How to go out of body & fuck with yourself

This is a rewrite of a blogpost published in swedish before. I made it for Inpex 2012 edition of the infamous silver bible aka. The Swedish Dance History vol. 4. It’s situated in the very end of the book btw.

10_tsdh-moss

What happens to our capacities to look and see when our senses are dominated by an image world? Who can we become? Video glasses are just about to hit consumer markets (although still pricy and bulky). Who knows if it will be used in everyday life, but anyhow it could definitely be a tool for artistic development. So let’s talk about the possibilities of enfolding visual immersion.

James Cameron, famous for for blockbusters such as Titanic and Avatar and a lot of crap had some interesting ideas too. To his merits one could mention the script for the Terminator movies as well as the commercial failure Strange Days (1996). It’s not a good movie, but it should concern us.

rodney-kingLA in flames

My guess is that Strange Days was written in the backwash of the LA riots in 1992, which followed a well known dramaturgy (frequently replayed during the uprisings in Europe as well as the Arab world in recent years). Four white cops beat up a black guy. They are all declared innocent by a white jury. An “amateur photographer” (so retro I know) captured the whole thing, which made the reality of the situation very obvious. The anger that erupted led to a wave of revolt, looting and general mayhem. 53 persons where killed during the riots, many of them shot by police and military forces. (Oh, memory is short.)

The LA riots in many ways foregoes the protest movements that grew during the nineties, such as the globalization movement. When state violence is visualized in such an inevitable way revolt will follow. The images are verification of a common experience of suppression, that can be shared through the imagery. Cameron probably had some presumptions because he set Strange Days in the future. More precisely the fateful night of new years eve 1999, at the dawn of a new millennia (#1 anti-climax of our lives). LA, which is also the stage of the movie, is depicted in a carnevalesque state of emergency.

strange-days

“This is not like TV only better”

At the center of the action is a new media technology circulating on the black market. The tech makes it possible to record short clips (think Youtube), containing all the sensory experiences that a person have when the recording happens. By mounting a helmet that sends sensory stimuli directly into ones brain anyone can relive or re-experience the same event from within.

The clip that sparks the plot contains a recording of a police assault as discussed above. Another clip was shot during a robbery and ends when the robber in a hitchcockian manner falls from a roof – the difference being that this time we follow the subjective gaze all the way down – POV.

I thought Strange Days was more or less forgotten, but when I checked for it in my book shelfs it shows up here and there. Bolter and Grusin describes the fictional media technology pretty well in Remediation:

“This is not like TV only better,” says Lenny Nero in the futuristic film StrangeDays. “This is life. It’s a piece of somebody’s life. Pure and uncut, straight from the cerebral cortex. You’re there. You’re doing it, seeing it, hearing it . . . feeling it.” Lenny is touting to a potential customer a technological wonder called “the wire.” When the user places the device over her head, its sensors make contact with the perceptual centers in her brain. In its recording mode, the wire captures the sense-perceptions of the wearer; in its playback mode, it delivers these recorded perceptions to the wearer. If the ultimate purpose of media is indeed to transfer sense experiences from one person to another, the wire threatens to make all media obsolete. Lenny mentions television, but the same critique would seem to apply to books, paintings, photographs, film, and so on. The wire bypasses all forms of mediation and transmits directly from one consciousness to another.

The media thus conceals itself, experience seems instant, what Bolter and Grusin call immediacy. Immediacy is described in relation to an opposing mode: hypermediacy, where the medium presents its own mediumship, such as when the camera is revealed as a camera by blur or image distortion. Oddly enough, hypermedia seems to be an equally successful strategy to create credible and compelling images, but that’s a parenthesis in this context.

