Samskrivande & rolltagande

Vi skapar en tät och spännande berättelse tillsammans. Det blir en blandning av rollspel, improvisationsteater och kollektivt skrivande. Vi kör korta scenarion där vi jobbar simultant med skrivande och agerande. Berättelsen står i fokus och leken syftar till lyhörd improvisation där text och rollspel samspelar. Texten projiceras i bakgrunden av scenen. Vi går igenom hur allt fungerar innan det börjar och det behövs inga särskilda förkunskaper.

Lördag 13 november, kl 17-21.

Sverok Stockholms nya kansli
Lidnersgatan 10
T-Kristineberg

Drop-in! Kom och lek!

Ta med bärbar dator om du har.
60kr inkl. mat.

Har du frågor kontakta oss arrangörer!
Ulf Staflund, ulfstaflund@gmail.com, 0736788647
Gabriel Widing, editor@interactingarts.org, 0735707959

Samskrivande & rolltagande arrangeras av Interacting Arts och Lajvfabriken med stöd av Sverok Stockholm.

Turboscenarion

Workshopstruktur

Under Unga turs Paradisofestival gjorde jag, Martin Brodén och Ebba Petrén två workshops under rubriken Turboscenario. Nedan kommer lite dokumentation av de scenarion som växte fram.

Inbjudan formulerade konceptet:

Roller, scener, och dramaturgi produceras i rasande tempo med hjälp av olika metoder. Ta med laptop om du har. Vi har tillgång till teaterteknik, blackbox och andra rum. Det bjuds på middag och på kvällen spelar vi lajvet. Vem som helst är välkommen att vara med. Alla får en roll och med hjälp av rollerna improviserar vi fram en berättelse.

Turboscenario 1

Workshopen hade 4 delar: idéutveckling, samskrivande, scenografi och dramaturgi. Ovan har vi med hjälp av post-itlappar tagit fram en serie teman för första dagens scenario. Genrén är en mix av absurdism och dokumentär och estetiken kretsar kring en solig midsommardag.

Deltagare

Deltagare

Teman, ord, idéer

Vi kommer fram till att scenariot ska spelas i en koloniträdgård. Detta nyckelord går alla igång på och blir grunden för det fortsatta arbetet. Koloniträdgården kan rymma både vänskap och osämja och känns som en given scen för såväl socialrealism som humoristiska inslag.

jordgubbens inbjudan

Fiktiv inbjudan

Akterna sätts

Akter

Vi delar upp scenariot i tre akter.

  • Realism, som rymmer midsommarfesten.
  • Transformation, som rymmer en rituell midsommarlek som förändrar den social miljön
  • Surrealism, då allt är förädrat och kolonilottsinnehavarna blivit mer djur än människor

Scenen tar form

Monologdasset, mitt i koloniträdgården

Scenen växer fram och vi använder oss av tejp på golvet för att markera kolonilotterna, i enlighet med den Dogville-estetik som blivit populär inom lajv och friformrollspel alltsedan konventet Prolog försedde oss med tre stora black-box-lokaler i Västerås.

Von Triers Dogville (2003)

Vi samskrev en text till varje kolonilott för att sätta stämningen på de respektive ytorna och lägga grund för rollerna. Det kunde se ut såhär:

KARINS LOTT

Karin har lämnat sina stövlar, turkosa med blommor på, på farstutrappan och de har nu stått där i snart ett år och den gröna färgen har blivit solblekt och insidan har börjat mögla av snön som fallit i dem och sedan smält och man kan bara inte hjälpa att tänka att vafan och herregud vad är det egentligen för familj som bor där? Här har något förbjudet skett på förra midsommarfesten, något som ingen vill prata om, men alla vet om.

Bilderna nedan är tagna i spel.

Inför varje akt lästes ett samskrivet textstycke upp för att sätta tonen. Här är ett utdrag och en bild från tredje akten.

