Om lek i P1 Filosofiska rummet

Idag sändes Filosofiska rummet där jag satt i panelen tillsammans med Nicolina Ställborn, installationskonstnär och Jonna Bornemark, filosof från Södertörns högskola. Det var ett bra samtal som kretsade kring lek och kreativitet i tanke och handling. Själv tycker jag att det är lite läskigt att höra min egen röst men stämningen i studion var fin och välkomnande. Jag försökte prata lite om sociala överenskommelser, improvisation och bejakande. Jag cirklar även kring skillnader mellan lek och spel.

Ladda ner som MP3

Intervjuad i Märklighetstroget

Lyssna gärna på rollspelspodcasten Märklighetstroget! Den drivs av Thom Kiraly som varit inblandade i diverse märkliga projekt. I dagens avsnitt så pratar jag och Thom om Deltagarkultur, så det kanske inte är så mycket nytt för er som läst boken. Om två veckor kommer ett nytt avsnitt med lite mer lösa tankar, kanske mest om verklighetsspel.

Bland de tidigare avsnitten av casten kan jag rekommendera intervjun med Mikael Vesavuori om critical games.

Själv har jag inte förlikat mig med min egen röst, men det är väll bara till att vänja sig.

Workshop: Crowdsourcing som deltagarkultur – produktionsvillkor & politiska implikationer

Fredag 26 november, 9.30 – 12.30
Konst, kultur och kommunikation (K3)

Malmö

Workshopen består av två delar, en inledande föreläsning följt av ett antal workshopmoment, att likna vid gamla tiders redskapsgymnatsik.

Föreläsningen ger en utblick i ett arbetsfält där kulturskaparen använder sitt nätverks tillit och engagemang i kollektiva produktionsprocesser. Vi ger ett par konkreta exempel på utvecklingen, för att till sist landa i projektet  Crowdculture.se, ett nyligen lanserat svenskt initiativ som syftar till att fördela kulturpolitiskt stöd  genom upprättandet av en hyrbidekonomi mellan privata och kommuala medel som i bästa fall sätter makten i medborgarnas händer.

Det efterföljande workshopmomenten görs i fem stationer där deltagarna får fördjupa sig i och utveckla olika perspektiv på crowdsourcing som arbetsmetod. Vi bearbetar begrepp i omvandling, vilka projektegenskaper som sätts i centrum i ett nätverksbaserat produktionlandskap och lär känna olika karaktärers farhågor och förhoppningar i relation till den utvecklingen.

Workshopen leds av Molly Ränge, projektledare på Fabel Kommunikation som utvecklat konceptet för Crowdculture, samt Gabriel Widing medförfattare till Deltagarkultur och medlem i Interacting Arts.

Ta gärna med dig bärbar dator!

Du kan förbereda dig genom att kika in på www.crowdculture.se och registerar ett (gratis) medlemskap.

Begränsat antal platser, hör av dig om du vill vara med.
Molly Ränge, 0709 934929, molly@fabel.se
Gabriel Widing, 0735707959, editor@interactingarts.org

Samskrivande & rolltagande

Vi skapar en tät och spännande berättelse tillsammans. Det blir en blandning av rollspel, improvisationsteater och kollektivt skrivande. Vi kör korta scenarion där vi jobbar simultant med skrivande och agerande. Berättelsen står i fokus och leken syftar till lyhörd improvisation där text och rollspel samspelar. Texten projiceras i bakgrunden av scenen. Vi går igenom hur allt fungerar innan det börjar och det behövs inga särskilda förkunskaper.

Lördag 13 november, kl 17-21.

Sverok Stockholms nya kansli
Lidnersgatan 10
T-Kristineberg

Drop-in! Kom och lek!

Ta med bärbar dator om du har.
60kr inkl. mat.

Har du frågor kontakta oss arrangörer!
Ulf Staflund, ulfstaflund@gmail.com, 0736788647
Gabriel Widing, editor@interactingarts.org, 0735707959

Samskrivande & rolltagande arrangeras av Interacting Arts och Lajvfabriken med stöd av Sverok Stockholm.

Turboscenarion

Workshopstruktur

Under Unga turs Paradisofestival gjorde jag, Martin Brodén och Ebba Petrén två workshops under rubriken Turboscenario. Nedan kommer lite dokumentation av de scenarion som växte fram.

Inbjudan formulerade konceptet:

Roller, scener, och dramaturgi produceras i rasande tempo med hjälp av olika metoder. Ta med laptop om du har. Vi har tillgång till teaterteknik, blackbox och andra rum. Det bjuds på middag och på kvällen spelar vi lajvet. Vem som helst är välkommen att vara med. Alla får en roll och med hjälp av rollerna improviserar vi fram en berättelse.

