Staden är ett territorium, men leken känner inga gränser

Tidigare publicerad i Fältbiologen #4 (pdf)

Att tänka sig ett urbant fri-lufts-liv (vilket är temat för detta nummer) är intressant, men låt inte begreppet förleda oss själva och varandra. Staden är inte fri – staden är ett territorium, ett slagfält där olika intressen samspelar och konfronterar varandra. Det finns ingen urban allemansrätt, tvärtom regleras urbaniteten av ett särskilt regelsystem knutet till ”tätbebyggda områden”. Det finns även många informella överenskommelser som vi förväntas följa. Stadsrummets arkitektur och regler definierar de strama sociala roller vi ska leva upp till. Vissa platser är extremt strikta: arbetsplatser (för jobb), gallerior (för shopping), klassrum (för studier) och så vidare, medan andra är mer fria, till exempel parker och torg. En tredje typ av platser är de som är dolda eller övergivna, till exempel hustak och tunnlar, oanvända hus och industrier. Genom att utforska möjligheterna och begränsningarna med alla dessa platser kan vi föra in leken och äventyret i våra stadsliv.

Jag jobbar med ett gäng som kallas Interacting Arts. I en tidning som vi gav ut 2007 föreslog vi verklighetsspel som en metod för att börja leka och spela med verkligheten som scen. I höstas fick vi generöst stöd från ABF Norra Stor-stockholm för att utveckla denna form i ett fyra månader långt spelprojekt som jag tänkte berätta om. Målet var att hitta nya former för folkbildning och experimentera med olika former för deltagande och lärande. Projektet döptes till Maskspel Norrort. Masken som bärare av mening, myt och handling har djupa rötter i Europas kulturliv, t ex i hedniska ritualer, commedia dell’arte, passionsspel och karnevaler. Vi ville återuppväcka maskkulturen och därigenom återupptäcka staden. Idén med verklighetsspel är att engagera deltagarna i en kollektivt skapad berättelse som utspelar sig i olika medier, men som har sin huvudsakliga hemvist i stadsrummet.

Jag, min medarrangör Ulf Staflund och vår praktikant Emil Hietanen, valde att basera berättelsen på Staflunds kortroman Karnevalens tid. Den handlar om ungdomar som kommer på kant med samhället. De diagnostiseras med en ny sjukdom: ABCD (Acute Behavioral Control Disorder). Ungdomarna som drabbas har svårt att hålla kvar uppmärksamheten vid medier som TV och radio, svårt att kontrollera sina impulser (t ex sociala och sexuella), att vara ”lagom” aktiva samt att anknyta till sina föräldrar. Denna fiktion iscensatte vi tillsammans med deltagarna. I berättelsen fanns också många andra element: forskarteamet ABCD Research, med ett kluvet förhållande till sin arbetsgivare Styrelsen för social kontroll.

I Maskspel Norrort kombinerades slutna sammankomster, då vi hade workshops och rollspel med och utan masker, med öppna gatustrapatser, inspirerade av flashmobs, improvisationsteater och politisk aktivism. Bilderna på det här uppslaget kommer från en av de grejer som gjordes på stan. Ur inbjudan:

Vi välkomnar maskspelare, kontaktimprodansare, gatumusikanter, intresserade och förbipasserande. Ta med dig mask (om du har) och vänner. Leken pågår två timmar och går genom olika faser. Målet är att skapa en reva i verkligheten – en temporär zon av overklighet. Platsen är en tunnel som löper under pendeltågspåret som förbinder norra och södra Sundbyberg. Tunneln blir en portal; vi söker oss mot en annan värld.

Olika medier och metoder kombinerades för att skapa en på samma gång rituell som lekfull upplevelse. Levande musik, stora utskrifter med tema-ord, improvisationslekar och maskspelare fyllde tunneln med en märklig och märkvärdig atmosfär. Platsen var noga vald. I en galleria eller på en tunnelbaneperrong hade denna lek aldrig varit möjlig.

