Anders och Johan på Hybris konstproduktion har satt ihop en folder om att ta betalt när man som konstnär jobbar gentemot myndigheter, förvaltningar och institutioner, som ofta förutsätter att konsultation ska ske utan betalning. Nu senaste har Stockholms kulturförvaltning gjort workshops och djupintervjuer med kulturutövare helt utan ersättning, så frågan verkar aktuell. Jag har hjälpt till med formgivning av foldern.
Igår föreläste jag på Malmö kulturförvaltnings kulturlunch, som är en nätverksträff för kulturlivet i stan. Denna gång stod det nya aktivitetshuset Stapelbäddensom värd för träffen. För dig som läst Deltagarkultur och följer bloggen så är det inte så mycket nytt. Jag pratade efter att ett publikmätningsföretag presenterat sin rapport om Malmös kulturliv, därav första avsnittet.
Hej och tack för att jag blivit inbjuden. Det känns alltid fint att komma ner hit till Malmö, som har ett rikt kulturliv såväl som en progressiv kulturpolitik. Jag pratar idag under rubriken Deltagarkultur och kulturpolitik – Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande? Jag tänkte alltså klura lite kring vilken sorts kultur som vi understödjer och praktiserar idag och i vilken mån det är möjligt att tala om eller insistera på deltagande inom dessa strukturer.
Först och främst ett par ord om ordet deltagande. I såna här kulturpolitiska sammanhang talar man nämligen om deltagande på ett väldigt vagt och luddigt sätt. När politiker och tjänstemän säger att det är viktigt att öka deltagandet i kulturen så menar de ofta något annat, vad jag skulle kalla ett ökat åskådande i kulturlivet, eller en ökad konsumtion av kultur inom marginaliserade grupper osv. Detta är förstås ett viktigt arbete som vi inte ska förringa, frågor om representation, osv. Men det farliga med det språkbruket är att deltagande blir synonymt med åskådande och det är viktigt att upprätta en distinktion. Inte minst för att behålla någon sorts skärpa i eventuella maktanalyser.
Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Utgångspunkten för den kulturpolitiska idén är att kulturkonsumtion automagiskt är av godo. Att kulturen är god och demokratiserande i sin egen rätt. Men det är inte ett antagande som vi måste köpa rakt av. Faktum är ju att många av de kulturella institutioner och aktörer som vi stödjer, effektivt mimar moderniteten och massamhällets elitistiska strukturer där en liten grupp medieproducenter eller konstnärer ska distribuera och tillhandahålla kritiskt såväl som underhållande innehåll. Kulturpolitiken har ju sedan 70-talet varit besatt av just distributionsfrågor.
När vi talar om att öka deltagandet i kulturlivet tycker jag att vi ska våga tänka längre än till publiksiffror. Ambitionen att få fler invandrare, arbetare, ungdomar eller vad det nu kan vara att sitta tysta i långa rader i ett mörkt rum och exponeras för god och kritisk kultur är inte tillfredställande. Kulturen riskerar då att i alltför hög grad reduceras till ytterligare en uppfostrande inspärrningsmiljö. (Jag behöver kanske inte nämna skolan som jämförelse).
Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden och det tycker jag ska uppmuntras. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin.
Åskådarkulturens mediala strukturer återkommer i en majoritet av våra etablerade och delvis offentligt finansierade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, opera, balett, performance, cirkus, film, fotografi, skulptur, tidningar, radio, tv, osv. Kommunikationen är helt enkelt enkelriktad.
Se bara på hur teater fungerar. Publikkontraktet brukar tas för givet: Köp en biljett, Stig in, Sitt still, Håll tyst, Applådera, Gå hem, Reflektera. Trots att publiken delar samma rum som skådespelarna på scenen så vill jag inte gärna kalla den publikrollen för deltagande. Och om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.
Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)
För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp. När förutsättningarna för deltagandet är oklara tenderar publiken att dra sig tillbaka till den trygga grundposition som är åskådarens.
Här någonstans brukar någon invända att teater och kultur kan vara en omvälvande upplevelse, att vi tar med oss erfarenheterna, går hem och förändrar våra liv. Det är förstås riktigt. Men varför placerar vi alltid handlandet utanför kulturen, utanför estetikens fält. Jag är inte övertygad om att passivitet är det bästa sättet att bädda för aktivitet. Om vi är modiga nog kan vi placera handlandet, aktiviteten och den ömsesidiga kommunikationen mellan människor i konstens epicentrum.