strange-days-poster

Abuse turned inside-out

The sensory clips in Strange Days are raw, uncut and often violent or erotic. They are recorded on cassettes susceptibly MiniDisc-looking. There’s a really disgusting scene that is hard to rid off your mind. A man put a recording device on himself and a playback device on a woman, then he ties and rapes her. She looks at her body from the outside and how he approaches it. She can also feel how he is enjoying the abuse. Thus, she becomes co-driver in the body of the raper, and is forced to enjoy the situation through him. This makes the abuse even worse.

strangedays-2000

This gap, to see yourself from the outside, to be a body that has disconnected from the consciousness is of course a daunting and exciting condition that obviously meet certain trends in media development, but in Strange Days it is taken to its extreme. My hacker friend Leo told me about how the shady group Hack Canada experimented with relatively simple techniques experimented to re-stage the setup.

Telepresence and wetware hacking

single-modeHC have a section where they describe various attempts to hack the brain, one of them is TelePresence Bi-Autoerotic Intercourse:

Remember that scene in the movie Strange Days where the killer used some bizarre futuristic neural recorder technology to transmit what he saw and felt to his victim as he raped and killed her? So from her perspective it was like she was raping and killing herself, and getting-off on the act. Well, there won’t be any rape or killing here, but I realized I had all the gear kicking around to do something similar to this. Using a Virtual Reality Head Mounted Display and a miniature video camera, a person can see themself having sex from their partners’ perspective. Telepresence Bi-Autoerotic Intercourse… phuck yourself.

In the above setup, one can visually experience how it is to fuck with oneself while physically staying in ones own body. The hacker crew underlines that the kick is all about moving the consciousness out of ones own body.

Foremost, the sensation of telepresence when viewed through an HMD is quite mind-blowing. It’s as if you have left your body. The disembodied feeling is further complicated upon seeing oneself from another person’s perspective. When the camera wearer holds their arms out and starts coming at you, and touching you, ones mind really takes a twist. The other persons arms seem like your own, and suddenly you feel very vulnerable and trapped, it’s like assaulting yourself and you can do nothing about it. Very disorienting. Don’t get me wrong, it is great fun and great entertainment.

The setup can also be doubled, so that both parties see the situation from each other’s perspective:

dual-mode

Anyway, back to the sexual experience. Holding the Camera and viewing from a variety of disembodied third person perspectives is very stimulating and unique. Many intriguing variations are possible and it makes for good foreplay since regular forms of foreplay are restricted by the bulkiness of the HMD. Now, as far as how stimulating you will find all of this depends largely on your intellectual openess and your level of priggishness.

There are not many artists who have started working in this direction yet. An exception I found was Me and the Machine by Sam Pearson and Clara García Fraile. They made a nine-minute film as seen through video glasses and simultaneously “portrayed” sensory by a dancer. How well it works is hard to see from the documentation. Perhaps the gap between the viewer’s movements and camera movements are too big to fool the brain, but our mind is generally good in making sense out of diverse input.

Well, we can only find out by starting to experiment with it. In short: Turn on, tune in, drop out.

Working with avatars at PAF

Summer is slowly fading away and I haven’t written here since May, which is a shame because plenty of interesting things has been going on.

This week me and Ebba Petrén has had the fantastic opportunity to go to Performing Arts Forum. We have a generous grant from The Swedish Arts Grant Committee to be able to do research on the avatar formats. The last week we’ve been thinking about what we have done so far and explored new ideas on what is possible to do within the avatar frame – humans being directed by a voice, turning them into something else, hybrids between man and machine.

First of all I want to say that this place is amazing. I was here last year to attend the Agora Seminars and I have had the intention to come back ever since. Just have a look of the village S:t Erme as it emerge from my bedroom window tonight:

Here are a couple of the ideas that we’ve been working with, I’ll probably get back with more later …

Switching positions

The idea is to explore what happens when you change into an avatar and the intention to do so. In the most simple iteration one person (human) has a conversation with anouther one who wear headphones and reciev instructions (avatar). When the avatar stretch its hand up (following an instruction, of course) the human can chose to take its position. The avatar can never chose to be a human, but the human can chose to turn herself into an avatar.

