Knudepunkt 2015 Keynote on bodies in live action role-play


Transcription of a talk given at Knudepunkt 2015, February 14th.

Immersion is the excrement of action

I have been asked to do this talk on the subject of bodies in live action role-playing, which I’m very happy about since the body has turned centre stage in larp development and design. I have previously together with Tova Gerge, tried to examine and understand the body in live role-playing from a very simple but for many years overlooked fact – the character and the player share body. I think that is true also for table-top or freeform role-playing games, where roleplay happens through the voices of bodies. When we invocate a character, when we adjust our tone, when we invite an alien fictitious voice to appear in the cavities of our body. This is still the premiss for what I have to say today. I think Ane Marie Andesson will develop on that fact later during this session.

I titled this talk Immersion is the excrement of action, but I have over the last week realised that there are no immersionists around any more so I may be pushing at open doors. Also Martin Ericsson covered parts of this already yesterday. Anyhow what I meant by that title is that our bodies and actions has a major part to play in role-playing. I do think we are starting to understand larp pretty well from a social and psychological perspective. But maybe we are lacking a bit from the perspective of the body and maybe we have over-used psychological concepts to understand what we are doing and exaggerated our mental and cognitive capacities. One example of that would be immersion. We often describe role-playing as an activity where we immerse into a world where we are somebody else. And I don’t doubt that immersion actually exists. But I don’t think that it happens through an active psychological effort but rather as a bi-product of our bodily activities.

It’s not the case that we first immerse into our character and through immersion decide how to act within the fictitious world. It usually work the opposite way around – we act with our bodies as our characters, and immersion happens to us. Such an understanding would work along the lines of 17th century philosopher Pascal – First you go to church and you kneel in front of the cross, then you start believing in God. According to the same logic you can start believing in your character when you act it.

Live Action Play

This reasoning made me, as a thought experiment, to put a preliminary parenthesis around the R in our beloved but clunky abbreviation LARP, LA(R)P. (This is what any obscure leninist party, so why not) What if role-playing is not the core activity in our culture, our medium, or at least, if we pretended that it was not. If we think about what we do as Live Action Play.

In larp discourse we have lended a lot of concepts from psychology but also from theatre. But thinking larp from a bodily non-role point of view could enable us to venture in two other “opposite” but also related fields – somatics (dealing with the body as experienced from within) and dance or choreography. We have used theatre concepts to elevate what we do from a subgenre of tabletop role-playing to a cultural and artistic medium, which I think is fine, but we payed a price to make this liaison with theatre which is more clear to me now than ever before.

Stories guiding play

Theatre works according to dramaturgy, escalation of conflict, tropes and representation. These more or less conscious forms, ideals, ideologies of drama enable our improvisation. The better we know how drama happens, the better role-play. This is the idea behind fate-play, etc. I have been a proponent of such a meta-conscious, theatre-oriented player. Looking behind, planning ahead. Anyone who has followed my thought on larp have noticed that. When I started to write about larp i wanted to explore the aspect of collective storytelling. The idea was that the story was the only framework that could enable, encompass, hold such a diverse activity as larping.

It’s a valid line of thought but also very limiting. From a player point of view I have many times been in the situation where I’ve played in a scenario and known what I should do to make a good story, a good scene that underlines the overarching theme of the scenario – but something has held me back. I think I’ve developed a kind of resistance to subjecting to certain kinds of narrative, reproducing the tropes and dramatic conflicts that we have internalized from Hollywood drama, Harry Potter, Battlestar Galactica, you name it.

But also in the case of politically conscious scenarios everything change once I start thinking them through the body. The aesthetic qualities of the larps change. For example, a scenario about a prison camp, or any other kind of camp, is usually framed as an exploration or critical inquiry of a power system and so on – but all I can think is – why does our bodies enjoy institutional violence so much that we enact it over and over again? It is, at least as much bodily enjoyment as mental critical inquiry involved so a question we might need in the future is Why are we organising our bodies to perform these systems?