Det är arla morgon, återfödelse. Det matta gryningsljuset kryper långsamt fram över koloniområdet Jordgubben. Årets kortaste natt är över.

Vi vaknar lugnt i sönderbränt gräs. Vi försöker minnas. Gick vi någonsin ut från grottan eller var vi ens där? Himlen är så märklig, molnen skulle kunna vara grottans tak. De är grå och kalla. Det finns ingen vind, allt är stilla. Vi börjar se oss omkring. “Vi”. Ordet har fått en ny betydelse.
/…/
Allt jag känner, känner jag starkare, jag dränks i dofter från blommor, jord och multnande löv. Smaken av jordgubbar klibbar sig fast i mitt inre. Beröringen från Felix, en lätt strykning över min hand bränner i min hud. Jag hör insekters surrande, öronbedövande, som om de bodde i mitt huvud. Jag ser mig omkring och ser hur daggen sakta formas på löv och knoppar, maskarnas resa i jorden får marken att skaka under mina fötter. Jag sticker ner handen i mullen, känner hur det kryper längs min arm.

Djurtillblivande

Turboscenario 2

Dag 2 gjorde vi om processen, för första dagens scenario blev väldigt rörig och alla spelare, över 20 personer, var på scen samtidigt. Vi strukturerade denna dag upp scenariot i 6 tydliga scener. Scenariot bestod av ett univestitetscampus och rollerna var studenter och lärare. Scenerna var:

  • Gatuköket – kvällen innan tentan
  • Herrklubben – lärarkollegiet och studentkårens möte. Val av ny rektor.
  • Kyrkan – ett hackerspace fullt av nördar som chattar med varandra
  • Studentpuben – resultaten från tentan har kommit. Misshandel av läraren som blivit rektor.
  • Friskis & svettis – Träningsscen med flash-forward till kvällens fest
  • Morgonen efter – bakfylla i lägenhet

Gatuköket

Hackerspacet Kyrkan

Rektorn misshandlad

Träningspasset

Morgonen efter

Det andra scenariot blev tydligare. Alla var inte med hela tiden utan några kunde sitta på läktaren och kolla på under vissa scener. Varje scen hade en riktning.

Vi lärde oss mycket av processen och jag hoppas att vi kan göra ett par scenarion till vad det lider för att testa nya varianter.

För info om drop-in lajv i Stockholm, Göteborg och Oslo rekommenderas Lajvfabriken!

Bilderna är tagna av Ulf Staflund.

De dolda tunnlarna

Del 2 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

När jag inte var särskillt gammal, kanske tio år, brukade jag vandra längs den trafikled som börjar vid Slussen och följer Stadsgårdskajen. Från kajen lämnar och äntrar dagligen finlandsfärjorna, som tar passagerare och kryssningsdeltagare till Åland och Helsingfors. Inte hör den kajen riktigt till Slussen. Men passagerarna på dessa turer kommer ofta ragglande längs kajen och upp till Slussen, så även de tillhör på något vis Slussens ekologi. Iallafall finns det en smal gräsremsa mellan trafikleden och den enorma bergvägg  som reser sig upp till Katarinavägen, en av de kullar som betecknats som Söders höjder. I denna bergvägg fanns det spännande alkover och öppningar. Med nervösa fingrar ruckade jag på lösa plankor och klättrade längs våta bergsväggar för att nå in i dessa hemliga utrymmen. Det var inga stora platser utan blöta och ogästvänliga krypin. Där låg tomburkar och kartongbitar, spår av utslagna människor som sökt skydd. I enna av gångarna kunde jag plira genom en smal springa och jag såg fascinerat  på hur Saltsjöbanan passerade förbi. Dessa utflykter gjorde mig nyfiken och eggad. De hade inte fört mig mer än fem tio meter in i mörkret. Men jag var som bergtagen. Jag drömde om att hitta in i det tomma militärsjukhus som det ryktades om att Erstaklippan skulle inrymma. Det måste finnas mer. Det måste gå att ta sig djupare.

