Morgondagens konstpublik, workshop i Norrköping & Vånga 6-7 oktober

Jag håller workshop 6 oktober. Öppen för envar.

Lek: improvisation eller undersökning?
- Morgondagens konstpublik höstmöte 2016, Norrköping och Vånga 6-7 oktober


Välkomna till Morgondagens konstpubliks andra höstmöte i Östergötland 6-7 oktober. Under mötet kommer vi att undersöka hur barn och ungdomars lek och undersökande förhåller sig till deras lärande processer för att bättre förstå hur konsten kan bli ett stöd i undervisning och andra pedagogiska processer.


- Hur påverkar barns och ungdomars lek och spel deras framtida problemlösande, konstnärliga skapande och vetenskapliga undersökande?
- Hur kan barn och vuxna lära sig tillsammans genom lek och undersökande?

Ni kommer att möta spännande och intressanta föreläsare och kreatörer som presenterar relevanta arbeten och berättar om sina erfarenheter, processer och mål.

Samtliga event är fristående och gratis, så ni är välkomna att komma på en en eller flera programpunkter och ingen föranmälan krävs.

Mer info här!

Post-workshop edit: Ett par bilder och övningar

Workshopen innehöll både lösa idéer samt scener och situationer från tidigare verk som skapats med scenkonstkollektivet Nyxxx. Några av övningarna var varianter på Stopp, närmare, backa, byt, Lågteknologisk lek, hörlursscenen “connection by evaluation” ur verket Join, farvälceremonin ur rollspelet The Hospitality och improvisationen An Infinite Scenario inspirerad av Blanchot. Några inblickar i idén om hur deltagandet möjliggörs genom regler och överenskommelser hämtades ur Deltagarkultur (Korpen 2008).

dsc00672 dsc00685 dsc00699 dsc00707

Byrån & agenten på Malmö Playdays

playdays-headerwithdate

Lördag 26 oktober kl 14.00 kommer jag att köra en ny version av Byrån & agentenMalmö Playdays på Malmö Stadsbibliotek. Kom gärna dit!

”Byråns kärnvärden är nyfikenhet, kamratskap, integritet och informationsfrihet.”

Var med i en smått surrealistisk agentlek där biblioteket blir en spelplan för märkliga uppdrag och upptåg. Spelet kräver att du tar har med dig en fungerande mobiltelefon, gärna med handsfree.

Avatarvaro 0.5 – Närmare, stop, backa, byt

Några ord om en lek eller övning som utvecklats av Institutet i samband med sitt lacanianska scenprojekt Woman. Vi har använt den som uppvärmning i vissa speltest av Avatarvaro eftersom den fungerar klockrent enligt operatör/avatar-logik.

Deltagarna står i par mittemot varandra en person börjar ge kommandon till personen mitt emot. Det finns fyra kommandon att tillgå, de första tre är:

  •  närmare
  • stop
  • backa

Det som står på spel är alltså avståndet mellan de två personerna och potentiellt sett den intima sfär som vi har omkring oss, eftersom personen som styr kan placera den andre väldigt nära sig själv. Det som gör denna enkla övning smått genial är dock det fjärde kommandot:

  •  byt

När den som ger order använder detta kommando byter de två personerna roller och den som löd order ska nu ge order. Upplevelsen för den som givit kommandon är lite märklig, eftersom den frivilligt ger bort sin fria vilja och makt över situationen. Men för den som nu plötsligt får kommando är det känns det som en märklig volt när hjärnan tvingas bygga om sig från att vara ett passivt följande subjekt till att bli ett aktivt subjekt.

Denna märkliga tankekrumbukt är spännande att uppleva och med denna övning enkel att uppnå.

Avatarvaro 0.3 – Lågteknologisk lek

Som uppvärmning till vår workshop på Prolog använde vi en modifierad version av en lek som vi tidigare sett Miriam göra under namnet Lastbilen, men vars ursprung är okänt.