We did a recording where the avatar is asking questions and then making interruptions. Encouraging the human to talk, but not really responding in a proper way.

We also tried out a “Round Robin” structure with 4 avatar tracks and a group of audience members, who could chose to take the headphones during certain circumstances. The curiosity on behalf of the audience was high and everyone wanted to become avatars at some point.

We have a lot more ideas on how avatar-human interaction could work out that we didn’t have the possibility to try out in practise yet. It could be an avatar hosting seance, initiating a game or introducing conversational topics in a social situation.

Here is the studio we’ve been working in with the simple set up for the 4-avatar switching test.

Phone call piece

Here is a new idea of a piece where the audience give their phone numbers to us when they enter the performance. We have a dramaturgy, a railroaded set of actions that the audience members execute/perform by getting phone call instructions, wishes, begs from the operators, a kind of call center. This would not really be avatarisation, there would freedom to say no to negotiate or say no to an instruction. The operators/game masters are seated in a call center, a room near by, above them or in the same room but behind a window.

“Excuse me, could you help us by…”
“There is a camera, can you make the documentation of this piece?”
“Can you take responsibility for …”

This way we could produce an aesthetizised social dynamic in the room.

Nypremiär och ny kritik av Avatarvaro

Nu har vi spelat AvatarvaroInkonst i Malmö. Det har varit kul att jobba här och vi har fått bra support från Helena, Daniel och Ellinor på plats. Alla fem föreställningar blev utsålda. Alex Tenghamn, som fotograferar åt Inkonst tog några bilder under genrepet:

Pressklipp

Det har kommit en del press på föreställningen. Jag har tagit mig friheten att lägga upp Skånes frias artikel av Abigail Sykes i sin helhet. Den kom före premiären och innehållen intervju med Ebba:

Obs bilden högst upp till höger togs inte av mig utan av Jenny Simm.

Johanna Dikert från kulturnätveket Konstpretton har skrivit en fin recension med den fantastiska rubriken “Njutningslysten otrygghet” som direkt placerar den egna kroppen i centrum:

Vi som ska delta i kvällens spel blir indelade i mindre grupper. Vi står utanför ett rum och väntar på att det ska börja. Jag känner mig pirrig. Stämningen är lite spänd, de flesta tittar i golvet eller in i en vägg. Alla är måna om sin integritet och ingen söker kontakt med någon annan. Sådär svenskt som det brukar vara, vi kunde lika gärna stå i en hiss.

Hon beskriver även resan in i avatarvaron som en socialiseringsprocess och ställer sig den klassiska Bladerunner-frågan: “Vad är då skillnaden mellan en människa och en avatar?”

Även Tidningen Kulturen, som numera är en nättidning, var på plats. Hanna Bäckström skriver under rubriken “Meditation över den gemensamma sårbarheten” och hennes läsning av verket ligger ganska nära de förslag vi hade i programmet.

Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras.

Etik eller estetik?

Sist men inte minst (antagligen flest läsare) kom en recension från Sydsvenska dagbladet under rubriken “Viljan satt ur spel”. Jag skulle på något vis vilja gå i svaromål i relation till Boel Gerells kritik. Jag vet att det är vanskligt att som konstnär ge sina kritiker kritik, men att försöka upprätthålla en autonomi mellan verkande och kritik känns också passé. Konstnärer och kritiker har gemensamt intresse i att undersöka hur verk griper in i våra liv och varför det är viktigt. Boel ägnar första halvan av recensionen åt att placera in Avatarvaro i en trend som går ut på att fråga “När tar den fria viljan emot och tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna?”:

Teater Republique och Signa undersökte publikens tolerans av våld i ”Salò” för något år sedan och kollektivet Arena Baubo följde upp med föreställningen ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” som utsatte publiken för möjligheten att våldet och övergreppen de såg på scenen var ”på riktigt”.

