Playground Worlds, anthology finally online as PDF

Playground Worlds is finally here as pdf. It’s an ambitious collection of texts on live role-playing, edited by game researchers Markus Montola and Jaakko Stenros. There is plenty of interesting things to read. I contributed with a reflection on live role-playing as an anti-modern culture using Hannah Arendts Vita Activa. Some comments on it:

Widing gives us this year’s application of “take philosopher X and apply his/her thoughts on larp”. This time its Arendt, and Gabriel indeed manages to deal with the points of social criticism, alienation and larp quite well. Given the subject matters of capitalism, individuality and temporary spaces, I nevertheless would have liked a few steps outside just one line of thought – for example, also referencing Deleuze & Guattari would have added a lot of strength to this article.

J. Tuomas Harviainen

A deeply philosophical piece about modern life and the function of larp in it, drawing on the thought-provoking work of exiled Jewish-German philosopher Hannah Arendt. Discusses the value of larp as an antidote for the alienation of modern life in industrialised societies, and reminds me of a piece I read recently discussing the Harajuku Kids in Tokyo, who also dress up and create a social space away from “reality”. An affecting article that may get you thinking about much more than larp.

Ryan Paddy, RPG.net

I recommend Andie Nordgrens article “High Resolution Larping: Enabling Subtlety at Totem and Beyond” and J. Tuomas Harviainen “Kaprow’s Scions” on larp as a continuation of the 60ths’ happenings.

This year Interacting Arts will do the anthology for Knutpunkt.

Det intima är farligt

I den gamla moralpaniska boken De övergivnas armé av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt jämförs rollspel och teater. Formerna bär flera likheter:

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Men också skillnader:

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Självklart har de rätt i beskrivningen. Det unkna med det här perspektivet är de värderingar som ligger bakom: föreställningen om att allt som är sunt tål offentlighetens ljus, medan det som sker i en privat eller intim sfär (endast avsett för de närvarande) skulle vara farligt.

Att det externa eller internaliserade yttre ögat genom sin bedömande blick skulle kunna göra någon som helst nytta för en social process är dock fortfarande upp till bevis.

Modern dans möter levande rollspel

Om du orkar släpa sig med till Norge så är du varmt välkommen på den här workshopen. Finns det intresse skulle jag även kunna göra något motsvarande i Stockholm.

Kontaktimprovisasjon møter laiv
Workshop med Gabriel Widing fra Interacting Arts

Tid: Lørdag 2. juni 11 – 19
Søndag 3. juni 12.30 – 19

Sted: Rom for dans, Marstrandgt. 8, Oslo

Pris: 150 kroner
Påmelding til torkjetil@gmail.com

I kontaktimprovisasjon møtes to eller flere personer i en lek med vekt, balanse og gravitasjon – de danser med hverandre i improvisert bevegelse. Bevegelse og berøring er grunnlaget for denne danseformen, som ble utviklet i USA på begynnelsen av 70-talet av initiativtageren Steve Paxton sammen med andre dansere og improvisatører. Dansen bygger på improvisasjon, det gjelder å lytte på seg selv og den en danser med. Her minner formen mye om laiv – den kollektive improvisasjonen står i sentrum. Sammen kan man gå inn i en spesiell stemning eller en spesiell sinnstilstand.

Det som skiller kontaktimprovisasjon fra levande rollespill er at kontaktdansere ikke går inn i roller og de forsøker heller ikke å fortelle en historie. Derimot finnes det mange spennende verktøy å låna for laivere som vil bli mer levende. Et problem innen levende rollespill er at spillet ofte heller mot det som kalles talking-heads. Spillet blir veldig verbalt, vi snakker og snakker og glemmer bort kroppen. Ideen med denne workshopen er å gjøre noe med det. Innen kontaktimprovisasjon kan man trena teknikker for å gi og ta vekt, løfte, falle, fly, hoppe, rulle, glide og å være opp og ned. Vi går igjennom det grunnleggende og eksperimenterer med ulike måter å kombinere improvisert rollespill og improvisert dans. Ingen forkunnskaper kreves.

