Anteckningar från en kurs i dockteater

Jag tänker nu på dockan som ett gränssnitt mellan aktör och publik. Dockan är ett medierande objekt som befinner sig någonstans mellan aktörens hand eller kropp och publikens blick. På det sättet är den också granne med mask. I skuggteatern behövs även ljus och duk för att dockan ska framträda. Dockans och skuggteaterns historia är lång och vindlande. I det förmoderna användes skuggteater både i grottor och senare med tältduken som fond. Dockan har fått agera ställföreträdare för människornas gudar. Den har fungerat som avatar, som en kroppslig representation för olika gestalter i de polyteistiska religionerna. Men den dyker även upp i kristenheten i altarskåp, krubbor och Mariafigurer. Och den försvinner inte under moderniteten. Snarare kliver den fram. Både genom nytt inflytande från Japan och koloniserade länder. Men också genom ett intresse för att föra samman konst, teknik och vetenskap. Dockan blir modern, den samsas med på scenen med skådespelare och andra objekt. Dockans rena och avskalade uttryck blir till ideal även för skådespeleri och dans. 

Vi talade ofta på kursen om att dockan kunde vara död eller levande. Vissa rörelser, manipulationer, handhavanden dödar dockan. Den blir till ett ting. Denna spänning mellan det döda och det levande finns hela tiden närvarande i dockteatern. Under festivalen på Pop Up Puppets Kulturhuset konfronterades vi om och om igen med döda och odöda kroppar. I Dracula kollapsar dockkropparna och vaknar åter till liv av omhändertagande händer. I Big boys don’t cry öppnas föreställningen med ett krig mellan actionfigurer som en efter en dödas till de ligger i en stor hög. En hög av dockkroppar ligger också på trägolvet i The house by the lake.

Efter kursen känner jag att dockteatern lämpar sig särskilt till existentiella frågor. Kanske känner vi igen oss i dockorna på detta självklara sätt. Vi människor har också kroppar som alltid riskerar att dö, att bli till objekt. Och vi behöver också bli sedda, handhållna och omhändertagna för att hålla oss vid liv.

Visiting Portal10

I had the pleasure of giving a workshop with Thom Kiraly at Portal10 in Krakow on the midsummer weekend. Among other things I tried out the prototype for mobile phones created with Nea Landin.

The material draws inspiration from Baudrillard’s Ecstasy of Communication:

The body as a stage, the landscape as a stage, and time as a stage are slowly disappearing. The same holds true for the public space: the theatre of the social and of politics are progressively being reduced to a shapeless, multiheaded body. 

Prototyping for movement with mobile phones

Playtesting

I’ve been spending a week with dancer and artist Nea Landin at a residency initiated by Danscentrum in a new studio in Stockholm called Söderkupolen. We met in a coding course at Konstfack and have similar interests in instruction based performances. In the residency we started working with real-time multi-user web technologies. Instructions are distributed through the participants mobile phones. These ideas have a lot of potential and I think we are only in the very beginning of something very exciting. Even if the instructions are simple they can mobilise big audience numbers in collective action.

Prototype screenshots

We drew some inspiration from a really nice article (in Swedish, in Hjärnstorm) by Rasmus Fleischer, outlining some anthropological insights from Keeping Together in Time: Dance and Drill in Human History written by William H. McNeill.

Some snippets from McNeill:

Moving briskly and keeping in time was enough to make us feel good about ourselves, satisfied to be moving together, and vaguely pleased with the world at large.

“Boundary loss” is the individual and “feeling they are one” is the collective way of looking at the same thing: a blurring of self-awareness and the heightening of fellow-feeling with all who share in the dance.

Co-hosting The Unquiet Veil

This week I’ve been working with Áron Birtalan in a part of their PhD project Your Bones Hold the Shape of What’s to Come. The piece is titled The Unquiet Veil – A Living Person’s Guide to Death Magick in Four Unfinished Songs. As iwth many participatory proposals it’s somewhere between a workshop and a scenario and we are guiding the participants through different aesthetically informed activities.

The Unquiet Veil is a low-key role-playing experience / fictional workshop where players are guided through playful and mystical activities in which they develop their own practice of ‘everyday death magick’, make a pact with an imaginary entity, and create a spellbook that they take with themselves after the event.

The experience brings together pretend-play magick, electronic music, office protocols and playful more-than-human imagination. It also features a synthesizer that casts spells, a band of singing undertakers and lots of metaphysical bureaucracy.

The piece is available for touring. More info here.

Ekstasis – app-premiär 3 december!

FYRA VÄNNER OCH EN DEMON

Fyra vänner möts i samma rum och tar på sig hörlurar. Appen drar in deltagarna i ett scenario om längtan efter närvaro, vänskap och förändring.

Ekstasis presenterar en situation där du som deltagare med trygga ramar får utforska hur olika krafter tar kontrollen över dig och dina vänner. Ni ger upp ert handlingsinitiativ men får en upplevelse av en annan sorts frihet. Som deltagare följer du manus, ett manus som bara du känner till. Ni lyssnar och rör er tillsammans, men också i varsin egen bubbla. I glipan mellan manuset och det egna utförandet ges deltagarna möjlighet att reflektera över sina egna rörelser, tankar och känslor – ett sätt att se sig själv utifrån.