Det är intressant att jämföra vårt verk med de ovanstående. Men det är inte den frågan Boel ställer som vi intresserat oss för i Avatarvaro och vi har en helt annan strategi för att närma oss publiken än vad Signa och Arena Baubo begagnat sig av. De ägnar sig åt att osäkra publikkontraktet på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Utforskandet av en ny relation mellan scen och salong blir nämligen ensidigt när bara de som genomför verket vet vad det är som gäller, på vilka villkor som föreställningen genomförs. Boel tar även upp “dokuteater”:

… som tillgriper allt grövre medel för att få oss att reagera, som riktar strålkastarna mot publiken och gör vår reaktion till huvudsaken. Kroppsvätskor som stänker, bajskorvar som läggs på mattan. På riktigt.

Avatarvaro verkar inte alls med en sådan arsenal. Tvärtom är det väldigt ambient i sin ton och upplevelsen skapas med subtila medier. Inga chocker, inga abjekt, inga grova medel. Jag har själv skrivit skrivit kritiskt om till exempel Arena Baubo i denna föreläsning som frågar sig “Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?”

… om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp.

Det är märkligt att deltagande ofta kopplas samman med någon form av våld. Det är egentligen bara två stycken som direkt handlar om vårt verk och det är där det blir som mest snett:

Och det skulle kunna vara farligt, skulle kunna snudda vid något riktigt riskabelt men stannar vid just ett experiment, i goda vänners lag. Det närmaste ett övergrepp vi kommer är när vi ombeds stå nära en främling, tillräckligt för att kroppsvärmen ska kännas.

Ok, men varför förväntar sig kritikern ett övergrepp? Det finns ingenting i vår inbjudan som föreslår att vi ska sätta publiken i en situation som den upplever som ett övergrepp. De handlingar som man gör som avatar är sånt vi tror skulle kunna vara spännande, intressant, kittlande, meditativt ibland dramatiskt. Uppenbarligen räcker inte det.

Kroppen som en muskel som agerar på kommando, töjs allt längre tills något tar emot. För det tar väl emot, någonstans? Riktigt nära det verkligt angelägna kommer Avatarvaro inte, nöjer sig med leken och det är synd. Någonstans hade jag velat känna faran i att förlora kontrollen, risken jag löper när jag väljer att lyda och slutar tänka själv.

Varför måste det “ta emot”  för att bli “verkligt angeläget”? Avatarvaro är inte ett psykologiskt lydnadsexperiment som ska testa besökarnas etiska ramar. Verkets styrka och intresse ligger inte i att utmana besökarens etiska gränser. Vi vill utforska nya typer av sensibilitet inför kroppen, medvetandet och det sociala samspelet. Den etiska dimensionen är helt underordnad en estetisk, sinnlig led.

Det handlar om att rikta seendet, skapa begär, hitta glapp mellan intention och handlande. Och ja det är en lek, men det är inte negativt laddat i min värld.

Jag tror att allt det Boel söker skulle gå att iscensättas i ett annat verk, ett verk som begår övergrepp, tänjer gränser, där kroppsvätskor stänker och som “tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna”, men det är verkligen inte det verk som vi skapat. Det hade varit mer intressant att läsa en kritik av vad vi gör än vad vi inte gör.

Kanske tänker lite mer på detta senare …

Avatarvaro – performance och samtal på Inkonst, Malmö

Jag hoppas att ingen missat att vi kör Avatarvaro nu i veckan tisdag till torsdag, 15-17 maj, på Inkonst i Malmö. Just nu är jag på plats i den stora svarta lådan och bygger upp scenografin. Snart ska vi in i ljudstudio och justera detaljer i manuset. Se till att tipsa alla ni känner i Malmö som kan vara intresserade. Här är en beskrivning av verket:

Det här är en inbjudan till att bli styrd. Verket tar kontrollen över din kropp. En vänlig röst leder dig genom scener och situationer. Du blir avatar.