Workshopen avsluttes med minilaiven Limbo Redux på søndagen!

Gabriel Widing bor i Stockholm og underviser i media, kunst, spill og estetikk. Han har også erfaring med å holde workshops som utforsker bevegelse, å ta roller, lek, intimitet og dans. Utover undervisning jobber han med spillproduksjon og grafisk formgivning. Han er redaktør og skribent for tidsskriftet Interacting Arts, som nylig lanserte virkelighetsspill i Sverige.

Workshopen støttes økonomisk av Ravn.

Alive and role-playing

Published in lifelike edited by Gade, Thorup, 2007. Article in PDF.

Live role-playing. For the last few years we have been talking and writing a lot about the latter part of the concept. The role-playing has been the main focus. We say live role-playing developed from talking- heads tabletop role-playing games. That is of course true in a sense. But the active form that we practise also came into being because of the fact that we are a- live. So what about the live part? What does it imply and signify? What is the liveness of live role-playing? If we can do role-playing without liveness, could we do live without role-playing? What would be left of the medium?

When the participants were introduced to the scenario Limbo [1], about a “group of people from our own time and society who are hovering between life and death”, the organizer offered a relieving choice:

  1. Take one of the pre-written characters or
  2. Be yourself or a version of yourself

The scenario was set in a “waiting place to reflect on life as it has been so far, before either returning to life once again or facing the unknown on the other side of death.” For me it was an obvious choice to go for the “be yourself”, because a character would not get me any closer to the themes of the scenario than my own experiences and thoughts.

Martine Svanevik shares her experiences from the scenario in the Norwegian forum laiv.org:

“I chose to play myself, something which I realised afterwards was a choice I should not necessarily have made. /…/ On the other hand, I learned a lot about myself and how I view life/death/the afterlife. I came to the game thinking I had all the answers, but I came out of it with a totally different set of answers. /…/ I am not sure if I want to do it again, and definitely not at a game where other participants have characters. /…/ It was one of the strongest experiences in my life.” [2]

Limbo was set for strong emotional interaction and a sort of close-to-life-experience. It definitely pointed out a potential way of approaching live role-playing with less character and more liveness. I am sure there are others as well. Sometimes we could reduce character to plain social role or function.

I consider the character a tool to get in touch with a story or enter another world. It’s our ticket to the diegesis, to the fiction. Sometimes we really need it. When I played inside:outside, [3] which placed the character in “a prison where a bunch of normal people are forced to face dilemmas”, I loved my character. I wouldn’t have survived without it. The game started out with the Wolf’s Dilemma and the Prisoner’s Dilemmas and after that it only got worse. [4] Being yourself in that situation, in the company of your real friends, could have demolished friendships for ages.

Futuredrome [5] is an interesting example of how the role-playing came in conflict with liveness. Assessed as a live role-play, the event was crap. The participants interacted on a sliding scale from hardcore character immersion to hardcore off-game partying. But these two groups, and everyone in between, were definitely alive and kicking. And they actually often managed to co-exist in disharmonic unity. All of the participants were present in their acting, dancing, playful bodies, which created a common ground.

What makes live role-playing really potent is the liveness of it. Everything else is extras. The bodily experience of life, framed by an aesthetic or dramatic context – that’s what makes me tick.

Notes

  1. Written by Tor Kjetil Edland. Enacted in Oslo and at Knutpunkt in Stockholm, 2006
  2. www.laivforum.net/showthread.php?t=12787, 01- 12-2006
  3. Written by Eirik Fatland & Mike Pojhola, enacted on different locations in the Nordic countries, 2001-2002
  4. Pojhola, Mike: ”School of Flour, Developing methodology through eight experimental larps” in Bøckman & Hutchison (ed.), Dissecting larp, 2005
  5. Organised by Henrik Wallgren et al, Kinnekulle, Sweden, 2003

