Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?

Igår föreläste jag på Malmö kulturförvaltnings kulturlunch, som är en nätverksträff för kulturlivet i stan. Denna gång stod det nya aktivitetshuset Stapelbäddensom värd för träffen. För dig som läst Deltagarkultur och följer bloggen så är det inte så mycket nytt. Jag pratade efter att ett publikmätningsföretag presenterat sin rapport om Malmös kulturliv, därav första avsnittet.

Hej och tack för att jag blivit inbjuden. Det känns alltid fint att komma ner hit till Malmö, som har ett rikt kulturliv såväl som en progressiv kulturpolitik. Jag pratar idag under rubriken Deltagarkultur och kulturpolitik – Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande? Jag tänkte alltså klura lite kring vilken sorts kultur som vi understödjer och praktiserar idag och i vilken mån det är möjligt att tala om eller insistera på deltagande inom dessa strukturer.

Om begreppet deltagande

Först och främst ett par ord om ordet deltagande. I såna här kulturpolitiska sammanhang talar man nämligen om deltagande på ett väldigt vagt och luddigt sätt. När politiker och tjänstemän säger att det är viktigt att öka deltagandet i kulturen så menar de ofta något annat, vad jag skulle kalla ett ökat åskådande i kulturlivet, eller en ökad konsumtion av kultur inom marginaliserade grupper osv. Detta är förstås ett viktigt arbete som vi inte ska förringa, frågor om representation, osv. Men det farliga med det språkbruket är att deltagande blir synonymt med åskådande och det är viktigt att upprätta en distinktion. Inte minst för att behålla någon sorts skärpa i eventuella maktanalyser.

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Utgångspunkten för den kulturpolitiska idén är att kulturkonsumtion automagiskt är av godo. Att kulturen är god och demokratiserande i sin egen rätt. Men det är inte ett antagande som vi måste köpa rakt av. Faktum är ju att många av de kulturella institutioner och aktörer som vi stödjer, effektivt mimar moderniteten och massamhällets elitistiska strukturer där en liten grupp medieproducenter eller konstnärer ska distribuera och tillhandahålla kritiskt såväl som underhållande innehåll. Kulturpolitiken har ju sedan 70-talet varit besatt av just distributionsfrågor.

När vi talar om att öka deltagandet i kulturlivet tycker jag att vi ska våga tänka längre än till publiksiffror. Ambitionen att få fler invandrare, arbetare, ungdomar eller vad det nu kan vara att sitta tysta i långa rader i ett mörkt rum och exponeras för god och kritisk kultur är inte tillfredställande. Kulturen riskerar då att i alltför hög grad reduceras till ytterligare en uppfostrande inspärrningsmiljö. (Jag behöver kanske inte nämna skolan som jämförelse).

Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden och det tycker jag ska uppmuntras. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin.

Om åskådarkultur och teater

Åskådarkulturens mediala strukturer återkommer i en majoritet av våra etablerade och delvis offentligt finansierade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, opera, balett, performance, cirkus, film, fotografi, skulptur, tidningar, radio, tv, osv. Kommunikationen är helt enkelt enkelriktad.

Se bara på hur teater fungerar. Publikkontraktet brukar tas för givet: Köp en biljett, Stig in, Sitt still, Håll tyst, Applådera, Gå hem, Reflektera. Trots att publiken delar samma rum som skådespelarna på scenen så vill jag inte gärna kalla den publikrollen för deltagande. Och om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp. När förutsättningarna för deltagandet är oklara tenderar publiken att dra sig tillbaka till den trygga grundposition som är åskådarens.

Här någonstans brukar någon invända att teater och kultur kan vara en omvälvande upplevelse, att vi tar med oss erfarenheterna, går hem och förändrar våra liv. Det är förstås riktigt. Men varför placerar vi alltid handlandet utanför kulturen, utanför estetikens fält. Jag är inte övertygad om att passivitet är det bästa sättet att bädda för aktivitet. Om vi är modiga nog kan vi placera handlandet, aktiviteten och den ömsesidiga kommunikationen mellan människor i konstens epicentrum.

Jag läste att årets Teaterbiennal i Gävle hade en temafråga: Hur kan vi möta kraven från den nya deltagarkulturen? Det roade mig. Som om deltagarkulturen var någon sorts parti i position att ställa krav, ett sorts hot. Jag skulle vilja formulera frågan på ett annat sätt, kanske något i stil med: Hur kan vi möta en publik som i allt högre grad är vana att agera som deltagare i en kollektiv process, snarare än som stillasittande publik. Kraven återkommer även i inbjudan till den här kulturlunchen: Vad kommer publiken att kräva av oss i framtiden? står det i inbjudan. Ja, eller kanske: Hur kan vi leka med vår publik i framtiden? tänker jag.

Faktum är att åskådarkulturens relativt auktoritära och stundom passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Den här tillställningen är väll ett exempel på det. Publikens vilja att delta upplevs ibland som ett hot. I viss mån kanske den är ett hot, den är ett hot mot den traditionella konstnärsrollens upphöjda position som uttolkare av världen. Det kan också upplevas som ett hot mot kvalitén. Men det beror förstås på vilka kvalitetskriterier en sätter upp. Deltagarkulturens kvaliteter består sällan i dess estetiska fulländning utan i kommunikativa aspekter – alltså i vilken mån utgör det jag producerar en inbjudan till fortsatt aktivitet.