Avatarens tillvaro är både behaglig och oviss. Det går inte att veta vart rösten kommer föra dig härnäst, samtidigt som den är lugn och trygg att följa. Genom hörlurar instrueras du till att röra dig, tala och handla. Utmaningen är att följa instruktionerna efter bästa förmåga. Det finns inga åskådare, alla som kommer till föreställningen blir avatarer. Avatarvaro är ett spel, en upplevelse och en interaktiv teaterföreställning. Du behöver inga förkunskaper för att delta.

In English

Avatarvaro (The Avatar Condition) is an invitation to be controlled, to act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act. The performance requires a good understanding of Swedish.

Samtal: Avatarer i film, spel och performance, torsdag 17 maj kl 15.00

Avataren, kroppen som besätts av en yttre kraft, är en återkommande figur som väcker frågor om makt och agens. Scifi-filmer som eXistenZ, Avatar, Strange Days, Gamer, Surrogates och senast serien Äkta människor hanterar olika sorters avatarvarande. I de digitala spelvärldarna är avataren vårt verktyg för lek och interaktion. Även inom scenkonst har avatarer börjat dyka upp på olika sätt. Utifrån olika exempel pratar Ebba Petrén och Gabriel Widing från Avatarvaro med koreografen Sebastian Lingserius och speldesignern Jakob la Cour. Samtalet leds av Thom Kiraly som driver podcasten Märklighetstroget. Fri entré och öppet för alla.

Huvudet i väggen i Head House på Lilith

Foto: Ron Morales. Ur Head House (2012)

Igår såg föreställningen Head House på performancescenen Lilith i Malmö. Konstnärerna Elin Lundgren och Petter Pettersson är de som driver scenen och de brukar bjuda in konstnärer att gör performativa gestaltningar av sina konstnärliga idévärldar. I det här verket bjuder de själva in till en labyrint:

Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av gångar och rum. Ett tjugotal aktörer rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.

Efter att ha sett föreställningen blev jag sugen på att skriva en fortsättning på artikeln Bumping into walls som handlade om vilka problem som uppstår när publiken blir inbjudna till en situation, men inte får några verktyg för att vara i den situationen. Visserligen presenterades det här verket som en “bildkonstperformance”, vilket kanske implicerar att vi ska närma oss verket som en tavla, efter överenskommelsen “se men inte röra”. Kanske är jag ute på tunn is för att jag här utvecklar kritik kring att konstnärerna inte gör något som de inte vill göra. Men jag tycker ändå att publiken får dubbla signaler på ett problematiskt sätt. Det är som vanligt en brist på överenskommelser som gör det svårt att närma sig verket, de “givna regelverk” som introduktionstexten talar om existerar inte. Det här problemet skriver vi om i Deltagarkultur:

Åskådarkulturens mediala överenskommelser behöver sällan förklaras eftersom de är paradigmatiska. För den som vill åstadkomma deltagarstyrda verk är situationen mer komplex. verkets överenskommelser måste förklaras för deltagarna, explicit eller implicit. Åskådarna måste förstå att de får delta för att de ska kunna bli mer än passiva betraktare och hur samspelet ska gå till för att processen inte ska haverera. (s. 43, Deltagarkultur)

En röd tråd

Head House börjar med att man får träda in individuellt i labyrintens första rum, där en maskbeklädd kvinna likt Ariadne knyter en röd tråd runt handleden. Jag uppfattar det som att den här scenen är ett sätt att bokstavligen förbinda besökaren med verket. Det är inte alltför långsökt att läsa det här som en sorts övergångsrit. Men den här tråden bli bara ett par meter lång innan den klipps av och jag inser att den inte kommer att hjälpa mig ut ur labyrinten. Den röda tråden följs aldrig upp.