Turboscenario 1

Workshopen hade 4 delar: idéutveckling, samskrivande, scenografi och dramaturgi. Ovan har vi med hjälp av post-itlappar tagit fram en serie teman för första dagens scenario. Genrén är en mix av absurdism och dokumentär och estetiken kretsar kring en solig midsommardag.

Deltagare

Deltagare

Teman, ord, idéer

Vi kommer fram till att scenariot ska spelas i en koloniträdgård. Detta nyckelord går alla igång på och blir grunden för det fortsatta arbetet. Koloniträdgården kan rymma både vänskap och osämja och känns som en given scen för såväl socialrealism som humoristiska inslag.

jordgubbens inbjudan

Fiktiv inbjudan

Akterna sätts

Akter

Vi delar upp scenariot i tre akter.

  • Realism, som rymmer midsommarfesten.
  • Transformation, som rymmer en rituell midsommarlek som förändrar den social miljön
  • Surrealism, då allt är förädrat och kolonilottsinnehavarna blivit mer djur än människor

Scenen tar form

Monologdasset, mitt i koloniträdgården

Scenen växer fram och vi använder oss av tejp på golvet för att markera kolonilotterna, i enlighet med den Dogville-estetik som blivit populär inom lajv och friformrollspel alltsedan konventet Prolog försedde oss med tre stora black-box-lokaler i Västerås.

Von Triers Dogville (2003)

Vi samskrev en text till varje kolonilott för att sätta stämningen på de respektive ytorna och lägga grund för rollerna. Det kunde se ut såhär:

KARINS LOTT

Karin har lämnat sina stövlar, turkosa med blommor på, på farstutrappan och de har nu stått där i snart ett år och den gröna färgen har blivit solblekt och insidan har börjat mögla av snön som fallit i dem och sedan smält och man kan bara inte hjälpa att tänka att vafan och herregud vad är det egentligen för familj som bor där? Här har något förbjudet skett på förra midsommarfesten, något som ingen vill prata om, men alla vet om.

Bilderna nedan är tagna i spel.

Inför varje akt lästes ett samskrivet textstycke upp för att sätta tonen. Här är ett utdrag och en bild från tredje akten.

Det är arla morgon, återfödelse. Det matta gryningsljuset kryper långsamt fram över koloniområdet Jordgubben. Årets kortaste natt är över.

Vi vaknar lugnt i sönderbränt gräs. Vi försöker minnas. Gick vi någonsin ut från grottan eller var vi ens där? Himlen är så märklig, molnen skulle kunna vara grottans tak. De är grå och kalla. Det finns ingen vind, allt är stilla. Vi börjar se oss omkring. “Vi”. Ordet har fått en ny betydelse.
/…/
Allt jag känner, känner jag starkare, jag dränks i dofter från blommor, jord och multnande löv. Smaken av jordgubbar klibbar sig fast i mitt inre. Beröringen från Felix, en lätt strykning över min hand bränner i min hud. Jag hör insekters surrande, öronbedövande, som om de bodde i mitt huvud. Jag ser mig omkring och ser hur daggen sakta formas på löv och knoppar, maskarnas resa i jorden får marken att skaka under mina fötter. Jag sticker ner handen i mullen, känner hur det kryper längs min arm.

Djurtillblivande

Turboscenario 2

Dag 2 gjorde vi om processen, för första dagens scenario blev väldigt rörig och alla spelare, över 20 personer, var på scen samtidigt. Vi strukturerade denna dag upp scenariot i 6 tydliga scener. Scenariot bestod av ett univestitetscampus och rollerna var studenter och lärare. Scenerna var:

  • Gatuköket – kvällen innan tentan
  • Herrklubben – lärarkollegiet och studentkårens möte. Val av ny rektor.
  • Kyrkan – ett hackerspace fullt av nördar som chattar med varandra
  • Studentpuben – resultaten från tentan har kommit. Misshandel av läraren som blivit rektor.
  • Friskis & svettis – Träningsscen med flash-forward till kvällens fest
  • Morgonen efter – bakfylla i lägenhet

Gatuköket

Hackerspacet Kyrkan

Rektorn misshandlad

Träningspasset

Morgonen efter

Det andra scenariot blev tydligare. Alla var inte med hela tiden utan några kunde sitta på läktaren och kolla på under vissa scener. Varje scen hade en riktning.

Vi lärde oss mycket av processen och jag hoppas att vi kan göra ett par scenarion till vad det lider för att testa nya varianter.

För info om drop-in lajv i Stockholm, Göteborg och Oslo rekommenderas Lajvfabriken!