Om digital kultur

Begrepp som deltagande är på modet, men viss tveksamhet råder om hur de ska begripas. Jag tycker, som framkommit att åskådande inte är deltagande. Om vi relativiserar bort den distinktionen förlorar vi också möjlighet att urskilja vad deltagandet innebär och hur vi skapar goda förutsättningar för aktivt deltagande. Deltagarkulturer uppvärderar alltså handlandet och den ömsesidiga kommunikationen snarare än visuell tillfredställelse och kritisk reflektion.

Förklaringarna till det “tryck” som upplevs på ett ökat deltagande är säkert många; internet, mobiltelefoni och sociala medier har populariserats, kostnaden för mediala produktionsmedel som kameror, digitaltryck, nätpublicering, osv har gått ner. Internet är ju ett frammåtlutat medium – medan vi läser, tittar, lyssnar bereder vi oss samtidigt på att svara, kommentera, kommunicera, dela. Nätet är verkligen potentiellt deltagande, även om den äldre generationen kanske än så länge är i högre grad “läskunniga” än “skrivkunniga” nätanvändare.

De digitala medierna är relevanta eftersom de vid den här punkten verkar föra kulturen tillbaka till rummet. Vi har suttit tio år framför datorskärmar nu, men förhoppningsvis kommer vi de närmaste åren att spendera mindre tid på det viset. Rasmus Fleischer skriver till exempel i Det postdigitala manifestet om hur gemensamma rum som konserter och festivaler får ökande betydelse för delandet av musik. Eftersom all musik är tillgänglig för oss genom fildelning, Youtube, Spotify eller vad det nu kan vara så har vi ett överflöds- eller urskiljningsproblem, snarare än det bristproblem som musiken led av när den distribuerades genom fysiska och kostsamma exemplar. När vi nu har tillgång till allt återvänder vi till rummet och den sociala gemenskapen för att urskilja vad som är meningsfullt för oss att lyssna på.

Facebook fungerar i sina bästa stunder på samma sätt. Informationen om vad som händer ute på stan, var våra vänner är och vad de har för sig får oss att gå ut oftare och bli mer sociala i fysiska rum än när vi var fast mellan morgontidningen och teven.

Nya medier utvecklar också nya subjektiviteter. Jag tänker på datorspel till exempel. Är inte flera nya ungdomskulturer såsom parkour (alltså gatuakrobatik) och urban exploration (där man utforskar stadsrummets glömda och gömda utrymmen såsom tunnlar och tak) väldigt präglade av en spelsubjektivitet. Parkour är en sorts gatuversion av plattformsspel, där varje arkitektoniskt hinder är överkommligt. Och urbant utforskande följer också en sorts spellogik – känn på alla dörrar alla luckor, utforska alla rum, världen är din (så länge du inte blir upptäckt).

Rum och arkitektur

Den rumsliga aspekten är intressant. Själva arkitekturen, särskillt på många kulturinstitutioner, motverkar ju deltagande. Vi reser fortfarande höga scener för att separera producenter från konsumenter. Om vi vill understödja deltagande måste arkitekturen anpassas. Ett exempel på det är mellankrigstidens operamaskerader i Stockholm. Då byggde man över hela åskådarläktaren med ett golv, så att 2000 besökare kunde klä ut sig, dansa och njuta av att vara mitt i en scenografi och mitt i en serie operaframträdanden. Det visar ju att även en konservativ och stelbent genré som opera lätt kan omvandlas till en deltagande situation som kanske bättre svarar mot Nietzsche och Wagners fantasier om allkonstverket än det vi ser på scen idag.

Tittar man tillbaka framträder den disciplinerade åskådaren nästan som en historisk parantes. Den förmoderna kulturen såg verkligen inte ut på det viset, med undantag då från kyrkan som lade grunden för att organisera människor i bänkrader. Åskådarkulturen har varit ett sätt att ordna massan. Vi behöver nya rum om vi vill organisera oss på nya sätt.

Nu kanske jag låter lite väl kritisk mot de etablerade kulturformerna, det är ju inte svartvitt och alla uppskattar väll att då och då få engagera sig i en föreställning, en bok eller en tv-serie. Det är bara när den strukturen blir alltför dominant som den utgör ett problem och den dominansen är nog påväg bort.

I relation till rum och kulturinstitutioner tänker jag också på foajéer, som ju utgör utmärkta rum för samtal, om, kring och runt konsten. Det är som att institutioner utan foajéer räknar med att det de visar upp inte är tillräckligt intressant för att besökarna ska behöva stanna och diskutera och utveckla sina upplevelser i samtal med varandra.

Om deltagarkulturer

Ungdomar saknar inte kultur. I den mån de håller sig borta från det institutionaliserade eller ”fria” kulturlivet så är det för att de har roligare saker för sig, de hittar sammanhang där de får leva ut sina fantasier i gemenskap, något som kulturinstitutionerna inte kan erbjuda idag.

Var ska vi då vända oss för att hitta former och metoder för deltagande. Ja, dels kan vi titta tillbaka på historien, som är full av deltagarkulturer; kollektivt berättande, karnevaler, improviserad musik och lek.

Dels kan vi titta på samtiden och inspireras av datorspel, rollspel, dans- och klubbmiljöer.

Levande rollspel till exempel blir till i deltagarnas gemensamma produktion av sinnesintryck för varandra. I sådana sammanhang skapas den kulturella upplevelsen genom deltagarnas samspel. Deltagarnas olika position i den värld som spelet gestaltar är det som gör världen trovärdig och levande, om det nu är en sagoskog eller ett rymdskepp.

Vi kan också vända oss mot framtiden och försöka se hur mobila tekniska plattformar alltmer flyter samman med livet och kulturen.

Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera eller konsumera en specifik kulturprodukt. Deltagande förutsätter förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.