Foto Ron Morales

Som besökare hamnar jag i ett sorts limbo, där jag inte vet hur jag ska reagera i de olika situationer som jag ställs inför. Nedan kommer ett par exempel där det hade varit möjligt för skådespelarna att bejaka ett initiativ eller en reaktion:

  • Skådespelare närmar sig klädda i olika djurmasker. De betraktar besökarna. På en vägg hänger likadana masker och ibland byter skådespelarna mask. Jag uppfattar detta som en solklar inbjudan till handlande och många i publiken testar att själva sätta på sig en mask. Problemet är att de inte får någon respons från de skådespelare som har masker på sig. Maskspel bygger ju på yttre bekräftelse av en omgivning. Det är som om maskerna här används för att gömma sig bakom, snarare än som en roll eller besatthetsteknik. Maskbärarna behåller sitt dansanta kroppsspråk oavsett vilken djurmask de bär.
  • I ett rum syr två maskklädda ihop ett rådjurslik med röd tråd. Jag erbjuder min röda tråd, men får inget svar.
  • En maskklädd sitter uppflugen på en hylla i ett rum och hotar med att släppa en tallrik till golvet. Jag lyfter mina händer mot tallriken för att visa att jag kan ta emot den. Hon lägger undan tallriken och väntar tills alla i publiken lämnat rummet. Då kastar hon en ny tallrik i marken.
  • En röst ropar ut kommandon i en högtalare: Forward, forward, left, still. Men om det finns ingenting som tyder på att man skulle komma någonvart om man följde röstens instruktioner.
  • Ett udda element är en maskklädd som känns mer som en actionfigur som hotar publiken med två knallpulverpistoler. Hur ska man förhålla sig till detta? Ska man gömma sig? Skrika? Ignorera? Ta pistolen? Eftersom det inte finns några ramar för interaktioner känns det som att man gör fel hur man än reagerar. Efter att ett par gånger försökt reagera med oro och bett om nåd utan någon tydlig konsekvens så är det lätt att bli blasé när man blir hotad igen av samma figur.

Nu kanske det är så att konstnärerna är ute efter just den här osäkerheten, att de vill skapa en otydlig och ofärdig mardrömsvärld där vi inte vet vår plats. Men jag anar som jag nämnt tidigare här på bloggen att det här är mer av ett metodologiskt problem och många konstnärer saknar de verktyg som behövs för att kunna bjuda in till en värld, en fantasi eller dröm och det är lätt att det slutar med en lite besvärlig social situation.

Jag skriver om det här verket för att potentialen är så stor! Det är verkligen ambitiöst sammansatt med alla dessa rum och alla aktörer. Det finns ett fint bildberättande och bitvis väldigt suggestiva scener, men tyvärr tar verket inte publikens nyfikenhet och leklusta på allvar.

Föreställningen går att besöka även imorgon.

The Avatar Condition

An UngaTur performance piece in collaboration with Interacting Arts

There is no audience.
There are no actors.
The Avatar Condition is something else.
Discover who you become when someone else makes your decisions.

The Avatar Condition is an invitation to being controlled. To act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act – collectively and individually. You don’t need any prior knowledge to participate. A voice will guide you through the piece, which takes place as much in your own head as it does in the space.

The Avatar Condition has been developed in Stockholm, Malmö, Västerås and Copenhagen during the last year. December 8-11 of 2011, The Avatar Condition takes over the Stockholm Theatre Turteatern.

Where will it go next? Maybe to a black box, dance studio, abandoned industrial building or inhabited villa close to you…

Take a decision to give up your freedom of choice! Bring us over and try out The Avatar Condition.

By: Albin Werle, Ebba Petrén, Elize Arvefjord, Gabriel Widing, Kerstin Weimers, Klara Backman, Moa Backman and Tova Gerge.

