Samskrivande och dejting

De flesta gillar att skriva men tycker det är svårt att komma igång på egen hand, det är inte så inspirerande att sitta och stirra på ett blankt papper. Nu har det kommit verktyg som låter oss fläta texter tillsammans. Samskrivande görs genom en gemensam “ordbehandlare” på nätet. Precis som i en chat kan vi turas om att skriva men vi kan också skriva samtidigt, var som helst i dokumentet — det betyder att vi aldrig kör fast. Vi kan till och med ändra i varandras texter så att det snart inte går att säga vem som skrivit vad. En pad är helt enkelt ett kollektivt textdokument som uppdateras i realtid där varje medförfattare kan göra vad hon vill med den gemensamma texten.

Samskrivande passar fint för att skriva fiktion, deltagarna kan ta sig an olika författarroller i texten, tex: dialog, tankar, handling och miljö. Det fungerar som bäst när skrivandet ramas in genom olika metoder: gruppen kan jobba med tidsbegränsningar, scener, förutbestämda dramaturgier, genrer eller rollspelstekniker. Vi har testat alla möjliga varianter.

Möten

Även om det går att samskriva på distans föredrar vi att sitta i samma rum, det gör att skrivandet blir tajt och samspelt. Vi har alltid introduktioner där vi förklarar vad som krävs för att få till ett bra flöde. Det är viktigt att lokalen är någorlunda inspirerande och att det praktiska flyter på utan komplikationer. Vi brukar ta pauser för fika och mat.

Mötet ger inspiration till skrivandet; ljudet av smattrande tangentbord, bakgrundsmusik och småprat över skärmkanten bidrar till att smörja skrivmaskineriet.

Dejting

De senaste sessionerna har vi experimenterat med att låta två karaktärer dejta varandra. Först har vi samskrivit kluriga karaktärer sedan har vi låtit dem mötas och fatta tycke för varandra. Under det första, slumpmässiga, mötet kommer de fram till att de vill dejta vid ett senare tillfälle. Under själva dejten har vi utsatt dem för diverse komplikationer och slutligen låtit dem förenas i skruvade erotiska situationer. Rollerna har vi skapat genom att kombinera olika karaktärsdrag och motivationer eller begär. Vissa saker (kontaktvägar, mötesplatser och komplikationer) har slumpats fram under skrivandets gång för att göra processen mer spännande. Vi jobbar med olika genrer: en gång utspelade sig berättelsen på en mystisk camping plats i USA efter den stora katastrofen, en annan gång utforskade vi Stockholm under en 40-gradig värmebölja.

Slumptabeller för dejting

Deltagarna spånar fram möjliga utgångspunkter för berättelserna och kombinerar sedan ihop några passande hållpunkter för skrivandet.

Ulf Staflund & Gabriel Widing

Top photo: Jenny Simm

Teaterkritik, gerillakritik

Foto av Markus Öhrn

Foto av Markus Öhrn

“Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste.”

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln “Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?” om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzlföreställningen Conte D’Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:
“Personligen tycker jag att  sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement.  Jag vill inte vara utan den ‘gamla hederliga’ välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang.”

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.

Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även “professionellt” skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är “så roligt”. Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.

Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett “samhälleligt sammanhang”, men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.

Gerillakritiken kan inte förväntas vara “välskriven” eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller “påläst” eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det “sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på”, vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. “Gerillan” har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?


Motstånd: Skam eller revolution

Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.

Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.

Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

 

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker

Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i “historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang” så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?

Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?

Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.

Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing och publicerades även på Kulturtugg

Gerillakritik på IETM / Kulturhuset

I samband med IETM kör Institutet sin föreställning Conte d’Amour – every story is a love story på Kulturhuset.

En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor – den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj.

På lördagen 16 april, kommer det pågå en gerillakritik under föreställningen – alltså samskrivande om föreställningen medan föreställningen pågår.

Det är samling 15 min före föreställningen för de som är intresserade. Ta med laptop med wlan. Föranmälan till ebba.petren@gmail.com

Själv kan jag tyvärr inte vara där för jag åker till Italien imorgon.

