Rum, tid, spel – tips om en antologi

2007 kom tydligen en ambitiös antologi av texter om relationerna mellan spel och verklighet som gick mig förbi, den heter Space, time, play (Friedrich von Borries, SteffenP.Walz, Matthias Böttger 2007). Jag hittade en pdf-version här (11M). För att inte fler ska missa den tänkte jag tipsa om den här. Boken innehåller ett femtiotal texter som kretsar kring arkitektur, urbanitet, landskap och rumslighet utifrån spelperspektiv. Utgångspunkten är upplevelsen av att vara i en spelvärld och i verkligheten simultant.

Boken har fem delar. Den första lyfter arkitekturen. Den enkla genomgången av spelrummens historia skriven av Dariusz Jacob Boron är fin att titta igenom. Han beskriver hur spelen rör sig från rum beskrivna i text (som i gamla rollspelsliknande katakombäventyr) till slutna två-dimensionella rum (som i Pong och Space Invaders), till “wrap-around” rum där det som flyger ut till höger kommer fram till vänster (som i Asteroids). Vidare rör sig spelen längs scrollande X-axlar, längs två axlar, i multipla rum, i scrollande rum med bakgrundslager i rörelse, i 3d-rum med fryst kamera, i isometriska 3d-rum, på delade skärmar, med video-inspelade rum och figurer, i förrenderade 3d-rum, i horisontella 3d-spel (som Wolfenstein), i full 3d och slutligen i samspel med fysiska rum.

Den andra delen handlar om sociala frågor, offentligheter, spelekonomier och om representationer av stadsrum i spel.

Den tredje delen handlar om “ubika” spel, alltså spel som använder verkliga fysiska rum som sin spelplan. Typ Geocaching, The Beast, parkour osv. Markus Montola har bidragit med en artikel om verklighetsspelet Prosopopeia, som skrevs av Bardo. Ett aktuellt exempel på den typen av spel är Shadow Cities, som Montola också är inblandad i att skriva. Det är ett iphone-spel där telefonens gps-kordinater kan placera spelaren i en skuggvärld av verkligheten. Spelarens avatar på skärmen befinner sig alltså på samma plats som spelaren gör.

Min gamla favorit Lev Manovich har även en liten text om “augmented spaces” (finns i längre version här, doc), rum som förstärks av individualiserade informationslager. Manovich samläser övervakningskameror med positioneringsteknik.

Den fjärde delen handlar om hur spel påverkar och kan komma att påverka arkitektur och stadsplanering i framtiden.

Den femte delen är lite spretigare och cirklar kring etik, spel och krig, augmented reality, mm.

I varje fall är boken en utmärkt startpunkt för dialog mellan spelutvecklare och arkitekter. Den är väl refererad och full med konkreta exempel på spel, böcker och filmer av intresse.

Om tunnelfolket i Hemliga städer

Glänta förlag och Göran Dahlberg släppte tidigare i år en bok om hemliga platser av olika slag. Jag var och lyssnade på releasen på Milliken gallery, men köpte aldrig boken. Hemliga städer är en essä om “flyktingläger, rymdbaser, atombyar och hemliga sällskap”. Axel Löfving uppmärksammade mig idag på en passage i kapitlet ‘Underjordiskt liv’ som beskriver verklighetsspelet Scen 3, som jag jobbade mycket med för några år sedan och jag tycker att det är kul att det nästlat sig in ett sånt här någorlunda otippat sammanhang:

Underjorden lockar fortfarande urbana upptäcktsresande och sådana som söker alternativ till livet på ytan. Under några år i början av 2000-talet iscensattes “Scen 3” i Stockholms underjord. Det var ett verklighetsspel, det vill säga ett spel som går ut på att låta spel och verklighet mötas till den grad att det är svårt att säga vad som är vad. Ett spel med och mot verklighetens olika överenskommelser. “Målet var att förverkliga den urbana myten om tunnelfolk som bygger städer under marken”, enligt en av koordinaterna, Leo Nordwall. “Dagarna fylls av ändlösa rutiner, människors val- och handlingsutrymme krymper. Något måste göras!” (Ur inbjudan till spelet, verklighetsspel.se) (s. 55-56)

