Anteckningar om karnevalskulturer

Inför ett panelsamtalWeld fick jag några frågor om karnevalskutur. Här är lite lösa anteckningar som utgjorde grunden för mina svar.

Vad är karneval för dig?

För mig är karnevalen någon sorts utopisk manifestation av en värld där fantasin och begäret står i centrum för den mänskliga aktiviteten. De fantasierna har jag fått från Michail Bachtin, som beskriver de medeltida karnevalernas fullständigt omstörtande karaktär. Mina viktigaste karnevaleska upplevelser kommer å ena sidan från levande rollspel, å andra sidan från politiska manifestationer såsom Reclaim the City-festerna som pågick i slutet av nittiotalet. Båda innehåller starka karnevaleska element på olika sätt. Den viktigaste aspekten av karnevalen är det sociala undantagstillståndet, deltagandet i en lek med roller och maktpositioner. Levande rollspel samlar ibland hundratals deltagare under flera dagar och har just den allomslutande karaktär som karnevalen uppnår i sina bästa stunder.

Vad har det absurda och karnevaleska för roll i samhällsstrukturen?

Självklart kan karnevalen fungera som en sorts övervakad ventil för att släppa på det ”tryck” som det moderna samhället skapar på sina medborgare. Vattenfestivalen, som föranleddes av ungdomskravallerna i Kungsan på 80-talet, är ju ett exempel på det.

Var finns idag det groteska, samhällskritiska, okontrolllerade idag?

Kanske är den mest karnevaleska företeelsen i Sverige idag Finlandsfärjorna. De utgör ett sorts temporära rum för fest och undantagstillstånd. Det som hänt på finlandsbåten har inte hänt, kan man ju höra, detsamma gäller Medeltidsveckan på Gotland. Finlandsbåten är också ett bra exempel på hur karnevalens struktur kan inlemmas i en kapitalistisk ordning och förlora all sin radikala potentialitet.

Ett utflackat demokratiserat rum, var finns den politiska kraften idag?

Ett exempel skulle kunna karaktäriseras som karnevaleskt är faktiskt fildelningen. Inte för att det på något sätt utmanar sociala normer, men däremot ekonomiska hierarkier. Fildelningen förutsätter, liksom karnevalen, ett överflöd, fildelning är aldrig produktiv, karnevalen är aldrig produktiv. Det är en sorts gåvoekonomier som föds ur överflödet. Det finns ingen måtta på ettor och nollor, det kostar ingenting att repoducera dem, vi har ett par hundra år av musik- och filmhistoria till godo som succesivt håller på att digitaliseras och distribueras.

Karnevalen som företeelse har använts i teorier skrivna ur ett västerländskt perspektiv och utifrån västerländsk historieskrivning. Projicerar vi våra idéer kring karnevalen idag exotifierat. Vilka reflektioner finns kring detta?

Att exotisera eller fantisera om de europeiska medeltida karnevalerna är förstås inte lika problematiskt som att tillskriva icke-västerländska kulturer en massa egenskaper, eftersom det lätt kan skapa bilden av vilda folk som finns ute i världen och som fortfarande står nära naturen. Jag tycker inte att Robertos verk är särskillt exotiserande eller romantiserande. Klippen från karnevalerna är inte särskillt suggestiva, snarare avdramatiserande. Vi ser folk som står och hänger bakom ett staket och tittar på spektaklet till exempel, och bakom alltsammans snurrar ett mynt, som jag på något vis läser som ett sätt att påminna oss om hur lätt det är att slå mynt på och exploatera de mest frihetliga praktiker.

Vad hände egentligen med svensk karneval?

Ett spännande exempel på stockholmsk karneval är de maskerader som arrangerades på operan och andra platser under mellankrigstiden.

Är karneval möjlig i Sverige?

Pressen var skeptisk i början på 1900-talet. VM-bronset i fotboll ’94 är väl ett exempel. Det kalla klimatet är ett problem.

Är spontan offentlig dans och sång störande?

Jag blev precis utkastad ur Gallerian för att vi dansade där.

Offentlig maskerad ett hot eller löfte?

Interacting Arts jobbar ibland med mask på stan, vilket ibland uppfattas som hotfullt.

Student kortege, kitch, etc. Oreglerad smak och kvalitet?