Jag läste att årets Teaterbiennal i Gävle hade en temafråga: Hur kan vi möta kraven från den nya deltagarkulturen? Det roade mig. Som om deltagarkulturen var någon sorts parti i position att ställa krav, ett sorts hot. Jag skulle vilja formulera frågan på ett annat sätt, kanske något i stil med: Hur kan vi möta en publik som i allt högre grad är vana att agera som deltagare i en kollektiv process, snarare än som stillasittande publik. Kraven återkommer även i inbjudan till den här kulturlunchen: Vad kommer publiken att kräva av oss i framtiden? står det i inbjudan. Ja, eller kanske: Hur kan vi leka med vår publik i framtiden? tänker jag.
Faktum är att åskådarkulturens relativt auktoritära och stundom passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Den här tillställningen är väll ett exempel på det. Publikens vilja att delta upplevs ibland som ett hot. I viss mån kanske den är ett hot, den är ett hot mot den traditionella konstnärsrollens upphöjda position som uttolkare av världen. Det kan också upplevas som ett hot mot kvalitén. Men det beror förstås på vilka kvalitetskriterier en sätter upp. Deltagarkulturens kvaliteter består sällan i dess estetiska fulländning utan i kommunikativa aspekter – alltså i vilken mån utgör det jag producerar en inbjudan till fortsatt aktivitet.
Begrepp som deltagande är på modet, men viss tveksamhet råder om hur de ska begripas. Jag tycker, som framkommit att åskådande inte är deltagande. Om vi relativiserar bort den distinktionen förlorar vi också möjlighet att urskilja vad deltagandet innebär och hur vi skapar goda förutsättningar för aktivt deltagande. Deltagarkulturer uppvärderar alltså handlandet och den ömsesidiga kommunikationen snarare än visuell tillfredställelse och kritisk reflektion.
Förklaringarna till det “tryck” som upplevs på ett ökat deltagande är säkert många; internet, mobiltelefoni och sociala medier har populariserats, kostnaden för mediala produktionsmedel som kameror, digitaltryck, nätpublicering, osv har gått ner. Internet är ju ett frammåtlutat medium – medan vi läser, tittar, lyssnar bereder vi oss samtidigt på att svara, kommentera, kommunicera, dela. Nätet är verkligen potentiellt deltagande, även om den äldre generationen kanske än så länge är i högre grad “läskunniga” än “skrivkunniga” nätanvändare.
De digitala medierna är relevanta eftersom de vid den här punkten verkar föra kulturen tillbaka till rummet. Vi har suttit tio år framför datorskärmar nu, men förhoppningsvis kommer vi de närmaste åren att spendera mindre tid på det viset. Rasmus Fleischer skriver till exempel i Det postdigitala manifestet om hur gemensamma rum som konserter och festivaler får ökande betydelse för delandet av musik. Eftersom all musik är tillgänglig för oss genom fildelning, Youtube, Spotify eller vad det nu kan vara så har vi ett överflöds- eller urskiljningsproblem, snarare än det bristproblem som musiken led av när den distribuerades genom fysiska och kostsamma exemplar. När vi nu har tillgång till allt återvänder vi till rummet och den sociala gemenskapen för att urskilja vad som är meningsfullt för oss att lyssna på.
Facebook fungerar i sina bästa stunder på samma sätt. Informationen om vad som händer ute på stan, var våra vänner är och vad de har för sig får oss att gå ut oftare och bli mer sociala i fysiska rum än när vi var fast mellan morgontidningen och teven.
Nya medier utvecklar också nya subjektiviteter. Jag tänker på datorspel till exempel. Är inte flera nya ungdomskulturer såsom parkour (alltså gatuakrobatik) och urban exploration (där man utforskar stadsrummets glömda och gömda utrymmen såsom tunnlar och tak) väldigt präglade av en spelsubjektivitet. Parkour är en sorts gatuversion av plattformsspel, där varje arkitektoniskt hinder är överkommligt. Och urbant utforskande följer också en sorts spellogik – känn på alla dörrar alla luckor, utforska alla rum, världen är din (så länge du inte blir upptäckt).
Den rumsliga aspekten är intressant. Själva arkitekturen, särskillt på många kulturinstitutioner, motverkar ju deltagande. Vi reser fortfarande höga scener för att separera producenter från konsumenter. Om vi vill understödja deltagande måste arkitekturen anpassas. Ett exempel på det är mellankrigstidens operamaskerader i Stockholm. Då byggde man över hela åskådarläktaren med ett golv, så att 2000 besökare kunde klä ut sig, dansa och njuta av att vara mitt i en scenografi och mitt i en serie operaframträdanden. Det visar ju att även en konservativ och stelbent genré som opera lätt kan omvandlas till en deltagande situation som kanske bättre svarar mot Nietzsche och Wagners fantasier om allkonstverket än det vi ser på scen idag.
Tittar man tillbaka framträder den disciplinerade åskådaren nästan som en historisk parantes. Den förmoderna kulturen såg verkligen inte ut på det viset, med undantag då från kyrkan som lade grunden för att organisera människor i bänkrader. Åskådarkulturen har varit ett sätt att ordna massan. Vi behöver nya rum om vi vill organisera oss på nya sätt.