Djupare ner i berget

Del 3 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

Den vågahalsigaste av alla strapatser började vid Tjärhovsplan, inte långt ifrån Kafé 44. Vi hade sett ett inbjudande ljus ett par meter under ett galler i trottoaren. Vi var ett ganska stort gäng, kanske åtta personer. Vi kilade in en skruvmejsel mellan springorna i gallret och fick fäste nog för att öppna det. En efter en klättrade vi ner för den stege som var fastsatt vid luckan. Vi släckte lampan för att inte väcka uppmärksamhet. Vi passerade en dörr och stod i en vidsträckt korridor som sträckte sig rakt västerut – mot Slussen. Det var servicetunnlar för fjärrgasen som vi hamnat i. Många lägenheter på Södermalm har fortfarande gasspisar och en del hus värms med gas. Vi följde tunneln till dess slut, en låst och välbommad dörr. Men i en sidogång hade vi hittat ett hål som vi tvekat inför, men som efter återvändsgränden pockade på vår uppmärksamhet. Hålet såg ut som att det var urgröpt ur betongen med en sked eller något annat primitivt verktyg, men det var ett par decimeter tjock betong som hade hackats bort. Vi lös med ficklamporna ner i det mörka hålet, där fanns ett rum med vatten över hela golvet. Men i allt vatten stod en stol, som man skulle kunna hasa ner till. Vattnet kanske var en decimeter ljupt, inte så farligt alltså. Det porlade lätt. Vi band plastpåsar runt fötterna och hasade ner till stolen en och en. Därifrån kunde man vada vidare till en torr avsats. De flesta klarade sig undan missöden men en del av oss blev rejält blöta om fötter och skor. Men när vi kommit såhär långt så kändes det att det var lika bra att fortsätta.

Jag minns inte i detalj hur det såg ut efter det vattenfylda rummet, men jag vet att vi klättrade längs fuktiga och skraltiga träplattformar. Vi tog oss djupare och djupare ner. Vi hade tagit oss ner genom ett schackt. På ena sidan den våta bergväggen, på andra sidan grå betong. Vi hade säkert varit nere i närmare en och en halv timme. Vi visste inte alls var vi var någonstans vid det laget. Någonstans runt Slussen var vi nog, men vi hade inte någon mer specifik idé än så. Vi var ganska kalla och hungriga, särskillt de som blivit blöta. Vi pratade om att återvända. Men det skulle vara en lång väg.

I betongväggen uppenbarade sig då en lucka, med reglar som kunde hakas av. Vi skickade in ett par personer för att spana. Där inne var ett stort utrymme med ett enormt luftkonditioneringssystem. Vi insåg att vi var i botten på ett mycket stort hus. Vi hörde en av hissarna sätta fart och tog skydd bakom lufttrummorna. Hissen stannade tvärt igen. Vi kunde se på panelen att den åkt från en våning till en annan. Med nåson sorts datorspelslogik kändes det självklart att det måste vara en vakt gå på rond genom den tomma byggnaden. Vi var 5 våningar under entréplan. Vi måste alltså ha tagit oss åtminstonde 15 meter ner i berggrunden. När hissen satte igång för tredje gången sprang vi upp för trapporna mot entréplanet. Vi kom upp i en foaje och skymtade ljuset från gatlyktorna därute. Adrenalinet rusade nu i våra kroppar och risken för att vi satt igång ett rörelsedetektorlarm trängde fram genom de tysta rummen. Entrédörren var ordentligt låst. I panik sprang vi längs en lång korridor, i slutet av den hittade vi en nödutgång som vi fick upp. Vi kom ut i den klara natten, skrek och hoppade i glädje över att vara fria och välbehållna. Vi tittade tillbaka mot det mörka KF-huset i vetskap om att vi kände den där glasborgen bättre än alla kontorsarbetarna tillsammans.

