performance

Nypremiär och ny kritik av Avatarvaro

Nu har vi spelat Avatarvaro på Inkonst i Malmö. Det har varit kul att jobba här och vi har fått bra support från Helena, Daniel och Ellinor på plats. Alla fem föreställningar blev utsålda. Alex Tenghamn, som fotograferar åt Inkonst tog några bilder under genrepet:

Pressklipp

Det har kommit en del press på föreställningen. Jag har tagit mig friheten att lägga upp Skånes frias artikel av Abigail Sykes i sin helhet. Den kom före premiären och innehållen intervju med Ebba:

Obs bilden högst upp till höger togs inte av mig utan av Jenny Simm.

Johanna Dikert från kulturnätveket Konstpretton har skrivit en fin recension med den fantastiska rubriken “Njutningslysten otrygghet” som direkt placerar den egna kroppen i centrum:

Vi som ska delta i kvällens spel blir indelade i mindre grupper. Vi står utanför ett rum och väntar på att det ska börja. Jag känner mig pirrig. Stämningen är lite spänd, de flesta tittar i golvet eller in i en vägg. Alla är måna om sin integritet och ingen söker kontakt med någon annan. Sådär svenskt som det brukar vara, vi kunde lika gärna stå i en hiss.

Hon beskriver även resan in i avatarvaron som en socialiseringsprocess och ställer sig den klassiska Bladerunner-frågan: “Vad är då skillnaden mellan en människa och en avatar?”

Även Tidningen Kulturen, som numera är en nättidning, var på plats. Hanna Bäckström skriver under rubriken “Meditation över den gemensamma sårbarheten” och hennes läsning av verket ligger ganska nära de förslag vi hade i programmet.

Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras.

Etik eller estetik?

Sist men inte minst (antagligen flest läsare) kom en recension från Sydsvenska dagbladet under rubriken “Viljan satt ur spel”. Jag skulle på något vis vilja gå i svaromål i relation till Boel Gerells kritik. Jag vet att det är vanskligt att som konstnär ge sina kritiker kritik, men att försöka upprätthålla en autonomi mellan verkande och kritik känns också passé. Konstnärer och kritiker har gemensamt intresse i att undersöka hur verk griper in i våra liv och varför det är viktigt. Boel ägnar första halvan av recensionen åt att placera in Avatarvaro i en trend som går ut på att fråga “När tar den fria viljan emot och tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna?”:

Teater Republique och Signa undersökte publikens tolerans av våld i ”Salò” för något år sedan och kollektivet Arena Baubo följde upp med föreställningen ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” som utsatte publiken för möjligheten att våldet och övergreppen de såg på scenen var ”på riktigt”.

Det är intressant att jämföra vårt verk med de ovanstående. Men det är inte den frågan Boel ställer som vi intresserat oss för i Avatarvaro och vi har en helt annan strategi för att närma oss publiken än vad Signa och Arena Baubo begagnat sig av. De ägnar sig åt att osäkra publikkontraktet på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Utforskandet av en ny relation mellan scen och salong blir nämligen ensidigt när bara de som genomför verket vet vad det är som gäller, på vilka villkor som föreställningen genomförs. Boel tar även upp “dokuteater”:

… som tillgriper allt grövre medel för att få oss att reagera, som riktar strålkastarna mot publiken och gör vår reaktion till huvudsaken. Kroppsvätskor som stänker, bajskorvar som läggs på mattan. På riktigt.

Avatarvaro verkar inte alls med en sådan arsenal. Tvärtom är det väldigt ambient i sin ton och upplevelsen skapas med subtila medier. Inga chocker, inga abjekt, inga grova medel. Jag har själv skrivit skrivit kritiskt om till exempel Arena Baubo i denna föreläsning som frågar sig “Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?”

… om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp.

Det är märkligt att deltagande ofta kopplas samman med någon form av våld. Det är egentligen bara två stycken som direkt handlar om vårt verk och det är där det blir som mest snett:

Och det skulle kunna vara farligt, skulle kunna snudda vid något riktigt riskabelt men stannar vid just ett experiment, i goda vänners lag. Det närmaste ett övergrepp vi kommer är när vi ombeds stå nära en främling, tillräckligt för att kroppsvärmen ska kännas.