Läslista för lajvare och rollspelare

Fëa, tidningen för levande rollspel, bad mig för runt ett år sedan att skriva ner några tankar om tio olika böcker relaterade till lajv. Jag skrev texten, men redaktionen beslutade sig för att lägga ner tidningen. Tanken var att låta fyra olika personer uttala sig om böckernas kvalitéer. Så blev det inte. De här utsagorna var alltså inte tänkta som helhetsbeskrivningar, till exempel är det väldigt mycket fokus på utformningen, eftersom jag anade att jag skulle vara ensam om den typen av bedömning. men om man är intresserad av att läsa in sig på lajv, men inte vet var man ska börja, kan det säkert vara till hjälp:


Keith Johnstone: Impro – Improvisation och teater (1988)

Trots det förskräckande omslaget i motbjudande rosa-neongrönt har teaterteoretikern och läraren Johnstone många tankar som är direkt relevanta för lajvare. Han beskriver hur social status fungerar och hur detta kan användas för att skapa improviserat drama. När statuspositioner förändras skapas dramatik och spänning. Trots att den här boken varit känd för lajvscenen i tio år görs det fortfarande scenarion där rollerna naglas fast i alltför fasta statuspositioner och förlorar möjligheterna att utveckla intressanta relationer till sina närmaste. Soldater och vampyrer har extra mycket att lära med andra ord.

Ett av de bortglömda kapitlena i den här boken är det sista, som handlar om att använda mask. Det vore kul om någon kunde plocka upp den tråden. Än har vi inte sett något ambitiöst försök att bruka dessa mytiska föremål. Någon kan invända att orcherna försökt, men i det fallet rör det sig snarare om maskering än om mask.

Impro är lika lättläst som matnyttig. Den engelska versionen som visas ovan är betydligt snyggare och gavs ut redan 1979.

Hanne Grasmo: Levende rollespill, LAIV (1998)
Trots att Grasmos bok är skriven reda ’98 känns den väldigt aktuell och inspirerande. Den ger en god överblick över den norska lajvrörelsen och plockar fram exempel på några av de riktiga godbitarna. Trots att norskan kan vara lite motig att läsa i början så kompenseras det av smakfull formgivning och genomtänkt typografi som inbjuder till läsning.

Grasmo sätter fokus på lajv som ett sätt att kliva in i en alternativ verklighet, snarare än på rollspelandet. Det gör hon helt rätt i för däri ligger också lajvandets hissnande potential. Rollspelandet blir snarare ett verktyg för att ta sig runt i dessa nya världar. Skapandet av verklighet gör lajv magiskt.

Boken beskriver också den överenskommelse som lajvare ofta outtalat skriver under på när de går in i ett scenario. Den pakten är grundläggande för att kunna medverka på ett levande rollspel på ett fungerande sätt och därför ovärderligt material för någon som vill prova på lajv för första gången. Det finns också konkreta tips på hur du lär känna din roll, vilket också är välkommet för en nybörjarläsare.

Även erfarna lajvare kan ha stor glädje av att läsa Grasmos lajvbok, både för att ta del av hennes sociologiska perspektiv, men också för att få en inblick i vissa genrér som inte är så vana på den här sidan gränsen. Grasmos bok är inte heller feg. Om man jämför med alla de ursäktande beskrivningar av lajv som en oskyldig hobby som producerats i sverige så är den här boken befriande öppen med att lajv kan påverka vem du är och hur du mår.

Framförallt arrangörer har mycket att hämta, särkillt bland de artiklar som går under rubriken “Doing larp”. Eirik Fatlands text om dramaturgi och incitament är särskillt att rekommendera, däremot kan man hoppa över hans inledning som genom sin interna ton undergräver bokens trovärdighet. Mike Pohjola presenterar också en rad konkreta metoder att använda för att inrama levande rollspel – från monologer och abstraktioner till ritualer och aristoteliska vändningar.


Hans Käll: Levande rollspel – handbok (1998)
Det här är en inbjudande handbok till vad som brukar benämnas landet Lajvien. Den är riktad till nybörjare som vill deltaga i fantasyscenarion. Upplägget är pedagogiskt och användbart: den introducerar kläder, vapen, första hjälpen, allemansrätt och andra praktiska detaljer man kan behöva ha koll på innan man ger sig ut i äventyrens djupa skogar. Förvånansvärt lite behandlar tyvär rollen och än mindre själva rollspelandet.