Starting from the body

So if we don’t tune in to the pace of the story to get the action going what do we have left to hold on to? We can of course still have the rules, the agreements, the framing, the social state of exception – what in dance theory is called a score. But pacing and rhythm does not have to follow dramatic or narrative principles, they might as well flow like music or dance and repetition might be just as valid as development. We can also, and here I might sound like a hippie, listen to the pacing of our own bodies, adjust improvisation to the rhythm of our breath, waves of hormones or the beat of the heart.

And speaking of hippie – I would like to remind you that two great participatory cultures that originated from the American hippie era and later spread to the Nordic countries 1. role-playing games and 2. dance improvisation. And to me it’s fascinating when they are coming together.

So from a scenario-writing point of view, or an artistic point of view, I would be happy to make more space for scenarios where the primary goal is not to represent psychological and social conflicts between people who we are not.

But I don’t even think what I’m saying here is new. I think these kinds of scenarios where the role is secondary or even non-existing, happens all the time. I just want to underline that it happens, we already to it. We just have to acknowledge it and develop it and not marginalize it because the holy R of LARP is fading.

One way of developing our form would be to peak at the dance field. Now improvised dance has a lot in common with roleplaying, it happens in shared spaces, with certain social agreements and collective improvisation. But it has different aesthetic premisses.

First of all dance is generally non-verbal, in contrast to role-playing, which has been more influenced by the talking-heads of theatre and tv. This does not mean that there is no possibility to use the voice in dance, but maybe one would use it for other purposes.

Presence and abstraction

Another key to “dance” through a larp would be to focus on the present moment, rather than the future and the past of the story. This means a scenario can be discontinuous and that the responsibility of the player is not about creating historical or narrative consistency, nor to create fertile ground for drama in the future, but to be there and listen to what is actually going on at that point in time in between the bodies at hand.

And I think it’s great that artists within the field of dance and choreography are starting to show up on slides here on main stage. Brody Condon mentioned the works of Lygia Clark, Anna Halprin and Tino Sehgal and I just want to underline that he is right in that we, as larpers, could have great benefits of exploring their work, their scores, rituals, workshops and art works.

Another tendency in dance is that it is abstract. And what do we mean by abstract? Well in art theory abstract art is considered to be object in their own right. An abstract painting does not need a symbolic relationship to anything in the human liveable world. It often seeks to create it’s own universe, with a more or less coherent alien logic. That is not just a story universe, but something which we are unable to attach meaning to according to the logic of our standard social reality.

So if one think “oh, that’s a bad painting, I can’t see what it represents”, then it’s hard to appreciate abstract art. The same goes for dance. When we see contemporary dancers move on stage we can not approach it with the question of “What are they trying to tell? What is the hidden, encrypted story? What are they representing?” because then we’ll not understand that what we see in front of us is, in itself what is important – the activity, the mobilisation of and relationships between bodies that are there.

Being or becoming?

Thus, dance is not a culture of representation, it is not a culture of being in a character, being this or being that, it is a practice of becoming – becoming flesh, becoming machine, becoming animal, becoming other, becoming alien, becoming avatar or god, becoming minor or cellular.

I think this kind of expanded or alternate thinking on larp has benefited a lot from access to the black boxes that Martin Nielsen talked about yesterday. Just the fact that we start thinking from a dark void, rather than from a physical setting (be it a forest or a castle) has done something to how we create scenarios. And while we populate the black boxes and bring them to life, we should somewhere keep in mind that these spaces were created for the non-hierarchical, physical, improvised and bodily performance culture of the 60ths. They paved the way for what we can do today.

To conclude, I just want to say, that there are, still, a thousand new scenarios that remains to be created, where we can come together to live, act and play.

Thank you.

I’m back…


My web history and life and former blog at Interacting Arts went off-line. I tried to import the content to this site but all the images are gone and there is probably plenty of dead links and bugs et c. I lost everything I published 2014 in the process. Maybe I’ll make up for that later…

Notes on Punchdrunk’s The Drowned Man from an interaction design pow


Visiting London I took the oppurtunity to go to Punchdrunk’s epic show The Drowned Man which encompass some 20.000 sqm on 4 floors, 30 actors, a bar, et c. I will not summarise the whole experience here, there is plenty of reviews to read online. What I want to do is to share some thoughts on the interaction design.

