Rest in peace Keith Johnstone

I just heard that the improvisation guru Keith Johnstone (1933 – 2023) passed away. He visited Stockholm occasionally and worked with Susan Osten and others, which also meant that his work was translated and published in Swedish. I think his work was absolutely fundamental to bridge the world of games and theater and thereby making what we now know as nordic live action roleplay possible. The book Impro: Improvisation and the Theatre (1989) helped me and many other larp organizers and participants in late 90ths to understand social status in play, masks and physical improvisation, as well as basic ideas about what kind of improvisation that enables collective storytelling in a group of participants. 

Panel om interaktivitet och scenkonst på BIBU 2022

ÄR TECHFORMANCE MORGONDAGENS SÄTT ATT MÖTA PUBLIKEN?

Techformance möjliggör interaktiv scenkonst där element från nätkulturer och spelvärlden möter teater. Tillsammans med barn, scenkonstbranschen, speldesigners, teaterpedagoger och tillgänglighetsexperter utmanas scenkonsten och tekniken för att skapa Techformance. På BiBU erbjuds du att uppleva en Techformance-demo där verktygen prövas. Därefter leder Jenny Aschenbrenner panelsamtal tillsammans med viktiga aktörer inom scenkonstbranschen och utforskare av digitala möjligheter att utveckla berättarkonsten.

  • Fredag 20 maj 11:00 – 12:00 Biograf Röda kvarn, Biosalong 2

Medverkande:

MEDVERKANDE I PANELEN:

Jenny Aschenbrenner (moderator) – Jenny är kulturredaktör på Dagens ETC och har varit verksam som kulturjournalist, moderator och kritiker för bland andra Sveriges Radio, SVT, SvD och Aftonbladet Kultur.

Gabriel Widing – Gabriel skriver och regisserar scenkonst där publiken blir deltagare. Hans senaste verk Ekstasis är ett hörlursbaserat scenario för mobiltelefoner, skapat tillsammans med scenkonstkollektivet Nyxxx.

Josephine Rydberg – Josephine arbetar som verksamhetsutvecklare för crossmedia vid Kultur Gävleborg och som doktorand på Stockholms konstnärliga högskola. Inom ramen för  forskningsprojektet ”Dramaturgi för deltagande praktiker” gör hon experiment med lajv i VR.

Sandra Grehn – Sandra är scenkonstforskare, föreläsare, moderator och teaterkritiker med stort intresse för att utveckla professionell scenkonst för barn och unga. Sedan många år har hon på olika sätt arbetat med analys av scenkonstnärliga uttryck, normkritiskt tänkande och frågor som rör barns rättigheter.

Stefan Stanisc – Stefan är en av de konstnärliga ledarna för Bombina Bombast.

Erik Rosales – Erik är konstnärlig innovationsledare för digitalt skapande på Kulturhuset Stadsteatern.

Sara Cronberg – Sara är sedan 2016 konstnärlig ledare för Unga Malmö Stadsteater. Hon är utbildad teaterregissör vid Statens Teaterskole i Köpenhamn och utexaminerades 1998.

Fallet Exet på Teater Västernorrland

Exet försvinner spårlöst redan första dagen i sin nya högstadieskola. Ingen av de vuxna verkar bry sig och det blir klassens (publikens) uppgift att lösa mysteriet. Nyxnäs, det lilla samhället där allt utspelar sig, visar sig vara en rakt igenom korrupt plats på jorden. En plats där varken poliser, journalister, rektorer eller mammor drar sig för att muta, svika eller bedra sin omgivning för att få det de vill. I jakten på sanningen konfronteras publiken med människor som på olika sätt bär skuld till Exets försvinnande. En jakt som till slut blir en kamp på liv och död.

Denna hybrid av teater- och spelupplevelse handlar om att vara ung idag, om förtroenden, förändring, relationer och svek. En spännande, dråplig och relevant föreställning för tonåringar och unga vuxna. Föreställningen är ett samarbete med Skvaderns Gymnasium i Sundsvall och Härnösands Gymnasium och spelas för högstadieelever i hela länet.