Spelarnas kollektiva berättelse utvecklades genom att de delgav varandra sina upplevelser, på ett slutet community på nätet. På så sätt behövde inte alla vara med på allt för att kunna hänga med i berättelsens fortskridande. Genom att organisera sig kring en fiktion som tagit stadsrummet i besittning kunde deltagarna involveras i ett spel som låg nära deras vardagsliv, men ändå bortom vardagens tristess. I en tid då många unga söker äventyret i datorspelens världar känns det extra viktigt att utveckla såna här gemenskaper. Tänk om spelgenren MMORPG (massively multiplayer online role-playing game) stod för ”massively multiplayer offline role-playing game”. Hur skulle det urbana livet då se ut?

I slutet av Maskspel Norrort fick spelaren ett brev från den avhoppade ABCD-forskaren Gustav: ”ABCD är inte en sjukdom, det är inte en diagnos, det smittar inte och är ingenting som kan eller ska botas. Det samhället kallar ABCD är första steget i förmågan att nå en verklighet som är bortom den vanliga människor ser.”

Vi tänker fortsätta med Maskspel även i framtiden och hoppas att andra kan vidareutveckla verklighetsspel även åt andra håll. Om vi vill utveckla ett urbant friluftsliv måste leken med stadens territorium hela tiden söka nya former och nya berättelser.

Foto: John Green

Mer om Maskspel.

Anteckningar om karnevalskulturer

Inför ett panelsamtalWeld fick jag några frågor om karnevalskutur. Här är lite lösa anteckningar som utgjorde grunden för mina svar.

Vad är karneval för dig?

För mig är karnevalen någon sorts utopisk manifestation av en värld där fantasin och begäret står i centrum för den mänskliga aktiviteten. De fantasierna har jag fått från Michail Bachtin, som beskriver de medeltida karnevalernas fullständigt omstörtande karaktär. Mina viktigaste karnevaleska upplevelser kommer å ena sidan från levande rollspel, å andra sidan från politiska manifestationer såsom Reclaim the City-festerna som pågick i slutet av nittiotalet. Båda innehåller starka karnevaleska element på olika sätt. Den viktigaste aspekten av karnevalen är det sociala undantagstillståndet, deltagandet i en lek med roller och maktpositioner. Levande rollspel samlar ibland hundratals deltagare under flera dagar och har just den allomslutande karaktär som karnevalen uppnår i sina bästa stunder.

Vad har det absurda och karnevaleska för roll i samhällsstrukturen?

Självklart kan karnevalen fungera som en sorts övervakad ventil för att släppa på det ”tryck” som det moderna samhället skapar på sina medborgare. Vattenfestivalen, som föranleddes av ungdomskravallerna i Kungsan på 80-talet, är ju ett exempel på det.

Var finns idag det groteska, samhällskritiska, okontrolllerade idag?

Kanske är den mest karnevaleska företeelsen i Sverige idag Finlandsfärjorna. De utgör ett sorts temporära rum för fest och undantagstillstånd. Det som hänt på finlandsbåten har inte hänt, kan man ju höra, detsamma gäller Medeltidsveckan på Gotland. Finlandsbåten är också ett bra exempel på hur karnevalens struktur kan inlemmas i en kapitalistisk ordning och förlora all sin radikala potentialitet.

Ett utflackat demokratiserat rum, var finns den politiska kraften idag?

Ett exempel skulle kunna karaktäriseras som karnevaleskt är faktiskt fildelningen. Inte för att det på något sätt utmanar sociala normer, men däremot ekonomiska hierarkier. Fildelningen förutsätter, liksom karnevalen, ett överflöd, fildelning är aldrig produktiv, karnevalen är aldrig produktiv. Det är en sorts gåvoekonomier som föds ur överflödet. Det finns ingen måtta på ettor och nollor, det kostar ingenting att repoducera dem, vi har ett par hundra år av musik- och filmhistoria till godo som succesivt håller på att digitaliseras och distribueras.

Karnevalen som företeelse har använts i teorier skrivna ur ett västerländskt perspektiv och utifrån västerländsk historieskrivning. Projicerar vi våra idéer kring karnevalen idag exotifierat. Vilka reflektioner finns kring detta?