Co-writing a park, inhabiting it with role-playing

Nordic live role-playing conference Knudepunkt has started, Miriam has some photos. Yesterday I gave a workshop about writing “fictions and try different approaches to co-creation. Everyone  write in the same document simultaneously.” I want to share an exercise developed with Ulf Staflund, that I’ve only done once before but enjoyed a lot both times. I’ve written a little bit about it in swedish earlier.

The Park

  1. You need a group of people in the same room, co-writing with each other. The room should be big enough to have a designated area for interaction, The Park.
  2. The group starts out writing about the park. The text have no characters, only milieu and atmosphere.
  3. When someone feel ready s/he can enter the Park and through role-playing, mime or dance inhabit it with a character. When someone is on “stage” the writing stops and the attention of the group is on the stage.
  4. When a character leaves the stage it can be introduced in the text and the writing continous untill someone else gets the impulse to go on stage.

Music can help the participants to enter the same mode.

What I like about this exercise is that the role-playing part can stay very low-key and still produce tension and precense. It’s also nice to be able to go in and out of character without the pressure to sustain an illusion which is almost always present in live role-playing.

Here is an excerpt from last night:

Sun. Always sun.
The old oak had been here longer than the park itself. Standing as royalty in the middle, a place for thoughts. It was a warm, late afternoon, the sun shining on the paths of the park, on the leaves. Before, teenagers used to hide love letters to each others in holes in the tree. But these days they use internet instead.
The shadow of the trees were slightly shaking with the wind. It was talking to the grass in a very soft language.

For the people of the city the park has always been their only green refuge amidst smoke, exhaust and dirt. For the homeless people in the city, the park also serves as a kind of hostel. But there are no benches. They took them away because the homeless used them for sleeping. People have to sleep in the cold grass, covered with leafs. During the summer months this is not too bad, but every winter the cold nights take away the lives of some of the park’s inhabitants. It’s called the share of the carnivourous trees.

Interactive script writing exercise in 4 steps

Here is a 4 steps analogue exercise that i run sometimes with game design students and writing people. The idea is to write a non-linear story in a group of four people. I got the basic structure from Simon Løvind and Michael Valeur when i took a small course for them at Dramatiska Institutet in 2003.

What you need is basically 16 sheets of paper. A recommendation is to set the scenario together in advance. I usually ask for some ideas on genres, places, characters and some adjectives. If some element is to cliché one can combine it with an adjective. So before you start you should know:

  • Where your story take place, for example a castle or garden or moon base
  • Which genre or mood you aim for
  • A perspecitve to write for example first person, present tense or third person past tense or whatever
  • 3 characters. If you write in first person you must now who your protagonist is

If you are more than one group it is nice to brainstorm these properties together before you split in groups of four. Then the process goes as follows. Give the participants 4 sheets each. Ask them to start writing a scene from the story.

I usually give them 10 minutes, no more, and no talking during the writing session. When it finnished you ask them to write on another sheet. The tricky parts is that the second segment must be possible to read before or after the first one.

The third session the participants must get the first segment from their neighbor to the left. In this session they must write a segment that bridge the gap between their second and the neighbours first segment. Like this:

The fourth session is the most tricky one. You can give them 15 minutes and allow conversations within the group. The segment on the fourth sheet should be connected to their third as well as their neighbours second and two others fourth segments (written simultaneously). The result should look like this:

If everything has turned out well the non-linear story should be possible to read in any direction. If there are more than one group you can let them read their own one first and then go on to see what the others has produced. Here is just an example of how the story could be read:

You can chose wether to explain how the workshop will work on beforehand or reveal the stages step-by-step. I prefer the later because it’s more fun, put the “results” are better if you explain it all from start. Anyways, do not expect the outcome of this workshop to be perfect or usefull in any sense. It is designed to communicate the problems and dilemmas of writing interactive fiction, not to solve them.

Rapport från Samskrivande & rolltagande

Förra helgen körde vi jag och Ulf Staflund en workshop där vi försökte kombinera metoder från samskrivande och rollspel. Tre personer skrev och resten agerade eller tittade på. Vi hade förberett fem scenarion som med olika tema och struktur. I varje scenario såg relationen mellan text och spel olika ut. Målet var inte att skapa fungerande texter utan att skapa en dynamisk berättelse i relationen mellan det som skrevs och det som hände mellan människorna i rummet.

Här följer några nedslag i de metoder vi använde och hur det gick.

