Del 2 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.
När jag inte var särskillt gammal, kanske tio år, brukade jag vandra längs den trafikled som börjar vid Slussen och följer Stadsgårdskajen. Från kajen lämnar och äntrar dagligen finlandsfärjorna, som tar passagerare och kryssningsdeltagare till Åland och Helsingfors. Inte hör den kajen riktigt till Slussen. Men passagerarna på dessa turer kommer ofta ragglande längs kajen och upp till Slussen, så även de tillhör på något vis Slussens ekologi. Iallafall finns det en smal gräsremsa mellan trafikleden och den enorma bergvägg som reser sig upp till Katarinavägen, en av de kullar som betecknats som Söders höjder. I denna bergvägg fanns det spännande alkover och öppningar. Med nervösa fingrar ruckade jag på lösa plankor och klättrade längs våta bergsväggar för att nå in i dessa hemliga utrymmen. Det var inga stora platser utan blöta och ogästvänliga krypin. Där låg tomburkar och kartongbitar, spår av utslagna människor som sökt skydd. I enna av gångarna kunde jag plira genom en smal springa och jag såg fascinerat på hur Saltsjöbanan passerade förbi. Dessa utflykter gjorde mig nyfiken och eggad. De hade inte fört mig mer än fem tio meter in i mörkret. Men jag var som bergtagen. Jag drömde om att hitta in i det tomma militärsjukhus som det ryktades om att Erstaklippan skulle inrymma. Det måste finnas mer. Det måste gå att ta sig djupare.
Vi började leka i tunnlarna i samband med ett levande rollspel som skulle använda Stockholm som scen. Jag var femton, lajvet kallades Förändringens tid. Det vidsträckta OK-garaget, som ligger insprängt mellan Slussen och Medborgarplatsen var lätt tillgängligt. Garaget är stort och i flera plan. Ena infarten ligger i anslutning till en bilmack, en bra bit bort, vid Björns trädgård, finns det en utfart. Garaget ligger i flera plan och det fungerade under kalla kriget som ett av stans “kärnvapensäkra” skyddsrum. De understa våningarna användes inte av någon, eftersom de övre våningarna aldrig blev fulla och ingen ville väl köra sin bil längst ner i onödan. Där stod några gamla vrak täckta med damm eller presseningar. Vi lekte, spelade rollspel och gjorde film i den där tunneln. Än mer spännande var nödutgångarna. Där nerifrån var det en bra bit upp till ytan. Breda trappor i två plan skulle kunna föra panikslagna folkmassor ner i dessa utrymmen i händelse av krig. Mellan trapporna fanns breda plattformar där man kunde vila i mörkret. Känslan av sten och mörker var intensiv. Det kändes pressande att bli medveten om de stora bergsmassor som fanns ovan. Om man tog sig högst upp i trapporna så kunde man ibland smita ut under Andreaskyrkan, på Götgatsbacken.
På en skylt fanns information om isbassänger. Isen skulle kunna tinas upp och brukas som färskvatten om Mälaren drabbats av radioaktiv strålning. Vi hittade aldrig fram till de där bassängern, men skylten räckte för att sätta fantasin i förbindelse med kalla kriget.
I OK-garagets fanns det även en annan väg in i berget. En liten lucka precis vid den stora ingång där taxibilar och mindre lastbilar trängs för att få tankas och tvättas. Luckan var inte mer än några decimeter bred, ganska oansenlig, men vi hade lärt oss att känna på allt. Rycka i alla dörrar, och dra i alla luckor som vi kom åt. Bakom denna lucka fanns betongpassager flankerade med olika ledningar och rör. Man kunde titta upp i ett schackt som släppte in lite ljud. Mest utmanande var dock en smal gång som var mycket dammig. Krälade man in i den var man tvungen att backa ut, för det fanns inget svängrum för att vända. Efter ett par meter svängde gången 90 grader och det blev ännu trängre. Vi tog oss en bit men ingen hade nerver nog att fortsätta hela vägen. Vi fick återvända hem genom nattens tomma gator, skitiga och jävliga men rusiga av adrenalin.
