Month: June 2011

Avatarvaro – game test video documentation

The avatar figure derives from hindu gods taking human or animal shape to run errands on earth. In the digital communities of the 90:s the concept was reversed – the participants were represented by digital characters on screen, putting people in the former positions of the gods. This project is about the avatar condition, being possesed by an outer force, voice or possibly a system. The avatar is already inherent in the hierarchical mind-body distinction. The mind is already an alien presence in the body, telling it what to do. The Avatar Condition aims to externalise that process of loosing and taking control of the body-turning-machine.

The Avatar Condition is so far an artistic research project and it has not found a proper, presentable and public form yet. What we do at this point is to try out different modes, atmospheres, instructions and stories. There is no passive-spectating audience in this process. Everyone becomes involved in an unfolding story on control, desire and choice.

The Avatar Condition is a proposal developed by Ebba Petrén based in Malmö, who recently organized a festival on participation and theatre and Gabriel Widing, game desiger, based in Stockholm. Together we have produced black-box role-playing scenarios in different contexts and our interest remains in the potentials of combining games, play, theatre and performance practices. Avatar workshops and game tests has previously been organized in Stockholm, Västerås, Malmö and Copenhagen.

Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?

Igår föreläste jag på Malmö kulturförvaltnings kulturlunch, som är en nätverksträff för kulturlivet i stan. Denna gång stod det nya aktivitetshuset Stapelbäddensom värd för träffen. För dig som läst Deltagarkultur och följer bloggen så är det inte så mycket nytt. Jag pratade efter att ett publikmätningsföretag presenterat sin rapport om Malmös kulturliv, därav första avsnittet.

Hej och tack för att jag blivit inbjuden. Det känns alltid fint att komma ner hit till Malmö, som har ett rikt kulturliv såväl som en progressiv kulturpolitik. Jag pratar idag under rubriken Deltagarkultur och kulturpolitik – Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande? Jag tänkte alltså klura lite kring vilken sorts kultur som vi understödjer och praktiserar idag och i vilken mån det är möjligt att tala om eller insistera på deltagande inom dessa strukturer.

Om begreppet deltagande

Först och främst ett par ord om ordet deltagande. I såna här kulturpolitiska sammanhang talar man nämligen om deltagande på ett väldigt vagt och luddigt sätt. När politiker och tjänstemän säger att det är viktigt att öka deltagandet i kulturen så menar de ofta något annat, vad jag skulle kalla ett ökat åskådande i kulturlivet, eller en ökad konsumtion av kultur inom marginaliserade grupper osv. Detta är förstås ett viktigt arbete som vi inte ska förringa, frågor om representation, osv. Men det farliga med det språkbruket är att deltagande blir synonymt med åskådande och det är viktigt att upprätta en distinktion. Inte minst för att behålla någon sorts skärpa i eventuella maktanalyser.

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Utgångspunkten för den kulturpolitiska idén är att kulturkonsumtion automagiskt är av godo. Att kulturen är god och demokratiserande i sin egen rätt. Men det är inte ett antagande som vi måste köpa rakt av. Faktum är ju att många av de kulturella institutioner och aktörer som vi stödjer, effektivt mimar moderniteten och massamhällets elitistiska strukturer där en liten grupp medieproducenter eller konstnärer ska distribuera och tillhandahålla kritiskt såväl som underhållande innehåll. Kulturpolitiken har ju sedan 70-talet varit besatt av just distributionsfrågor.

När vi talar om att öka deltagandet i kulturlivet tycker jag att vi ska våga tänka längre än till publiksiffror. Ambitionen att få fler invandrare, arbetare, ungdomar eller vad det nu kan vara att sitta tysta i långa rader i ett mörkt rum och exponeras för god och kritisk kultur är inte tillfredställande. Kulturen riskerar då att i alltför hög grad reduceras till ytterligare en uppfostrande inspärrningsmiljö. (Jag behöver kanske inte nämna skolan som jämförelse).

Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden och det tycker jag ska uppmuntras. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin.

Om åskådarkultur och teater

Åskådarkulturens mediala strukturer återkommer i en majoritet av våra etablerade och delvis offentligt finansierade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, opera, balett, performance, cirkus, film, fotografi, skulptur, tidningar, radio, tv, osv. Kommunikationen är helt enkelt enkelriktad.

