Politik

Och nu då? Lajv om livet efter kapitalismen

Tidigare publicerad i Brand #2, 2012 – aktuell för att vi kör det levande rollspelet 2027 – Livet efter kapitalismen i nästa vecka.

Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Kanske har den finans- och skuldkris som hemsökt västekonomierna sedan 2008 ändrat på det. Det verkar nu finnas en faktisk möjlighet att kapitalismen skulle kunna falla på eget grepp. Dess inneboende expansionism och exploatering av arbete, energi och resurser kanske inte går att fortsätta under de materiella omständigheterna.

Vi vill reta de fantasier som väcks av den tanken genom att genomföra ett experiment. Vad händer om kapitalismen faller utan revolution? Vilka ekonomiska strukturer och system kan ersätta kapital, frihandel, delreservbanksystem och ränta? Kan vi föreställa oss ett liv efter kapitalismen?

I höst kommer lajvare och aktivister samman för att testa deltagarekonomi i praktiken. Tanken är att fyra dagars lajv ska skildra vägen över oljekrönet och genom kapitalismens kollaps. Fiktionen kommer att levas som om den vore verklig och försöker skildra det mest optimistiska resultatet av en sådan nedbrytande process.

De som initierat projektet är Teater K och det kommer göras i samarbete tillsammans med Bergatrollens sociala center Magasinet i Nyköping. Vi vill resa med er till året 2027, där samhället styrs av autonoma arbetarråd. Vilka kulturer och livsformer kan tänkas överleva och utvecklas ur kristillstånden? Vilka kunskaper blir värdefulla? Genom förberedande workshops och intensivt rollspel kommer vi söka svar på de frågorna.

Magasinet kommer i berättelsen gestalta en utbildningsenhet där deltagarna bildar varandra i de vetanden som krävs för att leva efter kapitalismen. Den gamla världens resurser tas om hand av samlare och hackers. Omställningen tvingar samhället att ta till vara lokala resurser. Världen krymper. Nya konflikter uppstår ur nya livsvillkor.

Det som är spännande med lajv är att det kan ge kroppsliga erfarenheter av experimentella sociala praktiker och nya former av gemenskap. Det finns exempel på lajv som experimenterat med könsroller, begärsstrukturer och samhällssystem. De senaste åren har de traditionella fantasylajven, som ofta är speckade med reaktionär estetik, blivit färre medan postapokalyps och ångpunk blivit vanligare. Jag ser det som tecken på oro, förväntan och förändring.

Om våra kroppar får upplevelser och erfarenheter av närhet, produktiv gemenskap och kollektiv makt ökar möjligheterna för att realisera framtiden nu. Vi kan vi omstöpa världen och utforska oss själva och våra relationer på nytt. Framtiden är som bekant redan här, den är bara ojämt fördelad.

1 Maj toppades av fet Brand

Det var en fin dag igår och mycket folk på gatorna för att fira 1 maj. Jag var ute med SAC Syndikalisterna, som samlas på plattan.

Någon fiffig reklamare måste tänkt både en och två gånger på placeringen av reklamskylten ovan.

På kvällen var det release av nya numret av den anarkistiska tidskriften Brand, som fortsätter att imponera såväl form som innehållsmässigt. Se till att plocka upp numret, som har staden och utbildning som teman.

Jag bidrog med en text om levande rollspel i allmänhet och det postkapitalistiska scenariot 2027 i synnerhet.

Varför finns det inga utopiska lajv?

Några relativt lösa anteckningar om lajv och utopism.

I min magisteruppsats om lajv driver jag en tes om att lajv är en anti-modern praktik, ett sätt att hantera och överskrida alienationen i det senkapitalistiska samhället. Lajvet är till formen gemenskapande och samskapade, men berättelserna är knutna till förmoderna romantiska fantasier om medeltiden eller eftermoderna katastrofscenarion.

I Malmö finns inga lajv. Det är helt enkelt för soft där. Folk bor för nära varandra och i gemenskap. De sjunger, dansar, leker och engagerar sig politiskt. Den hardline-eskapism som lajv utgör verkar inte behövas, kapitalismens alienerande verkan är inte tillräckligt stark.

Ett fåtal lajv vänder sig även till sin samtid eller nära historia, ett par färska exempel på det är Just a little lovin’ om 80-talets gaykultur och ankomsten av hiv/aids och Röd oktober, om maoistisk sekterism anno 1973.

Tyvärr görs det inga utopiska lajv, trots att det finns utopisk potential i formen är det inte ett tema som någon vågar sig på.