Att exotisera eller fantisera om de europeiska medeltida karnevalerna är förstås inte lika problematiskt som att tillskriva icke-västerländska kulturer en massa egenskaper, eftersom det lätt kan skapa bilden av vilda folk som finns ute i världen och som fortfarande står nära naturen. Jag tycker inte att Robertos verk är särskillt exotiserande eller romantiserande. Klippen från karnevalerna är inte särskillt suggestiva, snarare avdramatiserande. Vi ser folk som står och hänger bakom ett staket och tittar på spektaklet till exempel, och bakom alltsammans snurrar ett mynt, som jag på något vis läser som ett sätt att påminna oss om hur lätt det är att slå mynt på och exploatera de mest frihetliga praktiker.

Vad hände egentligen med svensk karneval?

Ett spännande exempel på stockholmsk karneval är de maskerader som arrangerades på operan och andra platser under mellankrigstiden.

Är karneval möjlig i Sverige?

Pressen var skeptisk i början på 1900-talet. VM-bronset i fotboll ’94 är väl ett exempel. Det kalla klimatet är ett problem.

Är spontan offentlig dans och sång störande?

Jag blev precis utkastad ur Gallerian för att vi dansade där.

Offentlig maskerad ett hot eller löfte?

Interacting Arts jobbar ibland med mask på stan, vilket ibland uppfattas som hotfullt.

Student kortege, kitch, etc. Oreglerad smak och kvalitet?

Man hamnar väldigt snett om man försöker bedöma deltagarkultur, såsom karnevalen eller levande rollspel, med åskådarkulturens ögon. Den estetiska frågan är inte hur ser det ut, utan vilka handlingsmöjligheter en har inom ramen för en viss estetiserad praktik. Det sköna i deltagarkulturen kan handla om att uppleva subtila möten mellan människor eller att få möjlighet att utföra stordåd. Det är ett handlandets estetik och det kan inte reduceras till konstens snäva smakbegrepp.

Karneval är konsensustransens antites. En summa av undantag som bekräftar regeln. Konfirmerar karnevalens dramatiserade och ritualiserade upprorsparad Status Quo eller förändrar den något i realiteten?

Karnevalen har inget resultat eller mål, den är och måste förbli inproduktiv, en utgift helt enkelt. Om den inte är en utgift så inordnas den snabbt i kapital-arbete-relationen.

Övervakning vs multipla personligheter, stereotyper och rollspel?

Rolltagandet är extremt viktigt för karnevalen. Rollen är biljetten till den andra världen, till undantagstillståndet och ansvarsförskjutningen. ”Det var inte jag, det var rollen.”

Karnevalseminarium på Weld

Weld är ett experimentellt rum för processorienterad dans och konst. På torsdag och fredag har de ett spännande program. På fredagen kommer Gabriel från Interacting Arts att vara med i ett samtal om “karnevalens olika betydelser, idéhistoriska bakgrund och dess politiska och ekonomiska inverkan.”

Live audiovisuell konsert+samtal, 30/1+1/2

Konstnären Roberto N Peyre är just nu aktuell med utställningen Ship Of Fools på Nordin Gallery i Stockholm. Tillsammans med Weld har han initierat ytterligare händelser med anknytning till utställningens tematik.

Onsdagen den 30:e Januari, kl 19.30. Entré 80 kr
Roberto N Peyre och musikern Jean-Louis Huhta gör en exklusiv audiovisuell live improvisation (mer info nedan).

Fredagen den 1:e Februari kl. 18.00. Fri entré
En diskussion kring temat: Karnevalens olika betydelser, idéhistoriska bakgrund och dess politiska och ekonomiska inverkan.

Medverkar gör: Edda Manga, idéhistoriker, Jens Näsström, psykolog, musiker och f.d. New Orleansbo, och Thomas Gylling, producent, DJ och MC. Gabriel Widing, konstnär, konstvetare. Koreografen Anna Koch agerar moderator.