  • Duration: 90 min
  • Capacity: 18 guests/show
  • Contact and tech rider: ebba.petren@gmail.com

Staged Larceny – stealing attempt at Baltic Circle Festival

Last week I had the oppurtunity to go to Helsinki to make a performance together with Pekko Koskinen from Reality Research Center. It was performed at the Baltic Circle Festival under the title Staged Larceny:

This operation attempts to steal the fabric of one performance to create another. The theft is conjured by you, our assistants in this crime of fiction.

In order to perform this theft, we reframe our target, a piece called more than enough by Doris Uhlich, kidnapping it to a different context. With the frame we build, the piece will have connotations beyond itself, reasons that stem from our fabrications and falsehoods. In other words: we will lie and you will interpret.

The work consisted of three parts. A briefing, the “theft” and a debrief. Here are a couple of photos by Tani Simberg from the briefing.

The briefing consisted of a few diffrent parts. Here is an excerpt:

We will be entering the territory of this performance disguised as typical “spectators”. Now, what is a spectator? Spectator is a observatory being that operates near performances, staying mostly still and silent, thus making itself less noticeable — a spectral ghost, of a sort. From this, nearly invisible position, they observe and consume things such as performances. They also serve as cultural shields against the eruptions of performances — a buffer between the rawness of performance, and the regularity of everyday life.

To extract valuables from the performance, we will blend into a group of spectators hovering nearby in this territory. We will now show you the basics of spectating, to help you to blend in. You’ve already tried to sit on a chair in a spectatorial manner. But of course, there is a great variety of postures for such sitting.

We have chosen 5 basic postures to have a closer look at, if you can switch between them during the operation you will be fine. Please copy our movement.

Neutral – Hands on your knees. Not to much space between your knees.
Streched – If you are losing interest but want to keep it. Stretch your back and neck.
Forward leaning – When you have interest. Get support from your elbows. Put your hands together.
Backward leaning – When you get too comfortable or bored. (Go Sceptical by drossing your arms over the chest)
Uncomfortable – always shifting position, crossing legs, looking here and there.

The briefing was reinforced during the performance by a deck of cards consisting of text with questions and instructions. The card deck worked as a tool for exploration, to enable a “search for valuable fragments: moments in time, details of senses, peculiar thoughts”.

Here are a few examples of cards:

  • Discreetly mirror some of the movements happening on stage.
  • Concentrate on listening rather than looking.
  • Relax to the point that you might fall asleep.
  • How would it be to see this performance in your living room, kitchen or toilet?
  • Why are you here? What brought you into this situation?

The cards worked to produce alienation as well as engagement in the performance at stage. In the first iteration we had statement cards as well but they didn’t really make sense when we put them in use.

We tried two different ways to end our staged “theft” after the stolen performance was over, but non of them really worked out in a good way.

All in all it was interesting to attend the festival and try to play around a bit with the audience position.

100 Dancers – It’s far from the studio to the streets

I’ve spent a week in Copenhagen at the 100 dancers workshop. The aim was to do improvised public dance performances. Allthough I haven’t had time to seriously think through what we did I have some thoughts that I want to share with the ones who where in the workshop as well as people interested in the field of public dance improvisations.

Big thanks to the organizers as well as all the people who were there and engaged in the process. In a time when Europe is shaking it’s nice to get together with people from all over the place and share thoughts, experiences and dance.

Spending 3 days in the studio to prepare for 4 days of street performances was probably a mistake. The labs and proposals that came in the studio’s were nice and had an important function to get the group together, but once we took them to the streets it was obvious that most of it didn’t apply. There is a long mental, spatial, performative distance between the studio and the streets and I think we would have gained a lot by doing stuff in town far earlier on in the process.

The studio is safe, defined and easy to overview. The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

At that point I really lacked a b asic confidende in dance as a practise. It’s actually quite simple – bodies moving through space with spatial, temporal and compositional elements in mind. 100 dancers with pacing, listening and moving together would be enough and enjoyable for both the audience and the performers to engage in.