Following the definitions of Participatory Arts (Deltagarkultur 2008, yet to be published in english), I would consider The Drowned Man an all-encompassing spectatory arts show. It’s neither interactive, in the sense of that one can alter the story line, nor participatory, in that it doesn’t encourage interaction between audience members. Let me quote:

The all-encompassing Gesamtkunstwerk, on the other hand, aims to create a total experience where everything that can be sensed is dictated by the artwork. All undesirable stimuli are firmly expelled. The all-encompassing work is no doubt by necessity multi-disciplinary, or at least multi-medial, but also requires a spatial dimension to manifest. The stimuli encapsulate the receiver in order to generate a “total environment of the senses” – the world of the Gesamtkunstwerk.

That pretty much nails the aesthetics of The Drowned Man and it’s all fine to do such a show. But if one was interested in making some interactive or participatory design based on the it, how could one do it?

First of all: Most of the rules that are presented as we enter the magic circle have the purpose to disable interaction between audience members as well as between audience and performers. First of all the masks, which covers the whole face and secondly the rule not to speak. Thirdly, they asked you to leave your company and explore the space alone. I can see why you want to do that, following the definition of a Gesamtkunstwerk above. If the audience were present and social they could ruin the mystical mood at the set. So, how to stay within the aesthetics, but still enable interaction.

What I would propse is a simple hand-sign system containing 3 different meanings, that would be presented to the audience from start. This would definetly need some playtesting, but here goes:

  1. Pointing. The meaning being to index something interesting that you want to show somebody else. After all, the scenography and prop design was amazing, and the story came through by finding props and reading letters than by watching the performers.
  2. Showing your palm. The meaning would be – take my hand, let’s go together. Let’s go for an adventure together. This could make up for the fact that you are alone and anonymous through most of the show.
  3. Stop. I don’t want to be part of whatever you are trying to do right now. Whether it’s a performer or audience member approaching you it’s safe to now how to say no. This would also make people more courageous.

I could think of plenty of other approaches that one could mix up with these basic interaction patterns. Another thing I thought of was that the performed scenes basicly can be divided in three different categories: sexy-dance, fighting-dance and ritual dance. Especially in the more ritualistic parts it would be easy to give the audience a more active part. There are also club-dance dance-scenes where it makes no sense to leave the audience out.

Furthermore one could add more game design to the story, but that’s a bit to complicated to cover in a short blog post.

Förrädarens afton

Betrayer’s Banquet är en exklusiv middagsbjudning med “fångens dilemma” som centralt spelelement. Idén är utvecklad av Original Content London och förra helgen hade jag chansen att vara med.

Långbord på banketten.

Långbord på banketten.

På en ruffig bakgata i östra London öppnar en huvbeklädd man en liten dörr. Han lockar in de huttrande besökarna en och en. I inbjudan har vi fått ett lösenord som jag viskar och släpps in. Där inne dukas ett långbord upp för 48 personer. På väg in får en dra ett kort ur en hög. Kortet avgör var en placeras längs det långa bordet. Jag drar klöver nio och hamnar i mitten.

Kvällen är inramad som en initiationsrit till en frimurarloge eller liknande. Alla servitörer och andra ser är klädda i svarta kåpor. Ritualmästaren bestämmer vilka som får spela. En spelar mot den som sitter mittemot och det går till såhär: Var och en lägger en bricka på bordet. På ena sidan finns det en bägare, som symboliserar förtroende, på den andra sidan en dolk, som får symbolisera föräderi.
Om båda samarbetar så får båda flytta 5 platser upp, mot den goda maten och festens elit. Om båda förråder varandra så får de flytta 5 stolar neråt, där det serveras gröt, fågelfötter och fiskhuvuden. Om den ena väljer samarbete, men den andra förräderi så får den godtrogne flytta ned 10 stolar och förrädaren flytta upp 10 stolar. Upplägget gör det väldigt vanskligt att lita på den som en spelar mot. Förrädare behöver aldrig riskera mer än att flytta ner 5 stolar, men har allt att vinna. De samarbetsvilliga kan åka på pumpen ordentligt.

    Fågelfötter vid bordets nedre del.

Fågelfötter vid bordets nedre del.