Bilderna är tagna av Ulf Staflund.

Tips och fällor vid skapandet av deltagarkultur

Tips

  • Kommunicera överenskommelsen tydligt och explicit. Först när deltagarna vet spelreglerna, alltså hur kommunikationen och deltagandet ska går till, så är hon trygg att handla.
  • Överväg att bannlysa passivt åskådande / dokumentation. Den yttre kritiska blicken är inte alltid produktiv utan kan i vissa fall hämma deltagandet. Vad man gör framför en kamera kanske inte är detsamma som vad man gör med människor som man har förtroende för. Dokumentation misslyckas ofta med att fånga deltagandets kvalitéer, utan styr lätt deltagarna från det dialogiska handlandet till ett framträdande.
  • Använd en estetik eller en berättelse. På så sätt kan ett ramverk skapas för handlandet. Med total frihet är det lätt att sväva i mörker och inte veta vad man ska ta sig till. Berättelser hjälper oss att hitta meningsfulla handlingar.
  • Använd kroppen och dess sinnen. Deltagande kan vara verbalt, fysiskt och använda kroppen olika sinnen. Att dela dofter, ljud, takt, musik och mat tillsammans kan intensifiera mötet.

Fällor

  • Övertro på viljan att delta. Vi är inskolade i åskådarparadigmet och många är rädda för att delta.
  • Interaktivitet istället för deltagande. Istället för att skapa rum för handling råkar man skapa snäva valmöjligheter. Det är vanligt hos producenter med kontrollbehov.
  • För höga trösklar. Deltagande är något man måste lära sig. Det fungerar olika i olika sammanhang och kulturer. Tänk på att inte göra reglerna för interaktion för svåra och komplicerade.
  • Snäv handlingsrymd / låg suggestionstyngd. Deltagarna måste ha möjlighet att handla på ett sätt som inverkan på andra deltagares upplevelser och handlingsmöjligheter. Att lägga en lapp i en låda eller sätta upp den på en vägg i slutet av en utställning är inte deltagande.
  • Arbete / alienation. Deltagartvång med resultatsinriktning är vanligt t ex i skolan. En klassiker är också att göra individuell bedömning av grupparbeten, vilket inte gynnar den deltagande processen.
  • Provokation. Att försöka överskrida gränsen mellan producent och konsument med hjälp av provokation istället för att formulera nya överenskommelser.

Gerillakritik

gerilla – geri´lla, icke-reguljära militära trupper som arbetar i små enheter, ofta i det fördolda mot en förtryckande regim.
– Nationalencyklopedin

Gerillakritik är ett format för samskrivande som tagits fram för projektet Mer opinionGöteborgs dans- och teaterfestival. På fredag finns dock möjlighet att testa idén på teaterfestivalen Paradiso. Vi ska skriva om Eugène Ionescos Noshörningen som sätts upp av Unga tur.

Noshörningen

Foto: Jonas Jörneberg

När föreställningen börjar öppnar vi samma textdokument. Vi beskriver vad vi ser, tänker och känner. På så sätt kan vi dela våra individuella upplevelser och skapa ett publikkollektiv. Texten behöver inte behandla vad som är bra och dåligt, snarare vad som intresserar, engagerar och skapar motstånd.

Vi kommer att sitta längst bak i publiken för att inte störa. Utifrån denna position uppe i “bergen” skapar vi alltså en kollektiv motmakt till det som händer på scenen, en gerilla. På det här sättet kan vi nå bortom det sedvanliga “vad tyckte du?” som vanligtvis följer de avklingande applåderna och därmed börja tänka kring teater, scenkonst och iscensättningar på nya sätt.

Ta med dig bärbar dator!
Samling i foajén 13/8 kl 18.45.
Fri entré.

Malmö: FOLLOW THE MONEY?

Ett samtal om konst, kultur och deltagande

Politiker uppmanar kulturarbetare att arbeta med tillgänglighet och vidgat deltagande. Man talar i termer av spontankultur, stimulansbidrag och kreativitet för alla. Ska konstnären vara konstnär, eller banbrytande pedagog? Vad får dessa påbud för konsekvenser för konsument och producent? Vad händer med konstnärsrollen när mer eller mindre alla har blivit entreprenörer i “den nya kreativa ekonomi”, där konst och kultur likställs med pengar och tillväxt?