Totte börjar på dagis

Totte ville inte ha någon frukost. Eller rättare sagt, Totte ville inte ha pappas äckliga kalla kalasgröt. Totte tycker inte om pappa. Det gör han aldrig på morgnarna. Han ville bara vara med sitt täcke.

Vi värmde upp med barnboksscenariot Totte börjar på dagis, som innehöll 5 roller: Totte & Lisa, Pappa, Fröken och Inspektören från Anticimex. Berättelsen var på förhand strukturerad genom åtta scener:

  1. Pappa väcker Totte
  2. Pappa får bråttom
  3. De kommer för sent till dagis
  4. Pappa pratar med inspektören
  5. Totte hittar något kul
  6. Totte måste kissa, fröken hjälper till
  7. Lisa bryter fingret
  8. Inspektören får skäll

I detta första scenario så växelspelade vi. Först började de som spelade att improvisera kring första scenen. När de slutade skulle de skrivande ta vid och skriva fram storyn till nästa scen. Då tog improvisationen över igen. Under textpassagerna kunde alla följa förloppet på en projektion. Scenariot fungerade fint som uppvärmning.

Mysteriet med knarkartanten

I det andra scenariot jobbade vi med ungdomsromanen som genre och växelspelet mellan text och improvisation fortsatte. Det kändes som att även detta scenario fungerade som uppvärmning, men det var svårare att sy ihop storyn på ett bra sätt.

Rollistan

  • Knarkartanten
  • Godishandlaren
  • Mamma
  • Anders 13 år
  • Mia, 13 år
  • Lill-Kerstin, barnens lillasyster, Kerstin är lill-gammal

Intro

”Men  är ni verkligen stora nog att ta hand om Kerstin idag, frågar Mamma som bakar bullar. Vi får gäster imorgon, det skall väl bli kul att träffa era kusiner, Klara-Maja och Knut?” ”Vad gott det skall bli med bullar säger Anders och Mia och försvinner ut på gården med Lill-Kerstin i släptåg.”

Scenlista

  1. Knarkartanten säljer tjack till godishandlaren, de är oense om priset.
  2. Anders och Mia tappar bort Lill-Kerstin på lekplatsen
  3. De hittar Kerstin i godisbutiken, hon är hög.
  4. Anders och Mia binder Godisgubben med ett hopprep.
  5. Mamma kommer in i butiken eftersom Anders och Mia var så konstiga när de pratades vid på mobilen.
  6. Knarkartanten räddar livet på Lill-Kerstin.
  7. Mamma har bjudit hem knarkartanten på bullar.
  8. Nästa dag, kusinerna kommer på besök, de får en överraskning.
Min känsla var att det här scenuppläget var lite väl specifikt och lämnade för lite rum åt improvisationen. Strukturen kändes lite väl påtvingande.

En park i staden

Det tredje scenariot var lugnare och kanske mest litterärt. I det hade vi inga förutbestämda roller. Texten riktade in sig på miljöbeskrivningar och poetiska betraktelser, en levande miljö som ska kunna ”bebos” av roller. Rollerna kunde sedan iscensättas av de som inte skrev. Vi körde scenariot två gånger för att kunna växla vilka som skrev och vilka som agerade. Här är ett oredigerat utdrag ur texten:

Staden vaknar. Gryningsljuset silar ner genom morgondiset i Stadsparken. Fontänen har slammat igen av alger, man ser inte dekorationerna längre.

Småfåglana skränar. En flicka sitter i parken och matar fåglarna som flaxar omkring. ibland gör hon häftiga rärelser och skrattar när fåglarna skrämt flyger iväg. Hon är lycklig här, hon är fri. Fri från alla skolkamrater, syskon och andra idioter.

Ett smäll hörs när en bil kör över en gatkant i närheten.

Löven ger  ifrån sig sitt ständiga rasslnade. Mitt bland dem bor en kråka som levt på snabbmatsrester så länge den kan minnas. Den passar in, anpassar sig, finner föda från människornas överflöd.

En mås flyger vördigt över parken. Fokuserad på sin flygtur och njuter av vinden.

I ett hörn av parken står korvgubben muhammed som kommit till sverige från libanon för flera år sedan. han är kristen, och han är djupt besviken på sin gud.

