Press om Drömdykarna

dd-ovan

Jag är grymt stolt över hur Drömdykarna blev och glad över att det tagits emot väl i pressen. Här är det jag hittat, ris som ros:

 

Nypremiär och ny kritik av Avatarvaro

Nu har vi spelat AvatarvaroInkonst i Malmö. Det har varit kul att jobba här och vi har fått bra support från Helena, Daniel och Ellinor på plats. Alla fem föreställningar blev utsålda. Alex Tenghamn, som fotograferar åt Inkonst tog några bilder under genrepet:

Pressklipp

Det har kommit en del press på föreställningen. Jag har tagit mig friheten att lägga upp Skånes frias artikel av Abigail Sykes i sin helhet. Den kom före premiären och innehållen intervju med Ebba:

Obs bilden högst upp till höger togs inte av mig utan av Jenny Simm.

Johanna Dikert från kulturnätveket Konstpretton har skrivit en fin recension med den fantastiska rubriken “Njutningslysten otrygghet” som direkt placerar den egna kroppen i centrum:

Vi som ska delta i kvällens spel blir indelade i mindre grupper. Vi står utanför ett rum och väntar på att det ska börja. Jag känner mig pirrig. Stämningen är lite spänd, de flesta tittar i golvet eller in i en vägg. Alla är måna om sin integritet och ingen söker kontakt med någon annan. Sådär svenskt som det brukar vara, vi kunde lika gärna stå i en hiss.

Hon beskriver även resan in i avatarvaron som en socialiseringsprocess och ställer sig den klassiska Bladerunner-frågan: “Vad är då skillnaden mellan en människa och en avatar?”

Även Tidningen Kulturen, som numera är en nättidning, var på plats. Hanna Bäckström skriver under rubriken “Meditation över den gemensamma sårbarheten” och hennes läsning av verket ligger ganska nära de förslag vi hade i programmet.

Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras.

Etik eller estetik?

Sist men inte minst (antagligen flest läsare) kom en recension från Sydsvenska dagbladet under rubriken “Viljan satt ur spel”. Jag skulle på något vis vilja gå i svaromål i relation till Boel Gerells kritik. Jag vet att det är vanskligt att som konstnär ge sina kritiker kritik, men att försöka upprätthålla en autonomi mellan verkande och kritik känns också passé. Konstnärer och kritiker har gemensamt intresse i att undersöka hur verk griper in i våra liv och varför det är viktigt. Boel ägnar första halvan av recensionen åt att placera in Avatarvaro i en trend som går ut på att fråga “När tar den fria viljan emot och tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna?”:

Teater Republique och Signa undersökte publikens tolerans av våld i ”Salò” för något år sedan och kollektivet Arena Baubo följde upp med föreställningen ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” som utsatte publiken för möjligheten att våldet och övergreppen de såg på scenen var ”på riktigt”.

Det är intressant att jämföra vårt verk med de ovanstående. Men det är inte den frågan Boel ställer som vi intresserat oss för i Avatarvaro och vi har en helt annan strategi för att närma oss publiken än vad Signa och Arena Baubo begagnat sig av. De ägnar sig åt att osäkra publikkontraktet på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Utforskandet av en ny relation mellan scen och salong blir nämligen ensidigt när bara de som genomför verket vet vad det är som gäller, på vilka villkor som föreställningen genomförs. Boel tar även upp “dokuteater”:

… som tillgriper allt grövre medel för att få oss att reagera, som riktar strålkastarna mot publiken och gör vår reaktion till huvudsaken. Kroppsvätskor som stänker, bajskorvar som läggs på mattan. På riktigt.

Avatarvaro verkar inte alls med en sådan arsenal. Tvärtom är det väldigt ambient i sin ton och upplevelsen skapas med subtila medier. Inga chocker, inga abjekt, inga grova medel. Jag har själv skrivit skrivit kritiskt om till exempel Arena Baubo i denna föreläsning som frågar sig “Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?”

… om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp.

Det är märkligt att deltagande ofta kopplas samman med någon form av våld. Det är egentligen bara två stycken som direkt handlar om vårt verk och det är där det blir som mest snett:

Och det skulle kunna vara farligt, skulle kunna snudda vid något riktigt riskabelt men stannar vid just ett experiment, i goda vänners lag. Det närmaste ett övergrepp vi kommer är när vi ombeds stå nära en främling, tillräckligt för att kroppsvärmen ska kännas.

Ok, men varför förväntar sig kritikern ett övergrepp? Det finns ingenting i vår inbjudan som föreslår att vi ska sätta publiken i en situation som den upplever som ett övergrepp. De handlingar som man gör som avatar är sånt vi tror skulle kunna vara spännande, intressant, kittlande, meditativt ibland dramatiskt. Uppenbarligen räcker inte det.

Kroppen som en muskel som agerar på kommando, töjs allt längre tills något tar emot. För det tar väl emot, någonstans? Riktigt nära det verkligt angelägna kommer Avatarvaro inte, nöjer sig med leken och det är synd. Någonstans hade jag velat känna faran i att förlora kontrollen, risken jag löper när jag väljer att lyda och slutar tänka själv.

Varför måste det “ta emot”  för att bli “verkligt angeläget”? Avatarvaro är inte ett psykologiskt lydnadsexperiment som ska testa besökarnas etiska ramar. Verkets styrka och intresse ligger inte i att utmana besökarens etiska gränser. Vi vill utforska nya typer av sensibilitet inför kroppen, medvetandet och det sociala samspelet. Den etiska dimensionen är helt underordnad en estetisk, sinnlig led.

Det handlar om att rikta seendet, skapa begär, hitta glapp mellan intention och handlande. Och ja det är en lek, men det är inte negativt laddat i min värld.

Jag tror att allt det Boel söker skulle gå att iscensättas i ett annat verk, ett verk som begår övergrepp, tänjer gränser, där kroppsvätskor stänker och som “tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna”, men det är verkligen inte det verk som vi skapat. Det hade varit mer intressant att läsa en kritik av vad vi gör än vad vi inte gör.

Kanske tänker lite mer på detta senare …

Teaterkritik, gerillakritik

Foto av Markus Öhrn

Foto av Markus Öhrn

“Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste.”

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln “Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?” om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzlföreställningen Conte D’Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:
“Personligen tycker jag att  sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement.  Jag vill inte vara utan den ‘gamla hederliga’ välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang.”

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.

Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även “professionellt” skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är “så roligt”. Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.

Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett “samhälleligt sammanhang”, men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.

Gerillakritiken kan inte förväntas vara “välskriven” eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller “påläst” eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det “sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på”, vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. “Gerillan” har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?


Motstånd: Skam eller revolution

Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.

Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.

Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

 

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker

Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i “historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang” så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?

Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?

Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.

Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing och publicerades även på Kulturtugg