Manus, regi och speldesign: Nyxxx – Ebba Petrén och Gabriel Widing

Scenografi/ljus: Kerstin Weimers

Dramaturg: Alexandra Loonin

Kostymidé & maskdesign: Ebba Petrén, Gabriel Widing och Kerstin Weimers

Programmering: Pusselbit Games – Leo Låby och Erik Blåsjö

Dramapedagog: Siri Sandström

Medverkande: Åke Arvidsson, Ellen Hennig, Victor Wigardt

Om publiken i handling på Teaterrummet

Jag och Ebba Petrén har skrivit en ny text:

För den som önskar bjuda in publiken i scenrummet uppstår nya möjligheter och problem. Vilka strategier ska användas för att göra vana och ovana teaterbesökare trygga att ta steget in i en gemensam iscensättning. Skådespelare tränar i flera år för att känna sig bekväma i teaterrummet, men publiken har inte fått den hjälpen och kommer utan förberedelser. De söker stimulans men är ofta obekväma med att sätta sin egen tillvaro på spel. Teaterrummet har aldrig varit en plats där publik och skådespelare kan mötas på lika villkor.

Läs vidare här: “Publik i handling” publicerad på Göteborgs stadsteaters forum Teaterrummet.

Avatarworkshop på Scenkonstbiennalen

Om du kommer dit  25 maj– se till att titta in!

Avatarvaro

Experiment med ett nytt scenkonstformat där publiken står i centrum

Med hjälp av ljudinstruktioner går deltagarna in i olika situationer. Som avatarer utför de koreografier, dramatiska dialoger och rör sig enskilt i hypnosliknande tillstånd. De talar, tänker, känner och rör sig – allt efter instruktion.

Under workshopen får du uppleva formatet och lära dig mer om möjligheterna med avatarvaro. Som avatar blir du både betraktare och aktör och förhandlar ständigt med vad som är verkligt och vad som är fiktion, varifrån initiativet till handling kommer.

Vi kommer använda oss av material från tidigare föreställningar och pågående arbete.

Max 12 deltagare per tillfälle.

Workshopledare: Ebba Petrén, regissör, Kerstin Weimers, ljusdesigner, Albin Werle, konstnär, Gabriel Widing, spelutvecklare

Nypremiär och ny kritik av Avatarvaro

Nu har vi spelat AvatarvaroInkonst i Malmö. Det har varit kul att jobba här och vi har fått bra support från Helena, Daniel och Ellinor på plats. Alla fem föreställningar blev utsålda. Alex Tenghamn, som fotograferar åt Inkonst tog några bilder under genrepet:

Pressklipp

Det har kommit en del press på föreställningen. Jag har tagit mig friheten att lägga upp Skånes frias artikel av Abigail Sykes i sin helhet. Den kom före premiären och innehållen intervju med Ebba:

Obs bilden högst upp till höger togs inte av mig utan av Jenny Simm.

Johanna Dikert från kulturnätveket Konstpretton har skrivit en fin recension med den fantastiska rubriken “Njutningslysten otrygghet” som direkt placerar den egna kroppen i centrum:

Vi som ska delta i kvällens spel blir indelade i mindre grupper. Vi står utanför ett rum och väntar på att det ska börja. Jag känner mig pirrig. Stämningen är lite spänd, de flesta tittar i golvet eller in i en vägg. Alla är måna om sin integritet och ingen söker kontakt med någon annan. Sådär svenskt som det brukar vara, vi kunde lika gärna stå i en hiss.

Hon beskriver även resan in i avatarvaron som en socialiseringsprocess och ställer sig den klassiska Bladerunner-frågan: “Vad är då skillnaden mellan en människa och en avatar?”

Även Tidningen Kulturen, som numera är en nättidning, var på plats. Hanna Bäckström skriver under rubriken “Meditation över den gemensamma sårbarheten” och hennes läsning av verket ligger ganska nära de förslag vi hade i programmet.

Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras.

Etik eller estetik?