Bilen dundrar vidare genom slingriga gator, den har många bucklor från dålig körning. Föraren svär tyst för sig själv, en sammanbiten anklagelse mot den här jävla dagen.

Så puttrar alltså texten på medan vissa situationer och scener iscensätts i rummet. Den här övningen fungerade fint och vi lyckades landa i ett ganska lugnt tempo och inte hetsa och vara roliga.

Äldreboendet Rosenkvisten

Det fjärde scenariot hade en lite mer komplicerad struktur. Två personer spelade pensionärer i varsin sjuksäng och de andra spelade biroller på ålderdomshemmet och i pensionärernas gemensamma historia. Texten gestaltade de gamlas minnen. Berättelsen skiftar mellan scener på hemmet och återberättade minnen. Skrivandet och rollspelandet pågick samtidigt när det var på ålderdomshemmet, men när minnen spelades upp slutade de som skrev för att se på. Berättelsen slutar med att historien hinner ikapp pensionärerna och de mördas kallblodigt av en eller flera personer ur det förflutna. Ett utdrag:

Det var därför socialen hade tagit barnen, denna eviga spritdoft. Det var därför det hade varit ett år av utredningar, sedan omhändertagande, sedan fosterfamilj och fan vet vad. Det var Rut tacksam över, fast hon inte sade det högt. Hon hade aldrig gillat att vara mamma. Hon blev kärare i Gustav efter att han genom sin klumpighet skickat iväg barnen. Så hade hon råd med alla skoinköp också.

Burroughs bar i Kairo

Det kändes lämpligt att avsluta kvällen med ett scenario inspirerat av William S. Burroughs. Här är ett citat från en intervju 1964 som fick igång oss:

I do definitely mean what I say to be taken literally, yes, to make people aware of the true criminality of our times, to wise up the marks. All of my work is directed against those who are bent, through stupidity or design, on blowing up the planet or rendering it uninhabitable. Like the advertising people we talked about, I’m concerned with the precise manipulation of word and image to create an action, not to go out and buy a Coca-Cola, but to create an alteration in the reader’s consciousness. You know, they ask me if I were on a desert island and knew nobody would ever see what I wrote, would I go on writing. My answer is most emphatically yes. I would go on writing for company. Because I’m creating an imaginary—it’s always imaginary—world in which I would like to live.

Genre

Svettigt, erotiskt, poetiskt, knarkigt, äckligt på bar i Kairo i nordafrikanska. Knasjazz. Hot från rymden, eller andra dimensioner.

Rollidéer

  • Den alkoholiserade journalisten
  • Glädjepojken
  • Krigsskadat nervvrak från Algeriet
  • Sjömannen
  • Fransk byråkrat / hemlig agent
  • Försäljaren av insektsmedel / fifflaren
  • Paranoid bartender
  • Bordellmamma & barägare
  • Svettig, jazz-sångare
  • Nervös bankir
  • Brevbäraren som gick vilse
  • Flygaresset utan plan
  • Muslimsk mystiker
  • Arkeolog
  • Gravplundrare

Scenariots scener

Dag 1: Spelet är normalt. Texten skriver in rollerna en efter en. Här är ett utdag som visar hur de första rollerna “skrivs in” på scenen:

Det har varit en varm dag. Det är varmt och svettigt. Det är över lunchtid och fortfarande nästan tomt. Bara bartendern går runt och ser till att allting är i sin ordning. Nervöst, blicken flackar fram och åter.

Var är alla gästerna? funderar han. Någon ställer till ofog för mig.

Har de övergivit mig? Konspirerar dem mot mig? Vad gör alla gäster när de inte är här? När de flyr in i sina hålor till hotellrum?

En radio skvalar i bakgrunden.

Den unge kurtisanen sitter och smuttar på en drink och ser drömskt ut över vattnet.

Den franska byråkraten kommer in.

Byråkraten: – Har du dina papper i ordning på det här stället eller?

Bartendern svarar inte först, stirrar bara tillbaka med en oförstående blick. Sedan pratar han.

Den alkoholiserade journalisten är på väg ner från sitt rum, ner till sitt andra hem, baren, med tunga, självsäkra steg. Han behöver någonting, någonting nu nu nu.

En nervös herre i fin kostym och portfölj kommer in och försöker smälta in bland borden.