Ok, men varför förväntar sig kritikern ett övergrepp? Det finns ingenting i vår inbjudan som föreslår att vi ska sätta publiken i en situation som den upplever som ett övergrepp. De handlingar som man gör som avatar är sånt vi tror skulle kunna vara spännande, intressant, kittlande, meditativt ibland dramatiskt. Uppenbarligen räcker inte det.

Kroppen som en muskel som agerar på kommando, töjs allt längre tills något tar emot. För det tar väl emot, någonstans? Riktigt nära det verkligt angelägna kommer Avatarvaro inte, nöjer sig med leken och det är synd. Någonstans hade jag velat känna faran i att förlora kontrollen, risken jag löper när jag väljer att lyda och slutar tänka själv.

Varför måste det “ta emot”  för att bli “verkligt angeläget”? Avatarvaro är inte ett psykologiskt lydnadsexperiment som ska testa besökarnas etiska ramar. Verkets styrka och intresse ligger inte i att utmana besökarens etiska gränser. Vi vill utforska nya typer av sensibilitet inför kroppen, medvetandet och det sociala samspelet. Den etiska dimensionen är helt underordnad en estetisk, sinnlig led.

Det handlar om att rikta seendet, skapa begär, hitta glapp mellan intention och handlande. Och ja det är en lek, men det är inte negativt laddat i min värld.

Jag tror att allt det Boel söker skulle gå att iscensättas i ett annat verk, ett verk som begår övergrepp, tänjer gränser, där kroppsvätskor stänker och som “tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna”, men det är verkligen inte det verk som vi skapat. Det hade varit mer intressant att läsa en kritik av vad vi gör än vad vi inte gör.

Kanske tänker lite mer på detta senare …

Avatarvaro – performance och samtal på Inkonst, Malmö

Jag hoppas att ingen missat att vi kör Avatarvaro nu i veckan tisdag till torsdag, 15-17 maj, på Inkonst i Malmö. Just nu är jag på plats i den stora svarta lådan och bygger upp scenografin. Snart ska vi in i ljudstudio och justera detaljer i manuset. Se till att tipsa alla ni känner i Malmö som kan vara intresserade. Här är en beskrivning av verket:

Det här är en inbjudan till att bli styrd. Verket tar kontrollen över din kropp. En vänlig röst leder dig genom scener och situationer. Du blir avatar.

Avatarens tillvaro är både behaglig och oviss. Det går inte att veta vart rösten kommer föra dig härnäst, samtidigt som den är lugn och trygg att följa. Genom hörlurar instrueras du till att röra dig, tala och handla. Utmaningen är att följa instruktionerna efter bästa förmåga. Det finns inga åskådare, alla som kommer till föreställningen blir avatarer. Avatarvaro är ett spel, en upplevelse och en interaktiv teaterföreställning. Du behöver inga förkunskaper för att delta.

In English

Avatarvaro (The Avatar Condition) is an invitation to be controlled, to act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act. The performance requires a good understanding of Swedish.

Samtal: Avatarer i film, spel och performance, torsdag 17 maj kl 15.00

Avataren, kroppen som besätts av en yttre kraft, är en återkommande figur som väcker frågor om makt och agens. Scifi-filmer som eXistenZ, Avatar, Strange Days, Gamer, Surrogates och senast serien Äkta människor hanterar olika sorters avatarvarande. I de digitala spelvärldarna är avataren vårt verktyg för lek och interaktion. Även inom scenkonst har avatarer börjat dyka upp på olika sätt. Utifrån olika exempel pratar Ebba Petrén och Gabriel Widing från Avatarvaro med koreografen Sebastian Lingserius och speldesignern Jakob la Cour. Samtalet leds av Thom Kiraly som driver podcasten Märklighetstroget. Fri entré och öppet för alla.

Huvudet i väggen i Head House på Lilith

Foto: Ron Morales. Ur Head House (2012)

Igår såg föreställningen Head House på performancescenen Lilith i Malmö. Konstnärerna Elin Lundgren och Petter Pettersson är de som driver scenen och de brukar bjuda in konstnärer att gör performativa gestaltningar av sina konstnärliga idévärldar. I det här verket bjuder de själva in till en labyrint:

Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av gångar och rum. Ett tjugotal aktörer rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.