De dolda tunnlarna

Del 2 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

När jag inte var särskillt gammal, kanske tio år, brukade jag vandra längs den trafikled som börjar vid Slussen och följer Stadsgårdskajen. Från kajen lämnar och äntrar dagligen finlandsfärjorna, som tar passagerare och kryssningsdeltagare till Åland och Helsingfors. Inte hör den kajen riktigt till Slussen. Men passagerarna på dessa turer kommer ofta ragglande längs kajen och upp till Slussen, så även de tillhör på något vis Slussens ekologi. Iallafall finns det en smal gräsremsa mellan trafikleden och den enorma bergvägg  som reser sig upp till Katarinavägen, en av de kullar som betecknats som Söders höjder. I denna bergvägg fanns det spännande alkover och öppningar. Med nervösa fingrar ruckade jag på lösa plankor och klättrade längs våta bergsväggar för att nå in i dessa hemliga utrymmen. Det var inga stora platser utan blöta och ogästvänliga krypin. Där låg tomburkar och kartongbitar, spår av utslagna människor som sökt skydd. I enna av gångarna kunde jag plira genom en smal springa och jag såg fascinerat  på hur Saltsjöbanan passerade förbi. Dessa utflykter gjorde mig nyfiken och eggad. De hade inte fört mig mer än fem tio meter in i mörkret. Men jag var som bergtagen. Jag drömde om att hitta in i det tomma militärsjukhus som det ryktades om att Erstaklippan skulle inrymma. Det måste finnas mer. Det måste gå att ta sig djupare.

Vi började leka i tunnlarna i samband med ett levande rollspel som skulle använda Stockholm som scen. Jag var femton, lajvet kallades Förändringens tid. Det vidsträckta OK-garaget, som ligger insprängt mellan Slussen och Medborgarplatsen var lätt tillgängligt. Garaget är stort och i flera plan. Ena infarten ligger i anslutning till en bilmack, en bra bit bort, vid Björns trädgård, finns det en utfart. Garaget ligger i flera plan och det fungerade under kalla kriget som ett av stans “kärnvapensäkra” skyddsrum. De understa våningarna användes inte av någon, eftersom de övre våningarna aldrig blev fulla och ingen ville väl köra sin bil längst ner i onödan. Där stod några gamla vrak täckta med damm eller presseningar. Vi lekte, spelade rollspel och gjorde film i den där tunneln. Än mer spännande var nödutgångarna. Där nerifrån var det en bra bit upp till ytan. Breda trappor i två plan skulle kunna föra panikslagna folkmassor ner i dessa utrymmen i händelse av krig. Mellan trapporna fanns breda plattformar där man kunde vila i mörkret. Känslan av sten och mörker var intensiv. Det kändes pressande att bli medveten om de stora bergsmassor som fanns ovan. Om man tog sig högst upp i trapporna så kunde man ibland smita ut under Andreaskyrkan, på Götgatsbacken.

På en skylt fanns information om isbassänger. Isen skulle kunna tinas upp och brukas som färskvatten om Mälaren drabbats av radioaktiv strålning. Vi hittade aldrig fram till de där bassängern, men skylten räckte för att sätta fantasin i förbindelse med kalla kriget.

I OK-garagets fanns det även en annan väg in i berget. En liten lucka precis vid den stora ingång där taxibilar och mindre lastbilar trängs för att få tankas och tvättas. Luckan var inte mer än några decimeter bred, ganska oansenlig, men vi hade lärt oss att känna på allt. Rycka i alla dörrar, och dra i alla luckor som vi kom åt. Bakom denna lucka fanns betongpassager flankerade med olika ledningar och rör. Man kunde titta upp i ett schackt som släppte in lite ljud. Mest utmanande var dock en smal gång som var mycket dammig. Krälade man in i den var man tvungen att backa ut, för det fanns inget svängrum för att vända. Efter ett par meter svängde gången 90 grader och det blev ännu trängre. Vi tog oss en bit men ingen hade nerver nog att fortsätta hela vägen. Vi fick återvända hem genom nattens tomma gator, skitiga och jävliga men rusiga av adrenalin.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Del 1 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner. Slussen bär på hemligheter som fötts i alla de labyrintinska gångar som eroderat platsen och som slutligen kommer bli dess fall. Slussen kan inte bära sig själv längre. Den underjordiska aktiviteten kommer leda till kollaps. Den här essän är förvisso nostalgisk, men vill inte argumentera för något bevarande. Förnyelse tillhör stadens liv och rörelse, men i tider av stadsplanering och ett alltmer kontrollerat offentligt rum så  är det intressant att stanna upp lite inför alla arkitektoniska misstag som skapade förutsättningarna för en så märklig och förunderlig plats som Slussen.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Slussen har länge varit Stockholms hjärta. Ett hjärta med dålig blodtillförsel, i stort behov av en bypass-operation. Slussen förbinder Mälaren med Östersjön i väst-östlig riktning och Södermalm med Gamla Stan i syd-nordlig riktning. Den reglerar vattnets flöde och hjälper små båtar passera som inte skulle klara Strömmen norr om Gamla Stan. Nere vid kajen går den för Stockholm så karakteristiska Djurgårdsfärjan. Vid Slussen passerar även andra trafikflöden: bussar och bilar, tunnelbanans gröna och röda linje, Saltsjöbanan, spår för pendeltåg och fjärrtåg, samt en relativt väl gömd motorväg som bränner rakt mellan den gamla medeltida stadskärnan och den 1600-talsspäckade Riddarholmen. För ett par år sedan installerades även en station med lånecyklar.