Dessa egenskaper stärker medborgarna i deras möjligheter att praktisera demokrati och bör därför tas särskillt i beaktande ur ett kulturpolitiskt perspektiv.

Kulturpolitik och åskådande

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Om detta handlar den kulturdebatt som nervöst väntar på Kulturutredningens betänkanden. Mot de ekonomiska och publikräknande värdeskalorna som kulturpolitiken kretsar kring ställer teaterns försvarare “immateriella värden”. I debattartikeln En talande tystnad ställer företrädare från Orionteatern, Unga riks, Teater Giljotin, Unga Klara, Folkoperan m fl upp följande problem:

I ett samhälle som präglas av mätbarhet – allt ska kunna mätas i kronor – så är det inte så lätt att tala om de värden som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena.

Ändå försöker de sig på att definiera dessa värden. De värden som borde göra det självklart att satsa kulturpolitiska pengar på teater:

Ändå är det just de värdena – som man skulle kunna benämna ett lands andliga infrastruktur – som utgör en av ett lands verkligt stora tillgångar. Det är de andliga värdena som gör att det kan uppstå en nationell samling när ett passagerarfartyg sjunker på väg över Östersjön eller när en stor våg långt borta sköljer bort allt i sin väg: Hur ska empati och medkänsla mätas i kronor och ören? Det går inte. De måste mätas på annan richterskala.

Jag häpnar inför ovanstående stycke. Att så många av sveriges teateraktörer skriver under på sådan populistisk, nationalromantisk, närmast reaktionär smörja är besvärande. En av de som skrivit under, Lars Björlund, är präst, vilket gör andlighetsvurmandet ännu mer problematiskt. Menar de på allvar att teaterns uppgift är att skapa nationell enhet á la 1800-talet eller försöker de bara blidka den borgerliga regeringens mörkblå falanger?

Mot den nyliberala doktrin som Holstein förespråkade ställer de alltså nationalistiska “osynliga” värden:

Varför har vi i Sverige en regering som just nu säljer ut vår gemensamma materiella – och immateriella – infrastruktur? Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria? Det här handlar inte om vem som ska få lyfta a-kassa eller inte. Det här handlar om någonting annat, av strukturell art, något osynligt.

Det är tydligt att teaterlivet förutsätter sin egen godhet, en godhet av osynlig karaktär. Men om teatern ska verka som en demokratiserande kraft så borde den diskutera den praxis som i grunden erkänner den rådande kulturpolitikens åskådarinriktade struktur. Kulturpolitiken och teatern har i grunden gemensamma mål: att få många människor sitta stilla och hålla tyst. Även teatern vill forma oss till “lydiga konsumenter”.

Hur skulle det se ut om samhället började värdera deltagande högre än åskådande. I dessa frågorna har ungdomsförbund och bildningsförbund en viktig roll att spela, liksom kommunalpolitiken. Till skillnad från statens kulturstöd är dessa aktörer mer vana att initiera och administrera deltagarkulturer: genom studiecirklar, möten och workshops – som inte nödvändigtvis syftar till att framställa scen- och kulturprodukter utan snarare kreativa och aktiva medborgare.

Debatten kring kulturpolitiken framstår alltmer som ett fördelningspolitiskt slag mellan representanter från förlegade och institutionaliserade kulturformer.

Glömda medieteknologier, del 3: Over-head

Overheaden präglade alla ämnen i skolan, utom just Data. Den står fortfarande, liksom i skamvrån, i de flesta klassrum och är enligt wikipedia fortfarande “ett modernt komplement till svarta tavlan“.

I en pedagogisk instruktionsbok för over-head hittade jag följande sköna stycke:

Jag gillar hur de beskriver den historiska utvecklingen över “generationernas gång” i tre steg – nu är det bilder som gäller. 🙂

2005 gjorde Monochrom en hyllning till mediet i låten Farewell To Overhead, som tyvärr är ganska risig, men har några fina rader:

When I was a little boy going to school
Everbody had this thing in use
It told us about history
It told us of democracy
It told us about how this world would be

Just What Is It that Makes Today’s Homes So Different, So Appealing?

Just what is it that makes today’s homes so different, so appealing? ställdes ut av Richard Hamilton på This Is Tomorrow, 1956.

Av en slump stötte vi på motsvarande bild, fast av idag. “Fotad” i Second Life:

Likheten är oavsiktlig, men vad kan man säga annat än … Just what is it that makes today’s homes so different, so appealing?

Teatern och publiken

Den senare tidens debatt om teater och kulturpolitik har fått mig att plocka fram lite gamla anteckningar kring teaterns form som bubblade fram i våras efter besök på ett panelsamtal på tema publikkontraktet.

Omid Khansari i Ebberöds bank. Foto: Henrik Dahl

Publikkontraktet brukar tas för givet. Inom teatern ser det ut ungefär såhär:

  • Köp en biljett
  • Stig in
  • Sitt still
  • Håll käft
  • Applådera
  • Gå hem
  • Reflektera

Ovanstående modell för kulturkonsumtion är extremt vanligt förekommande och relativt oomstridd. Därför var det spännande att bevista ett panelsamtal på Teater Tribunalen (10:e april) som skulle behandla just publikkontraktet. Ett kontrakt som enligt inbjudningstexten “upprätthåller gränsen mellan scenens aktivitet och salongens inaktivitet; mellan scenens skådespel och skådespelare och salongens åskådare.” Panelen bestod av Mellika Melani från Tribunalen, Anders Carlsson från malmöbaserade Instituet, Pontus Stenshäll från Moment:teater och en dansk sociolog vars namn aldrig framgick, men som studerat Signa Sørensen performance Night at the Hospital. Initiativet kom från två DI-studerande – scenografen Linn Lamberg och dramatikern Stefan Åkesson, som tillsammans format Sekulära sällskapet.