Dag 2: Spelet är normalt, texten skruvad och sjuk. Rollerna skrivs in i rummet en efter en, saker kan ha hänt karaktärerna under natten. När alla roller är på scen börjar farsoten tala genom texten. Spelarna kan ge farsoten röst, väva in den i spel. (Öka surrealism, paranoia, feber)

De är alla på spänn, alla vet att det är någonting … konstigt som pågår där ute.

Dag 3: Farsot, krigslarm, extas. Det uppstår kroppsliga förändringar, alla har blivit sjuka. Rollerna skrivs in på scen med varsin kroppslig förändring eller defekt.

Metastadium – författarens tankemonolog som blir författarens liv (efter ett tag): författarens liv tränger fram i texten. Börjar reflektera över rollerna, handlingen, sitt skrivande och sin vardag. Författarens liv tränger fram. Fler karaktärer från författarens liv kommer in på scenen – det innebär att de som spelade roller i Kairo övergår till att spela författarens familj. Tankar om berättelsen, reflektioner om författarens liv, platsen författaren bor på, som en dagbok.

Slutligen…

Utmaningen är att hitta former för samspel mellan text och rollspel där dessa element kan förstärka varandra och skapa dynamik i berättelsen. När det fungerar som bäst vekar det just så. Det här samspelet kräver fler experiment för att utforskas vidare. Hur kan texten understödja spelet? Hur kan spelet ge liv till texten? Hur når vi bortom improvisationsteaterns krav på humor?

Vi lär göra mer sånt här i framtiden, eftersom det var både kul och uppskattat!

Samskrivande & surrealism

Salvador Dalí, Fenomenet extas, 1933

Det finns en vänskap mellan surrealism och kollektivt skrivande. Surrealisterna använde olika metoder och lekar för att locka fram sina undermedvetna tankar, drömmar och begär. De skrev också tillsammans, skickade papper mellan sig och skrev varannan mening till exempel. Såhär beskriver Fiona Bradley ambitionerna i en grundbok på ämnet:

”Till en början närmade sig de surrealistiska författarna det förunderliga via fritt associerande eller ’automatisk skrift’. /…/ Det underbara ansågs uppkomma naturligt, på de ställen där förnuftets förbannelse ännu inte hade trängt in: barndomen, galenskapen, under sömnlöshet och drogframkallade hallucinationer, i så kallade ’primitiva samhällen’ vilkas medlemmar ansågs ha närmare till sina instinkter än till ’civilisationens’ förfinade lärdom, och, framförallt i drömmen, vars betingelser målarna försökte återskapa.”

André Breton själv fyller på i Surrealismens manifestet, 1924:

”Surrealism , s. ren psykisk automatism, genom vilken man avser att – verbalt, med hjälp av det skrivna ordet eller på vilket annat sätt som helst – ge uttryck åt själva tankefunktionen, fri från all förnuftskontroll, förskonad från alla estetiska eller moraliska plikter.”

När en skriver kollektivt är det lätt att närma sig den typen av flöde. När vi både läser och skriver samtidigt aktiveras hjärnans associativa kapacitet på ett speciellt sätt. Den kollektiva och anonyma aspekten av samskrivandet kan också leda till att vi släpper på just på “estetiska och moraliska plikter” för en stund.

Surrealistiska skrivövningar

En enkel kollektiv skrivövning som jag satte ihop för en kurs i konsthistoria på BTH. Gör såhär.

1. Samla er

Starta ett dokument på piratepad och samla ett gäng med varsin dator som vill leka tillsammans. Koppla upp er på dokumentet.

2. Miljö

Välj en miljö som ni placerar berättelsen i samt ett perspektiv t ex första person presens, eller tredje person dåtid. Exempel på miljöer skulle kunna vara

  • Sjukhuset
  • Skyttegraven
  • Fängelset
  • Jazzklubben
  • Flygresa

3. Sinnestillstånd

Välj ett surrealistiskt sinnestillstånd, till exempel:

  • Feber
  • Paranoia (rädsla, förföljelsemani, panik, återkommande vanföreställningar)
  • Drömtillstånd
  • Hallucination / trans
  • Barndomsminne (nostalgi, naivitet, oskuldsfullhet)
  • Extas
  • Galenskap, delirium

4. Time-boxing

Sätt en tidsbegränsning för er själva, t ex 15 min. Om man vill kan man köra instrumentell musik till.