What generally did work was to create intimate situations in the public sphere. It creates a strong and simple dynamic. Many of the scores proposed non-social interaction capabilities in a neat way. Here are some examples of scores, I can’t remember who came up with them:

  • Undulation. Standing in a group with a direction. Breathing together, then moving with a smooth wavelike motion. Walking with one step per breath. Enhance the undulating wave untill the arms go up breathing in and the upper body going down breathing out.
  • Ripple. Gathering in an extremly tight but standing pile of bodies. Slowly creating space in the group. Expanding. Breaking out in a contact duo with somebody. Fill the whole space with dance. Coming to stillness. Running to a new centre, a new pile and starting over again.
  • Orpheus & Euryduce. One person sit on a bench, another aproach. They have a flirt and a hug. The one sitting there first goes away, stops and look back. Another one comes by and it start over.
  • Entering a space in a conscious and listening way. Dancing with the whole group in mind.
  • Slow motion.
  • Being with. Standing with a couple of meters distance, looking at each other, giving it time. Leaving, finding a new person to be with.

 

Notes on darkness

The recent Almost out of sight festival at Weld as well as the works Observatory (MDT) and The Infinite Conversation (Magasin 3) has proposed a discussion on the concept of darkness in performance art. What happens to the artistic means and the aesthetic sensibility when they are deprived of visual expressions and representations?

The sensory deprivation of sight is suggestive and full of potentiality. It creates a new sensibility for sound as well as touch, smell and an experience of the inner workings of the body.

The sixth sense

When listening one can hear the sound of the heart beating, the lungs breathing and possibly the blood passing through the vessels of the inner ear. But there is also a sense of the inner body, this “sixth sense” called proprioception or kinaesthetics, the perception of ones own body. Without it we would not be able to walk or move through complete darkness, because we could not organise our bodies. A simple way to try out the capacity of this sense is to close your eyes and try to make your index fingers touch each others tips.

The aesthetic experience thus shifts to new senses and the use of the senses are redefined. E.g. listening is used to aproximate the size of a room.

Desire in the dark

The darkness is also interesting because it veils the social roles of the participants to a large extent. Name, age, class and gender is potentially invisible, allthough the voice can tell a lot about those properties. And the voice turns important, especially in the work of Lundahl/Seitl, where it’s used for instructions or converation.

When you touch someone in the dark you can not tell if you think the person you are in touch with has beauty, education or a proper social status. The qualities of touch differs from the qualities of visual representation. This is of course a threat to the predominating way of organizing our desires. The gaze is so toxicated by capitalism and commodity fetischism and in the darkness we can repudiate the desires of appearance.

Darkness remains an intimate sphere. It withdraws the public as well as the private.

Loosing the world

When we can’t see anything we loose the sense of world, it disappears in the void. There are no distinct feeling of inside and outside, you can not kn ow for sure where your subjectivity ends and the organization of objects in the room can not be understood before you actually feel them. In the darkness the world cease to exist.

To me that is a hopefull experience and I sometimes wish that a new world will emerge from the dark void.

The Infinite Conversation starts on thursday in Stockholm

I will be in there and you are very welcome to come by and join the conversation

The acclaimed artist duo Lundahl & Seitl have created a performance that invites visitors to immerse themselves in total darkness at Magasin 3. After the much talked about performance at National Museum in Stockholm last year, there is now another opportunity to experience an entirely new work for four days only in May.

For The Infinite Conversation, Lundahl & Seitl completely darken one of the galleries at Magasin 3. Visitors are led by the hand into a pitch-black room where they then drift in and out of conversations held between disembodied voices. Each new voice is projected out into the space, where it forms a dialogue with others. The gallery, like the dark caves of Lascaux, absorbs and stores this information in its own inherent memory–every visitor leaves a trace behind for the next person.

Open hours:
Thursday May 5 12-19 pm
Friday May 6 12-17 pm
Saturday May 7 12-17 pm
Sunday May 8 12-17 pm