Inferno speed date

Hands and mouths
Visuals from Inferno Speed date

Together with Nea Landin I have designed and coded a speed date web app. It was commissioned for Kulturnatten (Museums’ night) at Kulturhuset Stadsteatern. Inspiration came from Dante’s Divine Comedy, where the protagonist wander through the different circles in Hell. The participant start off by choosing what deadly sin they are under the influence of. That will assign them to a crew of sinners with the same “weakness” in common. After that they will go on four random dates and reassemble with their group a few times in between.

The gate to hell
. . .abandon all hope, you who enter here.

At Kulturhuset Stadsteatern

At Kulturhuset we run the speed date four times in an evening for 20-30 participants per showing. The dating is not just about romantic interest. It might as well be about meeting new people. We got some valuable feedback and look forward to develop the design. Photos below by Joakim Rindå.

Participants
Speed date in action
The makers of the speed date
Gabriel & Nea

If you are interested in a speed date, get in touch! It would work well as conference opener or at a festival.

The envious dog
The app follows the medieval iconography, where every sin is represented by an animal. Envy is represented by a dog.

Morgondagens konstpublik, workshop i Norrköping & Vånga 6-7 oktober

Jag håller workshop 6 oktober. Öppen för envar.

Lek: improvisation eller undersökning?
- Morgondagens konstpublik höstmöte 2016, Norrköping och Vånga 6-7 oktober


Välkomna till Morgondagens konstpubliks andra höstmöte i Östergötland 6-7 oktober. Under mötet kommer vi att undersöka hur barn och ungdomars lek och undersökande förhåller sig till deras lärande processer för att bättre förstå hur konsten kan bli ett stöd i undervisning och andra pedagogiska processer.


- Hur påverkar barns och ungdomars lek och spel deras framtida problemlösande, konstnärliga skapande och vetenskapliga undersökande?
- Hur kan barn och vuxna lära sig tillsammans genom lek och undersökande?

Ni kommer att möta spännande och intressanta föreläsare och kreatörer som presenterar relevanta arbeten och berättar om sina erfarenheter, processer och mål.

Samtliga event är fristående och gratis, så ni är välkomna att komma på en en eller flera programpunkter och ingen föranmälan krävs.

Mer info här!

Post-workshop edit: Ett par bilder och övningar

Workshopen innehöll både lösa idéer samt scener och situationer från tidigare verk som skapats med scenkonstkollektivet Nyxxx. Några av övningarna var varianter på Stopp, närmare, backa, byt, Lågteknologisk lek, hörlursscenen “connection by evaluation” ur verket Join, farvälceremonin ur rollspelet The Hospitality och improvisationen An Infinite Scenario inspirerad av Blanchot. Några inblickar i idén om hur deltagandet möjliggörs genom regler och överenskommelser hämtades ur Deltagarkultur (Korpen 2008).

dsc00672 dsc00685 dsc00699 dsc00707

Byrån & agenten på Malmö Playdays

playdays-headerwithdate

Lördag 26 oktober kl 14.00 kommer jag att köra en ny version av Byrån & agentenMalmö Playdays på Malmö Stadsbibliotek. Kom gärna dit!

”Byråns kärnvärden är nyfikenhet, kamratskap, integritet och informationsfrihet.”

Var med i en smått surrealistisk agentlek där biblioteket blir en spelplan för märkliga uppdrag och upptåg. Spelet kräver att du tar har med dig en fungerande mobiltelefon, gärna med handsfree.

Avatarvaro 0.5 – Närmare, stop, backa, byt

Några ord om en lek eller övning som utvecklats av Institutet i samband med sitt lacanianska scenprojekt Woman. Vi har använt den som uppvärmning i vissa speltest av Avatarvaro eftersom den fungerar klockrent enligt operatör/avatar-logik.

Deltagarna står i par mittemot varandra en person börjar ge kommandon till personen mitt emot. Det finns fyra kommandon att tillgå, de första tre är:

  •  närmare
  • stop
  • backa

Det som står på spel är alltså avståndet mellan de två personerna och potentiellt sett den intima sfär som vi har omkring oss, eftersom personen som styr kan placera den andre väldigt nära sig själv. Det som gör denna enkla övning smått genial är dock det fjärde kommandot:

  •  byt

När den som ger order använder detta kommando byter de två personerna roller och den som löd order ska nu ge order. Upplevelsen för den som givit kommandon är lite märklig, eftersom den frivilligt ger bort sin fria vilja och makt över situationen. Men för den som nu plötsligt får kommando är det känns det som en märklig volt när hjärnan tvingas bygga om sig från att vara ett passivt följande subjekt till att bli ett aktivt subjekt.

