Artes Participativas

Cover

A Portuguese/Brazilian translation of Deltagarkultur has dropped in the shape of Artes Participativas.

Thank you Tadeu Rodrigues Iuama for translating it and to Luiz Falcão for a proper re-enactment of the original shape and form. It is published by NpLarp and Editora Provocare. The book was written 2008 by Kristoffer Haggren, Elge Larsson and Andrea Nordwall.

Read more about it and get the digital version

Panelsamtal på Folk & kultur

“Allt fler konstformer och kulturinstitutioner letar efter sätt att interagera med sin publik och “interaktiv” har blivit ett verkligt trendord. Samtidigt förbises deltagarkulturen och accepteras ofta inte som “riktig” kultur. Vad kan de traditionella konstformerna lära sig av deltagarkulturen? Hör kulturskapare, som alla har det aktiva deltagandet i fokus, berätta hur de arbetar för att skapa en starkare upplevelse för publiken.”

MEDVERKANDE: Alexandra Hjortswang – förbundsordförande Sverok, Josefin Westborg – Lajvbyrån, Anna Westerling, Gabriel Widing, Qla Zetterberg.

Datum: Torsdag 6/2, 13:00 – 14:00

Plats: Kontoret, Tyréns

Mer info

Tolv talande dockor: Känslorna

I höst kommer Nyxxx att göra två verk med en ensemble bestående av tolv talande dockor. Den första premiären är en klassrumsföreställning som kommer att turnera med Scenkonst Sörmland. tolv talande dockor

Plocka upp mig! Håll i mig! Var min vän!

Klassen får besök av de tolv talande dockorna. Är dockorna döda saker, eller lever de? Något är iallafall säkert – de har känslor. De kan tala, ropa och sjunga ut vad de vill. Om inte klassen griper in kanske de kommer fortsätta skrika i all evighet.

Tolv talande dockor: Känslorna handlar om att ta hand om saker och att få känslor inför dem. Det handlar också om saker som själva tycks ha en vilja och varför det är kusligt när saker får liv.

Till klassrummet kommer två av konstnärerna från Nyxxx, som gjort föreställningen. Det är inte de som spelar föreställningen – det gör klassen tillsammans med de talande dockorna.

Denna föreställning kommer att turnera i de sörmländska skolorna (årskurs 4-årskurs 6) under läsåret hösten 2018 och våren 2019. Premiär 24 september.

Till Scenkonst Sörmland

Medverkande

Dockmakare: Albin Werle

Ljuddesign och komposition: Elize Arvefjord

Kostymör: Sofia Luna

Röstregi: Ebba Petrén

Text: Tova Gerge, Gabriel Widing med Nyxxx

Röster: Adriana Aburto Essén, Elize Arvefjord, John Alexander Eriksson, Tova Gerge, Ellen Norlund, Ebba Petrén, Benjamin Quigley, Yvonne Rock, Francisco Sobrado, Gabriel Widing, Malou Zilliacus

Spelledare på turné: Adriana Aburto Essén, Francisco Sobrado, Ebba Petrén, Gabriel Widing

Nytt scenkonstverk: Nattens gudinna på Uppsala stadsteater

ng-pixelated

Öppna dina händer. Släpp taget och följ med.

Händerna är den kroppsdel som först sträcks ut mot det okända, som gör världen begriplig och påtaglig. De står för handlande och mjuk beröring, de ingriper i världen och griper tag om en annan hand. Händer förbinder. I en nyskapande och interaktiv föreställning skapar publiken en gemensam historia tillsammans med skådespelarna. En historia om koder och makt och om att bemästra det som kan vara dolt i en skugglik värld.

Föreställningen, som riktar sig till unga från årskurs 6-9, presenteras av scenkonstkollektivet Nyxxx.

Urpremiär 26 januari

Tactical Meditations, new Nyxxx piece on tour

green-stilleben

My collective Nyxxx has created a new piece which is currently on tour. The 9 shows in Stockholm were sold-out. And it was exciting to meat the young and engaged audience. The work is more open and improvisatory than our previous avatar shows and we guide the audience through a series of exercises, meditating on present techno-subsumed life conditions.

INVITATION TO TACTICAL MEDITATIONS

Swarms, droning and collective contemplation by and for cyborgs in crisis.

You turn your back to the world and step into a sounding space. You look around. Someone comes up to you with a proposal. You accept. The withdrawal accelerates. You connect to different games, systems and bodies. You explore and produce new tactics. You are droning. You join the swarm. You disconnect. You rest your way into an action. You install a political paradigm. There is a shift of paradigm. You identify, reinforce and modify your strategies for survival. They are now no longer about survival, but about surpassing what you are trying to cope with. You look back at the world from the other side of the black mirror. You touch the screen.

The room opens at 18.00, but you come when you want to  and leave when you’re ready.

The performing arts collective Nyxxx makes works that the audience experience by participating. The collective has previously visited Turteatern & Inkonst with Avatarvaro (2012) and Human Agency (2014).