Keith Johnstone: Impro for Storytellers (1998)
Johnstones andra bok innehåller en rad tekniker och metoder, precis som den första, men den är en aning mår svårtillgänglig. Här skriver han om hur improvisationen bör hålla sig inom de förväntningsramar som de andra aktörerna har. Han rekommenderar oss att utnyttja de enkla och uppenbara öppningarna som en scen ger oss och inte försöka vara spektakulära i varje ögonblick. Alla rutiner måste brytas för att berättelsen ska utvecklas, men de ska brytas på ett smidigt sätt och i rätt tempo. Samtidigt får vi inte vara rädda för att låta saker hända. Det är de här avvägningarna som Impro for Storytellers kan vägleda oss kring.

En metod som kommer upp är mantran, vilket vi inte sett så mycket av på levande rollspel. I korthet: Upprepa i ditt inre en kort fras under en scen. Det kan vara något helt utan mening, men det leder till att du inte kan koncentrera dig lika mycket på vad du gör och dina reaktioner och handlingar blir mer spontana. Eller så kan du välja en fras som har betydelse till exempel “Jag hatar dig” eller “Jag älskar dig”. Du behöver inte leva dig in i känslan av att hat eller kärlek den kommer i bästa fall bara infinna sig i rummet så länge mantrat finns där, gnagande i ditt bakhuvud.


Henrik Summanen & Tomas Walch: Saga mot verklighet (1999)
Den perfekta boken för dig som vill arrangera ett stort fantasylajv. Valet av Times New Roman, numrerade rubriker och lite för bred spalt gör tyvär att Saga mot verklighet känns mer som ett föreningsprotokoll än som en bok. Det gör innehållet lätt överskådligt men knappast aptitligt. Stort plus att den är tillgängliggjord på nätet.


ASF: Från Atlantis till Blekinge – Tre resor i friformsrollspel
Den här boken är verkligen ett lovvärt initiativ som jag har väntat länge på. Bara titeln och omslaget får fantasin att skena. Boken ger en grundläggande beskrivning av friformsrollspel och presenterar fyra scenarion varav jag själv spelat två. “Promotheus misstag” väver samman en mytisk atlantissaga med en och en frostig expedition. Ett paradexempel i parallellhandlingens dynamiska dramaturgi. “Fort Paine” är en stämningsfull homosocial berättelse placerad i amerikanska imbördeskriget. Upplevelserna i fortet fick oss spelare att klättra på bänkarna i skolklassrummet (som är friformsrollspelandets hemma-arena på rollspelskonvent). Det märks tyvär ganska väl att samtliga scenarioförfattare är grabbar. Om du vill ha en inblick i friform och de olika scenarion som boken innehåller så finns en del material att tanka ner från ASF hemsida.

The book – Knutpunkt 2001 (2001)
Det här var den första boken som gavs ut i samband med Knutpunkt och den led således av många barnsjukdomar. Framförallt är den helt oläslig. Texten är så ihoptryckt och knökig att man inte kommer någon vart. Jag har därmed inga omdömen att ge om innehållet.


Morten Gade, Line Thorup & Mikkel Sander: As LARP grows up (2003)
Den här antologin innehåller de klassiska texter du behöver för att kunna orientera dig i den nordiska teoribildningen kring levande rollspel: “Three Way Model”, turkuskolan, Dogma 99. Den innehåller också en välkommen ordlista som sammanfattar alla de obskyra begrepp som omgärdar levande rollepspel. Boken håller generellt sett hög teoretisk nivå och gränsar ibland mot tråkighet.

Min rekommendation är att hålla sig till artiklar under kategorin “That’s larp”, med undantag från Johan Söderbergs “Play is political” som är en ögonöppnare.