Sist men inte minst (antagligen flest läsare) kom en recension från Sydsvenska dagbladet under rubriken “Viljan satt ur spel”. Jag skulle på något vis vilja gå i svaromål i relation till Boel Gerells kritik. Jag vet att det är vanskligt att som konstnär ge sina kritiker kritik, men att försöka upprätthålla en autonomi mellan verkande och kritik känns också passé. Konstnärer och kritiker har gemensamt intresse i att undersöka hur verk griper in i våra liv och varför det är viktigt. Boel ägnar första halvan av recensionen åt att placera in Avatarvaro i en trend som går ut på att fråga “När tar den fria viljan emot och tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna?”:

Teater Republique och Signa undersökte publikens tolerans av våld i ”Salò” för något år sedan och kollektivet Arena Baubo följde upp med föreställningen ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” som utsatte publiken för möjligheten att våldet och övergreppen de såg på scenen var ”på riktigt”.

Det är intressant att jämföra vårt verk med de ovanstående. Men det är inte den frågan Boel ställer som vi intresserat oss för i Avatarvaro och vi har en helt annan strategi för att närma oss publiken än vad Signa och Arena Baubo begagnat sig av. De ägnar sig åt att osäkra publikkontraktet på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Utforskandet av en ny relation mellan scen och salong blir nämligen ensidigt när bara de som genomför verket vet vad det är som gäller, på vilka villkor som föreställningen genomförs. Boel tar även upp “dokuteater”:

… som tillgriper allt grövre medel för att få oss att reagera, som riktar strålkastarna mot publiken och gör vår reaktion till huvudsaken. Kroppsvätskor som stänker, bajskorvar som läggs på mattan. På riktigt.

Avatarvaro verkar inte alls med en sådan arsenal. Tvärtom är det väldigt ambient i sin ton och upplevelsen skapas med subtila medier. Inga chocker, inga abjekt, inga grova medel. Jag har själv skrivit skrivit kritiskt om till exempel Arena Baubo i denna föreläsning som frågar sig “Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?”

… om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp.

Det är märkligt att deltagande ofta kopplas samman med någon form av våld. Det är egentligen bara två stycken som direkt handlar om vårt verk och det är där det blir som mest snett:

Och det skulle kunna vara farligt, skulle kunna snudda vid något riktigt riskabelt men stannar vid just ett experiment, i goda vänners lag. Det närmaste ett övergrepp vi kommer är när vi ombeds stå nära en främling, tillräckligt för att kroppsvärmen ska kännas.

Ok, men varför förväntar sig kritikern ett övergrepp? Det finns ingenting i vår inbjudan som föreslår att vi ska sätta publiken i en situation som den upplever som ett övergrepp. De handlingar som man gör som avatar är sånt vi tror skulle kunna vara spännande, intressant, kittlande, meditativt ibland dramatiskt. Uppenbarligen räcker inte det.

Kroppen som en muskel som agerar på kommando, töjs allt längre tills något tar emot. För det tar väl emot, någonstans? Riktigt nära det verkligt angelägna kommer Avatarvaro inte, nöjer sig med leken och det är synd. Någonstans hade jag velat känna faran i att förlora kontrollen, risken jag löper när jag väljer att lyda och slutar tänka själv.

Varför måste det “ta emot”  för att bli “verkligt angeläget”? Avatarvaro är inte ett psykologiskt lydnadsexperiment som ska testa besökarnas etiska ramar. Verkets styrka och intresse ligger inte i att utmana besökarens etiska gränser. Vi vill utforska nya typer av sensibilitet inför kroppen, medvetandet och det sociala samspelet. Den etiska dimensionen är helt underordnad en estetisk, sinnlig led.

Det handlar om att rikta seendet, skapa begär, hitta glapp mellan intention och handlande. Och ja det är en lek, men det är inte negativt laddat i min värld.

Jag tror att allt det Boel söker skulle gå att iscensättas i ett annat verk, ett verk som begår övergrepp, tänjer gränser, där kroppsvätskor stänker och som “tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna”, men det är verkligen inte det verk som vi skapat. Det hade varit mer intressant att läsa en kritik av vad vi gör än vad vi inte gör.

Kanske tänker lite mer på detta senare …

Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?