Vi började leka i tunnlarna i samband med ett levande rollspel som skulle använda Stockholm som scen. Jag var femton, lajvet kallades Förändringens tid. Det vidsträckta OK-garaget, som ligger insprängt mellan Slussen och Medborgarplatsen var lätt tillgängligt. Garaget är stort och i flera plan. Ena infarten ligger i anslutning till en bilmack, en bra bit bort, vid Björns trädgård, finns det en utfart. Garaget ligger i flera plan och det fungerade under kalla kriget som ett av stans “kärnvapensäkra” skyddsrum. De understa våningarna användes inte av någon, eftersom de övre våningarna aldrig blev fulla och ingen ville väl köra sin bil längst ner i onödan. Där stod några gamla vrak täckta med damm eller presseningar. Vi lekte, spelade rollspel och gjorde film i den där tunneln. Än mer spännande var nödutgångarna. Där nerifrån var det en bra bit upp till ytan. Breda trappor i två plan skulle kunna föra panikslagna folkmassor ner i dessa utrymmen i händelse av krig. Mellan trapporna fanns breda plattformar där man kunde vila i mörkret. Känslan av sten och mörker var intensiv. Det kändes pressande att bli medveten om de stora bergsmassor som fanns ovan. Om man tog sig högst upp i trapporna så kunde man ibland smita ut under Andreaskyrkan, på Götgatsbacken.

På en skylt fanns information om isbassänger. Isen skulle kunna tinas upp och brukas som färskvatten om Mälaren drabbats av radioaktiv strålning. Vi hittade aldrig fram till de där bassängern, men skylten räckte för att sätta fantasin i förbindelse med kalla kriget.

I OK-garagets fanns det även en annan väg in i berget. En liten lucka precis vid den stora ingång där taxibilar och mindre lastbilar trängs för att få tankas och tvättas. Luckan var inte mer än några decimeter bred, ganska oansenlig, men vi hade lärt oss att känna på allt. Rycka i alla dörrar, och dra i alla luckor som vi kom åt. Bakom denna lucka fanns betongpassager flankerade med olika ledningar och rör. Man kunde titta upp i ett schackt som släppte in lite ljud. Mest utmanande var dock en smal gång som var mycket dammig. Krälade man in i den var man tvungen att backa ut, för det fanns inget svängrum för att vända. Efter ett par meter svängde gången 90 grader och det blev ännu trängre. Vi tog oss en bit men ingen hade nerver nog att fortsätta hela vägen. Vi fick återvända hem genom nattens tomma gator, skitiga och jävliga men rusiga av adrenalin.

Paradisofestivalen full av deltagarkultur!

Jag vill tipsa om några kul tillställningar på Paradisofestivalen, som görs av Unga tur i Kärrtorp, Stockholm. Ebba Petrén som är projektledare står med en fot i teatervärlden och en i lajvsvängen, vilket skapat förutsättningar för ett spännande program som sätter “gränsen mellan publik och aktörer under lupp”. Här kommer ett urval!

6 augusti – 22.00
Invigningsfest med deltagaren i fokus arrangeras av kollektivet Kroppsverk.

12 augusti – 17:00
Samtal 1 om Deltagande&Teater

I panelen Suzanne Osten, Anna-Karin Linder m. fl. Samtalserien “Deltagande&teater” undrar varför och hur scenkonstnärer interagerar med publiken och hur detta görs i levande rollspel. Kan vi inspirera varandra eller är det två olika former med motsatta syften? Fri entré!

13 augusti – 19:00
Föreställningen Noshörningen, med gerillarecension. Tag med dig en lap-top och skriv ner din upplevelse av föreställningen i real-tid tillsammans med andra i publiken. Samling 18.45 i entrén. Hojta till Gabriel om du kommer: editor@interactingarts.org. Entrén till föreställningen är fri för de som är med i denna workshop.