Spelet skapade en spännande social dynamik. Även om det är speltekniskt bättre att förråda så kan det vara svårt etiskt, även om allt är på lek. De som var bäst på att spela övertygade först sin motspelare om att samarbeta för att tillsammans flytta uppåt, för att sedan förråda dem. Det krävs ju visst mod för det. Om en ska hårddra det hamnade individualisterna i topp och lite softare men naivare personer (som jag själv) hamnade i botten. Stämningen var lekfull, trots de laddade situationer som uppstod varje gång det blev dags att lägga brickan på bordet.

Medvetandet är en muskel – minimalism i 60-talsdansen

Jag läste precis koreografen och dansaren Yvonne Rainers artikel ”The Mind is a Muscle” i samband med en kurs om kropp och rörelse på Södertörn. Nedan följer en summering och lite tankar om människa och maskin.

Artikeln är en sorts undersökning eller beskrivning av Rainers verk Trio A (The Mind is a Muscle) och Trio A. I förordet, skrivet i slutet av 90-talet, långt efter själva artikeln från 1966 gör hon vissa anmärkningar. Hon ursäktar sig för historisk närsynthet och en onödig fixering vid ”stora” män i konsten. Hennes ärende är hursomhelst att försöka begripa dansens utveckling under 60-talet i relation till minimalistisk konst och skulptur. Förordet fortsätter med en beskrivning av alla de sammanhang som Trio A användes i under de följande åren, hur den blev en politisk performance genom att dansas av nakna kroppar, blott insvepta i den amerikanska flaggan – en protest mot arresteringar av personer som ”degraderat” stjärnbaneret. Det finns någon sorts glädje i hur koreografin mångfaldigats sedan premiären och fått sitt eget liv, oberoende av Rainers enskilda kropp.

Så till själva artikeln, en ”kvasiundersökning av minimalistiska tendenser” som alltså skrivs samma år som hon gör Trio A (The Mind is a Muscle). Den börjar med en jämförande uppställning mellan å ena sidan objekt (skulptur och konst), å andra sidan tendenser i samtida dans. De första sju punkterna består av kvalitéer som elimineras eller minimeras. De kommande sju av kvalitéer som ersätter de föregående. Det en strävar bortifrån i minimalistisk konst är kvalitéer som konstnärens handrörelser, hierarkiska relationer och illusionism, vilket på dansområdet skulle kunna motsvaras av frasering, utveckling mot klimax och performance. Fram träder en annan sorts estetik som inom konsten kretsar kring fabrikstillverkning, enhetliga former och enkelhet, en estetik som i dansen går att föreställa sig som vad Reiner kallar energijämlikhet, jämlikhet mellan kroppens olika delar och mänsklig skala. Hon är själv tvekande inför att göra den här typen av uppställningar och generaliseranden, men verkar tycka att det är värt det för att få grepp om sin konstnärliga praktik. Hon påpekar också att själva minimerandet av någonting behandlar detta något som ett problem och aktiverar det därigenom som intresseområde.


Rainer beskriver dansens kvalitéer utifrån energiomvandlingar snarare än kroppsliga arrangemang. I Trio A söker hon ett kontinuerligt rörelseflöde, vilket dock inte betyder att dansarens energiomsättning är konstant. Kontinuiteten finns i hur rörelsen uppfattas utifrån, inte inne i dansarens kropp. Den jämna energinivån ser hon som en uppgörelse med västerländsk dans, som ofta organiserats runt utbrott av maximal energi i början av en fras, för att sedan följas av återhämtning. Sökandet efter klimax i dansen betraktar hon som överdrivet dramatisk och onödig.

Den minimalistiska dansen lämnar även idén om dansaren som någon sorts övermänniska med teknisk virtuositet. Hon tar upp hur någon som skrev om Judson Theatre (som var en viktig scen i New York) frågar varför konstnärerna där är så mycket sig själva på scenen. Rainer vill snarare beskriva det som att dansaren blir en neutral doer, en görare som skulle kunna vara vem som helst och som därför inte behöver förstärkas eller iscensättas med scenkostym och liknande effekter. Dansen intresserar sig för de vardagliga rörelser som de flesta kroppar förmår: stå, gå, springa, äta, bära, röra eller bli rörd av ett objekt, till skillnad från balettens våldsamma hopp grand jeté som inte kan göras utan måste dansas.