Man hamnar väldigt snett om man försöker bedöma deltagarkultur, såsom karnevalen eller levande rollspel, med åskådarkulturens ögon. Den estetiska frågan är inte hur ser det ut, utan vilka handlingsmöjligheter en har inom ramen för en viss estetiserad praktik. Det sköna i deltagarkulturen kan handla om att uppleva subtila möten mellan människor eller att få möjlighet att utföra stordåd. Det är ett handlandets estetik och det kan inte reduceras till konstens snäva smakbegrepp.

Karneval är konsensustransens antites. En summa av undantag som bekräftar regeln. Konfirmerar karnevalens dramatiserade och ritualiserade upprorsparad Status Quo eller förändrar den något i realiteten?

Karnevalen har inget resultat eller mål, den är och måste förbli inproduktiv, en utgift helt enkelt. Om den inte är en utgift så inordnas den snabbt i kapital-arbete-relationen.

Övervakning vs multipla personligheter, stereotyper och rollspel?

Rolltagandet är extremt viktigt för karnevalen. Rollen är biljetten till den andra världen, till undantagstillståndet och ansvarsförskjutningen. ”Det var inte jag, det var rollen.”

Karnevalseminarium på Weld

Weld är ett experimentellt rum för processorienterad dans och konst. På torsdag och fredag har de ett spännande program. På fredagen kommer Gabriel från Interacting Arts att vara med i ett samtal om “karnevalens olika betydelser, idéhistoriska bakgrund och dess politiska och ekonomiska inverkan.”

Live audiovisuell konsert+samtal, 30/1+1/2

Konstnären Roberto N Peyre är just nu aktuell med utställningen Ship Of Fools på Nordin Gallery i Stockholm. Tillsammans med Weld har han initierat ytterligare händelser med anknytning till utställningens tematik.

Onsdagen den 30:e Januari, kl 19.30. Entré 80 kr
Roberto N Peyre och musikern Jean-Louis Huhta gör en exklusiv audiovisuell live improvisation (mer info nedan).

Fredagen den 1:e Februari kl. 18.00. Fri entré
En diskussion kring temat: Karnevalens olika betydelser, idéhistoriska bakgrund och dess politiska och ekonomiska inverkan.

Medverkar gör: Edda Manga, idéhistoriker, Jens Näsström, psykolog, musiker och f.d. New Orleansbo, och Thomas Gylling, producent, DJ och MC. Gabriel Widing, konstnär, konstvetare. Koreografen Anna Koch agerar moderator.

I Roberto N Peyres första utställning med galleriet visar han en videoinstallation ur ett pågående projekt. Filmmaterialet är från karnevaler i Portugal, Haiti och Brasilien, men också från en atlantseglats. Peyre visar intryck av karnevalens många sidor såsom processionernas brokiga historia, traditionella fruktbarhetsriter och symbolladdade spel. Karnevalens uråldriga ritualer har förändrats i omgångar, allt eftersom kyrka och stat påtvingat förändringar i en i grunden esoterisk tradition. I skydd av maskering tillåter den ett tidlöst behov av att anta identiteter, vända upp och ner på maktordningar och sociala konstruktioner och att spela ut det undermedvetna. Den förmedlar en ännu mytisk tillvaro oberoende av den samtida avmystifieringen av tillvaron.

Konsert med audiovisuell improvisation med musikern Jean-Louis Huhta och konstnären Roberto N. Peyre

Onsdag 30/1 2008, kl. 19.30
Inträde : 80 kr

Jean- Louis Huhta
är musiker, kompositör och DJ. Han har genom åren spelat i band som Cortex, Anti-Cimex, Stonefunkers och Lucky People Center (LPC). Sedan 1998 har han komponerat musik för svenska koreografer bl a Helena Franzén, Christina Caprioli, Björn Elisson, Reich/Szyber, Rasmus Ölme, samt medverkat som musiker i Per Jonsson Danskompani. Han har även skrivit musik för Cullbergbaletten och komponerar han musik för teater, TV och film. I sin roll som soloartist har han gett ut albumet ”Halfway Between the World And Death” på www.slottet.eu. Några aktuella inspelningar och föreställningar är Skull Defekts (www.skulldfx.com), Oscid (www.ashinternational.com), Audiolaboratory (www.fireworkeditionrecords.com) och Brommage Dub. Mer info: www.idealrecordings.com och http://myspace.com/jeanlouishuhta

Roberto N Peyre
Roberto N Peyre har studerat konst vid Goldsmiths College i London. Senare verk inkluderar video, installationen och live videoperformance. Mer info: http://www.robertonpeyre.com/ och
http://www.blot.se

Maskeradliv i mellankrigstid

Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig från 1700-talet och fram till det tidiga 1960-talet.