15 augusti – 13:00-22:00
Turboscenario 1
, en workshop & performance med Lajvfabriken som sätts ihop av Martin Brodén, Ebba Petrén och Gabriel Widing. Ett deltagarscenario byggs upp i teaterrummet. På kvällen tar vi roller i scenariot och improviserar fram berättelsen tillsammans. Ingen erfarenhet krävs. Det går att hoppa in kl 18:00. Fri entré!

Fyra timmar kreativ process. Två timmar spel.

Roller, scener, och dramaturgi produceras i rasande tempo med hjälp av olika metoder. Ta med laptop om du har. Vi har tillgång till teaterteknik, blackbox och andra rum. Det bjuds på middag och på kvällen spelar vi lajvet. Vem som helst välkommen att vara med. Alla får en roll och med hjälp av rollerna improviserar vi fram en berättelse. Det går också att delta som regissör, musiker mm. Vi går igenom hur det fungerar. Ett tillfälle att i ökat tempo öka förståelsen för lajvskapande.

Häng 13-14.
Workshop 14-18.
Drop-in med middag från 18. Kom senast 18.30.
Spel 19-21.
Eftersnack 21-22

Pris: Frivilligt bidrag till middag.
Anmälan: Ingen föranmälan krävs.
Facebookevent

16 augusti – 13:00-22:00
Turboscenario 2.
Samma upplägg som ovan.

18 augusti – 17:00
Samtal 2 om Deltagande&Teater

Samtalserien “Deltagande&teater” undrar varför och hur scenkonstnärer interagerar med publiken och hur detta görs i levande rollspel. Kan vi inspirera varandra eller är det två olika former med motsatta syften? Fri entré!

21 augusti – 17:00
Samtal 3 om Deltagande&Teater

Samtalserien “Deltagande&teater” undrar varför och hur scenkonstnärer interagerar med publiken och hur detta görs i levande rollspel. Kan vi inspirera varandra eller är det två olika former med motsatta syften? Fri entré!

22 augusti – 08:00-20:00
TurboPulp
En workshop med PulpPuppets. Vi möts kl 8 på morgonen. samskriver en scen, ritar storyboard, bygger scenografi och dockor, lägger scenerier repar och kl 8 på kvällen har vi premiär.
20:00 Performance: Turbopulp spelar upp!
21:00 PulpPuppets En dockdeckare för vuxna i gränslandet mellan animerad film och dockteater, med manus och dockor skapade av uppåt 100 personer.

Anthology on nordic live role-playing: Playing Reality

I did the cover and the section page design for this book and contributed with an article as well. The painting is A peasant dance by P.P. Rubens 1638.

Playing Reality is an anthology of articles on live role-playing, a new art form where the Nordic countries are at the front edge. This book covers a wide range of topics and genres, from practical advice, historical reviews and visions of possible futures to semiotic and philosophical analysis. They show some of the diversity of participatory arts, and will thus be of interest for anyone in the fields of art, education or performance. It wouldn’t be misleading to claim that live role-playing has realized the dream of the Gesamtkunstwerk – at last!

Playing Reality is published for Knutpunkt, the Nordic conference on live role-playing which alternates between the Nordic countries. In 2010 it’s held in Sweden.

Download the digital edition now! (Print release this weekend!)

Follow the discussions on the book
RPG.net – english/american voices
Laivforum – nordic voices
Review by finnish rpg-researcher Jiituomas

The Baader-Meinhof eXperiment Stockholm

Vi hjälper Erlend Eidsen Hansen att sätta upp detta lysande scenario i Stockholm på tisdag. Det finns 20 platser och vi kör på Riksteatern i Hallunda.

The Baader-Meinhof eXperiment Stockholm

Two rooms, next door : the securitypolice and activists.

One wall divides them – One focus tears them apart, ideology
One group of participants plays the police, the surveillance department and the paramilitary
the other group plays activists, communists and anarchists
An interactive drama about the extreme left of Swedish activists in the 1970s,
the officers that monitor them, and the terrorists who try to recruit them.