Formgivningen är lite plottrig och inrutad men stör inte nämnvärt. Illustrationerna är rätt spralliga, men känns kanske lite väl mycket fanzine. På nätet kan mann hitta två förlorade kapitel som inte kom med i pappersupplagan.
http://www.laivforum.dk/kp03_book/

Markus Montola & Jaakko Stenros: Beyond Role and Play (2004)
Den här samlingen texter har mycket att ge, men är ingenting att ge sig på från pärm till pärm. Indelningen av texterna i grupper: theory, practice, games och openings är relativt godtycklig så man får gå på känsla. Om man vill läsa om konkreta exempel på inspirerande och nyskapande scenarion kan man med fördel läsa de svenska författarna. Finnarna har generellt sett ett mer akademisk och teoretisk upplägg. Det här är den samling resonerande texter som håller bäst kvalité av alla böcker som givits ut i samband med det årliga samnordiska konventet Knutpunkt. Typografin är en aning snål men tydlig och genomarbetad.

Många av texterna refererar friskt till de manifest som skrivits för levande rollspel så jag rekommenderar en orientering i dessa innan man ger sig i kast med Beyond Role and Play. Boken är verkligen någonting att bita i även för den som tycker sig ha koll.
http://www.ropecon.fi/brap/

Petter Bøckman & Ragnhild Hutchison: Dissecing larp (2005)
Den här boken är så vämjeligt utformad att man drar sig för att öppna den. När man tar mod till sig och gör det blir saken inte bättre. Alla bilder är i skrikande taskig kvalité och texten är rakt igenom satt i ett typsnitt som skulle fungera på en hemsida, men som verkligen inte hör hemma i en bok. Om man försöker blunda för de visuella och redaktionella fadäserna så kan man hitta ett par godbitar.

Utöver dessa framträder Martine Svanevika “lilla röda”. Hon bidrar med erfarenheter av och uppmaning till kollektiv organisering av levande rollspel.
http://knutepunkt.laiv.org/

Interacting Arts International Issue 2006 – Radical Role-Playing

Interacting Arts 2006 Cover

Cover

A changed approach to moral concepts and view on society could lead to a sudden
transformation of the role-playing hobby into a militant political movement.

Örnstedt & Sjöstedt, De övergivnas armé

In 1997 a book was published that caused moral panic in Sweden. It claimed
that role-playing was a dangerous hobby – that it could change the identity of
young people, turning them into political dissidents.
They were right.

Kollektivt skrivande, experiment på Knutpunkt

Under vår workshop i kollektivt skrivande på Knutepunkt i Norge använde vi programmet SubEthaEdit, tre bärbara macar och en projektor.

Programmet hette först Hydra (innan de blev stämda, någon annan hade ju trademark på det mytiska monstret från antika grekland!) och det begreppet har levt kvar som verb i vårt gäng. Att hydra en text innebär att skriva den tillsammans med det här verktyget, som egentligen är skapat för att hjälpa programmerare att samarbeta med kodande.

De som inte satt vid datorerna kunde agera improvierat utifrån vad som skrevs på datorerna eller bara kolla på, för att hoppa in senare (texten projicerades direkt på en av rummets väggar). Vi började med att kasta fram lite berättelse-element:

djup mörk sjö – våld – sjukhusmiljö – järnrör – observatorium – park – alkoholism/rusmissbruk – snö – tvång – förort – adrenalin – sprutor – tunnel under en bro – sandlåda – tågstation – busskur – gammal dam med shoppingvagn – tolvårig grabb som stulit mammas revolver – man med pondus och plommonstop – stor läderväska – barn med blommig kjol – fiskare i roddbåt – 13-årig heroinist – pensionerad kommunist – hemgjort punkfrisyr

Eftersom Knutepunkt är ett konvent för levande rollspel hoppade två ivriga aktörer upp för att improvisera fram någon sorts scen utifrån orden ovan. De skrivande dokumenterar simultant vad som händer, samtidigt som de kan ge nya impulser till de agerande, som sneglar på projektionen från och till. De första trevande styckena radar upp sig på skärmen:

Kate har precis tvingat in det första andetaget vatten, sötvatten, svider i ögonen och näsan. Mörkgrönt runt omkring henne. Sedan den där stora handen runt nacken, drar upp henne, hon hostar, ekans kant skär in i midjan, det blommiga tyget klibbar runt vaderna. Sjön ligger tyst.