Maskerader som fenomen har pendlat från en kungligt sanktionerad och uppmuntrad umgängesform, till en illegaliserad ljusskygg verksamhet, och tillbaka. När de förbjöds var det för att de gav anledning ”ej mindre till kostnad, yppighet och överflöd än till hvarjuhanda oanständigheter och oordningar” som Riksrådet uttryckte det i mitten av 1700-talet. Den här texten handlar om en flärdfull natt i mellankrigstidens Stockholm, då maskerader åter blivit på mode och Operans åskådare fick lämna sina bänkrader och bli deltagare i sitt eget uppklädda och utklädda drama.

Året är 1925 och den diaboliske barytonen John Forsell har nyligen blivit chef för Operan. För att återuppliva en smått sömnig institution bestämmer man sig för att ställa till med fest. För första gången på 24 år är det åter dags för operamaskerad. Institutionen ansöker om alkoholserveringstillstånd hos polisen för att få hålla maskeraden ”i likhet med hvad som förr i verlden ägde rum” och så fort det är ordnat sätter arbetet med det stora evenemanget igång. Det annonseras i tidningar över hela landet och gäster väntas dyka upp från när och fjärran. Man siktar på två tusen gäster ”däri alltså ej inräknadt polisbevakning, brandsoldater, vakter, marskalkar, musik och tjänare”. Drygt tusen biljetter blir sålda, en god ekonomisk affär för Operan, som därmed kunde dryga ut i operaarbetarnas tunna pensionskassa.

Förberedelsetiden är kort, så att inte den ordinarie repertoaren ska störas. Dekoratörer och snickare jobbar skift. ”Gubbarna arbetade friskt undan, och när kungen och hans hus och det till större eller mindre oigenkännlighet svenska folket i kväll samlas för att återuppleva operamaskeradernas dionysiosyra, då ska allting vara klappat och klart.” skriver Dagens Nyheter. På en dag bygger man om i salongen genom att anlägga ett golv som täcker hela parketten. ”Detta golf skulle stå i direkt samband med scengolfvet, hvarigenom erhölles ett verkligt stort utrymme för de dansande”, kommenterar Aftonbladet. Det skapas också enkla sätt att ta sig mellan Operakällaren och den ombyggda salongen. Nordiska Kompaniet får i uppdrag att dekorera och sätta upp blommor. Pelare restes i lätta material för att inge en känsla av rokoko.

Ombyggnationerna hade både praktisk och symbolisk betydelse. Den symboliska bestod i ett nivellerande av skillnaden mellan scenrum och salong. Under operamaskeraden stod alla på samma golv, oavsett om de var professionella dansare eller salongsberusade festprissar. Den omgjorda arkitekturen var en inbjudan till besökarna att ta steget från åskådare till deltagare, vilket i princip alla gjorde. Blott en tiondel satt vid på läktarplats för att beskåda spektaklet från ovan. De praktiska konsekvenserna av ombyggnationen var att man kunde få in en stor mängd besökare som kunde röra sig fritt och konversera och dansa med varandra. På detta vis skapades en deltagarkultur. Den genomgripande förändringen av inredningen förmedlade dessutom känslan av en svunnen epok. Att träda in i operamaskeraden upplevdes som en resa tillbaka i tiden. Deltagarna uppmanades i inbjudan att komma i kostym eller högtidsdräkt. Inbjudan illustrerades av Kungliga teaterns emblem och planritningar över Operans lokaler, så att man inte skulle gå bort sig. På baksidan placerades en liten kerub med amorbåge i hand.

Klockan tio startade balen med ”An der schönen blauen Donau”, som framfördes av hovkapellet under ledning av Armas Järnefelt. Vid elvatiden drar ett karnevalståg i rokokostil in i salongen. I det medverkade både balettdansare, solister och kör. När tåget framfört sina nummer, till exempel en polonäs ur Eugen Onegin och en balett ur Thetis och Pelée, avslutades det med ytterligare en polonäs som fick utgöra bryggan mellan det formaliserade karnevalståget och den allmänna dansen. Snart blandades tillfälliga besökare med yrkesvana anställda i en dans som fyllde hela golvet och höll på fram till morgonkvisten. På en liten scen stod ett nio man starkt jazzband, vilket var ett högst modernt inslag för tiden.