Panelen var förstås väldigt besvärade över publikens situation. Alla ville ha förändring. Alla ville bjuda in publiken till någon form av samtal och därmed överlämna en del av den makt som vanligtvis koncentreras till teaterns scen. De metoder som presenterades för ett sådant överskridande var tyvärr alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklarheter. Dessa tillvägagångssätt kan självklart skapa intressanta konstnärliga effekter, men om man verkligen eftersöker en händelse som involverar publiken på lika villkor, hur vore det använda metoder som förberedelser, förtroendeskapande och tydlighet? Varför tror så många teaterpraktiserande att det bästa sättet att inleda ett samtal är genom provokation?

Mellani inledde med säga att hon försökte undvika att “säga ‘bra saker’ från scen till salong”. Istället försöker hon “sätta fokus på teatern som form”, ett exempel på det är när hon satt upp Peter Handkes Publikförolämpning från 1966, ett annat är en nygestaltning av den gamla pilsnerfilmen Ebberöds bank. Båda projekten verkade gå helt i linje med Tribunalens manifest, som uttrycker ambitionen att hellre “konfrontera publiken än om att möta den; hellre … rasera broar än att bygga dem.” Nu har det visserligen gått några år sedan det manifestet skrevs, men samma konstnärliga visioner verkar stå fast. Manifestet inleds med följande fras:

Det tycks som om människan lätt glömmer sin inneboende storhet, ställer sitt ljus under skäppan och uppgivet resignerar inför processer som framställs som obegripliga, opåverkbara.

I detta stycke misstänker jag att författarna, Richard Turpin och Henrik Dahl försöker måla upp en skrämmande bild av samhället, politiken, osv – men läs stycket igen – är det inte en klockren beskrivning av Tribunalens konstnärliga projekt? Att skapa “processer som framställs som obegripliga, opåverkbara”. Detta får mig att tänka på en form av bitter revolutionär retorik som går ut på att om folk bara får det tillräckligt dåligt, då måste de väll förr eller senare göra revolution? Men hur dåligt måste det bli?

En sådan revolutionär plan finns nämligen närvarande. Tribunalen vill:

… skapa en värld som ger varje människas inneboende potential en chans att gro och växa, en värld där var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling.

Tyvärr tror jag inte att den världen kommer att skapas av en publik fastnaglad vid sina stolssäten.

Publikförolämpning. Foto: Henrik Dahl

Trots att teater är en händelse, som bara delas av de som är närvarande i rummet så har Tribunalen ett mål som ligger långt utanför denna händelse (återigen från manifestet):

Här har teatern en självklar uppgift – dvs om den tillvaratar sina möjligheter och på allvar inser att den kan spela en viktig roll i det offentliga samtalet.

Så trots att teater är en högst privat, för att inte säga intim angelägenhet så är ambitionen att spela en viktig roll i ett offentligt samtal. Ur mitt perspektiv framstår det som märklig omväg. Jag ser framför mig hur skådespelarna försöker skrika över publiken och ut i offentligheten, som måste betraktas ligga utanför teaterrummet. Därmed går kanske någonting i teaterhändelsen förlorat. En av Tribunalens föreställningar som diskuterades under panelsamtalet avbröts visserligen mitt i, för ett samtal mellan skådespelare och publik. Men varför kan sådana element aldrig få bli en del av den estetiserade händelsen? Det verkar snarare haft karaktären av ett eftersnack, fast placerat mitt i.

Jag har visserligen inte varit på någon av Tribunalens föreställningar på ett par år, så jag kanske målar fan på väggen här. Men jag tycker att tendenserna finns i teaterlivet i stort – även om Tribunalen, genom sina texter gör det hela extra tydligt.

Deltagarens färdigheter

Henry Jenkins från MIT, som bland annat skrivit Konvergenskulturen och länge intresserat sig för deltagande har släppt en ny rapport, Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. Han har bland annat samlat ihop en lista på vilka färdigheter som man behöver för att aktivt kunna förhålla sig till deltagarkulturer:

  • Lek – kapacitet att experimentera med omgivningen som en form av problemlösning
  • Performance (eller rollspel) – förmågan att anta alternativa identiteter för att improvisera och utforska med
  • Simulation – förmågan att skapa och tolka dynamiska modeller för verkliga processer
  • Bemäktigande – förmågan att sampla och remixa medieinnehåll på ett meningsfullt sätt
  • Multitasking – förmågan att snabbt få översikt och kunna byta fokus mellan värdefulla detaljer
  • Distribuerad kognition – förmågan att kunna använda verktyg som expanderar mentala kapaciteter
  • Kollektiv intelligens – förmågan att samarbeta och dela sina erfarenheter och kunskaper med andra för att nå ett gemensamt mål
  • Omdömeskraft – förmågan att utvärdera olika källors trovärdighet och kredibilitet
  • Transmedial navigation – förmågan att följa berättelsers eller informations flöde över olika medieplattformar
  • Nätverkande – förmågan att söka efter, syntetisera och sprida vidare information
  • Förhandlande – förmågan att röra sig mellan olika sammanhang och att kunna urskilja och respektera omväxlande normer.

Jenkins har en bredare definition av deltagarkultur än den vi använder i boken och hans fokus är inriktat på digitala medier, men oavsett det är listan välkommen. Hela rapporten sätter fokus på ett viktigt faktum – deltagande är något man måste lära sig!