Samtidigt kräver Rainers dans en del av sin görare – rörelsens kontinuitet, bristen på pauser och jämställandet av kroppens olika delar. Rörelsen är abstrakt, den föreställer inget, samtidigt har den en energinivå som hon jämför med att resa sig ur en stol eller gå ner för trapporna. Denna ”självklara” intensitet är dock en illusion, även den minimalistiska dansen döljer något, nämligen hur kroppens måste arbeta med olika intensitet för att uppnå något som ser ut som ett jämnt flöde. Detta får mig att undra över om minimalismen verkligen rör sig på en ”mänsklig skala” – här framträder ju snarare än maskinestetik. Rörelsen blir genom repetitionen till objekt. Rainer själv skriver att effekten blir en uppvisning som är mer lik arbete än vad vi traditionellt tänker på som en föreställning.

Bloggen 3 år! Topp 5, medmera


Jag har nu bloggat mer eller mindre aktivt i tre år. Sedan hösten 2010 har jag postat över 150 inlägg och fått närmare 10.000 läsare, vilket känns fint med tanke på hur smala många av texterna är.

Ambitionen här är ju i första hand att formulera mig kring olika konstnärliga och spelorienterade praktiker som jag sysslar med. Vikten av att reflektera över handlandet och dokumentera olika faser i den skapande processen känns lika viktigt som någonsin förut. Jag hoppas att idéerna och erfarenheterna som kraffsas ner här kan komma till nytta för andra som är intresserade av deltagarkultur. Senast jag fick bekräftelse på det var när konstnären Hamish MacPherson hörde av sig för att han baserat ett verk skapat för brittiska parlamentet dokumentationen av experimentet An Infinite Scenario.

En del texter och material kommer nog att hamna hos Nyxxx i framtiden, eftersom jag jobbar aktivt med avatarprojeten i den konstellationen men även Interacting Arts har en liten återuppståndelse i det att vi översatt Deltagarkultur till engelska och just nu är ute på jakt efter förlag med goda internationella distributionskanaler.

Topp 5 lästa inlägg

To be continued…

Om publiken i handling på Teaterrummet

Jag och Ebba Petrén har skrivit en ny text:

För den som önskar bjuda in publiken i scenrummet uppstår nya möjligheter och problem. Vilka strategier ska användas för att göra vana och ovana teaterbesökare trygga att ta steget in i en gemensam iscensättning. Skådespelare tränar i flera år för att känna sig bekväma i teaterrummet, men publiken har inte fått den hjälpen och kommer utan förberedelser. De söker stimulans men är ofta obekväma med att sätta sin egen tillvaro på spel. Teaterrummet har aldrig varit en plats där publik och skådespelare kan mötas på lika villkor.

Läs vidare här: “Publik i handling” publicerad på Göteborgs stadsteaters forum Teaterrummet.

Byrån och agenten – enkelt verklighetsspel


Scenariot testades på lekklubben i Malmö. Det baseras lite på en avatarövning som jag och Ebba Petrén ägnat oss åt. Det här skrev jag fram under en varm eftermiddag tillsammans med Thom Kiraly och Petter Karlsson.

”Byråns kärnvärden är nyfikenhet, kamratskap, integritet och informationsfrihet. Är det förstått?”


  • Spelet är gjort för en park. Vi spelade i Malmö, Folkets park. Det fungerar (någorlunda) för 2 eller flera spelare.

  • Spelet kräver att alla har fungerande mobiltelefoner. Gärna med handsfree.

  • Ladda ner PDF med instruktioner till Agent respektive Byrå. Skriv ut så att det räcker till alla.

Instruktioner till deltagarna

  • Det här är mer av en lek än ett spel, vilket deltagarna bör känna till. Deltagarna bör inte känna till instruktionerna i breven på förhand.

  • Bestäm hur lång tid ni spelar så att ni kan återsamlas. Förslagsvis runt 30 minuter. Om ni tröttnar eller mobilerna slutar funka så återgå till startpunkten.
  • Hälften skriver upp sina telefonnummer och lägger i en hatt. De blir Agenter.