Igår föreläste jag på Malmö kulturförvaltnings kulturlunch, som är en nätverksträff för kulturlivet i stan. Denna gång stod det nya aktivitetshuset Stapelbäddensom värd för träffen. För dig som läst Deltagarkultur och följer bloggen så är det inte så mycket nytt. Jag pratade efter att ett publikmätningsföretag presenterat sin rapport om Malmös kulturliv, därav första avsnittet.

Hej och tack för att jag blivit inbjuden. Det känns alltid fint att komma ner hit till Malmö, som har ett rikt kulturliv såväl som en progressiv kulturpolitik. Jag pratar idag under rubriken Deltagarkultur och kulturpolitik – Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande? Jag tänkte alltså klura lite kring vilken sorts kultur som vi understödjer och praktiserar idag och i vilken mån det är möjligt att tala om eller insistera på deltagande inom dessa strukturer.

Om begreppet deltagande

Först och främst ett par ord om ordet deltagande. I såna här kulturpolitiska sammanhang talar man nämligen om deltagande på ett väldigt vagt och luddigt sätt. När politiker och tjänstemän säger att det är viktigt att öka deltagandet i kulturen så menar de ofta något annat, vad jag skulle kalla ett ökat åskådande i kulturlivet, eller en ökad konsumtion av kultur inom marginaliserade grupper osv. Detta är förstås ett viktigt arbete som vi inte ska förringa, frågor om representation, osv. Men det farliga med det språkbruket är att deltagande blir synonymt med åskådande och det är viktigt att upprätta en distinktion. Inte minst för att behålla någon sorts skärpa i eventuella maktanalyser.

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Utgångspunkten för den kulturpolitiska idén är att kulturkonsumtion automagiskt är av godo. Att kulturen är god och demokratiserande i sin egen rätt. Men det är inte ett antagande som vi måste köpa rakt av. Faktum är ju att många av de kulturella institutioner och aktörer som vi stödjer, effektivt mimar moderniteten och massamhällets elitistiska strukturer där en liten grupp medieproducenter eller konstnärer ska distribuera och tillhandahålla kritiskt såväl som underhållande innehåll. Kulturpolitiken har ju sedan 70-talet varit besatt av just distributionsfrågor.

När vi talar om att öka deltagandet i kulturlivet tycker jag att vi ska våga tänka längre än till publiksiffror. Ambitionen att få fler invandrare, arbetare, ungdomar eller vad det nu kan vara att sitta tysta i långa rader i ett mörkt rum och exponeras för god och kritisk kultur är inte tillfredställande. Kulturen riskerar då att i alltför hög grad reduceras till ytterligare en uppfostrande inspärrningsmiljö. (Jag behöver kanske inte nämna skolan som jämförelse).

Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden och det tycker jag ska uppmuntras. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin.

Om åskådarkultur och teater

Åskådarkulturens mediala strukturer återkommer i en majoritet av våra etablerade och delvis offentligt finansierade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, opera, balett, performance, cirkus, film, fotografi, skulptur, tidningar, radio, tv, osv. Kommunikationen är helt enkelt enkelriktad.

Se bara på hur teater fungerar. Publikkontraktet brukar tas för givet: Köp en biljett, Stig in, Sitt still, Håll tyst, Applådera, Gå hem, Reflektera. Trots att publiken delar samma rum som skådespelarna på scenen så vill jag inte gärna kalla den publikrollen för deltagande. Och om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp. När förutsättningarna för deltagandet är oklara tenderar publiken att dra sig tillbaka till den trygga grundposition som är åskådarens.

Här någonstans brukar någon invända att teater och kultur kan vara en omvälvande upplevelse, att vi tar med oss erfarenheterna, går hem och förändrar våra liv. Det är förstås riktigt. Men varför placerar vi alltid handlandet utanför kulturen, utanför estetikens fält. Jag är inte övertygad om att passivitet är det bästa sättet att bädda för aktivitet. Om vi är modiga nog kan vi placera handlandet, aktiviteten och den ömsesidiga kommunikationen mellan människor i konstens epicentrum.