Denna märkliga tankekrumbukt är spännande att uppleva och med denna övning enkel att uppnå.

Avatarvaro 0.3 – Lågteknologisk lek

Som uppvärmning till vår workshop på Prolog använde vi en modifierad version av en lek som vi tidigare sett Miriam göra under namnet Lastbilen, men vars ursprung är okänt.

Deltagarna delar upp sig i par. Den ena står bakom den andra och i originalversionen gestaltar den som står längst fram en lastbil som den som står bakom, föraren, kör runt på olika sätt. Här benämner vi den som står bakom för operatör och den som står framför som avatar. Operatören har i grunden fyra sätt att styra avataren:

  • Framåt – Båda händerna på axlarna
  • Höger/vänster – En hand på höger eller vänster axel
  • Stanna – Inga händer på axlarna
  • Handling (action) – Hand på huvudet

I lastbilsversionen är handlingsknappen ett sätt att tuta, men vi har kommit upp med nya varianter. På Prolog körde vi övningarna i den här ordningen:

  • Bara styra, inga handlingar. I början gäller det att hitta styrmekanismen, när den fungerar och folk går runt i rummet kan man lägga till handlingsknappen.
  • Handling: Säg “Jag är en avatar.” När operatören trycker avataren på huvudet säger den alltså att den är en avatar. Resultatet blir väldigt absurt och roligt.
  • Handling: Handslag. Avataren sträcker ut sin hand för att hälsa. Om ingen annan avatar står framför så blir handslaget i luften. Här måste alltså operatören hitta fram med sin avatar till någon annan avatar och operatörerna måste trycka på action-knappen (huvudet) samtidigt för att handslaget ska fungera. (Detta skulle vara ett roligt sätt att öppna t ex en konferens)
  • Handling: Kram. Avatarerna kramar varandra på kommando. Desto längre operatören håller nere action-knappen, desto längre varar kramen.
  • Handling: Kram. I detta steg blundar avatarerna och kramar på kommando någon de inte vet vem de är.
  • Handling: Valfri. Action-kanppen blir här generisk, eller kontextbunden. Detta är vanligt i dataspel. Om Mario står på marken så är A-knappen ett hopp, men är han i vattnet så är det ett simtag. Står avataren framför en dörr kanske den öppnar dörren, står den vid ett föremål kanske den tar upp föremålet, osv. Det roliga med denna sista variant är att avataren kan börja “hacka” sin operatör. Rollerna blir inte omvända, men i alla fall utmanade. Avataren bestämmer inte att eller när den gör något men vad den gör. Om avataren inte kommer på vad den ska göra kan den ta någon av de tidigare handlingarna (“jag är en avatar”, handslag, kram)

När man är igenom hela dramaturgin är det läge att byta roller.

Jag tänker att nästa steg i den här leken är att göra den mer spellek. Till exempel skulle operatörerna kunna få spelmål som avatarerna inte känner till (ta sig till platser, hitta något/någon, fånga eller hämta upp något, osv). Man skulle kunna göra avatarerna till “fjärrstyrda” zombies som ska fånga ett par överlevare eller något liknande.

Får du idéer om vad för speldynamik eller spelmål man skulle kunna lägga till för att göra leken roligare eller mer spännande för operatörer eller avatarer? Kommentera gärna!

Avatarvaro 0.1 – Handsfree

Handsfree-telefoner

Den senaste veckan har jag och Ebba gjort en serie övningar och lekar för att utforska avatarvaro. I torsdags prövade vi våra nyinköpta lågbudgetradiosändare för första gången. Vi hade vårt möte på Kafé Sodom och tänkte att det var en plats så god som någon för ett litet test. Men det vi gjorde kan man egentligen testa med två vanliga mobiltelefoner med handsfree. Upplägget är mycket enkelt:

  • En person spelar operatör
  • En person spelar avatar och använder handsfree
  • Operatören följer avataren med blicken och ger avataren enkla instruktioner
  • Avataren säger ingenting till operatören, utan lyssnar bara på instruktionerna

Vår erfarenhet av detta var att även enkla och vardagliga handlingar var spännande att utföra som avatar, särskillt som vi var på en offentlig plats. Känslan av att inte veta vad som ska hända härnäst är pirrig! Tips på instruktioner är:

  • Gå X steg frammåt/bakåt
  • Vänd dig ett halvt varv/mot X
  • Säg: X

Testa gärna själva och återkom i kommentarerna med en rapport om hur det kändes.