Deltagarkultur (Korpen förlag)

I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, arkitektur, opera, balett, performance, cirkus, sport, film, fotografi, skulptur, reklam, tidningar, radio och television återfinns samma mediestruktur.

Kommunikationen är enkelriktad. Som åskådare skall du bara tacka och ta emot.

Men åskådarkulturens auktoritära och passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Begrepp som interaktivitet och deltagande är på modet, men tveksamhet råder om hur de ska förstås.

Boken Deltagarkultur introducerar en syn på konsten och kulturlivet som skingrar denna förvirring. Deltagande kräver att gränsen mellan kulturvärldens sändare och mottagare omvärderas och upplöses.

Deltagarkultur är en bok skriven av medlemmar ur Interacting Arts och utgiven på Bokförlaget Korpen.

Författare: Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing

Ladda ner boken i PDF-format.

Anteckningar om karnevalskulturer

Inför ett panelsamtalWeld fick jag några frågor om karnevalskutur. Här är lite lösa anteckningar som utgjorde grunden för mina svar.

Vad är karneval för dig?

För mig är karnevalen någon sorts utopisk manifestation av en värld där fantasin och begäret står i centrum för den mänskliga aktiviteten. De fantasierna har jag fått från Michail Bachtin, som beskriver de medeltida karnevalernas fullständigt omstörtande karaktär. Mina viktigaste karnevaleska upplevelser kommer å ena sidan från levande rollspel, å andra sidan från politiska manifestationer såsom Reclaim the City-festerna som pågick i slutet av nittiotalet. Båda innehåller starka karnevaleska element på olika sätt. Den viktigaste aspekten av karnevalen är det sociala undantagstillståndet, deltagandet i en lek med roller och maktpositioner. Levande rollspel samlar ibland hundratals deltagare under flera dagar och har just den allomslutande karaktär som karnevalen uppnår i sina bästa stunder.

Vad har det absurda och karnevaleska för roll i samhällsstrukturen?

Självklart kan karnevalen fungera som en sorts övervakad ventil för att släppa på det ”tryck” som det moderna samhället skapar på sina medborgare. Vattenfestivalen, som föranleddes av ungdomskravallerna i Kungsan på 80-talet, är ju ett exempel på det.

Var finns idag det groteska, samhällskritiska, okontrolllerade idag?

Kanske är den mest karnevaleska företeelsen i Sverige idag Finlandsfärjorna. De utgör ett sorts temporära rum för fest och undantagstillstånd. Det som hänt på finlandsbåten har inte hänt, kan man ju höra, detsamma gäller Medeltidsveckan på Gotland. Finlandsbåten är också ett bra exempel på hur karnevalens struktur kan inlemmas i en kapitalistisk ordning och förlora all sin radikala potentialitet.

Ett utflackat demokratiserat rum, var finns den politiska kraften idag?

Ett exempel skulle kunna karaktäriseras som karnevaleskt är faktiskt fildelningen. Inte för att det på något sätt utmanar sociala normer, men däremot ekonomiska hierarkier. Fildelningen förutsätter, liksom karnevalen, ett överflöd, fildelning är aldrig produktiv, karnevalen är aldrig produktiv. Det är en sorts gåvoekonomier som föds ur överflödet. Det finns ingen måtta på ettor och nollor, det kostar ingenting att repoducera dem, vi har ett par hundra år av musik- och filmhistoria till godo som succesivt håller på att digitaliseras och distribueras.

Karnevalen som företeelse har använts i teorier skrivna ur ett västerländskt perspektiv och utifrån västerländsk historieskrivning. Projicerar vi våra idéer kring karnevalen idag exotifierat. Vilka reflektioner finns kring detta?

Att exotisera eller fantisera om de europeiska medeltida karnevalerna är förstås inte lika problematiskt som att tillskriva icke-västerländska kulturer en massa egenskaper, eftersom det lätt kan skapa bilden av vilda folk som finns ute i världen och som fortfarande står nära naturen. Jag tycker inte att Robertos verk är särskillt exotiserande eller romantiserande. Klippen från karnevalerna är inte särskillt suggestiva, snarare avdramatiserande. Vi ser folk som står och hänger bakom ett staket och tittar på spektaklet till exempel, och bakom alltsammans snurrar ett mynt, som jag på något vis läser som ett sätt att påminna oss om hur lätt det är att slå mynt på och exploatera de mest frihetliga praktiker.

Vad hände egentligen med svensk karneval?

Ett spännande exempel på stockholmsk karneval är de maskerader som arrangerades på operan och andra platser under mellankrigstiden.

Är karneval möjlig i Sverige?

Pressen var skeptisk i början på 1900-talet. VM-bronset i fotboll ’94 är väl ett exempel. Det kalla klimatet är ett problem.

Är spontan offentlig dans och sång störande?

Jag blev precis utkastad ur Gallerian för att vi dansade där.

Offentlig maskerad ett hot eller löfte?

Interacting Arts jobbar ibland med mask på stan, vilket ibland uppfattas som hotfullt.

Student kortege, kitch, etc. Oreglerad smak och kvalitet?

Man hamnar väldigt snett om man försöker bedöma deltagarkultur, såsom karnevalen eller levande rollspel, med åskådarkulturens ögon. Den estetiska frågan är inte hur ser det ut, utan vilka handlingsmöjligheter en har inom ramen för en viss estetiserad praktik. Det sköna i deltagarkulturen kan handla om att uppleva subtila möten mellan människor eller att få möjlighet att utföra stordåd. Det är ett handlandets estetik och det kan inte reduceras till konstens snäva smakbegrepp.