Samma kväll som maskeraden verkställs så avlider arbetarrörelsens för tiden mest aktade gestalt, Hjalmar Branting, efter tid av sjukdom. Brantings död är en stor tragedi som skakar om i alla samhällsklasser. Den leder till att kronprinsessan och kronprinsen, som var väntade gäster på maskeraden, inte dyker upp. Det ansågs inte passande för kungligheterna att ägna sig åt fest en afton som denna. Tidningarna fylldes med spaltmeter av reflektioner och sorgebrev.

Festdeltagarna hade dock inte tappat humöret. Dansgolvet var fullt och bufféer serverades till hungrande utklädda och utmattade. Svettiga herrar stod och förfriskade sig. Lättklädda damer lät ”tappa” sina handskar och kunde roa sig åt att se vem som var först ner och kröp framför deras fötter för att gentlemannamässigt plocka upp dem. Många av besökarna var även klädda i domino, ett plagg som Operan hyrde ut till gäster som saknade egen utstyrsel. Dominon är en vid svart kapuschong som räcker hela vägen ner till fötterna. Ofta är de gjorda i siden och bärs tillsammans med en halvmask. Dominon döljer kroppens former, vilket ökade maskeraddeltagarnas anonymitet och androgynitet. Vissa deltagare klädde ut sig till kineser eller turkar, vilket förstås satte en exotistisk prägel på tillställningen. Stockholmarna var redo att lämna den allmänna depressionen bakom sig för att helhjärtat ägna sig åt dessa maskerader, som lyckades kombinera operans estetiska ideal med festens sociala undantagstillstånd.

Evenemanget 1925 följdes av årliga maskerader fram till 1929, då de upphörde. Vid ytterligare två tillfällen återkommer operamaskeradkonceptet, nämligen 1953 och 1962. Idag är det alltså dryga 45 år sedan Operan ställde till en stor maskerad. Maskeraden som social aktivitet har dock fortfarande stor popularitet i vår kultur, till exempel genom levande rollspel, som varje år får tusentals unga att ge sig ut i skogarna för att uppleva svunna sagor och äventyr. Kanske är det åter dags för Operan att bjuda in till dans och maskerad – om inte annat för att nå nya målgrupper.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen #33, 2007

The Character, the Player and Their Shared Body

The article is written by Gabriel Widing & Tova Gerge, published in Role, Play, Art, edited by Thorbiörn Fritzon and Tobias Wrigstad,  in conjunction with the 10th Knutpunkt Convention in Sweden, 2006.

What happens to our bodies when we give them to characters and place them in new environments and situations? Where do these memories go? The aim of this essay is to write a genealogy of muscles and organs; to try out visions and conflicting thoughts concerning the body in play.

INTRODUCTION

Live role-players put their bodies at the disposal of the destinies of the characters. Thereby, their bodies are also at the disposal of the aims of the organisers. New experiences are imprinted onto the organism of the participant, and new desires and aversions are born out of these experiences: the brain is pulling in one direction, the stomach just wants to quit, the heart is rushing. As the motivation for playing lies in the body, so do reactions in the game.

Our starting point is that each player has interests in his or her character—sexual desires, social awards, psychological challenges, need for confirmation, etc. Yet the choice of character is often disguised by false neutrality. A characters choice directed by personal interest, seems somehow dirty and suspicious. “I can play anything” is a common expression when it comes to picking a character. It is shameful to want, shameful to choose.

Within each player culture, there is a norm for what thoughts and variations are acceptable. This norm might be good in terms of controlling and moderating our behaviour. The tradition of some interests, for example “psychological challenges”, being more legitimate than others means that, in practise, a controversial choice of character will only be welcome if the player has a billion brilliant intellectual reasons to explain it with. The success rate in passing this social test is entirely individual,which is why we wish to describe these interests on a structural level rather than an individual.

If we can identify which desires one might be gratifying by entering a live role-play, we can also produce scenarios that are fulfilling specific needs or interests. In other words: scenarios and characters that make the greatest possible impact on their participants, and vice versa.

Continue reading