We are in a space in a collective of Stockholm. The year is 1975. Abba has won the European Song Contest last year. The 1st of May is drawing to a close. What will be the main slogan? Will the Israelis come to Stockholm during the Grand Prix Final?

A group of peace activists and KPml(R) have a visit from a group of fresh new members of the RAF (Red Army Faction).
Andreas Baader, Ulrike Meinhof and two others are in prison in West Germany.
The RAF plan to do a politcal action in connection with the embassy in Stockholm.
The police do not intend to let this fraction ever reach their goal. But who is a terrorist, who is not? When is it terrorism?
A group of watchers have found the group and installed monitoring equipment in the apartment.
It’s just a matter of hours before the authorities have enough evidence to strike against them.

Several members of the collective do not particularly enjoy having a visit from their old communist friends who have taken up arms after a visit to the Commune 1 (K1) large squat-collective of Berlin, in 1969.

Besides being an exciting thriller this event will hopefully also reveal parallels between our time and our recent past:

  • Where are the borders between “activist” and “extremist”? What draws people to cross it?
  • Where is the line between abuse of power and control over the situation for police and authorities?

ADRESS: Riksteatern, Hallundavägen 30.
DIRECTIONS: Subway to Hallunda, red line towards Norsborg. The ride takes 35 min. — MAP
CONTACT ERLEND: erlendeh at gmail.com
PRACTICALITIES: Gabriel Widing, +46735707959, editor@interactingarts.org
STARTING AT 17.00, ENDING AT 22.00

PRE-REGISTRATION REQUIRED

Foto: Li Xin

Playground Worlds, anthology finally online as PDF

Playground Worlds is finally here as pdf. It’s an ambitious collection of texts on live role-playing, edited by game researchers Markus Montola and Jaakko Stenros. There is plenty of interesting things to read. I contributed with a reflection on live role-playing as an anti-modern culture using Hannah Arendts Vita Activa. Some comments on it:

Widing gives us this year’s application of “take philosopher X and apply his/her thoughts on larp”. This time its Arendt, and Gabriel indeed manages to deal with the points of social criticism, alienation and larp quite well. Given the subject matters of capitalism, individuality and temporary spaces, I nevertheless would have liked a few steps outside just one line of thought – for example, also referencing Deleuze & Guattari would have added a lot of strength to this article.

J. Tuomas Harviainen

A deeply philosophical piece about modern life and the function of larp in it, drawing on the thought-provoking work of exiled Jewish-German philosopher Hannah Arendt. Discusses the value of larp as an antidote for the alienation of modern life in industrialised societies, and reminds me of a piece I read recently discussing the Harajuku Kids in Tokyo, who also dress up and create a social space away from “reality”. An affecting article that may get you thinking about much more than larp.

Ryan Paddy, RPG.net

I recommend Andie Nordgrens article “High Resolution Larping: Enabling Subtlety at Totem and Beyond” and J. Tuomas Harviainen “Kaprow’s Scions” on larp as a continuation of the 60ths’ happenings.

This year Interacting Arts will do the anthology for Knutpunkt.

Det intima är farligt

I den gamla moralpaniska boken De övergivnas armé av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt jämförs rollspel och teater. Formerna bär flera likheter:

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Men också skillnader:

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Självklart har de rätt i beskrivningen. Det unkna med det här perspektivet är de värderingar som ligger bakom: föreställningen om att allt som är sunt tål offentlighetens ljus, medan det som sker i en privat eller intim sfär (endast avsett för de närvarande) skulle vara farligt.

Att det externa eller internaliserade yttre ögat genom sin bedömande blick skulle kunna göra någon som helst nytta för en social process är dock fortfarande upp till bevis.

Anteckningar om karnevalskulturer

Inför ett panelsamtalWeld fick jag några frågor om karnevalskutur. Här är lite lösa anteckningar som utgjorde grunden för mina svar.

Vad är karneval för dig?