  • Agenterna får varsitt agentbrev och instruktion om att gå ut någonstans i parken och vänta på ett samtal från Byrån.

  • De andra hälften får ett byrå-manus och drar ett telefonnummer ur hatten. Även de får sprida sig i parken och ringer upp sin Agent efter att de läst sitt brev.


Scenariot är skissartat och kan förbättras, men deltagarna hade väldigt kul! Mycket av spelet för byrån kretsar kring att smyga på sin agent, medan spelet för agenterna handlar om att följa de märkliga instruktionerna och klura över sin roll på byrån. Många av de spännande situationerna uppstod när agenter mötte agenter och byråmedlemmar mötte varandra. Ett kul tillägg som efterfrågades var att byrån skulle kunna ha en mötesplats för att hitta på saker tillsammans och koordinera sina agenter.

Utforska med ögonbindel

Foto av John Hanse

Foto av John Hanse

Klassisk övning som jag senast höll på Lekklubben i Malmö, passar i såväl stad som natur. Instruktioner:

  • Deltagarna delas upp i par. Övningen görs under begränsad tid. Förslagsvis 5 – 20 min per person.

  • En tar på sig ögonbindel, den seende guidar. Blunda före ni sätter på bindeln.

  • Låt den som är blind följa snarare än att dra runt den. Visa olika platser, nivåer, föremål. Ta det långsamt i början.

  • Gör övningen under tystnad, men om något behöver sägas så gör det.

  • Den som tittar har ansvar för den som blundar.

  • Experimentera med att lämna den blinde att utforska själva, så länge ni har koll.

  • Efter X antal minuter byter deltagarna roll. Prata inte i bytet om ni inte måste. Den som ser har ansvar för tiden.

Om verklighetsspel på lekklubben

Föreläsning, MALMÖ 20 juli 2013


Först och främst vill jag tacka Tora och Erik för att de bjudit in mig hit till Lekklubben för att leka tillsammans med er. Jag jobbar inom ramen för två konstkollektiv. Å ena sidan Interacting Arts, som sysslat mycket med rollspel och experimentella sociala praktiker. Å andra sidan Nyxxx, ett performancegäng som jobbar med deltagande publik och vad vi kallar avatarer.

Upplägget för den här eftermiddagen är att jag kommer snacka en stund om vad verklighetsspel är och skulle kunna vara – berätta om några erfarenheter av spel vi har gjort. Sen kommer vi att testa ett par lekar som närmar sig verklighetsspel. Inbjudan som Erik och Tora gjort saxade inledningsstyket från en tidningen Interacting Arts om verklighetsspel som vi publicerade i början av 2007. Det lyder som ni kanske har läst:

Verkligheten är en konstruktion, en ihärdig illusion. Allt du ser och känner omkring dig är skapat av människor. Intrycken som utgör vår vardag har alla producerats av någon. Väggar och vägar, bilar och bussar. Rum och reklam, parkeringsplatser och parker. Tyget i dina kläder och din fräsiga frisyr – allt är design. Att världen skapats av människor betyder att vi kan omskapa den, låta den formas efter våra lekar och begär.

Även om formuleringarna är aningen idealistiska till tonen tycker jag att de fångar något av de praktiska erfarenheter som en kan ha av att ägna sig åt rollspel, lajv, lek och verklighetsspel. Att läsa dem igen fick mig att tänka tillbaka på vad det var som fick oss att ta till gatorna. Jag tror att jag måste påminna lite om tidsandan före terrorattacken 11 september 2001. The Matrix (1999), en film som verkligen inte åldrats med värdighet, men som fick oss att betrakta verkligheten som en matris av tecken. Den skildrade även på ett romantiskt sätt en terrorgrupp som sökte verkligheten bortom denna matris. Det låg nära till hands att se kapitalismen som det nätverk av fängslande tecken som de skulle slå sig fria ifrån. Innan storyn havererade totalt i den andra och tredje filmen och blev någon sorts snabbmatsreligiös fantasi så når dock protagonisterna en insikt. Ävern the real world, som de kämpat för, är en matris – det finns ingen utsida. I tidningen fortsatte vi förordet såhär:

Verkligheten skapas inte bara av de intryck vi får utan lika mycket av de sociala överenskommelser som hör till varje given situation – vad som är ok att säga, göra, tycka, tänka, på en viss plats vid ett visst tillfälle. Överenskommelser hjälper oss att kommunicera med varandra, men de fjättrar oss också i ett förutsägbarhetens och feghetens fängelse.