Datum: den 19 maj 2010
Tid: 19:30 – 21:30
Plats: Malmö Stadsbibliotek

[spik]:ers
Christel Lundberg, konstnär
Fredrik Pålsson, journalist och programledare
Gabriel Widing, en av författarna till boken Deltagarkultur (Korpen, 2008), medlem i Interacting Arts
Genti Cifliku, projektledare Kulturexpressen, Malmö Stad
Stefan Lindhe, vice ordförande Malmö Kulturnämnd (M)

Samtalsledare: Ellen Nyman, skådespelare och konstnär

[spik] är ett aktuellt samtalsforum med syftet att skapa diskussioner kring angelägna samhälls- och kulturfrågor. [spik] har funnits sedan 2007 och arrangeras av Teatercentrum, Mix Musik vid tre tillfällen per säsong.

Kulturpolitik och åskådande

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Om detta handlar den kulturdebatt som nervöst väntar på Kulturutredningens betänkanden. Mot de ekonomiska och publikräknande värdeskalorna som kulturpolitiken kretsar kring ställer teaterns försvarare “immateriella värden”. I debattartikeln En talande tystnad ställer företrädare från Orionteatern, Unga riks, Teater Giljotin, Unga Klara, Folkoperan m fl upp följande problem:

I ett samhälle som präglas av mätbarhet – allt ska kunna mätas i kronor – så är det inte så lätt att tala om de värden som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena.

Ändå försöker de sig på att definiera dessa värden. De värden som borde göra det självklart att satsa kulturpolitiska pengar på teater:

Ändå är det just de värdena – som man skulle kunna benämna ett lands andliga infrastruktur – som utgör en av ett lands verkligt stora tillgångar. Det är de andliga värdena som gör att det kan uppstå en nationell samling när ett passagerarfartyg sjunker på väg över Östersjön eller när en stor våg långt borta sköljer bort allt i sin väg: Hur ska empati och medkänsla mätas i kronor och ören? Det går inte. De måste mätas på annan richterskala.

Jag häpnar inför ovanstående stycke. Att så många av sveriges teateraktörer skriver under på sådan populistisk, nationalromantisk, närmast reaktionär smörja är besvärande. En av de som skrivit under, Lars Björlund, är präst, vilket gör andlighetsvurmandet ännu mer problematiskt. Menar de på allvar att teaterns uppgift är att skapa nationell enhet á la 1800-talet eller försöker de bara blidka den borgerliga regeringens mörkblå falanger?

Mot den nyliberala doktrin som Holstein förespråkade ställer de alltså nationalistiska “osynliga” värden:

Varför har vi i Sverige en regering som just nu säljer ut vår gemensamma materiella – och immateriella – infrastruktur? Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria? Det här handlar inte om vem som ska få lyfta a-kassa eller inte. Det här handlar om någonting annat, av strukturell art, något osynligt.

Det är tydligt att teaterlivet förutsätter sin egen godhet, en godhet av osynlig karaktär. Men om teatern ska verka som en demokratiserande kraft så borde den diskutera den praxis som i grunden erkänner den rådande kulturpolitikens åskådarinriktade struktur. Kulturpolitiken och teatern har i grunden gemensamma mål: att få många människor sitta stilla och hålla tyst. Även teatern vill forma oss till “lydiga konsumenter”.

Hur skulle det se ut om samhället började värdera deltagande högre än åskådande. I dessa frågorna har ungdomsförbund och bildningsförbund en viktig roll att spela, liksom kommunalpolitiken. Till skillnad från statens kulturstöd är dessa aktörer mer vana att initiera och administrera deltagarkulturer: genom studiecirklar, möten och workshops – som inte nödvändigtvis syftar till att framställa scen- och kulturprodukter utan snarare kreativa och aktiva medborgare.

Debatten kring kulturpolitiken framstår alltmer som ett fördelningspolitiskt slag mellan representanter från förlegade och institutionaliserade kulturformer.

Unga och nätverkskulturer

Samtidigt som Dreamhack öppnade portarna i Jönköping i veckan hade SKL och Ungdomsstyrelsen bjudit in till en konferens på temat Unga och nätverkskulturer. Detta var tredje året och konferensen fullbokad. Själv var jag inbjuden av Calle Nathanson för ett panelsamtal med Lotta Brilioth Biörnstad från Länsteatrarna och Jonathan Danemo, ordförande i Goodgame. Det var ett bra samtal, jag hinner dock inte fördjupa mig i vad som sades utan tänkte dela med mig av reflektioner som jag fick av de (retoriska) frågor som Calle skickade panelisterna på förhand. Som vanligt hinner man ju säga knappt hälften av vad man tänkt i sådana sammanhang.

Den virtuella arenan med internet och dataspel innebär nya kulturmönster, hur påverkar det kultur i den fysiska världen?