Efter att ha sett föreställningen blev jag sugen på att skriva en fortsättning på artikeln Bumping into walls som handlade om vilka problem som uppstår när publiken blir inbjudna till en situation, men inte får några verktyg för att vara i den situationen. Visserligen presenterades det här verket som en “bildkonstperformance”, vilket kanske implicerar att vi ska närma oss verket som en tavla, efter överenskommelsen “se men inte röra”. Kanske är jag ute på tunn is för att jag här utvecklar kritik kring att konstnärerna inte gör något som de inte vill göra. Men jag tycker ändå att publiken får dubbla signaler på ett problematiskt sätt. Det är som vanligt en brist på överenskommelser som gör det svårt att närma sig verket, de “givna regelverk” som introduktionstexten talar om existerar inte. Det här problemet skriver vi om i Deltagarkultur:

Åskådarkulturens mediala överenskommelser behöver sällan förklaras eftersom de är paradigmatiska. För den som vill åstadkomma deltagarstyrda verk är situationen mer komplex. verkets överenskommelser måste förklaras för deltagarna, explicit eller implicit. Åskådarna måste förstå att de får delta för att de ska kunna bli mer än passiva betraktare och hur samspelet ska gå till för att processen inte ska haverera. (s. 43, Deltagarkultur)

En röd tråd

Head House börjar med att man får träda in individuellt i labyrintens första rum, där en maskbeklädd kvinna likt Ariadne knyter en röd tråd runt handleden. Jag uppfattar det som att den här scenen är ett sätt att bokstavligen förbinda besökaren med verket. Det är inte alltför långsökt att läsa det här som en sorts övergångsrit. Men den här tråden bli bara ett par meter lång innan den klipps av och jag inser att den inte kommer att hjälpa mig ut ur labyrinten. Den röda tråden följs aldrig upp.

Foto Ron Morales

Som besökare hamnar jag i ett sorts limbo, där jag inte vet hur jag ska reagera i de olika situationer som jag ställs inför. Nedan kommer ett par exempel där det hade varit möjligt för skådespelarna att bejaka ett initiativ eller en reaktion:

  • Skådespelare närmar sig klädda i olika djurmasker. De betraktar besökarna. På en vägg hänger likadana masker och ibland byter skådespelarna mask. Jag uppfattar detta som en solklar inbjudan till handlande och många i publiken testar att själva sätta på sig en mask. Problemet är att de inte får någon respons från de skådespelare som har masker på sig. Maskspel bygger ju på yttre bekräftelse av en omgivning. Det är som om maskerna här används för att gömma sig bakom, snarare än som en roll eller besatthetsteknik. Maskbärarna behåller sitt dansanta kroppsspråk oavsett vilken djurmask de bär.
  • I ett rum syr två maskklädda ihop ett rådjurslik med röd tråd. Jag erbjuder min röda tråd, men får inget svar.
  • En maskklädd sitter uppflugen på en hylla i ett rum och hotar med att släppa en tallrik till golvet. Jag lyfter mina händer mot tallriken för att visa att jag kan ta emot den. Hon lägger undan tallriken och väntar tills alla i publiken lämnat rummet. Då kastar hon en ny tallrik i marken.
  • En röst ropar ut kommandon i en högtalare: Forward, forward, left, still. Men om det finns ingenting som tyder på att man skulle komma någonvart om man följde röstens instruktioner.
  • Ett udda element är en maskklädd som känns mer som en actionfigur som hotar publiken med två knallpulverpistoler. Hur ska man förhålla sig till detta? Ska man gömma sig? Skrika? Ignorera? Ta pistolen? Eftersom det inte finns några ramar för interaktioner känns det som att man gör fel hur man än reagerar. Efter att ett par gånger försökt reagera med oro och bett om nåd utan någon tydlig konsekvens så är det lätt att bli blasé när man blir hotad igen av samma figur.

Nu kanske det är så att konstnärerna är ute efter just den här osäkerheten, att de vill skapa en otydlig och ofärdig mardrömsvärld där vi inte vet vår plats. Men jag anar som jag nämnt tidigare här på bloggen att det här är mer av ett metodologiskt problem och många konstnärer saknar de verktyg som behövs för att kunna bjuda in till en värld, en fantasi eller dröm och det är lätt att det slutar med en lite besvärlig social situation.

Jag skriver om det här verket för att potentialen är så stor! Det är verkligen ambitiöst sammansatt med alla dessa rum och alla aktörer. Det finns ett fint bildberättande och bitvis väldigt suggestiva scener, men tyvärr tar verket inte publikens nyfikenhet och leklusta på allvar.

Föreställningen går att besöka även imorgon.