För mig är karnevalen någon sorts utopisk manifestation av en värld där fantasin och begäret står i centrum för den mänskliga aktiviteten. De fantasierna har jag fått från Michail Bachtin, som beskriver de medeltida karnevalernas fullständigt omstörtande karaktär. Mina viktigaste karnevaleska upplevelser kommer å ena sidan från levande rollspel, å andra sidan från politiska manifestationer såsom Reclaim the City-festerna som pågick i slutet av nittiotalet. Båda innehåller starka karnevaleska element på olika sätt. Den viktigaste aspekten av karnevalen är det sociala undantagstillståndet, deltagandet i en lek med roller och maktpositioner. Levande rollspel samlar ibland hundratals deltagare under flera dagar och har just den allomslutande karaktär som karnevalen uppnår i sina bästa stunder.

Vad har det absurda och karnevaleska för roll i samhällsstrukturen?

Självklart kan karnevalen fungera som en sorts övervakad ventil för att släppa på det ”tryck” som det moderna samhället skapar på sina medborgare. Vattenfestivalen, som föranleddes av ungdomskravallerna i Kungsan på 80-talet, är ju ett exempel på det.

Var finns idag det groteska, samhällskritiska, okontrolllerade idag?

Kanske är den mest karnevaleska företeelsen i Sverige idag Finlandsfärjorna. De utgör ett sorts temporära rum för fest och undantagstillstånd. Det som hänt på finlandsbåten har inte hänt, kan man ju höra, detsamma gäller Medeltidsveckan på Gotland. Finlandsbåten är också ett bra exempel på hur karnevalens struktur kan inlemmas i en kapitalistisk ordning och förlora all sin radikala potentialitet.

Ett utflackat demokratiserat rum, var finns den politiska kraften idag?

Ett exempel skulle kunna karaktäriseras som karnevaleskt är faktiskt fildelningen. Inte för att det på något sätt utmanar sociala normer, men däremot ekonomiska hierarkier. Fildelningen förutsätter, liksom karnevalen, ett överflöd, fildelning är aldrig produktiv, karnevalen är aldrig produktiv. Det är en sorts gåvoekonomier som föds ur överflödet. Det finns ingen måtta på ettor och nollor, det kostar ingenting att repoducera dem, vi har ett par hundra år av musik- och filmhistoria till godo som succesivt håller på att digitaliseras och distribueras.

Karnevalen som företeelse har använts i teorier skrivna ur ett västerländskt perspektiv och utifrån västerländsk historieskrivning. Projicerar vi våra idéer kring karnevalen idag exotifierat. Vilka reflektioner finns kring detta?

Att exotisera eller fantisera om de europeiska medeltida karnevalerna är förstås inte lika problematiskt som att tillskriva icke-västerländska kulturer en massa egenskaper, eftersom det lätt kan skapa bilden av vilda folk som finns ute i världen och som fortfarande står nära naturen. Jag tycker inte att Robertos verk är särskillt exotiserande eller romantiserande. Klippen från karnevalerna är inte särskillt suggestiva, snarare avdramatiserande. Vi ser folk som står och hänger bakom ett staket och tittar på spektaklet till exempel, och bakom alltsammans snurrar ett mynt, som jag på något vis läser som ett sätt att påminna oss om hur lätt det är att slå mynt på och exploatera de mest frihetliga praktiker.

Vad hände egentligen med svensk karneval?

Ett spännande exempel på stockholmsk karneval är de maskerader som arrangerades på operan och andra platser under mellankrigstiden.

Är karneval möjlig i Sverige?

Pressen var skeptisk i början på 1900-talet. VM-bronset i fotboll ’94 är väl ett exempel. Det kalla klimatet är ett problem.

Är spontan offentlig dans och sång störande?

Jag blev precis utkastad ur Gallerian för att vi dansade där.

Offentlig maskerad ett hot eller löfte?

Interacting Arts jobbar ibland med mask på stan, vilket ibland uppfattas som hotfullt.