Deltagarna delar upp sig i par. Den ena står bakom den andra och i originalversionen gestaltar den som står längst fram en lastbil som den som står bakom, föraren, kör runt på olika sätt. Här benämner vi den som står bakom för operatör och den som står framför som avatar. Operatören har i grunden fyra sätt att styra avataren:

  • Framåt – Båda händerna på axlarna
  • Höger/vänster - En hand på höger eller vänster axel
  • Stanna – Inga händer på axlarna
  • Handling (action) – Hand på huvudet

I lastbilsversionen är handlingsknappen ett sätt att tuta, men vi har kommit upp med nya varianter. På Prolog körde vi övningarna i den här ordningen:

  • Bara styra, inga handlingar. I början gäller det att hitta styrmekanismen, när den fungerar och folk går runt i rummet kan man lägga till handlingsknappen.
  • Handling: Säg “Jag är en avatar.” När operatören trycker avataren på huvudet säger den alltså att den är en avatar. Resultatet blir väldigt absurt och roligt.
  • Handling: Handslag. Avataren sträcker ut sin hand för att hälsa. Om ingen annan avatar står framför så blir handslaget i luften. Här måste alltså operatören hitta fram med sin avatar till någon annan avatar och operatörerna måste trycka på action-knappen (huvudet) samtidigt för att handslaget ska fungera. (Detta skulle vara ett roligt sätt att öppna t ex en konferens)
  • Handling: Kram. Avatarerna kramar varandra på kommando. Desto längre operatören håller nere action-knappen, desto längre varar kramen.
  • Handling: Kram. I detta steg blundar avatarerna och kramar på kommando någon de inte vet vem de är.
  • Handling: Valfri. Action-kanppen blir här generisk, eller kontextbunden. Detta är vanligt i dataspel. Om Mario står på marken så är A-knappen ett hopp, men är han i vattnet så är det ett simtag. Står avataren framför en dörr kanske den öppnar dörren, står den vid ett föremål kanske den tar upp föremålet, osv. Det roliga med denna sista variant är att avataren kan börja “hacka” sin operatör. Rollerna blir inte omvända, men i alla fall utmanade. Avataren bestämmer inte att eller när den gör något men vad den gör. Om avataren inte kommer på vad den ska göra kan den ta någon av de tidigare handlingarna (“jag är en avatar”, handslag, kram)

När man är igenom hela dramaturgin är det läge att byta roller.

Jag tänker att nästa steg i den här leken är att göra den mer spellek. Till exempel skulle operatörerna kunna få spelmål som avatarerna inte känner till (ta sig till platser, hitta något/någon, fånga eller hämta upp något, osv). Man skulle kunna göra avatarerna till “fjärrstyrda” zombies som ska fånga ett par överlevare eller något liknande.

Får du idéer om vad för speldynamik eller spelmål man skulle kunna lägga till för att göra leken roligare eller mer spännande för operatörer eller avatarer? Kommentera gärna!

Avatarvaro 0.1 – Handsfree

Handsfree-telefoner

Den senaste veckan har jag och Ebba gjort en serie övningar och lekar för att utforska avatarvaro. I torsdags prövade vi våra nyinköpta lågbudgetradiosändare för första gången. Vi hade vårt möte på Kafé Sodom och tänkte att det var en plats så god som någon för ett litet test. Men det vi gjorde kan man egentligen testa med två vanliga mobiltelefoner med handsfree. Upplägget är mycket enkelt:

  • En person spelar operatör
  • En person spelar avatar och använder handsfree
  • Operatören följer avataren med blicken och ger avataren enkla instruktioner
  • Avataren säger ingenting till operatören, utan lyssnar bara på instruktionerna

Vår erfarenhet av detta var att även enkla och vardagliga handlingar var spännande att utföra som avatar, särskillt som vi var på en offentlig plats. Känslan av att inte veta vad som ska hända härnäst är pirrig! Tips på instruktioner är:

  • Gå X steg frammåt/bakåt
  • Vänd dig ett halvt varv/mot X
  • Säg: X

Testa gärna själva och återkom i kommentarerna med en rapport om hur det kändes.