Nu kanske jag låter lite väl kritisk mot de etablerade kulturformerna, det är ju inte svartvitt och alla uppskattar väll att då och då få engagera sig i en föreställning, en bok eller en tv-serie. Det är bara när den strukturen blir alltför dominant som den utgör ett problem och den dominansen är nog påväg bort.
I relation till rum och kulturinstitutioner tänker jag också på foajéer, som ju utgör utmärkta rum för samtal, om, kring och runt konsten. Det är som att institutioner utan foajéer räknar med att det de visar upp inte är tillräckligt intressant för att besökarna ska behöva stanna och diskutera och utveckla sina upplevelser i samtal med varandra.
Ungdomar saknar inte kultur. I den mån de håller sig borta från det institutionaliserade eller ”fria” kulturlivet så är det för att de har roligare saker för sig, de hittar sammanhang där de får leva ut sina fantasier i gemenskap, något som kulturinstitutionerna inte kan erbjuda idag.
Var ska vi då vända oss för att hitta former och metoder för deltagande. Ja, dels kan vi titta tillbaka på historien, som är full av deltagarkulturer; kollektivt berättande, karnevaler, improviserad musik och lek.
Dels kan vi titta på samtiden och inspireras av datorspel, rollspel, dans- och klubbmiljöer.
Levande rollspel till exempel blir till i deltagarnas gemensamma produktion av sinnesintryck för varandra. I sådana sammanhang skapas den kulturella upplevelsen genom deltagarnas samspel. Deltagarnas olika position i den värld som spelet gestaltar är det som gör världen trovärdig och levande, om det nu är en sagoskog eller ett rymdskepp.
Vi kan också vända oss mot framtiden och försöka se hur mobila tekniska plattformar alltmer flyter samman med livet och kulturen.
Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera eller konsumera en specifik kulturprodukt. Deltagande förutsätter förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.
Dessa egenskaper stärker medborgarna i deras möjligheter att praktisera demokrati och bör därför tas särskillt i beaktande ur ett kulturpolitiskt perspektiv.
Fredag 26 november, 9.30 – 12.30
Konst, kultur och kommunikation (K3)
Malmö
Workshopen består av två delar, en inledande föreläsning följt av ett antal workshopmoment, att likna vid gamla tiders redskapsgymnatsik.
Föreläsningen ger en utblick i ett arbetsfält där kulturskaparen använder sitt nätverks tillit och engagemang i kollektiva produktionsprocesser. Vi ger ett par konkreta exempel på utvecklingen, för att till sist landa i projektet Crowdculture.se, ett nyligen lanserat svenskt initiativ som syftar till att fördela kulturpolitiskt stöd genom upprättandet av en hyrbidekonomi mellan privata och kommuala medel som i bästa fall sätter makten i medborgarnas händer.
Det efterföljande workshopmomenten görs i fem stationer där deltagarna får fördjupa sig i och utveckla olika perspektiv på crowdsourcing som arbetsmetod. Vi bearbetar begrepp i omvandling, vilka projektegenskaper som sätts i centrum i ett nätverksbaserat produktionlandskap och lär känna olika karaktärers farhågor och förhoppningar i relation till den utvecklingen.
Workshopen leds av Molly Ränge, projektledare på Fabel Kommunikation som utvecklat konceptet för Crowdculture, samt Gabriel Widing medförfattare till Deltagarkultur och medlem i Interacting Arts.
Ta gärna med dig bärbar dator!
Du kan förbereda dig genom att kika in på www.crowdculture.se och registerar ett (gratis) medlemskap.
Begränsat antal platser, hör av dig om du vill vara med.
Molly Ränge, 0709 934929, molly@fabel.se
Gabriel Widing, 0735707959, editor@interactingarts.org
Samtidigt som Dreamhack öppnade portarna i Jönköping i veckan hade SKL och Ungdomsstyrelsen bjudit in till en konferens på temat Unga och nätverkskulturer. Detta var tredje året och konferensen fullbokad. Själv var jag inbjuden av Calle Nathanson för ett panelsamtal med Lotta Brilioth Biörnstad från Länsteatrarna och Jonathan Danemo, ordförande i Goodgame. Det var ett bra samtal, jag hinner dock inte fördjupa mig i vad som sades utan tänkte dela med mig av reflektioner som jag fick av de (retoriska) frågor som Calle skickade panelisterna på förhand. Som vanligt hinner man ju säga knappt hälften av vad man tänkt i sådana sammanhang.
Den virtuella arenan med internet och dataspel innebär nya kulturmönster, hur påverkar det kultur i den fysiska världen?