Undantaget som bekräftar regeln är kanske det smått legendariska scenariot Mellan himmel och hav, som försökte producera nya könsroller, begärsstrukturer och familjeförhållanden. Många andra aspekter var dock betydligt mindre utopiska, till exmpel familjernas kastliknande statushierarki. Det var iallafall 2003 och sedan dess har det varken praktiserats någon utopism eller skrivits något om saken. I efterdyningarna av det lajvet skrevs dock två intressanta texter, som jag tänkte återvända till. Dels “Positive power drama” av arrangören Emma Wieslander och dels “Temporary utopias” av Tova Gerge, båda publicerade i antologin Beyond role and play. Emma:

Positive power drama focuses on emotional rather than intellectual analysis. This process of creating sensitive drama could therefore be summed up as an emotive selection process.

Emmas sätter känslorna i centrum, alltså upplevelsen av kärlek, gemenskap och närhet. Vilket också på ett oförblomerat sätt pekar mot en sekteristisk potential. Tyvärr får vi inte så många ledtrådar i texten om hur just dramat skulle kunna bli engagerande utan den tragedi som lajv och stora delar av populärkulturen tyr sig till. Tovas text understryker ett annat problem. All kärlek, all omtänksamhet och alla normbrott som MHOH utgjordes av skapade emotionelll kollaps hos många av deltagarna:

As for the people behind the characters, several groups and individuals were so sad and shaken by what was happening to the characters, and by the non-fictional questions these events raised, that they found it necessary to cut the game to be able to fight against the spreading sorrow.

Förverkligandet av våra drömmar och fantasier kan alltså bli en traumatisk upplevelse och inte alls nödvändigtvis något positivt.

På något sätt så tänker jag att allt detta också anknyter till den filosofiska fråda som Spinoza ställer i sin Etik, nämligen vad en kropp förmår. Det är en del som är svår att klippa så citatet får komma i sin helhet:

Och i själva verket har ju ingen hittills fastställt, det vill säga, erfarenheten har hittills inte upplyst någon om vad kroppen – såvida den inte bestäms av själen – kan och inte kan företa sig uteslutande i enlighet med naturens lagar, försåvitt denna betraktas som enbart kroppslig. Ingen har nämligen hittills lärt känna kroppens byggnad så noggrannt att han kunnat förklara alla dess funktioner, för att nu inte tala om att man lägger märke till åtskilligt hos djuren, som vida överträffar mänsklig slughet, och att sömngångare företar sig en rad ting i sömnen som de inte skulle våga i vaket tillstånd; detta visar tillräckligt att kroppen själv i enlighet med sin naturs lagar förmår mycket som dess själ finner märkvärdigt.

Kort sagt: Om vi bortser från själsliga och samhälleliga normer, vad kan vi göra och bli tillsammans? I vilken mån kan vi omstöpa världen och utforska oss själva och våra relationer på nytt? Kan vi använda lajv som medium i ett sådant undersökande?

Notes from a seminar with Francesco ‘Bifo’Berardi

Some notes from a seminar at Doch Stockholm
March 29 – April 1, 2010

Origin from the italian autonomia movement the media activist and political theorist Bifo has a formulated a question that activates philosophical as well as psychological concerns: Is it possible, under present conditions, to form a collective process of subjectivation?

So what are the present conditions? Bifo describes the rat wheel that european workers are running within. The european laborer is dependant in cognitive and communicative capacities that we use to the uttermost. But capital does not buy persons anymore, but rather small snippets of time. Work is everywhere, it has no certain relationship to a specific physical time or place. The same goes for capital. The bourgeoise of 20th century was attached to a territorial dominance of the urban landscape. But we no longer talk about a bourgeoise because we can no longer see a clear connection between the capitalists and the territories of exploitation.

The acceleration of labor is intense, and we work under constant competition, which sometimes creates panic. Here, Bifo turns to Guattari influenced schizo-analysys to better understand what happens. When panic occur there is a break in the narcissistic investment that we put into our labor. This means an abruption of the desire to work, produce and reproduce. We get depressed (a word that Guattari would never use, though). We feel guilt and debt due to our incababilities. To get out of this depressed state of mind we use amphetamine, (not necessarily literally). On the adrenaline high we go back to work. The wheel keeps turning and we are back to work.

Cognitive labor reduce manual labor time, but the working hours is going up anyway. And even when we are not at work we are immersed into cognitive processes that cannot be separated from the part of our productive force that we sell. The problem with cognitive labor is that it effectivly mobilize our “soul” meaning language, affects, identifications, but also our ability to engage emotionally in social and intimate relationships. It has all been subsumed by the presumably ever-flowing non-stoping forces of capital.

But even capital can get exhausted. After the dot.com crisis at the turn of the millennium the terrorist acts of 9-11 layed ground for a psychic mobilization of the west that lasted untill the next crisis starting emerging from the failing car industry, the raising crude oil prices and overvalued subprime mortgage market. So no matter all the prozac we have fed on and all the money that the state has put into the failing financial markets the workers and markets of the west are approaching an extensive fatigue.