5. Kör!

Skriv sedan en historia som rör sig från realism och till det surrealistiska sinnestillståndet. Den realistiska delen bör hinna svara på vem berättelsen handlar om, varför den befinner sig på platsen och hur den hamnat där. Denna enkla sinnesförvanskning blir grunden för berättelsens dramaturgi. Om man vill kan man skriva sig tillbaka till realism igen.

Ett upplägg skulle kunna se ut såhär: Första person presens om en person i ett fängelse, berättelsen går från realism till extas under 15 minuters skrivande.

Slutligen en uppmaning från Breton:

”Glöm ert geni och era talanger, liksom andras geni och talanger.”

Samskrivande & rolltagande

Vi skapar en tät och spännande berättelse tillsammans. Det blir en blandning av rollspel, improvisationsteater och kollektivt skrivande. Vi kör korta scenarion där vi jobbar simultant med skrivande och agerande. Berättelsen står i fokus och leken syftar till lyhörd improvisation där text och rollspel samspelar. Texten projiceras i bakgrunden av scenen. Vi går igenom hur allt fungerar innan det börjar och det behövs inga särskilda förkunskaper.

Lördag 13 november, kl 17-21.

Sverok Stockholms nya kansli
Lidnersgatan 10
T-Kristineberg

Drop-in! Kom och lek!

Ta med bärbar dator om du har.
60kr inkl. mat.

Har du frågor kontakta oss arrangörer!
Ulf Staflund, ulfstaflund@gmail.com, 0736788647
Gabriel Widing, editor@interactingarts.org, 0735707959

Samskrivande & rolltagande arrangeras av Interacting Arts och Lajvfabriken med stöd av Sverok Stockholm.

Turboscenarion

Workshopstruktur

Under Unga turs Paradisofestival gjorde jag, Martin Brodén och Ebba Petrén två workshops under rubriken Turboscenario. Nedan kommer lite dokumentation av de scenarion som växte fram.

Inbjudan formulerade konceptet:

Roller, scener, och dramaturgi produceras i rasande tempo med hjälp av olika metoder. Ta med laptop om du har. Vi har tillgång till teaterteknik, blackbox och andra rum. Det bjuds på middag och på kvällen spelar vi lajvet. Vem som helst är välkommen att vara med. Alla får en roll och med hjälp av rollerna improviserar vi fram en berättelse.

Turboscenario 1

Workshopen hade 4 delar: idéutveckling, samskrivande, scenografi och dramaturgi. Ovan har vi med hjälp av post-itlappar tagit fram en serie teman för första dagens scenario. Genrén är en mix av absurdism och dokumentär och estetiken kretsar kring en solig midsommardag.

Deltagare

Deltagare

Teman, ord, idéer

Vi kommer fram till att scenariot ska spelas i en koloniträdgård. Detta nyckelord går alla igång på och blir grunden för det fortsatta arbetet. Koloniträdgården kan rymma både vänskap och osämja och känns som en given scen för såväl socialrealism som humoristiska inslag.

jordgubbens inbjudan

Fiktiv inbjudan

Akterna sätts

Akter

Vi delar upp scenariot i tre akter.

  • Realism, som rymmer midsommarfesten.
  • Transformation, som rymmer en rituell midsommarlek som förändrar den social miljön
  • Surrealism, då allt är förädrat och kolonilottsinnehavarna blivit mer djur än människor

Scenen tar form

Monologdasset, mitt i koloniträdgården

Scenen växer fram och vi använder oss av tejp på golvet för att markera kolonilotterna, i enlighet med den Dogville-estetik som blivit populär inom lajv och friformrollspel alltsedan konventet Prolog försedde oss med tre stora black-box-lokaler i Västerås.

Von Triers Dogville (2003)

Vi samskrev en text till varje kolonilott för att sätta stämningen på de respektive ytorna och lägga grund för rollerna. Det kunde se ut såhär:

KARINS LOTT

Karin har lämnat sina stövlar, turkosa med blommor på, på farstutrappan och de har nu stått där i snart ett år och den gröna färgen har blivit solblekt och insidan har börjat mögla av snön som fallit i dem och sedan smält och man kan bara inte hjälpa att tänka att vafan och herregud vad är det egentligen för familj som bor där? Här har något förbjudet skett på förra midsommarfesten, något som ingen vill prata om, men alla vet om.