Student kortege, kitch, etc. Oreglerad smak och kvalitet?

Man hamnar väldigt snett om man försöker bedöma deltagarkultur, såsom karnevalen eller levande rollspel, med åskådarkulturens ögon. Den estetiska frågan är inte hur ser det ut, utan vilka handlingsmöjligheter en har inom ramen för en viss estetiserad praktik. Det sköna i deltagarkulturen kan handla om att uppleva subtila möten mellan människor eller att få möjlighet att utföra stordåd. Det är ett handlandets estetik och det kan inte reduceras till konstens snäva smakbegrepp.

Karneval är konsensustransens antites. En summa av undantag som bekräftar regeln. Konfirmerar karnevalens dramatiserade och ritualiserade upprorsparad Status Quo eller förändrar den något i realiteten?

Karnevalen har inget resultat eller mål, den är och måste förbli inproduktiv, en utgift helt enkelt. Om den inte är en utgift så inordnas den snabbt i kapital-arbete-relationen.

Övervakning vs multipla personligheter, stereotyper och rollspel?

Rolltagandet är extremt viktigt för karnevalen. Rollen är biljetten till den andra världen, till undantagstillståndet och ansvarsförskjutningen. ”Det var inte jag, det var rollen.”

Maskeradliv i mellankrigstid

Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig från 1700-talet och fram till det tidiga 1960-talet.

Maskerader som fenomen har pendlat från en kungligt sanktionerad och uppmuntrad umgängesform, till en illegaliserad ljusskygg verksamhet, och tillbaka. När de förbjöds var det för att de gav anledning ”ej mindre till kostnad, yppighet och överflöd än till hvarjuhanda oanständigheter och oordningar” som Riksrådet uttryckte det i mitten av 1700-talet. Den här texten handlar om en flärdfull natt i mellankrigstidens Stockholm, då maskerader åter blivit på mode och Operans åskådare fick lämna sina bänkrader och bli deltagare i sitt eget uppklädda och utklädda drama.

Året är 1925 och den diaboliske barytonen John Forsell har nyligen blivit chef för Operan. För att återuppliva en smått sömnig institution bestämmer man sig för att ställa till med fest. För första gången på 24 år är det åter dags för operamaskerad. Institutionen ansöker om alkoholserveringstillstånd hos polisen för att få hålla maskeraden ”i likhet med hvad som förr i verlden ägde rum” och så fort det är ordnat sätter arbetet med det stora evenemanget igång. Det annonseras i tidningar över hela landet och gäster väntas dyka upp från när och fjärran. Man siktar på två tusen gäster ”däri alltså ej inräknadt polisbevakning, brandsoldater, vakter, marskalkar, musik och tjänare”. Drygt tusen biljetter blir sålda, en god ekonomisk affär för Operan, som därmed kunde dryga ut i operaarbetarnas tunna pensionskassa.

Förberedelsetiden är kort, så att inte den ordinarie repertoaren ska störas. Dekoratörer och snickare jobbar skift. ”Gubbarna arbetade friskt undan, och när kungen och hans hus och det till större eller mindre oigenkännlighet svenska folket i kväll samlas för att återuppleva operamaskeradernas dionysiosyra, då ska allting vara klappat och klart.” skriver Dagens Nyheter. På en dag bygger man om i salongen genom att anlägga ett golv som täcker hela parketten. ”Detta golf skulle stå i direkt samband med scengolfvet, hvarigenom erhölles ett verkligt stort utrymme för de dansande”, kommenterar Aftonbladet. Det skapas också enkla sätt att ta sig mellan Operakällaren och den ombyggda salongen. Nordiska Kompaniet får i uppdrag att dekorera och sätta upp blommor. Pelare restes i lätta material för att inge en känsla av rokoko.