Se bara på hur teater fungerar. Publikkontraktet brukar tas för givet: Köp en biljett, Stig in, Sitt still, Håll tyst, Applådera, Gå hem, Reflektera. Trots att publiken delar samma rum som skådespelarna på scenen så vill jag inte gärna kalla den publikrollen för deltagande. Och om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp. När förutsättningarna för deltagandet är oklara tenderar publiken att dra sig tillbaka till den trygga grundposition som är åskådarens.

Här någonstans brukar någon invända att teater och kultur kan vara en omvälvande upplevelse, att vi tar med oss erfarenheterna, går hem och förändrar våra liv. Det är förstås riktigt. Men varför placerar vi alltid handlandet utanför kulturen, utanför estetikens fält. Jag är inte övertygad om att passivitet är det bästa sättet att bädda för aktivitet. Om vi är modiga nog kan vi placera handlandet, aktiviteten och den ömsesidiga kommunikationen mellan människor i konstens epicentrum.

Jag läste att årets Teaterbiennal i Gävle hade en temafråga: Hur kan vi möta kraven från den nya deltagarkulturen? Det roade mig. Som om deltagarkulturen var någon sorts parti i position att ställa krav, ett sorts hot. Jag skulle vilja formulera frågan på ett annat sätt, kanske något i stil med: Hur kan vi möta en publik som i allt högre grad är vana att agera som deltagare i en kollektiv process, snarare än som stillasittande publik. Kraven återkommer även i inbjudan till den här kulturlunchen: Vad kommer publiken att kräva av oss i framtiden? står det i inbjudan. Ja, eller kanske: Hur kan vi leka med vår publik i framtiden? tänker jag.

Faktum är att åskådarkulturens relativt auktoritära och stundom passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Den här tillställningen är väll ett exempel på det. Publikens vilja att delta upplevs ibland som ett hot. I viss mån kanske den är ett hot, den är ett hot mot den traditionella konstnärsrollens upphöjda position som uttolkare av världen. Det kan också upplevas som ett hot mot kvalitén. Men det beror förstås på vilka kvalitetskriterier en sätter upp. Deltagarkulturens kvaliteter består sällan i dess estetiska fulländning utan i kommunikativa aspekter – alltså i vilken mån utgör det jag producerar en inbjudan till fortsatt aktivitet.

Om digital kultur

Begrepp som deltagande är på modet, men viss tveksamhet råder om hur de ska begripas. Jag tycker, som framkommit att åskådande inte är deltagande. Om vi relativiserar bort den distinktionen förlorar vi också möjlighet att urskilja vad deltagandet innebär och hur vi skapar goda förutsättningar för aktivt deltagande. Deltagarkulturer uppvärderar alltså handlandet och den ömsesidiga kommunikationen snarare än visuell tillfredställelse och kritisk reflektion.

Förklaringarna till det “tryck” som upplevs på ett ökat deltagande är säkert många; internet, mobiltelefoni och sociala medier har populariserats, kostnaden för mediala produktionsmedel som kameror, digitaltryck, nätpublicering, osv har gått ner. Internet är ju ett frammåtlutat medium – medan vi läser, tittar, lyssnar bereder vi oss samtidigt på att svara, kommentera, kommunicera, dela. Nätet är verkligen potentiellt deltagande, även om den äldre generationen kanske än så länge är i högre grad “läskunniga” än “skrivkunniga” nätanvändare.

De digitala medierna är relevanta eftersom de vid den här punkten verkar föra kulturen tillbaka till rummet. Vi har suttit tio år framför datorskärmar nu, men förhoppningsvis kommer vi de närmaste åren att spendera mindre tid på det viset. Rasmus Fleischer skriver till exempel i Det postdigitala manifestet om hur gemensamma rum som konserter och festivaler får ökande betydelse för delandet av musik. Eftersom all musik är tillgänglig för oss genom fildelning, Youtube, Spotify eller vad det nu kan vara så har vi ett överflöds- eller urskiljningsproblem, snarare än det bristproblem som musiken led av när den distribuerades genom fysiska och kostsamma exemplar. När vi nu har tillgång till allt återvänder vi till rummet och den sociala gemenskapen för att urskilja vad som är meningsfullt för oss att lyssna på.