Jag läste att årets Teaterbiennal i Gävle hade en temafråga: Hur kan vi möta kraven från den nya deltagarkulturen? Det roade mig. Som om deltagarkulturen var någon sorts parti i position att ställa krav, ett sorts hot. Jag skulle vilja formulera frågan på ett annat sätt, kanske något i stil med: Hur kan vi möta en publik som i allt högre grad är vana att agera som deltagare i en kollektiv process, snarare än som stillasittande publik. Kraven återkommer även i inbjudan till den här kulturlunchen: Vad kommer publiken att kräva av oss i framtiden? står det i inbjudan. Ja, eller kanske: Hur kan vi leka med vår publik i framtiden? tänker jag.

Faktum är att åskådarkulturens relativt auktoritära och stundom passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Den här tillställningen är väll ett exempel på det. Publikens vilja att delta upplevs ibland som ett hot. I viss mån kanske den är ett hot, den är ett hot mot den traditionella konstnärsrollens upphöjda position som uttolkare av världen. Det kan också upplevas som ett hot mot kvalitén. Men det beror förstås på vilka kvalitetskriterier en sätter upp. Deltagarkulturens kvaliteter består sällan i dess estetiska fulländning utan i kommunikativa aspekter – alltså i vilken mån utgör det jag producerar en inbjudan till fortsatt aktivitet.

Om digital kultur

Begrepp som deltagande är på modet, men viss tveksamhet råder om hur de ska begripas. Jag tycker, som framkommit att åskådande inte är deltagande. Om vi relativiserar bort den distinktionen förlorar vi också möjlighet att urskilja vad deltagandet innebär och hur vi skapar goda förutsättningar för aktivt deltagande. Deltagarkulturer uppvärderar alltså handlandet och den ömsesidiga kommunikationen snarare än visuell tillfredställelse och kritisk reflektion.

Förklaringarna till det “tryck” som upplevs på ett ökat deltagande är säkert många; internet, mobiltelefoni och sociala medier har populariserats, kostnaden för mediala produktionsmedel som kameror, digitaltryck, nätpublicering, osv har gått ner. Internet är ju ett frammåtlutat medium – medan vi läser, tittar, lyssnar bereder vi oss samtidigt på att svara, kommentera, kommunicera, dela. Nätet är verkligen potentiellt deltagande, även om den äldre generationen kanske än så länge är i högre grad “läskunniga” än “skrivkunniga” nätanvändare.

De digitala medierna är relevanta eftersom de vid den här punkten verkar föra kulturen tillbaka till rummet. Vi har suttit tio år framför datorskärmar nu, men förhoppningsvis kommer vi de närmaste åren att spendera mindre tid på det viset. Rasmus Fleischer skriver till exempel i Det postdigitala manifestet om hur gemensamma rum som konserter och festivaler får ökande betydelse för delandet av musik. Eftersom all musik är tillgänglig för oss genom fildelning, Youtube, Spotify eller vad det nu kan vara så har vi ett överflöds- eller urskiljningsproblem, snarare än det bristproblem som musiken led av när den distribuerades genom fysiska och kostsamma exemplar. När vi nu har tillgång till allt återvänder vi till rummet och den sociala gemenskapen för att urskilja vad som är meningsfullt för oss att lyssna på.

Facebook fungerar i sina bästa stunder på samma sätt. Informationen om vad som händer ute på stan, var våra vänner är och vad de har för sig får oss att gå ut oftare och bli mer sociala i fysiska rum än när vi var fast mellan morgontidningen och teven.

Nya medier utvecklar också nya subjektiviteter. Jag tänker på datorspel till exempel. Är inte flera nya ungdomskulturer såsom parkour (alltså gatuakrobatik) och urban exploration (där man utforskar stadsrummets glömda och gömda utrymmen såsom tunnlar och tak) väldigt präglade av en spelsubjektivitet. Parkour är en sorts gatuversion av plattformsspel, där varje arkitektoniskt hinder är överkommligt. Och urbant utforskande följer också en sorts spellogik – känn på alla dörrar alla luckor, utforska alla rum, världen är din (så länge du inte blir upptäckt).