Karneval är konsensustransens antites. En summa av undantag som bekräftar regeln. Konfirmerar karnevalens dramatiserade och ritualiserade upprorsparad Status Quo eller förändrar den något i realiteten?

Karnevalen har inget resultat eller mål, den är och måste förbli inproduktiv, en utgift helt enkelt. Om den inte är en utgift så inordnas den snabbt i kapital-arbete-relationen.

Övervakning vs multipla personligheter, stereotyper och rollspel?

Rolltagandet är extremt viktigt för karnevalen. Rollen är biljetten till den andra världen, till undantagstillståndet och ansvarsförskjutningen. ”Det var inte jag, det var rollen.”

Värdet av exponering

Viktig konst står aldrig stilla. Den cirkuleras, reproduceras och distribueras. Den ombesörjs, omtalas, och omtolkas. Originalverken cirkulerar, från museum till museum, då och då tar de sig en avstickare till privata konsthallar och auktionshus. Från och till lyckas någon fräck tjuv lägga vantarna på ett eftertraktat verk. Tidskrifter, lexikon, och dagstidningar reproducerar bildkonsten, kontextualiserar den med text och analys. Internet erbjuder ett digtalt bildarkiv, allt är nedbrutet i ettor och nollor, även konsten.

Hur värde skapas är en frågeställning som med täta mellanrum kommit upp inom filosofi och teori under de senaste tvåhundra åren. Joseph Leo & Lisbet Koerner gör i sin essä ”Value” en förtjänstfull genomgång av hur olika tänkare berört konstens värde. En av de första ut på banan var Immanuel Kant, som i sin tredje kritik skjuter fokus från verkets skönhet till betraktaren och betraktarens värderande blick. Men Kant når inte hela vägen för han lyckas inte placera in varken betraktaren eller verket i dess sammanhang. Där kommer Karl Marx in i bilden och placerar de båda i en socioekonomisk kontext. Hos Marx är förutsättningarna för produktionen viktig, värdet ligger i Marx ögon först och främst i det arbete som ägnats åt ett verk. På ett annat kontinentalt hörn sitter Friedrich Nietzsche och kliar sig i mustaschen och klurar kring alla de värden som tas för självklara, men som är beroende av sin historiska kontext. Tolkandet leder enligt honom inte till sanningen utan är snarare en skapandeakt.

Pierre Bourdieu knyter ihop säcken i sin teori om fält och krafter. För honom uttrycker konstfältet ett slagfält. Konsten står i direkt relation till klassamhället. Den goda smaken är en social konstruktion som hjälper borgarklassen att exkludera arbetarklassen från den offentliga debatten. Värdeskapandet placeras alltså in i en social och kontext. Det är inte betraktaren ensam som skapar ett konstverks värde och betydelse.

Verk av vikt, viktiga verk, verksamma verk, kräver mångfaldigande och mångfaldigandet ger verken vikt. Konstnärliga verk ur olika historiska perioder bildar en kanon, en samling verk som det är viktigt att kunna förhålla sig till, konsthistorien. Förutsättningen för att ett verk ska kunna kanoniseras är att det exponeras. Det måste finnas tillgång till verket antingen genom att det ställs ut eller genom reproduktioner. Kvantiteten är alltså minst lika betydelsefull som kvalitén. Museernas intendenter räknar som internethemsidornas administratörer – det viktiga är antalet besökare, antalet exponeringstillfällen.

Kanoniserad Yoko Ono

Verk som är lätta att reproducera och sprida med de medieteknologier som finns att tillgå idag verkar alltså ha lättare att bli kanoniserade. Ett processorienterat verk är svårt att kanonisera, men om det verkligen behövs kan själva konstnären kanoniseras. Yoko Ono kan få stå som exempel på det. Det värdefulla är inte hennes enskilda verk utan hennes konstnärliga praktik. På samma sätt är de konsthistoriska böckerna snarare fyllda med måleri än med staty. Bokens sidor har svårt att fånga statyernas kroppslighet. Medieteknologierna påverkar vad som reproduceras och därmed även vad som kanoniseras. De träsnitt som guppade i land till den europeiska kontinenten med fartyg från det nyöppnade Japan i slutet av 1800-talet är ett annat exempel på hur reproduktionen var nyckeln till inflytande.

Den stora vågen vid Kanagawa

Berget Fuji i bakgrunden är kanon i japansk konst. Här ovan trääsnittet "Den stora vågen vid Kanagawa" av Katsushika Hokusai cirka 1830

Kanon ger oss en gemensam förståelse för konsthistorien. Alla referenser bildar ett sorts språk som hjälper oss att förstå varandra när vi kommunicerar om konst. Men liksom språket är utgör kanon en maktstruktur. Kanon definierar vad som kan och inte kan sägas. Den inkluderar och exkluderar. Ofta förstärker den rådande maktstrukturer som klassamhället, patriarkatet och den rasistiska (post)koloniala situationen. Urvalet är helt enkelt ideologiskt motiverat, som Nanette Salomon skriver i ”The Art Historican Canon: Sins of Omission”. Salomon reder också ut hur detta faktum döljs genom genikult och biografiseringen av konstnärer som separerar dem från sin kultur. Så har det varit sedan Vasari genom sitt skrivande skapade konsthistorikern och konstkritikern i samma andetag som han satte Michelangelo högst upp på kanonpyramiden. Salomon hjälper oss förstå frågan vem snarare än frågan vad? Inte vad är konstens värde utan vem skapar konstens värde. På så vis anknyter hennes tänkande till Nietzsche, men även ett teknologiskt perspektiv finns närvarande. Vasari levde i en tid då mekanisk reproduktion av konsten var relativt genomförbar. Kanon är i allra högsta grad beroende av kopieringsteknologier.