Facebook fungerar i sina bästa stunder på samma sätt. Informationen om vad som händer ute på stan, var våra vänner är och vad de har för sig får oss att gå ut oftare och bli mer sociala i fysiska rum än när vi var fast mellan morgontidningen och teven.

Nya medier utvecklar också nya subjektiviteter. Jag tänker på datorspel till exempel. Är inte flera nya ungdomskulturer såsom parkour (alltså gatuakrobatik) och urban exploration (där man utforskar stadsrummets glömda och gömda utrymmen såsom tunnlar och tak) väldigt präglade av en spelsubjektivitet. Parkour är en sorts gatuversion av plattformsspel, där varje arkitektoniskt hinder är överkommligt. Och urbant utforskande följer också en sorts spellogik – känn på alla dörrar alla luckor, utforska alla rum, världen är din (så länge du inte blir upptäckt).

Rum och arkitektur

Den rumsliga aspekten är intressant. Själva arkitekturen, särskillt på många kulturinstitutioner, motverkar ju deltagande. Vi reser fortfarande höga scener för att separera producenter från konsumenter. Om vi vill understödja deltagande måste arkitekturen anpassas. Ett exempel på det är mellankrigstidens operamaskerader i Stockholm. Då byggde man över hela åskådarläktaren med ett golv, så att 2000 besökare kunde klä ut sig, dansa och njuta av att vara mitt i en scenografi och mitt i en serie operaframträdanden. Det visar ju att även en konservativ och stelbent genré som opera lätt kan omvandlas till en deltagande situation som kanske bättre svarar mot Nietzsche och Wagners fantasier om allkonstverket än det vi ser på scen idag.

Tittar man tillbaka framträder den disciplinerade åskådaren nästan som en historisk parantes. Den förmoderna kulturen såg verkligen inte ut på det viset, med undantag då från kyrkan som lade grunden för att organisera människor i bänkrader. Åskådarkulturen har varit ett sätt att ordna massan. Vi behöver nya rum om vi vill organisera oss på nya sätt.

Nu kanske jag låter lite väl kritisk mot de etablerade kulturformerna, det är ju inte svartvitt och alla uppskattar väll att då och då få engagera sig i en föreställning, en bok eller en tv-serie. Det är bara när den strukturen blir alltför dominant som den utgör ett problem och den dominansen är nog påväg bort.

I relation till rum och kulturinstitutioner tänker jag också på foajéer, som ju utgör utmärkta rum för samtal, om, kring och runt konsten. Det är som att institutioner utan foajéer räknar med att det de visar upp inte är tillräckligt intressant för att besökarna ska behöva stanna och diskutera och utveckla sina upplevelser i samtal med varandra.

Om deltagarkulturer

Ungdomar saknar inte kultur. I den mån de håller sig borta från det institutionaliserade eller ”fria” kulturlivet så är det för att de har roligare saker för sig, de hittar sammanhang där de får leva ut sina fantasier i gemenskap, något som kulturinstitutionerna inte kan erbjuda idag.

Var ska vi då vända oss för att hitta former och metoder för deltagande. Ja, dels kan vi titta tillbaka på historien, som är full av deltagarkulturer; kollektivt berättande, karnevaler, improviserad musik och lek.

Dels kan vi titta på samtiden och inspireras av datorspel, rollspel, dans- och klubbmiljöer.

Levande rollspel till exempel blir till i deltagarnas gemensamma produktion av sinnesintryck för varandra. I sådana sammanhang skapas den kulturella upplevelsen genom deltagarnas samspel. Deltagarnas olika position i den värld som spelet gestaltar är det som gör världen trovärdig och levande, om det nu är en sagoskog eller ett rymdskepp.

Vi kan också vända oss mot framtiden och försöka se hur mobila tekniska plattformar alltmer flyter samman med livet och kulturen.

Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera eller konsumera en specifik kulturprodukt. Deltagande förutsätter förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.

