Några relativt lösa anteckningar om lajv och utopism.

I min magisteruppsats om lajv driver jag en tes om att lajv är en anti-modern praktik, ett sätt att hantera och överskrida alienationen i det senkapitalistiska samhället. Lajvet är till formen gemenskapande och samskapade, men berättelserna är knutna till förmoderna romantiska fantasier om medeltiden eller eftermoderna katastrofscenarion.

I Malmö finns inga lajv. Det är helt enkelt för soft där. Folk bor för nära varandra och i gemenskap. De sjunger, dansar, leker och engagerar sig politiskt. Den hardline-eskapism som lajv utgör verkar inte behövas, kapitalismens alienerande verkan är inte tillräckligt stark.

Ett fåtal lajv vänder sig även till sin samtid eller nära historia, ett par färska exempel på det är Just a little lovin’ om 80-talets gaykultur och ankomsten av hiv/aids och Röd oktober, om maoistisk sekterism anno 1973.

Tyvärr görs det inga utopiska lajv, trots att det finns utopisk potential i formen är det inte ett tema som någon vågar sig på.

Undantaget som bekräftar regeln är kanske det smått legendariska scenariot Mellan himmel och hav, som försökte producera nya könsroller, begärsstrukturer och familjeförhållanden. Många andra aspekter var dock betydligt mindre utopiska, till exmpel familjernas kastliknande statushierarki. Det var iallafall 2003 och sedan dess har det varken praktiserats någon utopism eller skrivits något om saken. I efterdyningarna av det lajvet skrevs dock två intressanta texter, som jag tänkte återvända till. Dels “Positive power drama” av arrangören Emma Wieslander och dels “Temporary utopias” av Tova Gerge, båda publicerade i antologin Beyond role and play. Emma:

Positive power drama focuses on emotional rather than intellectual analysis. This process of creating sensitive drama could therefore be summed up as an emotive selection process.

Emmas sätter känslorna i centrum, alltså upplevelsen av kärlek, gemenskap och närhet. Vilket också på ett oförblomerat sätt pekar mot en sekteristisk potential. Tyvärr får vi inte så många ledtrådar i texten om hur just dramat skulle kunna bli engagerande utan den tragedi som lajv och stora delar av populärkulturen tyr sig till. Tovas text understryker ett annat problem. All kärlek, all omtänksamhet och alla normbrott som MHOH utgjordes av skapade emotionelll kollaps hos många av deltagarna:

As for the people behind the characters, several groups and individuals were so sad and shaken by what was happening to the characters, and by the non-fictional questions these events raised, that they found it necessary to cut the game to be able to fight against the spreading sorrow.

Förverkligandet av våra drömmar och fantasier kan alltså bli en traumatisk upplevelse och inte alls nödvändigtvis något positivt.

På något sätt så tänker jag att allt detta också anknyter till den filosofiska fråda som Spinoza ställer i sin Etik, nämligen vad en kropp förmår. Det är en del som är svår att klippa så citatet får komma i sin helhet:

Och i själva verket har ju ingen hittills fastställt, det vill säga, erfarenheten har hittills inte upplyst någon om vad kroppen – såvida den inte bestäms av själen – kan och inte kan företa sig uteslutande i enlighet med naturens lagar, försåvitt denna betraktas som enbart kroppslig. Ingen har nämligen hittills lärt känna kroppens byggnad så noggrannt att han kunnat förklara alla dess funktioner, för att nu inte tala om att man lägger märke till åtskilligt hos djuren, som vida överträffar mänsklig slughet, och att sömngångare företar sig en rad ting i sömnen som de inte skulle våga i vaket tillstånd; detta visar tillräckligt att kroppen själv i enlighet med sin naturs lagar förmår mycket som dess själ finner märkvärdigt.

Kort sagt: Om vi bortser från själsliga och samhälleliga normer, vad kan vi göra och bli tillsammans? I vilken mån kan vi omstöpa världen och utforska oss själva och våra relationer på nytt? Kan vi använda lajv som medium i ett sådant undersökande?