Innan konsten kunde reproduceras i flådig fyrfärg exponerades den på muséer. Museerna är en av de institutioner som haft makt att välja ut och därmed kanonisera vissa verk och författarskap. I The Curator’s Egg: The Evolution of the Museum Concept from the French Revolution to the Present Day(One-Off Press, London) gör Karsten Schubert gällande att museerna tillhör de mest demokratiska kulturinstitutionerna, särskilt om de är gratis, vilket flera av konstmuseerna i Stockholm är. Det krävs ingen performativ akt, inga fina kläder, man kan gå i sitt eget tempo, en sorts anonymitet. Men är det verkligen demokratiskt att folket inte behöver agera, utan bara driver runt i en fördefinierad miljö? Det finns inga gränssnitt mellan besökaren och museets personal. Det är omöjligt att veta vad man missar, vad som står i lagret, vad som aldrig exponeras.

Att kanon är ett maktgrepp går lätt att illustrera med ett exempel från vårt grannland Danmark, där en statlig utredning har fastslagit nationens officiella kulturella kanon – en lista av verk som alla danskar ska ha koll på. När kanon uttrycks explicit blir den iofs öppen att utsätta för kritik, vilket kan vara sunt. Men de som av någon anledning inte kan relatera till verken på kanonlistan hur kommer de att känna sig? Kanon inkluderar i bemärkelsen att alla vet vad de ska konsumera, men exkluderar alla de som inte redan tagit till sig verken eller som inte förstår värdet i dem. Är dem inte danska nog? Den danska regeringens nynationalism smakar ganska illa på min tunga.

Förändring av kanonbildning och värdesättande av konst har varit sammankopplat med nya teknologier. Ångpressen och tåget under senare delen av 1800-talet till exempel. Frågan är vad som kommer hända med kanoniseringsprocesserna idag, när bildkonsten tillgängliggörs i digitala och sökbara arkiv som går att nå varsomhelst ifrån. En annan fråga man kan ställa sig är hur den utökade upphovsrätten kommer att styra den utvecklingen. Idag är ett verk ”skyddat” 70 år efter upphovsmannens död. Det kommer antagligen att göra det svårare att sprida och därigenom kanonisera den samtida konsten.

En annan fråga är hur social/relationell/interaktiv konst ska kunna exponeras, bedömas och reproduceras. Det får framtiden utvisa…

Mediala rum

Daguerrotyp från 1837

Varje medium – varje uttryck tar sig ett rum, ett spelrum, ett rum att spela med, ett fält att spela på. Det är skenbart trångt på den mediala kartan – vem ska egentligen få hålla på med vad? När fototekniken utvecklas uppstår det panik bland målarna och de kastar sig huvudstupa ut i ytmässighet och abstraktion för Daguerre hade stulit det illusoriskt tredimensionella rummet, snuvat konstnärerna på djup och avbildningsexpertis. Men rum är inte något som tar slut utan något som skapas i rörelse och upptäckarglädje. Så rörde sig konstnärerna utan att veta ordet av till ett helt nytt rum och kunde andas ut. Ordet för detta tillstånd identifierades sedemera: modernism. Måleriet var räddat för den gången.

Målning av Olle Bærtling

“Måleriet måste ut i det tredimensionella rummet, och därmed bli vare sig skulptur eller måleri”, säger Håkan Nilsson under en föreläsning på Södertörns högskola. I överskridandet pågår diskussioner och strider om mediala rum genom den moderna historien. Olle Bærtlings konstnärskap är ett bra exempel på detta. Linjerna tycks fortsätta ut ur tavlan. De mediala strukturerna sträcker sig bortom konsterna, bildar en väv av arkitektur.

Snart åtföljs den bildmässiga tecknade arkitekturen av datanätverk och massdistribuerad visualitet. Den samtida konsten befinner sig i ett gränslöst tillstånd. Verkligheten manifesterar sig genom trevande möten och våldsamma krockar mellan åtskiljda men sammanflätade mediala uttryck. Vi lever i överflödets förlamning. Allt är sant, ingenting är sant. Alla stilar är tillåtna, alla former är möjliga, alla drömmar kan uppfyllas, alla mönster kan ritas upp.

Modernismens strävanden lider av stora problem. Oavsett hur radikalt innehållet är i de verk som framförs, så har verket en grundläggande struktur där du som åskådare inte förväntas bidra med någonting. Åskådandets mönster bygger på modernitetens dualism mellan subjekt och objekt: mottagaren utsätts för avsändarens definition av verkligheten utan att ha möjlighet att påverka den annat än i sitt eget huvud.

Efter modernismen, på det samtida konstnärliga fältet är föreställningen annorlunda. I ett limbo mellan mångtydiga intryck och odefinierbara uttryck kan allt betraktas som konst. Således kan konsten skapas av allt och alla, en oroväckande tanke för konstnärerna. Vad händer med konstnären och vad händer med betraktaren? Alla är uppenbarligen inte konstnärer. Att vara konstnär är att ha makt nog att skapa mediala överenskommelser som passiviserar människor, gör dem till betraktare – icke-konstnärer.

Den gränslösa konsten, den som bygger verkligheten kring oss, för lätt med sig en föråldrad modernistisk betraktarposition om vi betraktar den som konst. Men det som skiljer det verkliga från konsten är att vi kan agera och interagera i verkligheten. Skulpturen skapar möjligheter för betraktaren att positionera sig gentemot verket, men besvarar inte betraktarens handlingar. Arkitekturen inlemmar betraktaren och blir därmed en scen för interaktion.