Bussarna kommer in i hög takt från Nacka och Värmdö. Även Saltsjöbanan tuffar in från det hållet på sin enkelspåriga linje. Bussterminalen ligger nära vattennivån, djupt under Södermalmstorg. Under informationstavlorna står det alltid någon och säljer billigt bröd direkt från pall. För att komma upp där nerifrån finns tre möjligheter: tunnelbanans rulltrappor och peronger, några mörka ensliga trappor eller genom den sunkiga underjordiska galleria som på något sätt är inklämd mellan terminalen och markplan. Därupe går även de så kallade blåbussarna, som ersatt stans gamla spårvagnslinjer, tvåan och trean, samt en rad andra bussar på väg i alla väderstreck.

I tunnelbanestationen sker byten mellan gröna och röda linjen. Om man ska generalisera grovt så står gröna linjen för den någorlunda fungeranderande delen av miljonprogrammen samt medelklassens ombonade villaområden, medan den röda linjen söderut ofta får stå som sinnebilden för de misslyckade miljonprogrammen med sociala problem. Självklart rymmer de båda linjerna mycket mer än så. Hur som helst blir Slussen en naturlig mötesplats för de som vill möta upp med vänner från den andra linjen.

Tågspåren är en historia för sig. De brukar beskrivas som en getingmidja, eftersom alla tåg ska passera Stockholm måste passera på TVÅ? spår, oavsett om det är godståg, pendeltåg , regionaltåg eller snabbtåg. Det är så smalt just eftersom man inte vill spränga sönder den anrika Riddarholmen, som effektivt sätter stop för ett tredje spår. En gång försökte man åtgärda det, men misslyckades halvvägs. Vi återkommer till det mytiska Tredje spåret, som aldrig blev klart.

Motorvägen går helt under mark och stör faktiskt inte så mycket, den kommer fram under Sheraton hotell och drar över fjärden och försvinner in mellan holmarna några hundra meter bort. På bilvägar och akvedukter ser man tydligt hur Slussen krackelerar. Delar av dessa har tagits ur bruk, eftersom de slitna konstruktionerna och den eroderade betongen inte beräknas stå pall för bussarnas obevekliga tyngd.

Att cykla genom Slussen är ett litet helvette som många utsätter sig för under sommarhalvåret. Hela trafikplatsen präglas av en serie ad-hoc-lösningar, oväntade gropar i asfalten och en förvirrad skyltning. De temporära lösningarna, cementpallar och varningsskyltar, har nu stått i flera år.

När man tänker på det såhär är det fascinerande hur många funktioner som Slussen är planerad för att inhysa. Att planera för ett sådant komplext flöde av maskiner och kroppar är imponerande. Ändå har vi bara skrapat på ytan. Slussen är så mycket mer och om vi likt alla de råttor som bebor Slussen sniffar oss fram längs fasader och trottoarer så ska vi snart finna många fler platser som ryms i Slussens labyrintinska konstruktion.

Staden är ett territorium, men leken känner inga gränser

Tidigare publicerad i Fältbiologen #4 (pdf)

Att tänka sig ett urbant fri-lufts-liv (vilket är temat för detta nummer) är intressant, men låt inte begreppet förleda oss själva och varandra. Staden är inte fri – staden är ett territorium, ett slagfält där olika intressen samspelar och konfronterar varandra. Det finns ingen urban allemansrätt, tvärtom regleras urbaniteten av ett särskilt regelsystem knutet till ”tätbebyggda områden”. Det finns även många informella överenskommelser som vi förväntas följa. Stadsrummets arkitektur och regler definierar de strama sociala roller vi ska leva upp till. Vissa platser är extremt strikta: arbetsplatser (för jobb), gallerior (för shopping), klassrum (för studier) och så vidare, medan andra är mer fria, till exempel parker och torg. En tredje typ av platser är de som är dolda eller övergivna, till exempel hustak och tunnlar, oanvända hus och industrier. Genom att utforska möjligheterna och begränsningarna med alla dessa platser kan vi föra in leken och äventyret i våra stadsliv.