The Avatar Condition

An UngaTur performance piece in collaboration with Interacting Arts

There is no audience.
There are no actors.
The Avatar Condition is something else.
Discover who you become when someone else makes your decisions.

The Avatar Condition is an invitation to being controlled. To act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act – collectively and individually. You don’t need any prior knowledge to participate. A voice will guide you through the piece, which takes place as much in your own head as it does in the space.

The Avatar Condition has been developed in Stockholm, Malmö, Västerås and Copenhagen during the last year. December 8-11 of 2011, The Avatar Condition takes over the Stockholm Theatre Turteatern.

Where will it go next? Maybe to a black box, dance studio, abandoned industrial building or inhabited villa close to you…

Take a decision to give up your freedom of choice! Bring us over and try out The Avatar Condition.

By: Albin Werle, Ebba Petrén, Elize Arvefjord, Gabriel Widing, Kerstin Weimers, Klara Backman, Moa Backman and Tova Gerge.

  • Duration: 90 min
  • Capacity: 18 guests/show
  • Contact and tech rider: ebba.petren@gmail.com

Staged Larceny – stealing attempt at Baltic Circle Festival

Last week I had the oppurtunity to go to Helsinki to make a performance together with Pekko Koskinen from Reality Research Center. It was performed at the Baltic Circle Festival under the title Staged Larceny:

This operation attempts to steal the fabric of one performance to create another. The theft is conjured by you, our assistants in this crime of fiction.

In order to perform this theft, we reframe our target, a piece called more than enough by Doris Uhlich, kidnapping it to a different context. With the frame we build, the piece will have connotations beyond itself, reasons that stem from our fabrications and falsehoods. In other words: we will lie and you will interpret.

The work consisted of three parts. A briefing, the “theft” and a debrief. Here are a couple of photos by Tani Simberg from the briefing.

The briefing consisted of a few diffrent parts. Here is an excerpt:

We will be entering the territory of this performance disguised as typical “spectators”. Now, what is a spectator? Spectator is a observatory being that operates near performances, staying mostly still and silent, thus making itself less noticeable — a spectral ghost, of a sort. From this, nearly invisible position, they observe and consume things such as performances. They also serve as cultural shields against the eruptions of performances — a buffer between the rawness of performance, and the regularity of everyday life.

To extract valuables from the performance, we will blend into a group of spectators hovering nearby in this territory. We will now show you the basics of spectating, to help you to blend in. You’ve already tried to sit on a chair in a spectatorial manner. But of course, there is a great variety of postures for such sitting.

We have chosen 5 basic postures to have a closer look at, if you can switch between them during the operation you will be fine. Please copy our movement.

Neutral – Hands on your knees. Not to much space between your knees.
Streched – If you are losing interest but want to keep it. Stretch your back and neck.
Forward leaning – When you have interest. Get support from your elbows. Put your hands together.
Backward leaning – When you get too comfortable or bored. (Go Sceptical by drossing your arms over the chest)
Uncomfortable – always shifting position, crossing legs, looking here and there.

The briefing was reinforced during the performance by a deck of cards consisting of text with questions and instructions. The card deck worked as a tool for exploration, to enable a “search for valuable fragments: moments in time, details of senses, peculiar thoughts”.

Here are a few examples of cards:

  • Discreetly mirror some of the movements happening on stage.
  • Concentrate on listening rather than looking.
  • Relax to the point that you might fall asleep.
  • How would it be to see this performance in your living room, kitchen or toilet?
  • Why are you here? What brought you into this situation?

The cards worked to produce alienation as well as engagement in the performance at stage. In the first iteration we had statement cards as well but they didn’t really make sense when we put them in use.

We tried two different ways to end our staged “theft” after the stolen performance was over, but non of them really worked out in a good way.

All in all it was interesting to attend the festival and try to play around a bit with the audience position.

100 Dancers – It’s far from the studio to the streets

100 Dancers in Copenhagen

I’ve spent a week in Copenhagen at the 100 dancers workshop. The aim was to do improvised public dance performances. Although I haven’t had time to seriously think through what we did I have some thoughts that I want to share with the ones who were in the workshop as well as people interested in the field of public dance improvisations.

Big thanks to the organizers as well as all the people who were there and engaged in the process. In a time when Europe is shaking it’s nice to get together with people from all over the place and share thoughts, experiences and dance.