Dessa egenskaper stärker medborgarna i deras möjligheter att praktisera demokrati och bör därför tas särskillt i beaktande ur ett kulturpolitiskt perspektiv.

Excerpts on exhaustion

Copyriot quite recently proposed a general theory of exhaustion. Well, would it be possible, or make anything clearer, to make a connection between peak oil and brain drain in relation to present day crisis capitalism? Here goes some excerpts on exhaustion, in order to make to put our cognitive capacities to work…

exhaustion |igˈzôs ch ən|

noun

  1. a state of extreme physical or mental fatigue : he was pale with exhaustion.
  2. the action or state of using something up or of being used up completely : the rapid exhaustion of fossil fuel reserves.• the action of exploring a subject or options so fully that there is nothing further to be said or discovered : the total exhaustion of viable systematic alternatives.

    • Logic the process of establishing a conclusion by eliminating all the alternatives.

ORIGIN early 17th cent.: from late Latin exhaustio(n-), from Latin exhaurire ‘drain out’ (see exhaust ).

– Oxford American dictionaries

The restrictions on flow that affect fossil fuels are the product of geology and economics, not bank regulations, but the principle is the same. It’s simply not possible to extract more than a certain amount of oil from a given oil field per year – the amount varies from field to field due to fine details of geology – and trying to do so is a good way to exhaust the field prematurely, losing the chance to get some of the oil you might have had by doing things the right way. Despite all the ballyhoo about high-tech methods of extracting oil from the ground, in practice, those turn out to get about the same amount of oil as the old-fashioned method, just a lot faster; in practice, that means that the field keeps production at a higher plateau for a while longer, but runs dry sooner. The limits to coal and natural gas production are a bit more straightforward: neither one is cheap to produce, and the faster you want to produce it, the more it’s going to cost you and the sooner you run out of good places to dig or drill.

– John Michael Greer, “Energy Funds, Energy Flows”

Today psychopathy reveals itself ever more clearly as a social epidemic and, more precisely, a socio-communicational one. If you want to survive you have to be competitive and if you want to be competitive you must be connected, receive and process continuously an immense and growing mass of data. This provokes a constant attentive stress, a reduction of the time available for affectivity. These two tendencies, inseparably linked, provoke an effect of devastation on the individual psyche: depression, panic, anxiety, the sense of solitude and existential misery. But these individual symptoms cannot be indefinitely isolated, as psychopathology has done up until now and as economic power wishes to do. It is not possible to say: “You are exhausted, go and take a vacation at Club Med, take a pill, make a cure, get the hell away from it all, recover in the psychiatric hospital, kill yourself.” It is no longer possible, for the simple reason that it is no longer a matter of a small minority of crazies or a marginal amount of depressives. It concerns a growing mass of existential misery that is tending always more to explode in the center of the social system. Besides, it is necessary to consider a decisive fact: at the time when capital needed to suck in physical energy from its exploited and from its slaves, psychopathology could be relatively marginalized. Your psychic suffering didn’t matter much to capital when you only had to insert screws and handle a lathe. You could be as sad as a solitary fly in a bottle, but your productivity was hardly affected because your muscles could still function. Today capital needs mental energies, psychic energies. And these are exactly the capacities that are fucking up. It’s because of this that psychopathology is exploding in the center of the social scene.

– Bifo, Precarious Rhapsody, p. 42

Traveling the circuits of social communication, the erotic object is multiplied to the point of becoming omnipresent. But excitation is no longer the prelude to any conclusion and multiplies desire to the point of shattering it. The unlimited nature of cyberspace endows experience with a kind of inconclusiveness. Aggressiveness and exhaustion follow from this unlimited opening of the circuits of excitation. Isn’t this perhaps an explanation of the erotic anxiety that leads to de-eroticization and that mix of hypersexuality and asexuality that characterizes post-urban life? The city was the place where the human body encountered the human body, the site of the gaze, contact, slow emotion and pleasure. In the post-urban dimension of the cyberspatial sprawl, contact seems to become impossible, replaced by precipitous forms of experience that overlap with commercialization and violence.