Om lek i P1 Filosofiska rummet

Idag sändes Filosofiska rummet där jag satt i panelen tillsammans med Nicolina Ställborn, installationskonstnär och Jonna Bornemark, filosof från Södertörns högskola. Det var ett bra samtal som kretsade kring lek och kreativitet i tanke och handling. Själv tycker jag att det är lite läskigt att höra min egen röst men stämningen i studion var fin och välkomnande. Jag försökte prata lite om sociala överenskommelser, improvisation och bejakande. Jag cirklar även kring skillnader mellan lek och spel.

Ladda ner som MP3

Djupare ner i berget

Del 3 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

Den vågahalsigaste av alla strapatser började vid Tjärhovsplan, inte långt ifrån Kafé 44. Vi hade sett ett inbjudande ljus ett par meter under ett galler i trottoaren. Vi var ett ganska stort gäng, kanske åtta personer. Vi kilade in en skruvmejsel mellan springorna i gallret och fick fäste nog för att öppna det. En efter en klättrade vi ner för den stege som var fastsatt vid luckan. Vi släckte lampan för att inte väcka uppmärksamhet. Vi passerade en dörr och stod i en vidsträckt korridor som sträckte sig rakt västerut – mot Slussen. Det var servicetunnlar för fjärrgasen som vi hamnat i. Många lägenheter på Södermalm har fortfarande gasspisar och en del hus värms med gas. Vi följde tunneln till dess slut, en låst och välbommad dörr. Men i en sidogång hade vi hittat ett hål som vi tvekat inför, men som efter återvändsgränden pockade på vår uppmärksamhet. Hålet såg ut som att det var urgröpt ur betongen med en sked eller något annat primitivt verktyg, men det var ett par decimeter tjock betong som hade hackats bort. Vi lös med ficklamporna ner i det mörka hålet, där fanns ett rum med vatten över hela golvet. Men i allt vatten stod en stol, som man skulle kunna hasa ner till. Vattnet kanske var en decimeter ljupt, inte så farligt alltså. Det porlade lätt. Vi band plastpåsar runt fötterna och hasade ner till stolen en och en. Därifrån kunde man vada vidare till en torr avsats. De flesta klarade sig undan missöden men en del av oss blev rejält blöta om fötter och skor. Men när vi kommit såhär långt så kändes det att det var lika bra att fortsätta.

Jag minns inte i detalj hur det såg ut efter det vattenfylda rummet, men jag vet att vi klättrade längs fuktiga och skraltiga träplattformar. Vi tog oss djupare och djupare ner. Vi hade tagit oss ner genom ett schackt. På ena sidan den våta bergväggen, på andra sidan grå betong. Vi hade säkert varit nere i närmare en och en halv timme. Vi visste inte alls var vi var någonstans vid det laget. Någonstans runt Slussen var vi nog, men vi hade inte någon mer specifik idé än så. Vi var ganska kalla och hungriga, särskillt de som blivit blöta. Vi pratade om att återvända. Men det skulle vara en lång väg.

I betongväggen uppenbarade sig då en lucka, med reglar som kunde hakas av. Vi skickade in ett par personer för att spana. Där inne var ett stort utrymme med ett enormt luftkonditioneringssystem. Vi insåg att vi var i botten på ett mycket stort hus. Vi hörde en av hissarna sätta fart och tog skydd bakom lufttrummorna. Hissen stannade tvärt igen. Vi kunde se på panelen att den åkt från en våning till en annan. Med nåson sorts datorspelslogik kändes det självklart att det måste vara en vakt gå på rond genom den tomma byggnaden. Vi var 5 våningar under entréplan. Vi måste alltså ha tagit oss åtminstonde 15 meter ner i berggrunden. När hissen satte igång för tredje gången sprang vi upp för trapporna mot entréplanet. Vi kom upp i en foaje och skymtade ljuset från gatlyktorna därute. Adrenalinet rusade nu i våra kroppar och risken för att vi satt igång ett rörelsedetektorlarm trängde fram genom de tysta rummen. Entrédörren var ordentligt låst. I panik sprang vi längs en lång korridor, i slutet av den hittade vi en nödutgång som vi fick upp. Vi kom ut i den klara natten, skrek och hoppade i glädje över att vara fria och välbehållna. Vi tittade tillbaka mot det mörka KF-huset i vetskap om att vi kände den där glasborgen bättre än alla kontorsarbetarna tillsammans.