Precis som vi inte byggt staden vi lever i, så skapar vi inte själva de överenskommelser vi rör oss i. De är oftast bestämda på förhand. När vi kliver in i klassrummet, köket, caféet så finns det redan en uppsättning regler för hur vi ska bete oss. Tillsammans kan vi börja utmana dessa överenskommelser och hitta platser där de inte är givna, där vi kan hitta på nya.

Grundinsikten här tror jag kom från rollspel, men den är lätt att tänka på även utifrån lek. Vi hade gjort en del lajvrollspel, både i slutna miljöer och i stadsrummet. Men även rollspel kändes ofta begränsande och förutsägbara. Vi sökte nya sätt att sätta oss själva och vår vardag på spel. Nya överenskommelser för handlande, vilket alla lekar består av, är något potentiellt befriande – men befrielsen är kollektiv. Vi måste sträcka oss ut till varandra för att söka nya gemenskaper. Den sommaren ockuperade vi med några anarkister SVTs gamla stora inspelningsstudios bakom militärhögskolan. Vi höll ut i ett par månader. Tillräckligt länge för att städa ut, bygga små kojor och fantisera om hur vi skulle kunna leva där. Introt i tidningen fortsätter:

Detta är ett av verklighetsspelens viktigaste vapen i sin lek med och mot verkligheten; genom den kollektiva berättelsen eller fiktionen kan vi förändra världen. Det som gör detta vapen så farligt är att det avslöjar en väl bevarad hemlighet: att skillnaden mellan fiktion och verklighet är påhittad. Berättelser reflekterar en verklighet som reflekterar berättelser. Liv och bilder av liv har skapat bilder som är liv och liv som är bilder. Människor har blivit roller som blivit människor. Dessa element: spel och verklighet, måste mötas och uppblandas för att vi ska kunna ta kontrollen över våra egna liv.

Jag tror att även den här idén fortfarande är gångbar. Det är vansinne att tänka fiktion och verklighet som ett motsatspar. Det är bara genom olika fiktioner, föreställningar, rolltaganden och ideologier som vi kan återvända till samma verklighet dag efter dag. Fantasierna krävs för att vi ska fungera i vardagen. Fantasin om semestern, den goda studenten, den lyckade dottern osv. Att spela verklighetsspel eller leka är väl att sätta vissa av dessa föreställningar inom parentes. Men verklighetsspelen kräver inte att vi låtsas vara någon annan, tar en roll osv. Allt vi behöver göra är att köpa premissen och agera som om den var sann. Vi behöver inte tro på något särskillt vi behöver bara följa de överenskommelser som gäller.

Här vill jag även passa på att nämna en annan film som kom precis före 11/9, nämligen Fight Club, som handlade om män som skapade underjordiska nätverk där de slogs med varandra för att uppleva livet till fullo. Kanske var det inte så mycket slagsmålen som gemenskaperna som var lockande i den storyn. Men även den historien mynnade ut i en sorts terror och i slutet av filmen sprängs tio skyskrapor tillhörande bankerna – målet är att förstöra allt kapital och framtvinga en ny ordning. Jag tror att varken Matrix eller Fight Club hade varit möjliga Hollywoodprodukter under de år som följde de verkliga terrorattentaten, som blev en sorts backlash för allt vad motkultur heter. 90-talets starka motkulturer fick sitt slut och det gav ju såklart någon sorts konstig bismak även för oss som sysslade med märkliga berättelser att dåden utfördes av män med i högsta grad fantasmatiska motiv.