Rum och arkitektur

Den rumsliga aspekten är intressant. Själva arkitekturen, särskillt på många kulturinstitutioner, motverkar ju deltagande. Vi reser fortfarande höga scener för att separera producenter från konsumenter. Om vi vill understödja deltagande måste arkitekturen anpassas. Ett exempel på det är mellankrigstidens operamaskerader i Stockholm. Då byggde man över hela åskådarläktaren med ett golv, så att 2000 besökare kunde klä ut sig, dansa och njuta av att vara mitt i en scenografi och mitt i en serie operaframträdanden. Det visar ju att även en konservativ och stelbent genré som opera lätt kan omvandlas till en deltagande situation som kanske bättre svarar mot Nietzsche och Wagners fantasier om allkonstverket än det vi ser på scen idag.

Tittar man tillbaka framträder den disciplinerade åskådaren nästan som en historisk parantes. Den förmoderna kulturen såg verkligen inte ut på det viset, med undantag då från kyrkan som lade grunden för att organisera människor i bänkrader. Åskådarkulturen har varit ett sätt att ordna massan. Vi behöver nya rum om vi vill organisera oss på nya sätt.

Nu kanske jag låter lite väl kritisk mot de etablerade kulturformerna, det är ju inte svartvitt och alla uppskattar väll att då och då få engagera sig i en föreställning, en bok eller en tv-serie. Det är bara när den strukturen blir alltför dominant som den utgör ett problem och den dominansen är nog påväg bort.

I relation till rum och kulturinstitutioner tänker jag också på foajéer, som ju utgör utmärkta rum för samtal, om, kring och runt konsten. Det är som att institutioner utan foajéer räknar med att det de visar upp inte är tillräckligt intressant för att besökarna ska behöva stanna och diskutera och utveckla sina upplevelser i samtal med varandra.

Om deltagarkulturer

Ungdomar saknar inte kultur. I den mån de håller sig borta från det institutionaliserade eller ”fria” kulturlivet så är det för att de har roligare saker för sig, de hittar sammanhang där de får leva ut sina fantasier i gemenskap, något som kulturinstitutionerna inte kan erbjuda idag.

Var ska vi då vända oss för att hitta former och metoder för deltagande. Ja, dels kan vi titta tillbaka på historien, som är full av deltagarkulturer; kollektivt berättande, karnevaler, improviserad musik och lek.

Dels kan vi titta på samtiden och inspireras av datorspel, rollspel, dans- och klubbmiljöer.

Levande rollspel till exempel blir till i deltagarnas gemensamma produktion av sinnesintryck för varandra. I sådana sammanhang skapas den kulturella upplevelsen genom deltagarnas samspel. Deltagarnas olika position i den värld som spelet gestaltar är det som gör världen trovärdig och levande, om det nu är en sagoskog eller ett rymdskepp.

Vi kan också vända oss mot framtiden och försöka se hur mobila tekniska plattformar alltmer flyter samman med livet och kulturen.

Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera eller konsumera en specifik kulturprodukt. Deltagande förutsätter förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.

Dessa egenskaper stärker medborgarna i deras möjligheter att praktisera demokrati och bör därför tas särskillt i beaktande ur ett kulturpolitiskt perspektiv.

Teaterkritik, gerillakritik

Foto av Markus Öhrn

Foto av Markus Öhrn

“Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste.”

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln “Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?” om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzlföreställningen Conte D’Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:
“Personligen tycker jag att  sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement.  Jag vill inte vara utan den ‘gamla hederliga’ välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang.”

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.

Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även “professionellt” skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är “så roligt”. Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.

Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett “samhälleligt sammanhang”, men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.

Gerillakritiken kan inte förväntas vara “välskriven” eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller “påläst” eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det “sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på”, vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. “Gerillan” har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?


Motstånd: Skam eller revolution

Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.

Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.

Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

 

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker

Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i “historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang” så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?

Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?

Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.

Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing och publicerades även på Kulturtugg

Gerillakritik på IETM / Kulturhuset

I samband med IETM kör Institutet sin föreställning Conte d’Amour – every story is a love story på Kulturhuset.