In  the dark visions that Bifo lay out modernity and capitalism are about to go separate ways. We cannot presume that civilization as we know it is here to stay. Europe is falling apart along the lines of the catholic south and the protestant north. The economic union doesn’t serve anyone anyone and what else is it that could keep the EU together? A decivilization process has surfaced in Italy, where about 130000 public teachers are fired in a 2 year transition plan to make the schools private or run by the catholic church. We have to keep thinking about Europe and not be suprised when it goes dirty.

And how about the process of collective self-subjectivation? Well, it’s extremly hard to imagine autonomy today. It is even hard to find affinity with a group of people and keep some distance to the productive/disruptive forces of capital at the same time. Bifo suggest some kind of schizo-analytical group therapy session as a starting point for organization of autonomy. Time as well as space is of course important factors and in order to get time to meet each other we must spend less, to work less. But refusal of work is harder than ever before, Bifo is not a happy spinozian. The game might very well be over.

1 Maj, en månad försent

En månad försent kom jag på att jag skulle vilja dela med mig av ett utdrag ur ett tal från årets anarkistiska 1 maj i Stockholm, som tar utgångspunkt i erfarenheter från den Egyptiska revolutionen. Kanske passar det ändå att detta inlägg kommer nu när den arabiska våren är på väg att övergå i en europeisk sommar.

1maj-tahrir by widing – ursäkta skrapet i början, det reder sig.

Några anteckningar om nätvaro

Igår på Hemliga trädgården bjöd Ink bokförlag in till ett samtal om deras nyutgivna bok Det nätpolitiska manifestet, skriven av Christopher Kullenberg.

Rasmus introducerar manifestet genom att (på overhead!) teckna ett pentagram av metoder för nätpolitisk aktivism som används både av makten och diverse motståndrörelser. Pentagramet har fem noder som kretsar kring relationen mellan stängt och öppet och som används av både stat/företag och diverse motståndsrörelser:

  • Sprida: ex. kommunikationskanaler, p2p, Wikileaks.
  • Sabba: ex. ddos (som stänger genom att öppna många kommunikationsvägar)
  • Spara: skapandet av arkiv, minne och glömska, övervakning, överblick, filarkiv
  • Kryptera: dölja kommunikationen. En eskalering sker här. Även Spotify krypterar.
  • Anonymisera: I spänningförhållande till kryptering som kräver tydliga nycklar och avsändare. Tunnlarna garananterar öppenhet.

Christopher och Samira samtalar sedan och jag försöker referera lite vad som kom fram.

Christopher lägger stor vikt vid Internets militära förhistoria. Internet ska klara krig. All data delas in i små paket som ska kunna ta vilken väg som helst genom ett nätverk. Paketförmedling. Nätets protokoll ska stå pall när vissa noder slutar fungera. Intelligensen ska ligga i noderna. Datorer innehåller allt som behövs för att skapa ett nätverk, ett Internet. Vi har nu 1 miljard datorer som kommunicerar med varandra genom samma protokoll. Det mest optimala är att nätets funktioner distribueras över noderna. Företag jobbar i motsatt riktning. Google centraliserar nätet med snabba servrar, t ex för Youtube, e-post och sökningar. Vi har en grundläggande handlingskraft i våra persondatorer, men vi lämnar allt mer åt centrala aktörer och lägger därmed våra liv i deras händer. Man simulerar alltmer tv-nätet, en fiktiv design ovanpå en bra struktur. Spotify, Itunes och sociala nätvek begränsar utbudet. Man väljer Skype, Google och Facebook för att alla hänger där. Centralisering av makt är problematisk och de här företagen har inga demokratianspråk. Tjänsterna tjänar pengar på vår aktivitet. De villkorar även vår aktivitet ekonomiskt och på andra sätt. Det går att organisera sin gemenskap på egen hand, utan företagen, både i fysiska och nätrum.

Christopher föreslår ironiserande en Folkets bok: Slå in ditt personnummer så korskörs informationen mot skatteverkets register. Staten får ta hand om de sociala nätverken, en sorts maoistisk fantasi som känns otänkbar. Det skulle ju gå bra så länge staten var snäll. Men stater och företag har en historia av att inte alltid vara snälla. Facebook har mer information om mänskligheten än någon haft tidigare.

Fibrerna i marken ägs av stater och företag, men det har skapats ett konsensus om att man ska släppa på trafik fritt. Det optimala vore att bygga autonom infreastruktur, även om det skulle vara dyrt, ett gemensamt ägande av infrastrukturen. Vissa experiment har gjorts i Berlin med korskopplande wlan.

