I samband med deltagandet i podden Apans anatomi läste jag om lite gamla texter av Hakim Bey. Passade på att dela mina anteckningar i en liten artikel för Brand #4 2025, tema tid. Ur introt till numret:
Numret ställer frågan om det går att tänka annorlunda om tid? Hur skulle vi kunna förhålla oss till tid på annat sätt? Vad skulle vi kunna få ut av att ha en annan relation till tid? Vad skulle tid innebära i ett postkapitalistiskt samhälle?
Tillfälliga luckor i tid och rum
För att kunna bända oss loss ur samtidens extrema medialisering, där varje fri stund riskerar att sväljas av scrollande, kan det vara hjälpsamt att titta tillbaka på 90-talets motkultur. Den präglades av det tidiga internet, skogsrave och radikala rollspel. Det fanns en känsla av att verkligheten var på väg att lösas upp och att andra världar är möjliga. På den tiden gick det att konspirera från vänster och smida oheliga allianser. Politisk kamp kunde få mytologiska proportioner. Många av de rädslor och förhoppningar om teknikutveckling och globalisering som väcktes då står nu i full blom. Kanske hade ingen tänkare större inflytande på denna röriga, spretiga, hoppfulla miljö än Hakim Bey, som i fanzin och på nätforum introducerade idéer som ontologisk anarkism, temporära autonoma zoner och immediatism. Alla dessa tre koncept föreslår både teori och praktik. Det första tar sig an hur världen är ordnad.
Västerlandet har, alltsedan antiken, haft en hierarkisk syn på verkligheten. Denna hierarki förfinades av de kristna nyplatonikerna. Världen flödar, emanerar, ur Gud som står högst upp. Och under den eviga allsmäktiga skaparen står de rena idéerna, matematiska och geometriska figurer, änglar. De högsta änglarna skildras ibland som brinnande cirklar. Under änglarna, människorna, sedan djuren, växterna och sist mineralerna, jorden. De lägre nivåerna sträcker sig mot de högre.
Jorden är till för växterna, växterna för djuren, djuren för människorna och människorna är till för Gud. Den här hierarkin åberopades som politiskt verktyg under feodalismen där kungens makt var av Gud given. Att vända sig mot kungen var att vända sig mot Herren. Mot en sådan ontologisk ordning föreslår Hakim Bey en ontologisk anarki, ett sätt att tänka verkligheten ”platt”, där alla dessa nivåer befinner sig på samma plan och interagerar med varandra. Det gamla slagordet ”Inga gudar, inga herrar” är på det viset en rest från kampen mot feodalsamhällena. När Bey plattar till verkligheten ansluter han sig till diverse esoteriska, mystiska tanketraditioner som funnits som en underström i både kristenheten och islam.
Vissa mystiker har försökt vandra upp genom hierarkin, medan andra har sökt det gudomliga inom sig. Om det finns en Gud så är den inte bortom eller utanför den här världen utan mitt i den. Så som ovan, så nedan, det högsta finns redan i det lägsta, det är speglingar av varandra. Det gudomliga skulle isåfall stå att finna som en skärva i allt som finns och den mystiska resan bär då inte uppåt i en hierarki utan inåt, mot ett inre ljus, en glimt. Om inte Gud ordnar världen, kan vi tänka oss andra styrande principer. Den franska filosofen Georges Bataille, som Bey var starkt influerad av, skriver till exempel att guld, vatten, ekvatorn eller brottet alla kan ses som grunden för sakernas tillstånd. Fältet ligger öppet.
Med en ontologisk anarkism kan en frihetlig historia få nya politiska fokuspunkter. I Beys blickfång finns klassiska anarkistiska scener, som hamnarbetarnas förbund i Kronstadt, rådsrepubliken i München, studentrevolterna ’68 och autonomian ’77. Men före och vid sidan av dessa explicit politiska utbrott finns en värld av nomadiska assassiner som kämpar mot korsriddare, piratnätverk i konflikt med kolonialmakterna, hemliga esoteriska sällskap på kollisionskurs med den organiserade religionen. Med en ontologisk anarkism blir dessa till synes ”opolitiska” fenomen politiskt sprängstoff.