Ombyggnationerna hade både praktisk och symbolisk betydelse. Den symboliska bestod i ett nivellerande av skillnaden mellan scenrum och salong. Under operamaskeraden stod alla på samma golv, oavsett om de var professionella dansare eller salongsberusade festprissar. Den omgjorda arkitekturen var en inbjudan till besökarna att ta steget från åskådare till deltagare, vilket i princip alla gjorde. Blott en tiondel satt vid på läktarplats för att beskåda spektaklet från ovan. De praktiska konsekvenserna av ombyggnationen var att man kunde få in en stor mängd besökare som kunde röra sig fritt och konversera och dansa med varandra. På detta vis skapades en deltagarkultur. Den genomgripande förändringen av inredningen förmedlade dessutom känslan av en svunnen epok. Att träda in i operamaskeraden upplevdes som en resa tillbaka i tiden. Deltagarna uppmanades i inbjudan att komma i kostym eller högtidsdräkt. Inbjudan illustrerades av Kungliga teaterns emblem och planritningar över Operans lokaler, så att man inte skulle gå bort sig. På baksidan placerades en liten kerub med amorbåge i hand.

Klockan tio startade balen med ”An der schönen blauen Donau”, som framfördes av hovkapellet under ledning av Armas Järnefelt. Vid elvatiden drar ett karnevalståg i rokokostil in i salongen. I det medverkade både balettdansare, solister och kör. När tåget framfört sina nummer, till exempel en polonäs ur Eugen Onegin och en balett ur Thetis och Pelée, avslutades det med ytterligare en polonäs som fick utgöra bryggan mellan det formaliserade karnevalståget och den allmänna dansen. Snart blandades tillfälliga besökare med yrkesvana anställda i en dans som fyllde hela golvet och höll på fram till morgonkvisten. På en liten scen stod ett nio man starkt jazzband, vilket var ett högst modernt inslag för tiden.

Samma kväll som maskeraden verkställs så avlider arbetarrörelsens för tiden mest aktade gestalt, Hjalmar Branting, efter tid av sjukdom. Brantings död är en stor tragedi som skakar om i alla samhällsklasser. Den leder till att kronprinsessan och kronprinsen, som var väntade gäster på maskeraden, inte dyker upp. Det ansågs inte passande för kungligheterna att ägna sig åt fest en afton som denna. Tidningarna fylldes med spaltmeter av reflektioner och sorgebrev.

Festdeltagarna hade dock inte tappat humöret. Dansgolvet var fullt och bufféer serverades till hungrande utklädda och utmattade. Svettiga herrar stod och förfriskade sig. Lättklädda damer lät ”tappa” sina handskar och kunde roa sig åt att se vem som var först ner och kröp framför deras fötter för att gentlemannamässigt plocka upp dem. Många av besökarna var även klädda i domino, ett plagg som Operan hyrde ut till gäster som saknade egen utstyrsel. Dominon är en vid svart kapuschong som räcker hela vägen ner till fötterna. Ofta är de gjorda i siden och bärs tillsammans med en halvmask. Dominon döljer kroppens former, vilket ökade maskeraddeltagarnas anonymitet och androgynitet. Vissa deltagare klädde ut sig till kineser eller turkar, vilket förstås satte en exotistisk prägel på tillställningen. Stockholmarna var redo att lämna den allmänna depressionen bakom sig för att helhjärtat ägna sig åt dessa maskerader, som lyckades kombinera operans estetiska ideal med festens sociala undantagstillstånd.

Evenemanget 1925 följdes av årliga maskerader fram till 1929, då de upphörde. Vid ytterligare två tillfällen återkommer operamaskeradkonceptet, nämligen 1953 och 1962. Idag är det alltså dryga 45 år sedan Operan ställde till en stor maskerad. Maskeraden som social aktivitet har dock fortfarande stor popularitet i vår kultur, till exempel genom levande rollspel, som varje år får tusentals unga att ge sig ut i skogarna för att uppleva svunna sagor och äventyr. Kanske är det åter dags för Operan att bjuda in till dans och maskerad – om inte annat för att nå nya målgrupper.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen #33, 2007