt utan mening, men det leder till att du inte kan koncentrera dig lika mycket på vad du gör och dina reaktioner och handlingar blir mer spontana. Eller så kan du välja en fras som har betydelse till exempel “Jag hatar dig” eller “Jag älskar dig”. Du behöver inte leva dig in i känslan av att hat eller kärlek den kommer i bästa fall bara infinna sig i rummet så länge mantrat finns där, gnagande i ditt bakhuvud.

Henrik Summanen & Tomas Walch: Saga mot verklighet (1999)
Den perfekta boken för dig som vill arrangera ett stort fantasylajv. Valet av Times New Roman, numrerade rubriker och lite för bred spalt gör tyvär att Saga mot verklighet känns mer som ett föreningsprotokoll än som en bok. Det gör innehållet lätt överskådligt men knappast aptitligt. Stort plus att den är tillgängliggjord på nätet.

ASF: Från Atlantis till Blekinge – Tre resor i friformsrollspel
Den här boken är verkligen ett lovvärt initiativ som jag har väntat länge på. Bara titeln och omslaget får fantasin att skena. Boken ger en grundläggande beskrivning av friformsrollspel och presenterar fyra scenarion varav jag själv spelat två. “Promotheus misstag” väver samman en mytisk atlantissaga med en och en frostig expedition. Ett paradexempel i parallellhandlingens dynamiska dramaturgi. “Fort Paine” är en stämningsfull homosocial berättelse placerad i amerikanska imbördeskriget. Upplevelserna i fortet fick oss spelare att klättra på bänkarna i skolklassrummet (som är friformsrollspelandets hemma-arena på rollspelskonvent). Det märks tyvär ganska väl att samtliga scenarioförfattare är grabbar. Om du vill ha en inblick i friform och de olika scenarion som boken innehåller så finns en del material att tanka ner från ASF hemsida.

The book – Knutpunkt 2001 (2001)
Det här var den första boken som gavs ut i samband med Knutpunkt och den led således av många barnsjukdomar. Framförallt är den helt oläslig. Texten är så ihoptryckt och knökig att man inte kommer någon vart. Jag har därmed inga omdömen att ge om innehållet.

Morten Gade, Line Thorup & Mikkel Sander: As LARP grows up (2003)
Den här antologin innehåller de klassiska texter du behöver för att kunna orientera dig i den nordiska teoribildningen kring levande rollspel: “Three Way Model”, turkuskolan, Dogma 99. Den innehåller också en välkommen ordlista som sammanfattar alla de obskyra begrepp som omgärdar levande rollepspel. Boken håller generellt sett hög teoretisk nivå och gränsar ibland mot tråkighet.

Min rekommendation är att hålla sig till artiklar under kategorin “That’s larp”, med undantag från Johan Söderbergs “Play is political” som är en ögonöppnare.

Formgivningen är lite plottrig och inrutad men stör inte nämnvärt. Illustrationerna är rätt spralliga, men känns kanske lite väl mycket fanzine. På nätet kan mann hitta två förlorade kapitel som inte kom med i pappersupplagan.
http://www.laivforum.dk/kp03_book/

Markus Montola & Jaakko Stenros: Beyond Role and Play (2004)
Den här samlingen texter har mycket att ge, men är ingenting att ge sig på från pärm till pärm. Indelningen av texterna i grupper: theory, practice, games och openings är relativt godtycklig så man får gå på känsla. Om man vill läsa om konkreta exempel på inspirerande och nyskapande scenarion kan man med fördel läsa de svenska författarna. Finnarna har generellt sett ett mer akademisk och teoretisk upplägg. Det här är den samling resonerande texter som håller bäst kvalité av alla böcker som givits ut i samband med det årliga samnordiska konventet Knutpunkt. Typografin är en aning snål men tydlig och genomarbetad.

Många av texterna refererar friskt till de manifest som skrivits för levande rollspel så jag rekommenderar en orientering i dessa innan man ger sig i kast med Beyond Role and Play. Boken är verkligen någonting att bita i även för den som tycker sig ha koll.
http://www.ropecon.fi/brap/

Petter Bøckman & Ragnhild Hutchison: Dissecing larp (2005)
Den här boken är så vämjeligt utformad att man drar sig för att öppna den. När man tar mod till sig och gör det blir saken inte bättre. Alla bilder är i skrikande taskig kvalité och texten är rakt igenom satt i ett typsnitt som skulle fungera på en hemsida, men som verkligen inte hör hemma i en bok. Om man försöker blunda för de visuella och redaktionella fadäserna så kan man hitta ett par godbitar.

Utöver dessa framträder Martine Svanevika “lilla röda”. Hon bidrar med erfarenheter av och uppmaning till kollektiv organisering av levande rollspel.
http://knutepunkt.laiv.org/