Jag jobbar med ett gäng som kallas Interacting Arts. I en tidning som vi gav ut 2007 föreslog vi verklighetsspel som en metod för att börja leka och spela med verkligheten som scen. I höstas fick vi generöst stöd från ABF Norra Stor-stockholm för att utveckla denna form i ett fyra månader långt spelprojekt som jag tänkte berätta om. Målet var att hitta nya former för folkbildning och experimentera med olika former för deltagande och lärande. Projektet döptes till Maskspel Norrort. Masken som bärare av mening, myt och handling har djupa rötter i Europas kulturliv, t ex i hedniska ritualer, commedia dell’arte, passionsspel och karnevaler. Vi ville återuppväcka maskkulturen och därigenom återupptäcka staden. Idén med verklighetsspel är att engagera deltagarna i en kollektivt skapad berättelse som utspelar sig i olika medier, men som har sin huvudsakliga hemvist i stadsrummet.

Jag, min medarrangör Ulf Staflund och vår praktikant Emil Hietanen, valde att basera berättelsen på Staflunds kortroman Karnevalens tid. Den handlar om ungdomar som kommer på kant med samhället. De diagnostiseras med en ny sjukdom: ABCD (Acute Behavioral Control Disorder). Ungdomarna som drabbas har svårt att hålla kvar uppmärksamheten vid medier som TV och radio, svårt att kontrollera sina impulser (t ex sociala och sexuella), att vara ”lagom” aktiva samt att anknyta till sina föräldrar. Denna fiktion iscensatte vi tillsammans med deltagarna. I berättelsen fanns också många andra element: forskarteamet ABCD Research, med ett kluvet förhållande till sin arbetsgivare Styrelsen för social kontroll.

I Maskspel Norrort kombinerades slutna sammankomster, då vi hade workshops och rollspel med och utan masker, med öppna gatustrapatser, inspirerade av flashmobs, improvisationsteater och politisk aktivism. Bilderna på det här uppslaget kommer från en av de grejer som gjordes på stan. Ur inbjudan:

Vi välkomnar maskspelare, kontaktimprodansare, gatumusikanter, intresserade och förbipasserande. Ta med dig mask (om du har) och vänner. Leken pågår två timmar och går genom olika faser. Målet är att skapa en reva i verkligheten – en temporär zon av overklighet. Platsen är en tunnel som löper under pendeltågspåret som förbinder norra och södra Sundbyberg. Tunneln blir en portal; vi söker oss mot en annan värld.

Olika medier och metoder kombinerades för att skapa en på samma gång rituell som lekfull upplevelse. Levande musik, stora utskrifter med tema-ord, improvisationslekar och maskspelare fyllde tunneln med en märklig och märkvärdig atmosfär. Platsen var noga vald. I en galleria eller på en tunnelbaneperrong hade denna lek aldrig varit möjlig.

Spelarnas kollektiva berättelse utvecklades genom att de delgav varandra sina upplevelser, på ett slutet community på nätet. På så sätt behövde inte alla vara med på allt för att kunna hänga med i berättelsens fortskridande. Genom att organisera sig kring en fiktion som tagit stadsrummet i besittning kunde deltagarna involveras i ett spel som låg nära deras vardagsliv, men ändå bortom vardagens tristess. I en tid då många unga söker äventyret i datorspelens världar känns det extra viktigt att utveckla såna här gemenskaper. Tänk om spelgenren MMORPG (massively multiplayer online role-playing game) stod för ”massively multiplayer offline role-playing game”. Hur skulle det urbana livet då se ut?

I slutet av Maskspel Norrort fick spelaren ett brev från den avhoppade ABCD-forskaren Gustav: ”ABCD är inte en sjukdom, det är inte en diagnos, det smittar inte och är ingenting som kan eller ska botas. Det samhället kallar ABCD är första steget i förmågan att nå en verklighet som är bortom den vanliga människor ser.”