Vid samma tid gjordes även de första kommersiella så kallade ARG:en – alternate reality games. Det mest kända hette The Beast och producerades som lanseringskampanj för filmen Artificial Intelligence. Det entusiasmerade några tusen spelare, framförallt på nätet. När 11/9 utbröt det en diskussion om de kunde använda erfarenheterna av spelet för att “lösa” 11/9. (Det beskrivs väl av Jane McGonigal, PDF) Kanske var det början på en mindre lyckad våg av konspirationstänkande, men det är ändå kittlande hur de kollektiviteter som uppstår i leken kan få liv nya sammanhang.

Hur som helst var vi mer inspirerade än tillbakadragna och jag hyrde en anonym postbox och vi började de första experimenten med att starta ett eget hemligt anonymt nätverk av revolutionära ledande celler. Vi kallade det Scen 3 och rekryterade deltagare genom obskyra flyers. Ofta gav vi bort dem till gäng av ungdomar på tunnelbanan och hoppade av innan de hann ställa frågor. Vi visste aldrig villka som spelade och de som spelade visste inte vilka vi var. Spelet pågick i tre år. Vi hade kontakt med tjugo, trettio celler. Det hade en enkel struktur. Vi skickade uppdrag till cellerna, de skickade rapporter till postboxen. Vi hittade på nya uppdrag längs vägen, vi satte upp klistermärken, gjorde gatukonst och målade olika tecken. Allt för att sprida myten om spelet.

Brev från tunnelfolket.

Brev från tunnelfolket.

Vi började utforska staden för att se var det fanns möjliga platser för scener och okända utrymmen. Vid den tiden var mycket av Stockholms underjord tillgängligt, om en bara kände till nergångarna. Nästan varje helg var vi nere i tunnlarna. Tillsammans med några av cellerna etablerade vi en myt om Tunnelfolket, ett gäng spelare som tillsammans valt att flytta ner i tunnlarna och försöka leva där. Det finns fortfarande flera långa flashbacktrådar som diskuterar huruvvida tunnelfolket existerar, vilka som iscensatte det, osv. Det fanns ju gott om bevis – brev, sovsäckar osv. Många av tunnlarna i Stockholm fick sina “mytiska” namn genom spelet.

Scen 3 rann ut i sanden även om många av myterna levde kvar. Ett par år senare gjorde vi ett nytt spel som vi kallade Maskspel. Storyn baserade vi på en roman som min vän Uffe skrivit och vi jobbade mer med ljudspår, möten, ritualer och inte minst helmasker. Det finns en del dokumentation bl a hitta de vi på en diagnos som vi lekte utifrån; ABCD (Acute Behavioral Control Disorder).

Under åren har även SICS och Interaktiva institutet gjort en del verklighetsspel – men ofta med inriktning på att testa illa fungerande tekniska lösningar. Verklighetsspelen har även inspirerat till mer deltagarkultur i samband med TV-serier, t ex Sanningen om Marika och The Spiral, tyvärr var väl ingen utav serierna särskillt bra. Jag trodde verkligen att verklighetsspelandet skulle booma när smartphones slog igenom på allvar men vi verkar inte vara redo ännu. Men när som helst kommer det säkert att hända. För den som har en smartphone kan man t ex testa Shadow Cities eller Ingress. Även om det är mest grinding och undermålig story så lägger det ändå ett lager av spel till verkligheten på ett spännande sätt.

Men jag hoppas kunna visa idag att vi är inte behöver göra oss beroende av teknik för att göra verklighetsspel. Vi kan sätta leken och det mänskliga i centrum för upplevelsen. Jag tänkte först att jag skulle rigga ett spel för er här i Folkets park. Jag fantiserade om att skriva fram en historia om de 13.000 arbetarna som strejkade här i parken i början av seklet. Kanske försvann de spårlöst där och då. Kanske reste de till ett hemligt träningsläger utanför S:t Petersburg, vad vet jag. Men sen återvände jag till lektemat som ju är fokus för denna klubb. Och det jag tänkte föreslå här är ett par enkla lekar som använder verkligheten som spelplan – vilket ju är grunden för verklighetsspelen.

Det sista stycket i tidningens förord klingar av nietzscheansk filosofi:

Vi spelar med och mot verkligheten. Vårt glada budskap är detta: Ingenting är sant, allting är tillåtet. Tillsammans kan vi hitta de nya vägarna och de dolda stigarna, de som leder bort från vår nuvarande situation av uttråkat elände.