De dolda tunnlarna

Del 2 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

När jag inte var särskillt gammal, kanske tio år, brukade jag vandra längs den trafikled som börjar vid Slussen och följer Stadsgårdskajen. Från kajen lämnar och äntrar dagligen finlandsfärjorna, som tar passagerare och kryssningsdeltagare till Åland och Helsingfors. Inte hör den kajen riktigt till Slussen. Men passagerarna på dessa turer kommer ofta ragglande längs kajen och upp till Slussen, så även de tillhör på något vis Slussens ekologi. Iallafall finns det en smal gräsremsa mellan trafikleden och den enorma bergvägg  som reser sig upp till Katarinavägen, en av de kullar som betecknats som Söders höjder. I denna bergvägg fanns det spännande alkover och öppningar. Med nervösa fingrar ruckade jag på lösa plankor och klättrade längs våta bergsväggar för att nå in i dessa hemliga utrymmen. Det var inga stora platser utan blöta och ogästvänliga krypin. Där låg tomburkar och kartongbitar, spår av utslagna människor som sökt skydd. I enna av gångarna kunde jag plira genom en smal springa och jag såg fascinerat  på hur Saltsjöbanan passerade förbi. Dessa utflykter gjorde mig nyfiken och eggad. De hade inte fört mig mer än fem tio meter in i mörkret. Men jag var som bergtagen. Jag drömde om att hitta in i det tomma militärsjukhus som det ryktades om att Erstaklippan skulle inrymma. Det måste finnas mer. Det måste gå att ta sig djupare.

Vi började leka i tunnlarna i samband med ett levande rollspel som skulle använda Stockholm som scen. Jag var femton, lajvet kallades Förändringens tid. Det vidsträckta OK-garaget, som ligger insprängt mellan Slussen och Medborgarplatsen var lätt tillgängligt. Garaget är stort och i flera plan. Ena infarten ligger i anslutning till en bilmack, en bra bit bort, vid Björns trädgård, finns det en utfart. Garaget ligger i flera plan och det fungerade under kalla kriget som ett av stans “kärnvapensäkra” skyddsrum. De understa våningarna användes inte av någon, eftersom de övre våningarna aldrig blev fulla och ingen ville väl köra sin bil längst ner i onödan. Där stod några gamla vrak täckta med damm eller presseningar. Vi lekte, spelade rollspel och gjorde film i den där tunneln. Än mer spännande var nödutgångarna. Där nerifrån var det en bra bit upp till ytan. Breda trappor i två plan skulle kunna föra panikslagna folkmassor ner i dessa utrymmen i händelse av krig. Mellan trapporna fanns breda plattformar där man kunde vila i mörkret. Känslan av sten och mörker var intensiv. Det kändes pressande att bli medveten om de stora bergsmassor som fanns ovan. Om man tog sig högst upp i trapporna så kunde man ibland smita ut under Andreaskyrkan, på Götgatsbacken.

På en skylt fanns information om isbassänger. Isen skulle kunna tinas upp och brukas som färskvatten om Mälaren drabbats av radioaktiv strålning. Vi hittade aldrig fram till de där bassängern, men skylten räckte för att sätta fantasin i förbindelse med kalla kriget.

I OK-garagets fanns det även en annan väg in i berget. En liten lucka precis vid den stora ingång där taxibilar och mindre lastbilar trängs för att få tankas och tvättas. Luckan var inte mer än några decimeter bred, ganska oansenlig, men vi hade lärt oss att känna på allt. Rycka i alla dörrar, och dra i alla luckor som vi kom åt. Bakom denna lucka fanns betongpassager flankerade med olika ledningar och rör. Man kunde titta upp i ett schackt som släppte in lite ljud. Mest utmanande var dock en smal gång som var mycket dammig. Krälade man in i den var man tvungen att backa ut, för det fanns inget svängrum för att vända. Efter ett par meter svängde gången 90 grader och det blev ännu trängre. Vi tog oss en bit men ingen hade nerver nog att fortsätta hela vägen. Vi fick återvända hem genom nattens tomma gator, skitiga och jävliga men rusiga av adrenalin.