Spending 3 days in the studio to prepare for 4 days of street performances was probably a mistake. The labs and proposals that came in the studio’s were nice and had an important function to get the group together, but once we took them to the streets it was obvious that most of it didn’t apply. There is a long mental, spatial, performative distance between the studio and the streets and I think we would have gained a lot by doing stuff in town far earlier on in the process.

The studio is safe, defined and easy to overview. The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

At that point I really lacked a basic confidence in dance as a practice. It’s actually quite simple – bodies moving through space with spatial, temporal and compositional elements in mind. 100 dancers with pacing, listening and moving together would be enough and enjoyable for both the audience and the performers to engage in.

What generally did work was to create intimate situations in the public sphere. It creates a strong and simple dynamic. Many of the scores proposed non-social interaction capabilities in a neat way. Here are some examples of scores, I can’t remember who came up with them:

  • Undulation. Standing in a group with a direction. Breathing together, then moving with a smooth wavelike motion. Walking with one step per breath. Enhance the undulating wave untill the arms go up breathing in and the upper body going down breathing out.
  • Ripple. Gathering in an extremely tight but standing pile of bodies. Slowly creating space in the group. Expanding. Breaking out in a contact duo with somebody. Fill the whole space with dance. Coming to stillness. Running to a new center, a new pile and starting over again.
  • Orpheus & Eurydike. One person sit on a bench, another approach. They have a flirt and a hug. The one sitting there first goes away, stops and look back. Another one comes by and it start over.
  • Entering a space in a conscious and listening way. Dancing with the whole group in mind.
  • Slow motion.
  • Being with. Standing with a couple of meters distance, looking at each other, giving it time. Leaving, finding a new person to be with.

Notes on darkness

The recent Almost out of sight festival at Weld as well as the works Observatory (MDT) and The Infinite Conversation (Magasin 3) has proposed a discussion on the concept of darkness in performance art. What happens to the artistic means and the aesthetic sensibility when they are deprived of visual expressions and representations?

The sensory deprivation of sight is suggestive and full of potentiality. It creates a new sensibility for sound as well as touch, smell and an experience of the inner workings of the body.

The sixth sense

When listening one can hear the sound of the heart beating, the lungs breathing and possibly the blood passing through the vessels of the inner ear. But there is also a sense of the inner body, this “sixth sense” called proprioception or kinaesthetics, the perception of ones own body. Without it we would not be able to walk or move through complete darkness, because we could not organise our bodies. A simple way to try out the capacity of this sense is to close your eyes and try to make your index fingers touch each others tips.

The aesthetic experience thus shifts to new senses and the use of the senses are redefined. E.g. listening is used to aproximate the size of a room.

Desire in the dark

The darkness is also interesting because it veils the social roles of the participants to a large extent. Name, age, class and gender is potentially invisible, allthough the voice can tell a lot about those properties. And the voice turns important, especially in the work of Lundahl/Seitl, where it’s used for instructions or converation.

When you touch someone in the dark you can not tell if you think the person you are in touch with has beauty, education or a proper social status. The qualities of touch differs from the qualities of visual representation. This is of course a threat to the predominating way of organizing our desires. The gaze is so toxicated by capitalism and commodity fetischism and in the darkness we can repudiate the desires of appearance.

Darkness remains an intimate sphere. It withdraws the public as well as the private.

Loosing the world

When we can’t see anything we loose the sense of world, it disappears in the void. There are no distinct feeling of inside and outside, you can not kn ow for sure where your subjectivity ends and the organization of objects in the room can not be understood before you actually feel them. In the darkness the world cease to exist.

To me that is a hopefull experience and I sometimes wish that a new world will emerge from the dark void.

The Infinite Conversation starts on thursday in Stockholm

I will be in there and you are very welcome to come by and join the conversation

The acclaimed artist duo Lundahl & Seitl have created a performance that invites visitors to immerse themselves in total darkness at Magasin 3. After the much talked about performance at National Museum in Stockholm last year, there is now another opportunity to experience an entirely new work for four days only in May.

For The Infinite Conversation, Lundahl & Seitl completely darken one of the galleries at Magasin 3. Visitors are led by the hand into a pitch-black room where they then drift in and out of conversations held between disembodied voices. Each new voice is projected out into the space, where it forms a dialogue with others. The gallery, like the dark caves of Lascaux, absorbs and stores this information in its own inherent memory–every visitor leaves a trace behind for the next person.