Det är viktigt att inte tänka sig den virtuella arenan som någonting frånskillt den verkliga världen. Det är vanligt att vi tolkar våra vardagsupplevelser med medieupplevelser. Datorspelen och internet skapar en ny typ av kulturkonsument som inte nöjer sig med att bara titta på, utan som vill kommentera, utveckla, konfrontera och gå i dialog med vad de ser. Jag tror att datorspel har haft ett extremt stort inflytande på hur min generation ser på statsrummet. Jag tror att man kan förstå trender som urban exploration, alltså utforskande av tunnlar under staden och le parkour, en sorts gatuakrobatik, som konsekvensen av den typ av seende som utvecklas i datorspel. – Känn på alla dörrar, hoppa mellan plattformar, ta dig så djupt ner i grottan som möjligt eller så högt upp på leveln som du förmår. Spelen skapar när de fungerar som bäst ett lekfullt, flexibelt och självsäkert sätt att förhålla sig till den fysiska världen.
Innebär ett ökat deltagande och deltagarkulturer att “alla kan tralla”? Kommer det inte att finnas professionella kulturövare i framtiden?
Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin. Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera en kulturprodukt som är skön eller behagfull att konsumera. Deltagande fordrar andra egenskaper, som förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.
Professionella kulturutövare kan bidra till en deltagarkultur genom att inspirera och genom att göra sina verk tillgängliga som en kulturell allmäning.
(Hur) ska det offentliga stödja den virtuella arenan och dess möjligheter för att uppleva, skapa, delta och distribuera konst och kultur?
Det finns många sätt. Tänk SVT och SR till exempel. Med lite slit och möda skulle de kunna digitalisera och distribuera hela sitt arkiv. Det häftiga med den digitala kulturen är att vi potentiellt sett kan få tillgång till hela den moderna kulturhistorien i ett klick.
Sen finns det en annan viktig aspekt av detta: Deltagande i allmänhet och på nätet i synnerhet kräver kunskaper! Skolan har en viktig funktion: alla borde få samma möjlighet att använda alla de verktyg som står till buds. Det finns en tröskel för att gå med i varje deltagarstyrd process. Hur funkar det? Vad får jag göra och vad får jag inte göra? Det finns en tanke om att ”unga” lär sig de här sakerna automatiskt, vilket till viss del stämmer – men många hamnar utanför. Vi får inte glömma att det går att förhålla sig till internet som till en tv eller kvällstidning, som en helt passiv mediekonsument helt enkelt.
Vad skulle till exempel hända om vi lärde hela den pensionerade svenska befokningen hur Wikipedia fungerar. Vi skulle kunna få ett uppslagsverk som täckte varenda liten byhåla i Sverige, hur olika företag och myndigheter utvecklats genom åren, osv. Det är ju ovärderlig kunskap som finns därute och som bara väntar på att få delas med oss andra.
Finns det en kvalitetsaspekt inom den virtuella arenan eller innebär dataspel, youtube, myspace, facebook ett förytligande och fördummande?
Den mörka sidan av den digitala kulturen är vi väl alla bekanta med. Musarmar och stela nackar. En sorts zombietillvaro framför skärmens förföriska sken. På den rent kroppsliga nivån är jag dock rätt optimistisk, eftersom ny teknologi kommer att bli mindre och mer mobil, vilket kommer att leda till att det fysiska rummet får större betydelse igen.
Det är svårt att säga generellt om den virtuella arenan fungerar har positiva eller negativa inverkningar på människor. Det är ungefär som att fråga sig om verkligheten är bra eller dålig för oss. Virtuella miljöer ger oss uppenbarligen möjlighet att uppfylla behov och begär som är svårare att åstadkomma i en fysisk miljö. Jag är helt övertygad om att internet kan verka såväl förytligande som fördjupande.
Är det en offentlig uppgift att stärka konstnärlig kvalitetsutveckling? Och borde dataspel var en del av kulturpolitiken?
Kulturpolitiken borde absolut stödja experimentella konstnärliga projekt i högre grad. Nu när Framtidens kultur-fondens pengar är slut borde man verkligen få fram andra medel. Det är viktigt att fortsätta diskutera kvalitetsbegreppet, eftersom det kompliceras oerhört mycket av att relationen mellan kulturproducenter och konsumenter förändras och tidvis flyter samman.
Datorspel lyser med sin frånvaro i kulturpolitiken. Jag tror att det finns saker att göra, men jag har stor förståelse för att politiker har svårt att hitta ett sätt att förhålla sig till en kulturform som de själva inte riktigt kan relatera till. Det är ju svårt för politikerna att bestämma vilken utveckling de ska stödja. Jag tror att det viktigaste är att stödja spelutbildningar där studenterna kan utveckla en egen stil.