I Roberto N Peyres första utställning med galleriet visar han en videoinstallation ur ett pågående projekt. Filmmaterialet är från karnevaler i Portugal, Haiti och Brasilien, men också från en atlantseglats. Peyre visar intryck av karnevalens många sidor såsom processionernas brokiga historia, traditionella fruktbarhetsriter och symbolladdade spel. Karnevalens uråldriga ritualer har förändrats i omgångar, allt eftersom kyrka och stat påtvingat förändringar i en i grunden esoterisk tradition. I skydd av maskering tillåter den ett tidlöst behov av att anta identiteter, vända upp och ner på maktordningar och sociala konstruktioner och att spela ut det undermedvetna. Den förmedlar en ännu mytisk tillvaro oberoende av den samtida avmystifieringen av tillvaron.

Konsert med audiovisuell improvisation med musikern Jean-Louis Huhta och konstnären Roberto N. Peyre

Onsdag 30/1 2008, kl. 19.30
Inträde : 80 kr

Jean- Louis Huhta
är musiker, kompositör och DJ. Han har genom åren spelat i band som Cortex, Anti-Cimex, Stonefunkers och Lucky People Center (LPC). Sedan 1998 har han komponerat musik för svenska koreografer bl a Helena Franzén, Christina Caprioli, Björn Elisson, Reich/Szyber, Rasmus Ölme, samt medverkat som musiker i Per Jonsson Danskompani. Han har även skrivit musik för Cullbergbaletten och komponerar han musik för teater, TV och film. I sin roll som soloartist har han gett ut albumet ”Halfway Between the World And Death” på www.slottet.eu. Några aktuella inspelningar och föreställningar är Skull Defekts (www.skulldfx.com), Oscid (www.ashinternational.com), Audiolaboratory (www.fireworkeditionrecords.com) och Brommage Dub. Mer info: www.idealrecordings.com och http://myspace.com/jeanlouishuhta

Roberto N Peyre
Roberto N Peyre har studerat konst vid Goldsmiths College i London. Senare verk inkluderar video, installationen och live videoperformance. Mer info: http://www.robertonpeyre.com/ och
http://www.blot.se

Maskeradliv i mellankrigstid

Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig från 1700-talet och fram till det tidiga 1960-talet.

Maskerader som fenomen har pendlat från en kungligt sanktionerad och uppmuntrad umgängesform, till en illegaliserad ljusskygg verksamhet, och tillbaka. När de förbjöds var det för att de gav anledning ”ej mindre till kostnad, yppighet och överflöd än till hvarjuhanda oanständigheter och oordningar” som Riksrådet uttryckte det i mitten av 1700-talet. Den här texten handlar om en flärdfull natt i mellankrigstidens Stockholm, då maskerader åter blivit på mode och Operans åskådare fick lämna sina bänkrader och bli deltagare i sitt eget uppklädda och utklädda drama.

Året är 1925 och den diaboliske barytonen John Forsell har nyligen blivit chef för Operan. För att återuppliva en smått sömnig institution bestämmer man sig för att ställa till med fest. För första gången på 24 år är det åter dags för operamaskerad. Institutionen ansöker om alkoholserveringstillstånd hos polisen för att få hålla maskeraden ”i likhet med hvad som förr i verlden ägde rum” och så fort det är ordnat sätter arbetet med det stora evenemanget igång. Det annonseras i tidningar över hela landet och gäster väntas dyka upp från när och fjärran. Man siktar på två tusen gäster ”däri alltså ej inräknadt polisbevakning, brandsoldater, vakter, marskalkar, musik och tjänare”. Drygt tusen biljetter blir sålda, en god ekonomisk affär för Operan, som därmed kunde dryga ut i operaarbetarnas tunna pensionskassa.

Förberedelsetiden är kort, så att inte den ordinarie repertoaren ska störas. Dekoratörer och snickare jobbar skift. ”Gubbarna arbetade friskt undan, och när kungen och hans hus och det till större eller mindre oigenkännlighet svenska folket i kväll samlas för att återuppleva operamaskeradernas dionysiosyra, då ska allting vara klappat och klart.” skriver Dagens Nyheter. På en dag bygger man om i salongen genom att anlägga ett golv som täcker hela parketten. ”Detta golf skulle stå i direkt samband med scengolfvet, hvarigenom erhölles ett verkligt stort utrymme för de dansande”, kommenterar Aftonbladet. Det skapas också enkla sätt att ta sig mellan Operakällaren och den ombyggda salongen. Nordiska Kompaniet får i uppdrag att dekorera och sätta upp blommor. Pelare restes i lätta material för att inge en känsla av rokoko.

