Anteckningar från Panelsamtal i Borås: Processen, skuld och ansvar
“vem är det som anklagar mig? Vilken myndighet driver denna process? Är ni tjänstemän? Ingen av er bär uniform …”
– Kafka, Processen
Jag vill resonera kring vad för sorts värld som Kafka föreslår i Processen och var hans impulser och tänkande kom ifrån. Kafka skriver romanen 1914, precis på randen mot Första världskriget. Han sitter i Prag. Han är väl inlemmad i den tyskspråkiga statsapparaten genom sitt arbete vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring för konungariket Böhmen. Därmed har han ett visst avstånd till den tjeckiska majoritetskulturen runt omkring på två sätt. Både för att han tillhör den tyska administrationen och för att han tillhör den judiska minoriteten i Prag. På kvällarna och nätterna offrar han sömn och vila för att skriva. Han gör olika utkast, förslag, skisser och han blir väldigt sällan nöjd. Processen blir han aldrig färdig med och den ges ut först efter att han avlidit 1924 i sviterna av en lungtuberkulos.
Arbetet vid institutet plågar Kafka trots att han har en fin position som högre tjänsteman. Han har ett eget arbetsrum och kan i någon mån styra över sin tid. Där kan han smygläsa tidskrifter och böcker och ta emot vänner på besök för att prata om litteratur. Den här situationen, kontorstillvaron, ansvaret och ledan, är något som återklingar i Processen. K jobbar ju som tjänsteman på en bank. Den här situationen, att sitta på kontor och på något sätt, från ett visst avstånd, styra över eller ha inflytande över andra människors liv och vardag, är väldigt besvärande för Kafka. Och jag tänker att det är en väldigt “modern” känsla, att bli en del i ett byråkratiskt statsmaskineri, en administration eller en större organisation. Det kunde lika gärna handla om ett företag. “processen var ingenting annat än en stor affär som han så ofta och med så gott resultat gjort upp för bankens räkning”, resonerar K. Filosofen Giorgio Agamben har sagt att kontoret, såsom det utvecklades under Romarriket, är grunden för den västerländska civilisationen – inte den grekiska stadsdemokratin.
Det finns något obehagligt i denna moderna organisering av det mänskliga livet som sommaren 1914 för Europa in i kriget. Det är ett massamhälle som formas genom sina system, sina listor, sin statistik. “Jag är ju jurist. Därför kan jag inte komma undan det onda. ” säger Kafka till sin vän Gustav Janouch. Det finns en sorts ondska som tittar fram i det där avståndet mellan myndighetsbeslut och mänskligt liv. Det är en ondska som är väldigt närvarande i Processen.
Janouch bok Samtal med Kafka har hjälpt mig komma lite närmare Franz. I den kommer både Kafkas mörka och humoristiska sidor fram. Ta till exempel det här samtalet mellan 20-åriga Jaouch och Kafka:
“Jag är antagligen bara en helt obetydlig extra rättskänare. Jag är ingenting definitivt. /…/ Defintivt är endast lidandet.”
Det säger mycket om hur Kafka ser på sig själv. Som en obetydlig figur, vars inre mörker är sannare än det vardagsliv han kan leva.
Som ni känner till så häktas ju K en morgon, på sin trettioårsdag. Det finns många som motsäger sig en biografisk läsning av Processen men det kan ändå noteras att K är lika gammal som Kafka själv. Det är oklart varför han häktas, men det inleds iallafall en process mot honom. Desto längre Processen går desto mer skyldig känner sig K.
Men i vad består egentligen Ks skuld eller oskuld? Min känsla när jag läser Processen är att alla de figurer som dyker upp bär på en sorts skuld. Alla har en förbindelse till domstolen. Alla har en roll att spela, alla har en funktion. Och ingen bär egentligen ansvar. Det resonerar med en annan episoden i Janouch bok. Kafka och Janouch tittar på en klassisk socialistisk bild av en kapitalist. Kafka är inte nöjd med bilden.
“Kapitalismen är ett system av beroenden som går inifrån och ut, utifrån och in, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Allt är beroende, allt är fjättrat. Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen. “
Den här situationen, att alla människor skapas i relationer till ett system eller en kulturell logik som ingen har kontroll över är hela tiden närvarande i Processen. Att hela tiden leva upp till strukturens förväntningar skapar en extrem press på subjektet. Det är inte orimligt att tänka på K som en utbränd person, som förlorar sin livsmening när han inte kan sköta sitt arbete. Om det sedan är en ekonomisk, patriarkal eller religiös, existentiell ordning som sätter press är kanske mindre viktigt. Det leder mig till Walter Benjamin, som på tioårsdagen av Kafkas död, försöker förstå hans värld.
“Ingen har sin bestämda plats i tillvaron, sin bestämda, icke provisoriska kontur; ingen som inte befinner sig i stigande eller fallande; ingen som inte byter roller med sin fiende eller granne; ingen som inte fått leva sin tid men likafullt blivit omogen, ingen som inte är trött intill döden men likafullt bara står på tröskeln till en lång fortsättning.”
Den här bilden av Kafkas värld känns extra sann i relation till domstolen i Processen. “rangordningen och hierarkin inom detta rättsystem var oändligt komplicerad, fullständigt omöjlig att överblicka till och med för den invigde.” skriver Kafka. Det är inte den vanliga domstolen. Den har en dragningskraft som verkar på allt och alla.
När vi gjorde vår sceniska gestaltning av Processen gav vi publiken möjlighet att delta i iscensättningen av domstolen. Mycket i linje med Benjamins idé om Kafkas värld.
“Kafkas värld är en världsteater. För honom står människan från första stund på skådebanan.”
Deltagandet i domstolen skedde genom individuella hörlursinstruktioner. Att underkasta sig instruktionerna och lyda domstolen är paradoxalt nog en befriande känsla. “Fri blir människan egentligen endast genom band.” Säger Kafka till Janouch.
“Genom det yttre tvånget vill hon [människan] uppnå den inre friheten. Det är innebörden av att underordna sig lagen.”