Open hours:
Thursday May 5 12-19 pm
Friday May 6 12-17 pm
Saturday May 7 12-17 pm
Sunday May 8 12-17 pm

Nästan utom sikte – Weld gör dunkel festival

Eka Papinashvili

Såhär presenteras festivalen:

Almost out of sight är en festival som låter inrama ett antal föreställningar och konsthändelser som alla har något gemensamt, om inte synligt, så tematiskt. De senaste åren har det vuxit fram ett antal koreografier och konstprojekt som betonar sinnesförnimmelse, närvaro och sensation. Som ifrågasätter seendet och vår blick och aktiverar till ett nytt slags deltagande. Almost out of sight tar sin utgångspunkt i skilda scenkonst händelser som på olika sätt behandlar dessa frågor. De tar alla plats i mörker eller i rum med förminskad sikt och öppnar upp för en ny slags sensibilitet. Sedan 2007 har Weld arbetat med konstnärer som gör verk i visuellt mörker och vill genom festivalen accentuera och belysa företeelsen. Hur kommer det sig att dessa konsthändelser uppstår just nu? På vilket sätt kan vi omvärdera och återaktivera våra sinnen?

Följande koreografier är utgångspunkten för festivalen: preview av Manuel Pelmus (RO). Weld far out west av och med Ingrid Cogne, Sybrig Dokter, Anna Koch och Rasmus West, Undertone av Sidney Leoni (FR) och My Voice Shall Now Come From The Other Side of the Room av Lundahl & Seitl (GB/SE)

Jag kan verkligen rekommendera Undertone. Jag såg det på Doch, där Sidney nyligen avslutade sin utbildning på koreografimastern. Undertone är dunkelt och sensuellt. Det skapar en gemensam situation som publiken delar. Även om publikens närvaro förstärks på olika sätt så kräver verket inte något handlande. Eventuella interaktioner i mörkret är snarare slumpmässiga än planerade, men helhetsintrycket av mijö, rörelse och ljus är starkt.

Jag kommer på något sätt att medverka under ett samtal nu på söndag:

Kl. 18.00, Publikt samtal i mörker utifrån festivalens tematik
Med gästerna Astrid Söderbergh Widding, Christian Nilsson, Gabriel Widing samt medverkande konstnärer.

Även Lundahl & Seitl måste rekommenderas. De är mina absoluta favoriter på performanceområdet och kommer även göra grejer på MDT och Magasin 3 under våren, så håll utkik. MDT bör bokas redan nu – det är få platser på varje föreställning. Observatory som går där är det närmaste virtual reality man kan komma. Med enkla sinnesförvillelser och smarta ljudmanipulationer kan de knuffa ditt medvetande ut ur den här världen.

In Observatory the visitor is fully immersed in a situation being both the observer and the observed, with perception itself as both the medium of the work, its potential content as well as the means to receive it.

Playground – New mag on roleplaying

There is a new magazine on indie roleplaying and experimental live roleplaying. The first issue was released at the Knudepunkt conference and the editorial team is pan-nordic. They aim for to publish it on a quarterly basis and are interested in new, strange and obscure stuff related to role-playing in any form. If you are interested in supporting this project please subscribe! Here is an interview made by Juhana with the editor in chief Matthijs Holter, previously known for the Norwegian style blog and The Society of Dreamers:

I had a contribution about what performance can learn from live roleplaying, a kind of rewrite on this review (in swedish), but directed to a roleplaying reader:

Bumping into the walls

When performance and role-playing mix in an intimate site-specific piece, the role of the audience is challenged. Do we lean back and enjoy the piece, or try to respond to the situation as participants?

Visiting the duo Heine Avdal & Yukiko Shinozaki’s latest piece Field Works – Office at the Gothenburg dance and theater festival was a pleasure. During the festival several performances approached participatory aesthetics that resembled live role-playing. The invitation to the piece evoked a scenario set in a corporate world of generic office architecture. Only two spectators were admitted at a time, and the program folder offered ”an intimate performance where every spectator will have a different experience”.

The performance takes place in the business district close to the Gothenburg train station. An elevator takes us to a ”virtual office” maintained by Regus, a facility where companies can rent a fancy address or a short term lease. The company is happy to admit that they have similar locations all over the world which makes it possible to ”Think differently about your workplace.” With Regus, you can surf the waves of the volatile global market, set up business anywhere in the world, but still feel comfortable in a workspace which is always the same.