Ombyggnationerna hade både praktisk och symbolisk betydelse. Den symboliska bestod i ett nivellerande av skillnaden mellan scenrum och salong. Under operamaskeraden stod alla på samma golv, oavsett om de var professionella dansare eller salongsberusade festprissar. Den omgjorda arkitekturen var en inbjudan till besökarna att ta steget från åskådare till deltagare, vilket i princip alla gjorde. Blott en tiondel satt vid på läktarplats för att beskåda spektaklet från ovan. De praktiska konsekvenserna av ombyggnationen var att man kunde få in en stor mängd besökare som kunde röra sig fritt och konversera och dansa med varandra. På detta vis skapades en deltagarkultur. Den genomgripande förändringen av inredningen förmedlade dessutom känslan av en svunnen epok. Att träda in i operamaskeraden upplevdes som en resa tillbaka i tiden. Deltagarna uppmanades i inbjudan att komma i kostym eller högtidsdräkt. Inbjudan illustrerades av Kungliga teaterns emblem och planritningar över Operans lokaler, så att man inte skulle gå bort sig. På baksidan placerades en liten kerub med amorbåge i hand.

Klockan tio startade balen med ”An der schönen blauen Donau”, som framfördes av hovkapellet under ledning av Armas Järnefelt. Vid elvatiden drar ett karnevalståg i rokokostil in i salongen. I det medverkade både balettdansare, solister och kör. När tåget framfört sina nummer, till exempel en polonäs ur Eugen Onegin och en balett ur Thetis och Pelée, avslutades det med ytterligare en polonäs som fick utgöra bryggan mellan det formaliserade karnevalståget och den allmänna dansen. Snart blandades tillfälliga besökare med yrkesvana anställda i en dans som fyllde hela golvet och höll på fram till morgonkvisten. På en liten scen stod ett nio man starkt jazzband, vilket var ett högst modernt inslag för tiden.

Samma kväll som maskeraden verkställs så avlider arbetarrörelsens för tiden mest aktade gestalt, Hjalmar Branting, efter tid av sjukdom. Brantings död är en stor tragedi som skakar om i alla samhällsklasser. Den leder till att kronprinsessan och kronprinsen, som var väntade gäster på maskeraden, inte dyker upp. Det ansågs inte passande för kungligheterna att ägna sig åt fest en afton som denna. Tidningarna fylldes med spaltmeter av reflektioner och sorgebrev.

Festdeltagarna hade dock inte tappat humöret. Dansgolvet var fullt och bufféer serverades till hungrande utklädda och utmattade. Svettiga herrar stod och förfriskade sig. Lättklädda damer lät ”tappa” sina handskar och kunde roa sig åt att se vem som var först ner och kröp framför deras fötter för att gentlemannamässigt plocka upp dem. Många av besökarna var även klädda i domino, ett plagg som Operan hyrde ut till gäster som saknade egen utstyrsel. Dominon är en vid svart kapuschong som räcker hela vägen ner till fötterna. Ofta är de gjorda i siden och bärs tillsammans med en halvmask. Dominon döljer kroppens former, vilket ökade maskeraddeltagarnas anonymitet och androgynitet. Vissa deltagare klädde ut sig till kineser eller turkar, vilket förstås satte en exotistisk prägel på tillställningen. Stockholmarna var redo att lämna den allmänna depressionen bakom sig för att helhjärtat ägna sig åt dessa maskerader, som lyckades kombinera operans estetiska ideal med festens sociala undantagstillstånd.