– Precarious Rhapsody, p. 90-91

The good side of teaching is that I’m doing Capital for the first time in years (not the whole thing but more of it than I’ve done in the past). The challenging side of teaching is my digital networks class. It is completely labor intensive–extra layers of interaction on top of the regular class format, layers that are supposed to help students connect to and comprehend the readings but which don’t seem to be having that affect. Together the two classes make me think about how much of a neoliberal subject I am, how I’ve incorporated the ideology that tells me that the more I am working the better I am, even when this is obviously false. I’m not better–I’m exhausted, disconnected, distracted, and confused.  Also, the amount of work I do doesn’t influence my pay and I have tenure. So I work out a sense of commitment, professionalism, all those things that bourgeois ideology convinces us are important.

– Jodi Dean, Dispersed and distracted

Notes from a seminar with Francesco ‘Bifo’Berardi

Some notes from a seminar at Doch Stockholm
March 29 – April 1, 2010

Origin from the italian autonomia movement the media activist and political theorist Bifo has a formulated a question that activates philosophical as well as psychological concerns: Is it possible, under present conditions, to form a collective process of subjectivation?

So what are the present conditions? Bifo describes the rat wheel that european workers are running within. The european laborer is dependant in cognitive and communicative capacities that we use to the uttermost. But capital does not buy persons anymore, but rather small snippets of time. Work is everywhere, it has no certain relationship to a specific physical time or place. The same goes for capital. The bourgeoise of 20th century was attached to a territorial dominance of the urban landscape. But we no longer talk about a bourgeoise because we can no longer see a clear connection between the capitalists and the territories of exploitation.

The acceleration of labor is intense, and we work under constant competition, which sometimes creates panic. Here, Bifo turns to Guattari influenced schizo-analysys to better understand what happens. When panic occur there is a break in the narcissistic investment that we put into our labor. This means an abruption of the desire to work, produce and reproduce. We get depressed (a word that Guattari would never use, though). We feel guilt and debt due to our incababilities. To get out of this depressed state of mind we use amphetamine, (not necessarily literally). On the adrenaline high we go back to work. The wheel keeps turning and we are back to work.

Cognitive labor reduce manual labor time, but the working hours is going up anyway. And even when we are not at work we are immersed into cognitive processes that cannot be separated from the part of our productive force that we sell. The problem with cognitive labor is that it effectivly mobilize our “soul” meaning language, affects, identifications, but also our ability to engage emotionally in social and intimate relationships. It has all been subsumed by the presumably ever-flowing non-stoping forces of capital.

But even capital can get exhausted. After the dot.com crisis at the turn of the millennium the terrorist acts of 9-11 layed ground for a psychic mobilization of the west that lasted untill the next crisis starting emerging from the failing car industry, the raising crude oil prices and overvalued subprime mortgage market. So no matter all the prozac we have fed on and all the money that the state has put into the failing financial markets the workers and markets of the west are approaching an extensive fatigue.

In  the dark visions that Bifo lay out modernity and capitalism are about to go separate ways. We cannot presume that civilization as we know it is here to stay. Europe is falling apart along the lines of the catholic south and the protestant north. The economic union doesn’t serve anyone anyone and what else is it that could keep the EU together? A decivilization process has surfaced in Italy, where about 130000 public teachers are fired in a 2 year transition plan to make the schools private or run by the catholic church. We have to keep thinking about Europe and not be suprised when it goes dirty.

And how about the process of collective self-subjectivation? Well, it’s extremly hard to imagine autonomy today. It is even hard to find affinity with a group of people and keep some distance to the productive/disruptive forces of capital at the same time. Bifo suggest some kind of schizo-analytical group therapy session as a starting point for organization of autonomy. Time as well as space is of course important factors and in order to get time to meet each other we must spend less, to work less. But refusal of work is harder than ever before, Bifo is not a happy spinozian. The game might very well be over.

1 Maj, en månad försent

En månad försent kom jag på att jag skulle vilja dela med mig av ett utdrag ur ett tal från årets anarkistiska 1 maj i Stockholm, som tar utgångspunkt i erfarenheter från den Egyptiska revolutionen. Kanske passar det ändå att detta inlägg kommer nu när den arabiska våren är på väg att övergå i en europeisk sommar.

1maj-tahrir by widing – ursäkta skrapet i början, det reder sig.