The setting reminds me of a 2003 larp in Drammen, Norway, where Fatland/Tanke invited us to play PR-agents in Panopticorp – ”a post-geographical networked corporation”. But this time, the corporate line is real. Panopticorp turned out to have anticipated the evolution of a business culture where demands for flexibility and team work place people employed in the ”creative industries” in a precarious position.

We are welcomed by a receptionist, and after some time in the lobby she takes us to an office room, where we are seated. The program states that ”Every location generates a certain kind of expectation and preconception of how we act in that specific space.” This is a situation where two different preconceptions meet. The first one is the context of a performance art piece, where we are expected to stay seated and silent most of the time. The second one is the office, with its inherent social implications.

As roleplayers, we are trained to relate to, adapt and affirm a social setting, which predisposes us to interact.

The room is empty. An electric kettle is boiling water and ding! it has finished. I approach the kettle and find two notes in two empty cups next to it. I give one note to my audience friend and take the other one for myself. There are illustrations of the room on the papers. ”Ah, this is how it starts”, I think to myself.

There are four desks and windows in three directions. The phone is ringing. I pick it up, but it keeps ringing and no one answers. At this point I feel a little bit uncertain. Maybe I should just sit down and wait. A woman in suit enters the room. I ask her if she works here. She does not respond, closing her eyes, thinking. I realize too late that I have overstepped my bounds. ”Yes”, she says. She gives me a form to fill in.

During the performance I see so many calls for action and possibilities for interaction going to waste. The performers are struggling. They want to invite us to participate and fully experience the strange world of the office, but they don’t have the tools to do that, because their piece is composed as a dance with phrases and ques, not as a larp, where we use characters, roles, scenarios, and explicit interaction patterns.

The illustrated notes were left in the cups by chance, and I was not expected to say anything to the people working in the office. But the signals remained mixed throughout the performance – why could I speak freely to the receptionist, but not to the suit? Although I never intended to transgress the structure of their piece in any way, I kept bumping into its walls.

In a world of precarious immaterial workers, where artists try to merge art with life – artists spending most of the time in offices these days – the art world could make good use of role-playing consultants who knows how to handle participatory situations.

The Alienation Game

I did a workshop today with good help from Ebba Petrén at Knudepunkt (twitter feed) titled Dance, movement, scores. The aim was to play with body and movement to bring a physical dimension to role-playing.  As a part of it I set up a sequence of 4 physical scenes concerned with alienation, that worked quite well, especially the office scene. I would love to read, see and try out more participatory movement scores like this one, so please share it if you have done anything similar. The Improv Encyclopedia share plenty of methods  for improvised theatre and theatre sports, but when it comes to dance and performance it’s a lot harder to get hold of materials like that.

This one was just a 20 min experiment to show role-players how interaction can happen without social roles, a theme Tova Gerge spoke of in a lecture earlier today, and a theme we have elaborated a little bit on in text before.

Introduction

So, it’s a short scenario in 3 scenes on alienation from production, circulation and social situations, with 3 different more or less physical scores. I will tell you when the scene starts and when it’s over. In the first scene we are at the office. In the second scene we are going home from work. In the last scene we’ll go out dancing and drinking to forget our depressive job.

1. Going to work

We will walk around randomly in the room. When you hear the beeping sound you want to cross the room in the middle.
Sound: A loud, disturbing beep

2. The Office

The second scene is in the office and we will line up in a ╔╗ shape and send a paper in between us, a little bit like an assembly line, but we don’t produce anything, we just circulate papers. The first person will take a paper, read it, and crumple it. The second one will unfold it, read it and send it along. The third one reads it crumble it, and passes it, and so on.

Sound: Corporate world from the Fight Club soundtrack
Prop: Print this and send along paper by paper to the assembly line:

The text is a quote from The Coming Insurection (PDF).

3. Going out

Same as step 1, but shorter.
Sound: A loud, disturbing beep

4. Disco Dance

We go on stage one after the other. We’ll do disco dancing but with the following restrictions:

  • You are not allowed look into each others eyes and
  • as we dance we put to fingers in our mouth.

Sucking on the fingers will be an image for trying to escape the dissatisfying life at work through oral stimulation and not looking at each other is an alienating effect. Although our generation has a lot of Facebook friends we don’t necessarily have anyone to be close to. So we go on stage one bye one and dance until the song is over.
Sound: Common people with Pulp

The finger sucking was inspired by a theatre play performed on Turteatern, based on The Coming Insurrection.