The elements of architecture are light and shade, walls and space.
Le Corbusier (Towards a New Architecture)

Arkitekter har fötts upp med Rummet, och det slutna rummet är lättast att hantera.
Scott Venturi & Denise Scott Brown (Innebörden i A&P:s parkeringsplatser eller att lära från Las Vegas)

Det mest uppenbara mediala rummet är arkitekturens. Hos Corbusier kräver rummet väggar för att definieras, avgränsas, bli ett rum. Rummet och människan ska anpassas efter varandra, bli ett med varandra. Corbusier är helt inne på att påtvinga människor arkitektur och levnadsmiljöer på samma sätt som målare påtvingar betraktaren ett väldefinierad visuellt intryck. Men det finns andra sätt att betrakta den arkitektoniska rumsligheten på. Venturi & Brown beskriver hur de moderna arkitekterna hyllade det slutna rummet, en egenskap som särskiljde arkitekturen från de övriga sköna konsterna. Men konstarternas autonomi från varandra har alltid stött på trubbel. Ett exempel på det är hur alla medier varit tvungna att förhålla sig till sin kontext, och därmed till arkitekturen. Gallerierna standardiserades för att döljas, men ungick inte att inrama måleriet med sina vita kuber.

Las Vegas en natt

Eftersom de rumsliga relationerna byggs upp av symboler snarare än av former blir arkitekturen i detta lanskap en symbol i rummet snarare än en form i rummet.
Venturi & Brown

När gallerierna visar upp tavlor mot en monokrom fond förebådar de vad Venturi & Brown beskriver ovan: de neonglödande skyltarna som kontrasterar mot Las Vegas mörka nätter. Tavlorna var symboler i en till synes obegränsad vit rymd. Skyltarna är symboler, bygger upp stadens antiarkitektur. Rummet blir symboliskt och inte fysiskt. Den fysiska arkitekturen, den som med massiv materialitet utgjort den mest monumentala av konstformer, har helt förlorat sin position. Representationen utgör fond för det mänskliga mötet, inte idéer om funktioner.

Det här utgör ett problem för vissa teoretiker och praktiskt utövande arkitekter. Arkitekturen utesluts från de sköna konsterna av till exempel Adolf Loos, som skriver i början av 1900-talet. Han bekymrar sig mycket över när de estetiska värderna gör sig gällande i uttryck som har ett funktionellt ändamål. Loos ville renodla arkitekturen, vilket bland annat beskrivs i den ökända texten “Ornament och brott”, och i det renodlandet för han formen ut ur den estetiska sfären, genom att förkasta all ornamentik och alla utsmyckningar. På det sättet begränsar han arkitekturens mediala spelrum. Den får inte använda sig av ”degenererade” utsmyckningar.

Idag har vi kommit till en punkt där inte bara vara och tecken framstår som ett och samma, utan ofta även vara och rum: i faktiska och virtuella köpcentra sammangjuts de båda genom design.
Hal Foster (”Design och brott”)

Tecken och vara, vara och arkitektur, möts genom design. Foster utmålar designen som bov i ett samhälleligt drama, på samma sätt som ornamentet gjordes hos Loos. Konstarternas former och mediala förutsättningar förändras. Foster beskriver hur kapitalet, det ekonomiska systemet, har omformat arkitekturen.

De tekniska förutsättningarna för rummet förändras också, vilket Rem Koolhaas beskriver i sin essä ”Junkspace”. Han lyfter fram hur luftkonditioneringen gjort det möjligt att bygga hus utan slut och därigenom skapat helt nya förutsättningar för arkitekturens mediala rum. Junkspace går i och för sig även det hand i hand med den kapitalistiska utvecklingen. Materialiteten har blivit expanderbar. Vi kan bygga vidare i oändlighet, utan att behöva riva ner för att bygga nytt, som modernisterna tvingades till. Koolhaas går så långt som att det inte existerar någon arkitektur längre. I radikal motsats till Foster tillhör även design det förflutna i Koolhaas tänkande. Här beskriver han en interiör:

Istället för design har vi kalkyl: ju mer irrande sträckningar, ju mer besynnerliga slingringar, desto mer effektiv är exponeringen, desto mer oundviklig affärstransaktionen.
Rem Koolhaas

Om det modernistiska måleriet, ja kanske allt måleri och arkitekturen därtill, kommit till sin ände, ja det ryktas ju om att det tagit slut, att det inte går att rädda mer, så kan man fråga sig vad som kan hända i framtiden. När nu konsten sträckt sig ut ur sina mediala former och innesluter hela härligheten, hela verkligheten, kan verkligheten ta slut på samma sätt? Vår verklighets mediala rum skulle kunna tillintetgöras för att ersättas av en ny verklighet, en ny medialitet. Kanske har det redan hänt. Kanske har vi hamnat i ett tillstånd som vissa skulle kalla gränslös frihet. Andra, som Koolhaas, skulle beskriva det som postmodern hyperkapitalism i Storebrors mage.

Den nya digitala konsten ofta benämd new media erbjuder ofta en sorts virtuell rumslighet inom vilken betraktaren kan positionera sig inom verket. Men new media saknar ofta den möjlighet som arkitekturen ger: ett mellanmänskligt möte. New media befriar inte betraktaren utan stänger in den i konstnärens fördefinierade verk på samma sätt som fången innesluts i sin cell. Måttligt gränslöst.