“Förbannade snorunge! Ska du dränka dig i din pappas sjö? Är du inte riktigt klok?”

Han får henne att spy upp vattnet, klämmer åt över magen. Hon hostar. Det är sagt att det ska vara i princip omöjligt att ta livet av sig på detta sätt om vattnet är varmt. Det är nog sant. Det lila håret hänger fortfarande flott av vax kring kinderna, inte så spretigt som det borde, inte alls så spretigt.

“Pappa, kan jag få en sil?”

“Klart du kan, raring. Så. Så, inte ställa till med sånt spektakel. Du kan väl bara fråga nästa gång.”

Aktörerna klev av scenen och datorer bytte författare. Ett par reflekterande stycken matas in:

Ingen blev ju särskilt förvånad när socialen kom. Särskilt inte Kate. Nej, i år hade hon väntat på detta, sett fram emot det som de andra ungarna hånade nere vid kiosken på fredagskvällarna: tanter i gråa dressar som kommer och styr upp verksamheten. Så dök det upp en pinnsmal herre i plommonstop.

Vita lakan. Men hon blir besviken. Klockan i rummet tickar med en oändlig högljuddhet och är det enda som hon orkat fästa tankarna vid på flera timmar. Sängen är som en sjukhussäng, trots att det här ska vara en plats där man blir frisk. Sjukhussängar har alltid haft motsatt verkan på henne, påmint henne om att hon är i någon annans våld, att det är någon annan, samma som bäddat med de sträva vita lakanen, som bestämmer vem som är frisk och vem som är sjuk. Tanken på hur hon hamnat här får klockan att tysta under några sekunder medan svart hat väller ur hennes ansiktes alla öppningar. Svart, hopplöst förlamande hat, hon ser inga vägar ut ur rummet som dränkts i ett virrvar av solmönster och människor i vitt som noggrannt vaktar dess gränser.

En av datorerna har övertagits av en norsk jänta:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Ovanstående är nog för att ge nya impulser till fysiskt agerande. Följande scen tar plats i rummet, samtidigt som den skrivs ned:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Doktorn kommer in, förbereder en spruta. Precis som pundaren måste läkaren hitta venen. Kate brukade göra det med hårbandet. Läkaren gör det med ett specialkonstruerat syntetband. Det är dags. Patienten vill inte. Inte idag, og sender ut et fortvilet rop om hjelp, men ingen hörer henne. Sprutan tränger in genom patientens hud. Fel plats. Måste sticka igen. Minnet av vatten i lungorna och nålens påträngande vasshet i köket efteråt sköljer över henne. Blåmärkena i armvecket lika fula, fläckiga och gulnande som någonsin. Men infektionsrisken är inte lika hög!

“Din djävul!” skriker patienten. Hon är rätt illa däran, en unge med mörker i, men hennes svordomar härör från 40-talet precis som sjukhuset. Hon har mest bara umgåtts med sin pappa.

Det är heroinnedtrappning, lugnande och antipsykotiska som står i flickans recept. Hon borde vara glad när nålen går in, beroendet är grundat i modersmjölken, i fadersbåten. Men Kate vill hålla sprutan själv. Därför slåss de, hon och Doktorn.

Och så håller det på i en timme eller så, sen byter vi story. Vi lämnar Kate åt sitt öde på hospitalet. Ok, det är inte världens bästa litteratur. Men processen var spännande så att det räcker och blir över.

Interacting Arts International Issue 2005

[issuu viewmode=presentation layout=http%3A%2F%2Fskin.issuu.com%2Fv%2Flight%2Flayout.xml showflipbtn=true documentid=080206205500-423dd758dc514bf2af954a06d0fad9ce docname=ia-international-05 username=interactingarts loadinginfotext=Interacting%20Arts%20Magazine%20International%20Issue%202005 showhtmllink=true tag=art width=420 height=617 unit=px]