Stockholm

Premiere 11 February 2016 18.00 at Turteatern, Kärrtorp, Stockholm.

Plays 12, 13, 18, 19, 20, 25, 26, 27 February 18.00-21.00 at Turteatern.

Malmö

6, 7, 8, 9 April 18.00-21.00 at Inkonst.

Copenhagen

15, 16, 17 April 18.00-21.00 at Det Kongelige Danske Kunstakademi.

Nyxxx is Elize Arvefjord, Tova Gerge, Ebba Petrén, Kerstin Weimers, Albin Werle, Gabriel Widing.

TM was produced with support from the Swedish Arts Grants Committee, Swedish Arts Council and Turteatern.

Förrädarens afton

Betrayer’s Banquet är en exklusiv middagsbjudning med “fångens dilemma” som centralt spelelement. Idén är utvecklad av Original Content London och förra helgen hade jag chansen att vara med.

Långbord på banketten.

Långbord på banketten.

På en ruffig bakgata i östra London öppnar en huvbeklädd man en liten dörr. Han lockar in de huttrande besökarna en och en. I inbjudan har vi fått ett lösenord som jag viskar och släpps in. Där inne dukas ett långbord upp för 48 personer. På väg in får en dra ett kort ur en hög. Kortet avgör var en placeras längs det långa bordet. Jag drar klöver nio och hamnar i mitten.

Kvällen är inramad som en initiationsrit till en frimurarloge eller liknande. Alla servitörer och andra ser är klädda i svarta kåpor. Ritualmästaren bestämmer vilka som får spela. En spelar mot den som sitter mittemot och det går till såhär: Var och en lägger en bricka på bordet. På ena sidan finns det en bägare, som symboliserar förtroende, på den andra sidan en dolk, som får symbolisera föräderi.
Om båda samarbetar så får båda flytta 5 platser upp, mot den goda maten och festens elit. Om båda förråder varandra så får de flytta 5 stolar neråt, där det serveras gröt, fågelfötter och fiskhuvuden. Om den ena väljer samarbete, men den andra förräderi så får den godtrogne flytta ned 10 stolar och förrädaren flytta upp 10 stolar. Upplägget gör det väldigt vanskligt att lita på den som en spelar mot. Förrädare behöver aldrig riskera mer än att flytta ner 5 stolar, men har allt att vinna. De samarbetsvilliga kan åka på pumpen ordentligt.

    Fågelfötter vid bordets nedre del.

Fågelfötter vid bordets nedre del.

Spelet skapade en spännande social dynamik. Även om det är speltekniskt bättre att förråda så kan det vara svårt etiskt, även om allt är på lek. De som var bäst på att spela övertygade först sin motspelare om att samarbeta för att tillsammans flytta uppåt, för att sedan förråda dem. Det krävs ju visst mod för det. Om en ska hårddra det hamnade individualisterna i topp och lite softare men naivare personer (som jag själv) hamnade i botten. Stämningen var lekfull, trots de laddade situationer som uppstod varje gång det blev dags att lägga brickan på bordet.

Om publiken i handling på Teaterrummet

Jag och Ebba Petrén har skrivit en ny text:

För den som önskar bjuda in publiken i scenrummet uppstår nya möjligheter och problem. Vilka strategier ska användas för att göra vana och ovana teaterbesökare trygga att ta steget in i en gemensam iscensättning. Skådespelare tränar i flera år för att känna sig bekväma i teaterrummet, men publiken har inte fått den hjälpen och kommer utan förberedelser. De söker stimulans men är ofta obekväma med att sätta sin egen tillvaro på spel. Teaterrummet har aldrig varit en plats där publik och skådespelare kan mötas på lika villkor.

Läs vidare här: “Publik i handling” publicerad på Göteborgs stadsteaters forum Teaterrummet.

Press om Drömdykarna

dd-ovan

Jag är grymt stolt över hur Drömdykarna blev och glad över att det tagits emot väl i pressen. Här är det jag hittat, ris som ros:

 

Huvudet i väggen i Head House på Lilith

Foto: Ron Morales. Ur Head House (2012)

Igår såg föreställningen Head House på performancescenen Lilith i Malmö. Konstnärerna Elin Lundgren och Petter Pettersson är de som driver scenen och de brukar bjuda in konstnärer att gör performativa gestaltningar av sina konstnärliga idévärldar. I det här verket bjuder de själva in till en labyrint:

Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av gångar och rum. Ett tjugotal aktörer rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.