Evenemanget 1925 följdes av årliga maskerader fram till 1929, då de upphörde. Vid ytterligare två tillfällen återkommer operamaskeradkonceptet, nämligen 1953 och 1962. Idag är det alltså dryga 45 år sedan Operan ställde till en stor maskerad. Maskeraden som social aktivitet har dock fortfarande stor popularitet i vår kultur, till exempel genom levande rollspel, som varje år får tusentals unga att ge sig ut i skogarna för att uppleva svunna sagor och äventyr. Kanske är det åter dags för Operan att bjuda in till dans och maskerad – om inte annat för att nå nya målgrupper.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen #33, 2007

Karnevalskultur

Tankar och skrifter om deltagande och estetiskt orienterade mötesplatser är vi inte överösta med. Jag tänkte dela med mig av några citat av en inspirerande ryss.

Rabelais - skrattets historia, omslag

Michail Bachtin (1895-1975) var språkteoretiker och litteraturhistoriker. Hans skrifter sträcker sig över många fält. Bland de tidiga texterna från 10- och 20-talet skymtar ett nykantianskt och fenomenologiskt perspektiv. Sen tar han tag i Freud och Marx. 30- och 40-talet ägnas och kultur- och litteraturhistoria. Under slutet av hans livstid återvänder han till filosofin, med fokus på språk och metafysiska frågor. Hela tiden finns ett dialogiskt perspektiv som attraherar.

Här följer utdrag ur Rabelais och skrattets historia från 1965 i översättning av Lars Fyhr, utgivet på Anthropos 1986. Här behandlar han den spralliga medeltida karnevalskulturen.

Fester av karnevalstyp och med dem förbundna komiska riter och skådespel intar en utomordentligt viktig plats i den medeltida människans liv. Förutom de egentliga karnevalerna med sina invecklade skådespel och processioner som kunde pågå i dagar på gator och torg firades även “dårarnas fest” (festa stulturum) och “åsnefesten”; det fanns också ett särskillt, fritt och av traditionen helgat “påskaskratt” (risus paschalis). Dessutom hade varje kyrklig fest sin, likaledes av traditionen helgade, komiska motsvarighet. Så förhöll det sig t.ex. vid de s.k. “tempelfesterna” som vanligtvis åtföljdes av marknader med allt vad det innebar av upptåg och förlustelser (där jättar dvärgar, monster och dresserade djur förevisades). Det rådde en karnevalsstämning de dagar mysteriespel och sotier uppfördes. Samma stämning genomsyrade även de lantliga festerna, t.ex. vid vinskörden (les vendanges), som också firades i städerna. Vanligen åtföljde också skrattet även olika borgerliga och vardagliga ceremonier och riter; i dessa var narrar och dårar obligatoriska deltagare liksom de också hade till uppgift att parodiskt dubblera skilda moment i den allvarliga ritualen (hyllande av segrare vid tornerspel, tilldelande av feodala länsrättigheter, dubbande av riddare etc.). Inte ens på vanliga kalas klarade man sig utan att på ett organiserat sätt ge plats åt skrattet och komiken, t.ex. genom att “på skämt” kröna kungar (roi pour rire) och drottningar som skulle “regera” så länge festen varade.

Alla dessa på skrattkulturen grundade, av traditionen helgade former av riter och skådespel fanns utbredda i alla länder i det medeltida Europa, men utmärkte sig genom sin alldeles särskilda rikedom och komplexitet i de romanska länderna, bl.a. även i Frankrike. Längre fram skall vi närmare och mer detaljerat undersöka dessa former i samband med vår analys av Rabelais’ bildsystem.

Alla dessa på skrattet grundade olika former av riter och skådespel skilde sig på ett flagrant, för att inte säga principiellt sätt från kyrkans och feodalstatens seriösa officiella kulturformer och ceremonier. De gav en fullständigt annorlunda, markerat icke-officiell, utomkyrklig och utomstatlig aspekt av värde, människan och mänskliga relationerna; de tycktes bortom allt det officiella bygga upp en annan värld och ett annat liv, i vilka alla medeltida människor i högre eller lägre grad var delaktiga och i vilka de levde under bestämda tider av året. Dett var ett slags dubbelvärld, och tar vi inte det i beaktande så kommer vi aldrig att rätt kunna förstå medeltidens kulturella medvetande eller renässansens kultur. Ignorerar eller underskattar man medeltidens folkliga skrattkultur så vanställer man bilden av hela den europeiska kulturen.