Bilderna nedan är tagna i spel.

Inför varje akt lästes ett samskrivet textstycke upp för att sätta tonen. Här är ett utdrag och en bild från tredje akten.

Det är arla morgon, återfödelse. Det matta gryningsljuset kryper långsamt fram över koloniområdet Jordgubben. Årets kortaste natt är över.

Vi vaknar lugnt i sönderbränt gräs. Vi försöker minnas. Gick vi någonsin ut från grottan eller var vi ens där? Himlen är så märklig, molnen skulle kunna vara grottans tak. De är grå och kalla. Det finns ingen vind, allt är stilla. Vi börjar se oss omkring. “Vi”. Ordet har fått en ny betydelse.
/…/
Allt jag känner, känner jag starkare, jag dränks i dofter från blommor, jord och multnande löv. Smaken av jordgubbar klibbar sig fast i mitt inre. Beröringen från Felix, en lätt strykning över min hand bränner i min hud. Jag hör insekters surrande, öronbedövande, som om de bodde i mitt huvud. Jag ser mig omkring och ser hur daggen sakta formas på löv och knoppar, maskarnas resa i jorden får marken att skaka under mina fötter. Jag sticker ner handen i mullen, känner hur det kryper längs min arm.

Djurtillblivande

Turboscenario 2

Dag 2 gjorde vi om processen, för första dagens scenario blev väldigt rörig och alla spelare, över 20 personer, var på scen samtidigt. Vi strukturerade denna dag upp scenariot i 6 tydliga scener. Scenariot bestod av ett univestitetscampus och rollerna var studenter och lärare. Scenerna var:

  • Gatuköket – kvällen innan tentan
  • Herrklubben – lärarkollegiet och studentkårens möte. Val av ny rektor.
  • Kyrkan – ett hackerspace fullt av nördar som chattar med varandra
  • Studentpuben – resultaten från tentan har kommit. Misshandel av läraren som blivit rektor.
  • Friskis & svettis – Träningsscen med flash-forward till kvällens fest
  • Morgonen efter – bakfylla i lägenhet

Gatuköket

Hackerspacet Kyrkan

Rektorn misshandlad

Träningspasset

Morgonen efter

Det andra scenariot blev tydligare. Alla var inte med hela tiden utan några kunde sitta på läktaren och kolla på under vissa scener. Varje scen hade en riktning.

Vi lärde oss mycket av processen och jag hoppas att vi kan göra ett par scenarion till vad det lider för att testa nya varianter.

För info om drop-in lajv i Stockholm, Göteborg och Oslo rekommenderas Lajvfabriken!

Bilderna är tagna av Ulf Staflund.

Gerillakritik

gerilla – geri´lla, icke-reguljära militära trupper som arbetar i små enheter, ofta i det fördolda mot en förtryckande regim.
– Nationalencyklopedin

Gerillakritik är ett format för samskrivande som tagits fram för projektet Mer opinionGöteborgs dans- och teaterfestival. På fredag finns dock möjlighet att testa idén på teaterfestivalen Paradiso. Vi ska skriva om Eugène Ionescos Noshörningen som sätts upp av Unga tur.

Noshörningen

Foto: Jonas Jörneberg

När föreställningen börjar öppnar vi samma textdokument. Vi beskriver vad vi ser, tänker och känner. På så sätt kan vi dela våra individuella upplevelser och skapa ett publikkollektiv. Texten behöver inte behandla vad som är bra och dåligt, snarare vad som intresserar, engagerar och skapar motstånd.

Vi kommer att sitta längst bak i publiken för att inte störa. Utifrån denna position uppe i “bergen” skapar vi alltså en kollektiv motmakt till det som händer på scenen, en gerilla. På det här sättet kan vi nå bortom det sedvanliga “vad tyckte du?” som vanligtvis följer de avklingande applåderna och därmed börja tänka kring teater, scenkonst och iscensättningar på nya sätt.

Ta med dig bärbar dator!
Samling i foajén 13/8 kl 18.45.
Fri entré.