En föreställning som tar utgångspunkt i den mest extrema av alla kärlekssagor – den om österrikaren Josef Fritzl och hans källarfamilj.

På lördagen 16 april, kommer det pågå en gerillakritik under föreställningen – alltså samskrivande om föreställningen medan föreställningen pågår.

Det är samling 15 min före föreställningen för de som är intresserade. Ta med laptop med wlan. Föranmälan till ebba.petren@gmail.com

Själv kan jag tyvärr inte vara där för jag åker till Italien imorgon.

Nietzsche på teatern

nietzsche portrait

Bild av Maximilien Le Roy

Det har kommit en ny fin seriebiografi om Friedrich Nietzsche som dessutom översatts till svenska och publicerats av AgeringsNietzsche : att skapa sig frihet. Både Svenskan och Thente på DN har uppmärksammat den svenska utgåvan. Den baseras på ett filmmanus skrivet av den franske anarkohedonisten Michel Onfray och är ambitiöst illustrerad av Maximilien Le Roy. Det fina med det grafiska arbetet är att Maximilien ger Nietzsches kropp liv, hans blogg ger en fin bild av arbetsprocessen. Aldrig tidigare har jag sett Nietzsche dansa, leka och klura på det sättet, de fotografier som finns representerar inte de sidorna hos honom, de är stela och uppställda.

Nu var egentligen inte ärendet med detta inlägg att göra reklam för boken, utan att dela ett utdrag ur Den glada vetenskapen skriven 1882 (Symposion, 2008, övs. Carl-Henning Wijkmark, s.85-85) där Nietzsche ondgör sig över teater och alkohol samt hastigt avslutar med en uppmaning att skriva en narkotikans historia. Håll till godo – ingen nåd:

86

Om teatern. – Denna dag gav mig på nytt starka och högstämda känslor, och om jag kunde få musik och konst när kvällen kommer, så vet jag mycket väl vilken musik och konst jag inte skulle vilja ha. nämligen allt sådant som berusar sina åhörare och skulle vilja tvinga upp dem till ett ögonblick av stark och högstämd känsla – dessa själens vardagsmänniskor som om kvällen inte liknar segrare på triumfvagnar, utan trötta mulåsnor på vilka livet lite för ofta använt piskan. Vad skulle dessa människor över huvud taget veta om “högre stämningar”, om dt inte fanns rusgivande medel och idealistiska piskslag! – och så har de då sina inspiratörer liksom de har sina viner. Men vad har jag med deras drycker och druckenhet att skaffa! Vad ska den inspirerade med vin! Tvärtom ser han med en sorts äckel på de medel och förmedlare som här ska framkalla en verkan utan tillräckligt underlag – en efterapning av det höga själsflödet! – Vad tjänar det till att ge mullvaden vingar och stolta illusioner – innan han kryper in i sin håla och somnar? Skicka honom på teatern och sätta en stor kikare framför hans blinda ögon? Människor vilkas liv utgör en “handling” utan ett geschäft, varför ska de sitta framför en scen och titta på främmande varelser för vilka livet är något mer än ett geschäft? “Det är skick och bruk”, säger ni, “det är underhållande, det är vad man kallar bildning!” – Nå i så fall saknar jag nog bildning för det mesta, ty denna anblick är mig för det mesta motbjudande. Den som har tillräckligt med tragedi och komedi i sitt sällskap, håller sig nog helst borta från teatern; eller också, i undantagsfall, blir för honom hela företeelsen – teater och publik och diktare tillsammans – till det egentliga tragiska och komiska skådespelet, så att det uppförda stycket blir relativt oviktigt för honom. Den som själv är något i stil med Faust och Manfred, vad bryr han sig om teaterns Faustar och Manfredar – även om det förvisso ger honom något att tänka på att man över huvud taget framför dylika figurer på teatern. De starkaste tankarna och lidelserna inför dem som inte är i stånd till tanke och lidelse – men till berusning! Och det förra som medel till det senare! Och teater och musik som européernas haschischrökande och beteltuggande! Åh, vem ska berätta oss hela historien om narkotika! – Det är nära nog bildningens historia, den såkallade högre bildningens!