Vi tänker fortsätta med Maskspel även i framtiden och hoppas att andra kan vidareutveckla verklighetsspel även åt andra håll. Om vi vill utveckla ett urbant friluftsliv måste leken med stadens territorium hela tiden söka nya former och nya berättelser.

Foto: John Green

Mer om Maskspel.

Möjligheternas labyrint

Skapa ett verklighetsspel för vänner och bekanta!
Verktyg för att komma igång.

Leken och sagan har försvunnit ur våra liv. Äventyret har förpassats till dataskärmar och boksidor. Verklighetsspel är ett sätt ta äventyrarens eller upptäcktsresandens skepnad för att återupptäcka verkligheten och sig själv. Genom att koordinera ett litet verklighetsspel för dina vänner kan du skapa en berättelse som ger dem nya nervkittlande perspektiv på vardagen.

Eftersom det kan vara svårt att komma igång så har vi satt ihop en liten modell som gör det lätt för spelkoordinatörer att hitta på små berättelser för en grupp spelare. Oftast är det fler spelare än koordinatörer, men det måste inte nödvändigtvis vara så. Den här artikeln är skriven för att ge tips om hur 1–3 koordinatörer kan genomföra ett v-spel för 3–12 spelare.

Continue reading

Mediala rum

Daguerrotyp från 1837

Varje medium – varje uttryck tar sig ett rum, ett spelrum, ett rum att spela med, ett fält att spela på. Det är skenbart trångt på den mediala kartan – vem ska egentligen få hålla på med vad? När fototekniken utvecklas uppstår det panik bland målarna och de kastar sig huvudstupa ut i ytmässighet och abstraktion för Daguerre hade stulit det illusoriskt tredimensionella rummet, snuvat konstnärerna på djup och avbildningsexpertis. Men rum är inte något som tar slut utan något som skapas i rörelse och upptäckarglädje. Så rörde sig konstnärerna utan att veta ordet av till ett helt nytt rum och kunde andas ut. Ordet för detta tillstånd identifierades sedemera: modernism. Måleriet var räddat för den gången.

Målning av Olle Bærtling

“Måleriet måste ut i det tredimensionella rummet, och därmed bli vare sig skulptur eller måleri”, säger Håkan Nilsson under en föreläsning på Södertörns högskola. I överskridandet pågår diskussioner och strider om mediala rum genom den moderna historien. Olle Bærtlings konstnärskap är ett bra exempel på detta. Linjerna tycks fortsätta ut ur tavlan. De mediala strukturerna sträcker sig bortom konsterna, bildar en väv av arkitektur.

Snart åtföljs den bildmässiga tecknade arkitekturen av datanätverk och massdistribuerad visualitet. Den samtida konsten befinner sig i ett gränslöst tillstånd. Verkligheten manifesterar sig genom trevande möten och våldsamma krockar mellan åtskiljda men sammanflätade mediala uttryck. Vi lever i överflödets förlamning. Allt är sant, ingenting är sant. Alla stilar är tillåtna, alla former är möjliga, alla drömmar kan uppfyllas, alla mönster kan ritas upp.

Modernismens strävanden lider av stora problem. Oavsett hur radikalt innehållet är i de verk som framförs, så har verket en grundläggande struktur där du som åskådare inte förväntas bidra med någonting. Åskådandets mönster bygger på modernitetens dualism mellan subjekt och objekt: mottagaren utsätts för avsändarens definition av verkligheten utan att ha möjlighet att påverka den annat än i sitt eget huvud.

Efter modernismen, på det samtida konstnärliga fältet är föreställningen annorlunda. I ett limbo mellan mångtydiga intryck och odefinierbara uttryck kan allt betraktas som konst. Således kan konsten skapas av allt och alla, en oroväckande tanke för konstnärerna. Vad händer med konstnären och vad händer med betraktaren? Alla är uppenbarligen inte konstnärer. Att vara konstnär är att ha makt nog att skapa mediala överenskommelser som passiviserar människor, gör dem till betraktare – icke-konstnärer.