Efter att ha sett föreställningen blev jag sugen på att skriva en fortsättning på artikeln Bumping into walls som handlade om vilka problem som uppstår när publiken blir inbjudna till en situation, men inte får några verktyg för att vara i den situationen. Visserligen presenterades det här verket som en “bildkonstperformance”, vilket kanske implicerar att vi ska närma oss verket som en tavla, efter överenskommelsen “se men inte röra”. Kanske är jag ute på tunn is för att jag här utvecklar kritik kring att konstnärerna inte gör något som de inte vill göra. Men jag tycker ändå att publiken får dubbla signaler på ett problematiskt sätt. Det är som vanligt en brist på överenskommelser som gör det svårt att närma sig verket, de “givna regelverk” som introduktionstexten talar om existerar inte. Det här problemet skriver vi om i Deltagarkultur:

Åskådarkulturens mediala överenskommelser behöver sällan förklaras eftersom de är paradigmatiska. För den som vill åstadkomma deltagarstyrda verk är situationen mer komplex. verkets överenskommelser måste förklaras för deltagarna, explicit eller implicit. Åskådarna måste förstå att de får delta för att de ska kunna bli mer än passiva betraktare och hur samspelet ska gå till för att processen inte ska haverera. (s. 43, Deltagarkultur)

En röd tråd

Head House börjar med att man får träda in individuellt i labyrintens första rum, där en maskbeklädd kvinna likt Ariadne knyter en röd tråd runt handleden. Jag uppfattar det som att den här scenen är ett sätt att bokstavligen förbinda besökaren med verket. Det är inte alltför långsökt att läsa det här som en sorts övergångsrit. Men den här tråden bli bara ett par meter lång innan den klipps av och jag inser att den inte kommer att hjälpa mig ut ur labyrinten. Den röda tråden följs aldrig upp.

Foto Ron Morales

Som besökare hamnar jag i ett sorts limbo, där jag inte vet hur jag ska reagera i de olika situationer som jag ställs inför. Nedan kommer ett par exempel där det hade varit möjligt för skådespelarna att bejaka ett initiativ eller en reaktion:

  • Skådespelare närmar sig klädda i olika djurmasker. De betraktar besökarna. På en vägg hänger likadana masker och ibland byter skådespelarna mask. Jag uppfattar detta som en solklar inbjudan till handlande och många i publiken testar att själva sätta på sig en mask. Problemet är att de inte får någon respons från de skådespelare som har masker på sig. Maskspel bygger ju på yttre bekräftelse av en omgivning. Det är som om maskerna här används för att gömma sig bakom, snarare än som en roll eller besatthetsteknik. Maskbärarna behåller sitt dansanta kroppsspråk oavsett vilken djurmask de bär.
  • I ett rum syr två maskklädda ihop ett rådjurslik med röd tråd. Jag erbjuder min röda tråd, men får inget svar.
  • En maskklädd sitter uppflugen på en hylla i ett rum och hotar med att släppa en tallrik till golvet. Jag lyfter mina händer mot tallriken för att visa att jag kan ta emot den. Hon lägger undan tallriken och väntar tills alla i publiken lämnat rummet. Då kastar hon en ny tallrik i marken.
  • En röst ropar ut kommandon i en högtalare: Forward, forward, left, still. Men om det finns ingenting som tyder på att man skulle komma någonvart om man följde röstens instruktioner.
  • Ett udda element är en maskklädd som känns mer som en actionfigur som hotar publiken med två knallpulverpistoler. Hur ska man förhålla sig till detta? Ska man gömma sig? Skrika? Ignorera? Ta pistolen? Eftersom det inte finns några ramar för interaktioner känns det som att man gör fel hur man än reagerar. Efter att ett par gånger försökt reagera med oro och bett om nåd utan någon tydlig konsekvens så är det lätt att bli blasé när man blir hotad igen av samma figur.

Nu kanske det är så att konstnärerna är ute efter just den här osäkerheten, att de vill skapa en otydlig och ofärdig mardrömsvärld där vi inte vet vår plats. Men jag anar som jag nämnt tidigare här på bloggen att det här är mer av ett metodologiskt problem och många konstnärer saknar de verktyg som behövs för att kunna bjuda in till en värld, en fantasi eller dröm och det är lätt att det slutar med en lite besvärlig social situation.

Jag skriver om det här verket för att potentialen är så stor! Det är verkligen ambitiöst sammansatt med alla dessa rum och alla aktörer. Det finns ett fint bildberättande och bitvis väldigt suggestiva scener, men tyvärr tar verket inte publikens nyfikenhet och leklusta på allvar.

Föreställningen går att besöka även imorgon.

Programtexterna till Avatarvaro

Här är programbladet till Avatarvaro, som vi nu spelat nio gånger på Turteaten i Kärrtorp. Flera av texterna har ni sett i någon form på bloggen, men mycket är också nytt, till exempel en fin reflektion av Josefin Rasmusson. Nu klurar vi på vad man mer kan göra med avatarerna.

[issuu viewMode=singlePage width=470 height=700 backgroundColor=%23222222 documentId=111212182131-be3b6fc4108546e6b33bf7f10d3bb795 name=avatarvaro-program username=widing tag=avatarvaro unit=px id=1d4c343e-2ec1-3aff-6d66-c72fa5ca4644 v=2]

Jag återkommer med bilder och mer tankar senare. Nu är jag på BTH för att undervisa i spelestetik, vilket alltid är ett nöje.