Information skickas ofta i klartext över internet. Cipherspace är ett sätt att kringgå övervakningen, ett brus i ledningarna. Mycket krypteras redan av företag, banktjänster, osv. Det krävs ett begär för att få folk att lära sig kryptering. Det kan bestå av frustration och ilska över övervakningen. Det kan också bestå av paranoian. Paranoian är inte lika konstruktiv. God gemenskap och en sund dos hat tror jag är vägen frammåt. Vi kan inte be politikerna stänga FRA, de kommer inte att lyssna. Vi måste hata litegrann och bygga tunnlar.

I slutet fördes en diskussion om farorna och njutningarna i Facebook-användande. Jag lyfte även frågan om den vansinniga upphandling som Stockholms stad genomförs som innebär att alla datorer man köper in till elever och lärare levereras och sköts av Volvo IT, som av “säkerhetsskäl” hindrar användarna från att installera mjukvara, mm. Barnvagnen var inte sen att haka på diskussionen.

Arendt om handlande

Några utdrag ur Hannah Arendts Människans villkor – Vita Activa, skriven 1958. I översättning av Joakim Retzlaff, utgiven på Daidalos, Göteborg 1998

Människor är betingade varelser emedan allt de kommer i kontakt med omedelbart blir en betingelse för deras existens. Den värld i vilken vita activa rör sig består väsentligen av ting som skapats av människohand, men dessa ting, som aldrig skulle ha uppstått utan människor, betingar icke desto mindre den mänskliga existensen. Utöver de villkor under vilka människan fått livet på jorden givet skapar människorna oupphörligen sina egna villkor, vilka trots sitt mänskliga ursprung och sin föränderlighet innehar samma betingande makt som naturliga ting.
s. 35

Den mest långtgående förändring av människans villkor vi kan föreställa oss vore emigrationen till en annan planet – och den föreställningen är inte längre någon vild fantasi.
s. 37

Men idag skulle man nästan kunna påstå att det är vetenskapligt bevisat att människorna, trots att de lever under jordens villkor och förmodligen alltid kommer att leva under dem, ändå inte på samma sätt som andra levande varelser är jordbundna kreatur.
s. 38

Kroppen värjer sig mot den absoluta stillhet som filosofen åstundar; då han väl uppnått denna stillhet är det som om han inte längre hade någon kropp.
s. 44

Vita activa, mänskligt liv försåvitt det är aktivt verksamt, utspelar sig alltid i en värld av människor och människoskapade ting; det lämnar den aldrig och transcenderar den aldrig.
s. 51

Endast handlandet är människans exklusiva rerogativ –¬ varken Gud eller djuren är förmögna till handlande och endast handlandet är helt beroende av andras ständiga närvaro.
s. 51

Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. Nytt är däremot det i egentlig mening sociala rum som uppkom samtidigt med den nya tidens födelse och fann sin politiska form i nationalstaten.
s. 57

I detta uppror mot den egna sociala existensen föddes den moderna individen med dess ständigt skiftande sinesstämningar, med radikal subjektivitet i känsslolivet, ständigt fångad i inre konfliktsituationer, vilka alla härör från den dubbla oförmågan att känna sig hemma i samhället och att leva utanför det.
s. 69-70

I leken kommer faktiskt livets frihet till uttryck, nämligen det ”fria” kraftöverskott som kan spela när de samhälleliga produktivkrafterna har uppnått en tillräckligt hög nivå.
s. 174

Människans omgivning är en tingvärld som homo faber skapat, och uppgiften att erbjuda dödliga varelser ett hem kan den endast fylla i den mån dess beständighet står emot den mänskliga existensens växande rörelser, d.v.s. i den mån den transcenderar såväl konsumtionsartiklarnas rena funktionalitet som bruksföremålens rena nyttighet.
s. 234

Ett framträdelserum uppstår så snart människor interagerar medelst ord och handling. Som sådant föregår det alla statsgrundanden och statsformer i vilka det utformas och organiseras. Till skillnad från andra rum som vi kan skapa genom olika slags avgränsningar dröjer detta framträdelserum inte kvar efter det att de processer som givit upphov till det avslutats, utan det försvinner, upplöses i intet, och närmare bestämt inte först när de människor som skapade det har försvunnit (…) utan redan när de verksamheter genom vilka det uppstod avstannat.
s. 271

Vi har med realiserad makt att göra när ord och handling är oskiljaktligt sammanflätade med varandra, när alltså orden inte är tomma och handlingarna inte är stumma våldsgärningar, när orden inte missbrukas för att beslöja avsikter utan för att avslöja verkliga förhållanden och när handlingar inte missbrukas för att våldta och förstöra utan för att skapa nya relationer och därmed en ny verklighet.
s. 272