Den gränslösa konsten, den som bygger verkligheten kring oss, för lätt med sig en föråldrad modernistisk betraktarposition om vi betraktar den som konst. Men det som skiljer det verkliga från konsten är att vi kan agera och interagera i verkligheten. Skulpturen skapar möjligheter för betraktaren att positionera sig gentemot verket, men besvarar inte betraktarens handlingar. Arkitekturen inlemmar betraktaren och blir därmed en scen för interaktion.

The elements of architecture are light and shade, walls and space.
Le Corbusier (Towards a New Architecture)

Arkitekter har fötts upp med Rummet, och det slutna rummet är lättast att hantera.
Scott Venturi & Denise Scott Brown (Innebörden i A&P:s parkeringsplatser eller att lära från Las Vegas)

Det mest uppenbara mediala rummet är arkitekturens. Hos Corbusier kräver rummet väggar för att definieras, avgränsas, bli ett rum. Rummet och människan ska anpassas efter varandra, bli ett med varandra. Corbusier är helt inne på att påtvinga människor arkitektur och levnadsmiljöer på samma sätt som målare påtvingar betraktaren ett väldefinierad visuellt intryck. Men det finns andra sätt att betrakta den arkitektoniska rumsligheten på. Venturi & Brown beskriver hur de moderna arkitekterna hyllade det slutna rummet, en egenskap som särskiljde arkitekturen från de övriga sköna konsterna. Men konstarternas autonomi från varandra har alltid stött på trubbel. Ett exempel på det är hur alla medier varit tvungna att förhålla sig till sin kontext, och därmed till arkitekturen. Gallerierna standardiserades för att döljas, men ungick inte att inrama måleriet med sina vita kuber.

Las Vegas en natt

Eftersom de rumsliga relationerna byggs upp av symboler snarare än av former blir arkitekturen i detta lanskap en symbol i rummet snarare än en form i rummet.
Venturi & Brown

När gallerierna visar upp tavlor mot en monokrom fond förebådar de vad Venturi & Brown beskriver ovan: de neonglödande skyltarna som kontrasterar mot Las Vegas mörka nätter. Tavlorna var symboler i en till synes obegränsad vit rymd. Skyltarna är symboler, bygger upp stadens antiarkitektur. Rummet blir symboliskt och inte fysiskt. Den fysiska arkitekturen, den som med massiv materialitet utgjort den mest monumentala av konstformer, har helt förlorat sin position. Representationen utgör fond för det mänskliga mötet, inte idéer om funktioner.

Det här utgör ett problem för vissa teoretiker och praktiskt utövande arkitekter. Arkitekturen utesluts från de sköna konsterna av till exempel Adolf Loos, som skriver i början av 1900-talet. Han bekymrar sig mycket över när de estetiska värderna gör sig gällande i uttryck som har ett funktionellt ändamål. Loos ville renodla arkitekturen, vilket bland annat beskrivs i den ökända texten “Ornament och brott”, och i det renodlandet för han formen ut ur den estetiska sfären, genom att förkasta all ornamentik och alla utsmyckningar. På det sättet begränsar han arkitekturens mediala spelrum. Den får inte använda sig av ”degenererade” utsmyckningar.

Idag har vi kommit till en punkt där inte bara vara och tecken framstår som ett och samma, utan ofta även vara och rum: i faktiska och virtuella köpcentra sammangjuts de båda genom design.
Hal Foster (”Design och brott”)

Tecken och vara, vara och arkitektur, möts genom design. Foster utmålar designen som bov i ett samhälleligt drama, på samma sätt som ornamentet gjordes hos Loos. Konstarternas former och mediala förutsättningar förändras. Foster beskriver hur kapitalet, det ekonomiska systemet, har omformat arkitekturen.

De tekniska förutsättningarna för rummet förändras också, vilket Rem Koolhaas beskriver i sin essä ”Junkspace”. Han lyfter fram hur luftkonditioneringen gjort det möjligt att bygga hus utan slut och därigenom skapat helt nya förutsättningar för arkitekturens mediala rum. Junkspace går i och för sig även det hand i hand med den kapitalistiska utvecklingen. Materialiteten har blivit expanderbar. Vi kan bygga vidare i oändlighet, utan att behöva riva ner för att bygga nytt, som modernisterna tvingades till. Koolhaas går så långt som att det inte existerar någon arkitektur längre. I radikal motsats till Foster tillhör även design det förflutna i Koolhaas tänkande. Här beskriver han en interiör:

Istället för design har vi kalkyl: ju mer irrande sträckningar, ju mer besynnerliga slingringar, desto mer effektiv är exponeringen, desto mer oundviklig affärstransaktionen.
Rem Koolhaas

Om det modernistiska måleriet, ja kanske allt måleri och arkitekturen därtill, kommit till sin ände, ja det ryktas ju om att det tagit slut, att det inte går att rädda mer, så kan man fråga sig vad som kan hända i framtiden. När nu konsten sträckt sig ut ur sina mediala former och innesluter hela härligheten, hela verkligheten, kan verkligheten ta slut på samma sätt? Vår verklighets mediala rum skulle kunna tillintetgöras för att ersättas av en ny verklighet, en ny medialitet. Kanske har det redan hänt. Kanske har vi hamnat i ett tillstånd som vissa skulle kalla gränslös frihet. Andra, som Koolhaas, skulle beskriva det som postmodern hyperkapitalism i Storebrors mage.

Den nya digitala konsten ofta benämd new media erbjuder ofta en sorts virtuell rumslighet inom vilken betraktaren kan positionera sig inom verket. Men new media saknar ofta den möjlighet som arkitekturen ger: ett mellanmänskligt möte. New media befriar inte betraktaren utan stänger in den i konstnärens fördefinierade verk på samma sätt som fången innesluts i sin cell. Måttligt gränslöst.

Dervishernas dans

Time to be
totally free, and estranged. Time to give
up our souls, to set fire to structures and
run out in the street. Time to ferment.

– Jalal al-Din Muhammad Rumi (1207-73) aka Melvana

(ur “A story they know”, översatt av Coleman Barks
i The Soul of Rumi, Harper Collins 2002 s. 83)

Idag lyssnade jag till sufistiska musiker och sångare och såg dervishernas dans. Med lätta fötter virvlade de över golvet i den loge vars historia sträcker sig till tolvhundratalet. Ceremonin genomfördes av The Contemporary Lovers of Melvana Society. Jag måste säga att jag är intresserad av att pröva deras metoder, även om jag varken kan svälja deras gudstro eller deras kärleksbudskap.

Ovan står ett gammalt gäng som hängde ut i logen förr i tiden. Resten av fotografierna är mina.

Rumi är alltså sufisternas storskägg. Han levde liksom flera andra stora mystiker (Francis från Assisi och Meister Eckhardt till exempel) på 1200-talet. Efter att ha flytt från Persien, jagad av Djingis Khans mongoliska ryttare slog han sig ner i byn Konya (numera södra Turkiet).

Sufisternas loge har inget fram eller bak. Här finns inte några raka rader av bänkar, riktade mot en fixerad punkt eller plats, såsom de kristna kyrkorna är organiserade. Nej logen är oktagonal och inbjuder verkligen till handling snarare än betraktande.

Nietzsche säger: “Kanske handlar hela den andliga utvecklingen om kroppen.” (Umwerthung aller Werthe, II, s. 247)

Jag har börjat tappa intresse för vad folk tänker och tror och känner. Det som väcker mitt intresse, i nästan alla kontexter, är vad folk faktiskt gör, hur de använder sina kroppar, omsätter dem i handling. Är du magiker, anarkist, nomad, konstnär eller skapar du magi, anarki, rörelse och konst? Tankarna saknar betydelse om de inte omsätts i handling. Det tråkiga med det jag sett av sufistisk praktik hittills är att den är relativt icke-kommunikativ. Det är du och din rörelse, såsom buddisten har sin meditation.

Jag frågade förstås om det fanns någon workshop eller liknande man kunde vara med på. Ajabaja. “It’s not possible to do a workshop. The path of Melvana is a path of life”. Fick mailadressen till en kvinna som är med i brödraskapet och som tyckte att jag skulle läsa på mer och sedan återkomma. Fick tips på litteratur: det är viktigt att Rudi läses i översättning av Coleman Barks.

Nu har jag inhandlat Rudi. Som vanligt tvingas man gräva ett tag för att hitta det man gillar. Läste säkert hundra verser innan jag hittade det inledande citatet, något som jag gillade, något som bekräftade den bild av sufismen som jag vill ha och som jag vill dela med dig.

Inte tänker jag slå in på någon livsväg om någon nu trodde det. Lita inte på vägar, de förändras, som Rumi själv uttrycker det.