Om lek i P1 Filosofiska rummet

Idag sändes Filosofiska rummet där jag satt i panelen tillsammans med Nicolina Ställborn, installationskonstnär och Jonna Bornemark, filosof från Södertörns högskola. Det var ett bra samtal som kretsade kring lek och kreativitet i tanke och handling. Själv tycker jag att det är lite läskigt att höra min egen röst men stämningen i studion var fin och välkomnande. Jag försökte prata lite om sociala överenskommelser, improvisation och bejakande. Jag cirklar även kring skillnader mellan lek och spel.

Ladda ner som MP3

Djupare ner i berget

Del 3 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

Den vågahalsigaste av alla strapatser började vid Tjärhovsplan, inte långt ifrån Kafé 44. Vi hade sett ett inbjudande ljus ett par meter under ett galler i trottoaren. Vi var ett ganska stort gäng, kanske åtta personer. Vi kilade in en skruvmejsel mellan springorna i gallret och fick fäste nog för att öppna det. En efter en klättrade vi ner för den stege som var fastsatt vid luckan. Vi släckte lampan för att inte väcka uppmärksamhet. Vi passerade en dörr och stod i en vidsträckt korridor som sträckte sig rakt västerut – mot Slussen. Det var servicetunnlar för fjärrgasen som vi hamnat i. Många lägenheter på Södermalm har fortfarande gasspisar och en del hus värms med gas. Vi följde tunneln till dess slut, en låst och välbommad dörr. Men i en sidogång hade vi hittat ett hål som vi tvekat inför, men som efter återvändsgränden pockade på vår uppmärksamhet. Hålet såg ut som att det var urgröpt ur betongen med en sked eller något annat primitivt verktyg, men det var ett par decimeter tjock betong som hade hackats bort. Vi lös med ficklamporna ner i det mörka hålet, där fanns ett rum med vatten över hela golvet. Men i allt vatten stod en stol, som man skulle kunna hasa ner till. Vattnet kanske var en decimeter ljupt, inte så farligt alltså. Det porlade lätt. Vi band plastpåsar runt fötterna och hasade ner till stolen en och en. Därifrån kunde man vada vidare till en torr avsats. De flesta klarade sig undan missöden men en del av oss blev rejält blöta om fötter och skor. Men när vi kommit såhär långt så kändes det att det var lika bra att fortsätta.

Jag minns inte i detalj hur det såg ut efter det vattenfylda rummet, men jag vet att vi klättrade längs fuktiga och skraltiga träplattformar. Vi tog oss djupare och djupare ner. Vi hade tagit oss ner genom ett schackt. På ena sidan den våta bergväggen, på andra sidan grå betong. Vi hade säkert varit nere i närmare en och en halv timme. Vi visste inte alls var vi var någonstans vid det laget. Någonstans runt Slussen var vi nog, men vi hade inte någon mer specifik idé än så. Vi var ganska kalla och hungriga, särskillt de som blivit blöta. Vi pratade om att återvända. Men det skulle vara en lång väg.

I betongväggen uppenbarade sig då en lucka, med reglar som kunde hakas av. Vi skickade in ett par personer för att spana. Där inne var ett stort utrymme med ett enormt luftkonditioneringssystem. Vi insåg att vi var i botten på ett mycket stort hus. Vi hörde en av hissarna sätta fart och tog skydd bakom lufttrummorna. Hissen stannade tvärt igen. Vi kunde se på panelen att den åkt från en våning till en annan. Med nåson sorts datorspelslogik kändes det självklart att det måste vara en vakt gå på rond genom den tomma byggnaden. Vi var 5 våningar under entréplan. Vi måste alltså ha tagit oss åtminstonde 15 meter ner i berggrunden. När hissen satte igång för tredje gången sprang vi upp för trapporna mot entréplanet. Vi kom upp i en foaje och skymtade ljuset från gatlyktorna därute. Adrenalinet rusade nu i våra kroppar och risken för att vi satt igång ett rörelsedetektorlarm trängde fram genom de tysta rummen. Entrédörren var ordentligt låst. I panik sprang vi längs en lång korridor, i slutet av den hittade vi en nödutgång som vi fick upp. Vi kom ut i den klara natten, skrek och hoppade i glädje över att vara fria och välbehållna. Vi tittade tillbaka mot det mörka KF-huset i vetskap om att vi kände den där glasborgen bättre än alla kontorsarbetarna tillsammans.