s. 14-15

Genom sin påtagliga, konkret-sinnliga karaktär och genom sitt starka inslag av lek är de nära befryndade med de konstnärligt-litterära formerna, närmast teatern och skådespelet. I själva verket har också den medeltida teatern i avgörande grad närmat sig den folkliga karnevalskulturen och i viss utsträckning blivit en del därav. Men den grundläggande karnevalska kärnan i denna kultur är ingalunda någon rent konstnärlig teaterform och kan i alla händelser inte hänföras till konstens område. Den befinner sig i gränsområdet mellan konst och liv. Till sitt väsen är karnevalen livet självt, men ett liv som utformats enligt lekens principer. Ty faktum är att karnevalen inte känner någon uppdelning mellan aktör och åskådare. Den känner inte till någon ramp änns i dess mest rudimentära form. Rampen skulle förstöra karnevalen liksom också omvänt: avskaffandet av rampen skulle tillintetgöra teaterföreställningen. Karnevalen är inte till för att betraktas – i den lever man, och lever gör alla, ty i enlighet med sin idé är den för hela folket. Så länge karnevalen pågår finns inte för någon något annat liv än karnevalens. Under karnevalen kan man bara leva under dess lagar, dvs. dess frihets-lagar. Och ingen kan lämna den, ty karnevalen känner inga rumsliga gränser. Den har en universell karaktär, den är ett särskillt tillstånd hos världen, där den pånyttföds och förnyas och där alla är delaktiga. Sådan är karnevalen till sin idé, till sitt väsen, något som alla deltagare hade en levande förnimmelse av.

s. 16-17

I detta avseende var karnevalen alltså inte en konstnärligt-teatral form, utan en reell, men tillfällig form av livet självt, som inte rätt och slätt uppfördes, utan som nära nog levdes så länge karnevalen pågick. Detta kan också uttryckas på följande sätt: under karnevalen är det livet självt som spelas genom att – utan scem, utan ramp, utan aktörer och åskådare, dvs. utan alla teaterföreställningens attribut – gestalta en andra fri (obunden) form för sitt förverkligande, sin pånyttfödelse och förnyelse som grundar sig på de bästa principer. Den reella formen för liv är här samtidigt också dess pånyttfödda ideala form.

s. 17

Festen blev i detta fall ett folkets andra liv, där man för stunden trädde in i ett utopiskt rike av gemenskap, frihet, jämlikhet och överflöd.

s. 19

I motsats till den officiella festen firade karnevalen en tillfällig befrielse från den förhärskande sanningen och den rådande ordningen, ett upphävande av alla hierarkiska förhållanden, privilegier och förbud. Karnevalen var en tidens sanna fest, en tillblivelsens, förändringens och förnyelsens fest, fientlig mot all beständighet, allt fullbordat och avslutat. Den såg in i den ofullbordade framtiden.

s. 19

Upphävandet av varje hierarkiskt förhållande så länge karnevalen varade hade en utomordentlig betydelse. Under de officiella festerna underströks demonstrativt de hierarkiska skillnaderna: var och en förväntades visa sig med alla de regalier som angav titel, rang, förtjänster och inta den plats som tillkom hans ställning. Dessa fester prisade ojämlikheten. Under karnevalen ansågs dock alla vara jämlika. Här – på karnevalens gator och torg – umgicks människor fritt med varandra; här rådde ett fritt och familjärt umgänge mellan människor som i det vanliga livet utanför karnevalen var skilda åt genom de oöverstigliga barriärer som klass, rikedom, yrke tjänsteförhållande, ålder och familj reste mellan dem. /…/ Människor tycktes pånyttfödas till nya, rent mänskliga relationer. Främlingskapet försvann för en tid. Var och en vände tillbaka till sig själv och och kände sig som människa bland andra människor. Och dessa äkta mänskliga relationer var ingalunda frukten av någon inbillning eller abstrakta tankar utan blev i sanning förverkligade och genomlevdes i en verklig, materiellt-sinnlig kontakt människor emellan. Det utopiska idealet och verkligheten smälte för en tid samman till en karnevalens helt unika förnimmelse av världen.

s. 20