Om det finns krafter som ordnar, sorterar och värderar verkligheten så finns det alltid krafter som undergräver, undandrar sig, lever och frodas i kaos. Det är mot ett sådant kreativt kaos Bey vill vägleda oss. För att finna det behöver det politiska tänkandet möta ett sorts esoteriskt sökande och vi har lika stor glädje av att läsa berusade sufistiska diktare som nykter politisk teori. ”Du väntar på revolutionen? Min har redan börjat för länge sen!” Om revolutionen finns, så är den redan här som ett frö, en skärva, en möjlighet som vi redan bär på. Bey skulle säga att vänstern gör ett misstag när den om och om igen försöker skjuta revolutionen på framtiden. Den blir då mer som hoppet om ett ouppnåeligt framtida himmelrike. För Bey måste den revolutionära impulsen realiseras här och nu inte där och då.
För att detta ska hända föreslår han ett andra begrepp: TAZ – tillfälliga autonoma zoner. Tillfälliga för att den undandrar sig konflikt med både staten och kapitalet. Det handlar inte om att hålla ett territorium och försvara det utan om att hitta en ”lucka” i tid och rum. Detta praktiserades av både raveare och rollspelare. När en TAZ möter repression försvinner den lika fort som den dök upp. Autonoma för att de ska söka oberoende från den ordnade verkligheten.
En TAZ söker självbestämmande, självförvaltning, undandragande. För att nå autonomi förlitar sig TAZ på ett sorts överflöd av resurser. Den är ett sorts gåva- eller offerekonomi. Det sker inget utbyte av varor och tjänster. Denna ordning har influerat festivaler som Burning man och Borderland, de ska vara zoner för ett sorts socialt undantagstillstånd som kan omförhandla och överskrida de regler och normer som råder ”konsensusverkligheten”. I dessa zoner kan vi lajva ett liv bortom kapitalism och patriarkat.
En invändning mot TAZ är att det inte löser de strukturella problem vi har, ojämlikhet, exploatering, miljöförstöring och så vidare. Det är en form av eskapism och en TAZ förlitar sig på någon form av ekonomiskt överskott, fri tid och så vidare för att kunna realiseras. Det stämmer såklart och vi behöver andra praktiker för att vända världsordningen upp och ner och hitta ett nytt system för en hållbar samvaro. En annan kritik mot denna sortens gränsöverskridande, karnevaliska aktiviteter är att de kan skapa ett sorts spelrum för övergrepp. Hakim Bey själv ger i vissa texter uttryck för pedofila fantasier, vilket resulterat i omfattande och befogad kritik. En sådan obehaglig underström i Beys tankevärld vittnar om en verklig risk. Vår rörelse är inte immun mot övergrepp och när vi bryter ner normer och värdeordningar så riskerar vi också att utsätta de svagaste för skyddslösa situationer. Många grupper och subkulturer som praktiserar TAZ på ett mer eller mindre medvetet sätt har börjat lära sig den läxan och överenskommelser, samtycke och ömsesidigt förtroende står högt på agendan.
Ett tredje begrepp Bey föreslår i nästan manifestliknande form är immediatism – omedierad omedelbarhet. För att undvika att dras med i kapitalismens bild- och teckensamhälle, föreslår Bey en kultur och estetik som är direkt, oförmedlad, odokumenterad. En TAZ behöver inte dokumenteras och bevaras för framtiden. Bey vill flytta fokus till nuet, ögonblicket, stunden, tillfället där vi gör något tillsammans. Leken och improvisationen blir så nyckeln till konsten och till en levande politisk rörelse. Idén om immediatism framstår idag, i och med hur de ”sociala” medierna griper in i varje del av vårt liv som allt mer radikal. I rollspel, rave och ritualer sjunker behovet av mediering undan till förmån för direkta sinnliga möten. Tekniken och medieringen står kvar bara i den mån den tjänar leken. I dessa omedelbara oförmedlade situationer kan vi leva som om ingen ser, som om vi var fria, sökande skärvor av en revolution som redan är här, nu.
Leave a Reply