Det är viktigt att inte tänka sig den virtuella arenan som någonting frånskillt den verkliga världen. Det är vanligt att vi tolkar våra vardagsupplevelser med medieupplevelser. Datorspelen och internet skapar en ny typ av kulturkonsument som inte nöjer sig med att bara titta på, utan som vill kommentera, utveckla, konfrontera och gå i dialog med vad de ser. Jag tror att datorspel har haft ett extremt stort inflytande på hur min generation ser på statsrummet. Jag tror att man kan förstå trender som urban exploration, alltså utforskande av tunnlar under staden och le parkour, en sorts gatuakrobatik, som konsekvensen av den typ av seende som utvecklas i datorspel. – Känn på alla dörrar, hoppa mellan plattformar, ta dig så djupt ner i grottan som möjligt eller så högt upp på leveln som du förmår. Spelen skapar när de fungerar som bäst ett lekfullt, flexibelt och självsäkert sätt att förhålla sig till den fysiska världen.

Innebär ett ökat deltagande och deltagarkulturer att “alla kan tralla”? Kommer det inte att finnas professionella kulturövare i framtiden?

Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin. Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera en kulturprodukt som är skön eller behagfull att konsumera. Deltagande fordrar andra egenskaper, som förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.

Professionella kulturutövare kan bidra till en deltagarkultur genom att inspirera och genom att göra sina verk tillgängliga som en kulturell allmäning.

(Hur) ska det offentliga stödja den virtuella arenan och dess möjligheter för att uppleva, skapa, delta och distribuera konst och kultur?

Det finns många sätt. Tänk SVT och SR till exempel. Med lite slit och möda skulle de kunna digitalisera och distribuera hela sitt arkiv. Det häftiga med den digitala kulturen är att vi potentiellt sett kan få tillgång till hela den moderna kulturhistorien i ett klick.

Sen finns det en annan viktig aspekt av detta: Deltagande i allmänhet och på nätet i synnerhet kräver kunskaper! Skolan har en viktig funktion: alla borde få samma möjlighet att använda alla de verktyg som står till buds. Det finns en tröskel för att gå med i varje deltagarstyrd process. Hur funkar det? Vad får jag göra och vad får jag inte göra? Det finns en tanke om att ”unga” lär sig de här sakerna automatiskt, vilket till viss del stämmer – men många hamnar utanför. Vi får inte glömma att det går att förhålla sig till internet som till en tv eller kvällstidning, som en helt passiv mediekonsument helt enkelt.

Vad skulle till exempel hända om vi lärde hela den pensionerade svenska befokningen hur Wikipedia fungerar. Vi skulle kunna få ett uppslagsverk som täckte varenda liten byhåla i Sverige, hur olika företag och myndigheter utvecklats genom åren, osv. Det är ju ovärderlig kunskap som finns därute och som bara väntar på att få delas med oss andra.

Finns det en kvalitetsaspekt inom den virtuella arenan eller innebär dataspel, youtube, myspace, facebook ett förytligande och fördummande?

Den mörka sidan av den digitala kulturen är vi väl alla bekanta med. Musarmar och stela nackar. En sorts zombietillvaro framför skärmens förföriska sken. På den rent kroppsliga nivån är jag dock rätt optimistisk, eftersom ny teknologi kommer att bli mindre och mer mobil, vilket kommer att leda till att det fysiska rummet får större betydelse igen.

Det är svårt att säga generellt om den virtuella arenan fungerar har positiva eller negativa inverkningar på människor. Det är ungefär som att fråga sig om verkligheten är bra eller dålig för oss. Virtuella miljöer ger oss uppenbarligen möjlighet att uppfylla behov och begär som är svårare att åstadkomma i en fysisk miljö. Jag är helt övertygad om att internet kan verka såväl förytligande som fördjupande.

Är det en offentlig uppgift att stärka konstnärlig kvalitetsutveckling? Och borde dataspel var en del av kulturpolitiken?

Kulturpolitiken borde absolut stödja experimentella konstnärliga projekt i högre grad. Nu när Framtidens kultur-fondens pengar är slut borde man verkligen få fram andra medel. Det är viktigt att fortsätta diskutera kvalitetsbegreppet, eftersom det kompliceras oerhört mycket av att relationen mellan kulturproducenter och konsumenter förändras och tidvis flyter samman.

Datorspel lyser med sin frånvaro i kulturpolitiken. Jag tror att det finns saker att göra, men jag har stor förståelse för att politiker har svårt att hitta ett sätt att förhålla sig till en kulturform som de själva inte riktigt kan relatera till. Det är ju svårt för politikerna att bestämma vilken utveckling de ska stödja. Jag tror att det viktigaste är att stödja spelutbildningar där studenterna kan utveckla en egen stil.