Verket görs för att upplevas med hörlurar på, av fyra personer i hemmiljö, när som helst, och distribueras genom en app.

Ekstasis är resultatet av ett samarbete mellan scenkonstkollektivet Nyxxx och speluvecklarna Pusselbit Games. Medverkande konstnärer: Ebba Petrén, Elize Arvefjord, Gabriel Widing och Leo Låby. Upplevelsen skapas med stöd av Kulturrådet och Region Gävleborg.

PREMIÄR 3 december

  • Release av appen på Apples App Store för iPhone och på Google Play för Android-telefoner.
  • Fysisk release av appen Sionsborg, Buntvägen 1 i Ljusne kl 18
  • Digitalt eftersnack för de som spelat på premiären, kl 20.

Mer info på Nyxxx

I Processens värld

Anteckningar från Panelsamtal i Borås: Processen, skuld och ansvar

“vem är det som anklagar mig? Vilken myndighet driver denna process? Är ni tjänstemän? Ingen av er bär uniform …”

– Kafka, Processen

Jag vill resonera kring vad för sorts värld som Kafka föreslår i Processen och var hans impulser och tänkande kom ifrån. Kafka skriver romanen 1914, precis på randen mot Första världskriget. Han sitter i Prag. Han är väl inlemmad i den tyskspråkiga statsapparaten genom sitt arbete vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring för konungariket Böhmen. Därmed har han ett visst avstånd till den tjeckiska majoritetskulturen runt omkring på två sätt. Både för att han tillhör den tyska administrationen och för att han tillhör den judiska minoriteten i Prag. På kvällarna och nätterna offrar han sömn och vila för att skriva. Han gör olika utkast, förslag, skisser och han blir väldigt sällan nöjd. Processen blir han aldrig färdig med och den ges ut först efter att han avlidit 1924 i sviterna av en lungtuberkulos.

Arbetet vid institutet plågar Kafka trots att han har en fin position som högre tjänsteman. Han har ett eget arbetsrum och kan i någon mån styra över sin tid. Där kan han smygläsa tidskrifter och böcker och ta emot vänner på besök för att prata om litteratur. Den här situationen, kontorstillvaron, ansvaret och ledan, är något som återklingar i Processen. K jobbar ju som tjänsteman på en bank. Den här situationen, att sitta på kontor och på något sätt, från ett visst avstånd, styra över eller ha inflytande över andra människors liv och vardag, är väldigt besvärande för Kafka. Och jag tänker att det är en väldigt “modern” känsla, att bli en del i ett byråkratiskt statsmaskineri, en administration eller en större organisation. Det kunde lika gärna handla om ett företag. “processen var ingenting annat än en stor affär som han så ofta och med så gott resultat gjort upp för bankens räkning”, resonerar K. Filosofen Giorgio Agamben har sagt att kontoret, såsom det utvecklades under Romarriket, är grunden för den västerländska civilisationen – inte den grekiska stadsdemokratin.

Det finns något obehagligt i denna moderna organisering av det mänskliga livet som sommaren 1914 för Europa in i kriget. Det är ett massamhälle som formas genom sina system, sina listor, sin statistik. “Jag är ju jurist. Därför kan jag inte komma undan det onda. ” säger Kafka till sin vän Gustav Janouch. Det finns en sorts ondska som tittar fram i det där avståndet mellan myndighetsbeslut och mänskligt liv. Det är en ondska som är väldigt närvarande i Processen.

Janouch bok Samtal med Kafka har hjälpt mig komma lite närmare Franz. I den kommer både Kafkas mörka och humoristiska sidor fram. Ta till exempel det här samtalet mellan 20-åriga Jaouch och Kafka:

“Jag är antagligen bara en helt obetydlig extra rättskänare. Jag är ingenting definitivt. /…/ Defintivt är endast lidandet.”

Det säger mycket om hur Kafka ser på sig själv. Som en obetydlig figur, vars inre mörker är sannare än det vardagsliv han kan leva.

Som ni känner till så häktas ju K en morgon, på sin trettioårsdag. Det finns många som motsäger sig en biografisk läsning av Processen men det kan ändå noteras att K är lika gammal som Kafka själv. Det är oklart varför han häktas, men det inleds iallafall en process mot honom. Desto längre Processen går desto mer skyldig känner sig K.

Men i vad består egentligen Ks skuld eller oskuld? Min känsla när jag läser Processen är att alla de figurer som dyker upp bär på en sorts skuld. Alla har en förbindelse till domstolen. Alla har en roll att spela, alla har en funktion. Och ingen bär egentligen ansvar. Det resonerar med en annan episoden i Janouch bok. Kafka och Janouch tittar på en klassisk socialistisk bild av en kapitalist. Kafka är inte nöjd med bilden.

“Kapitalismen är ett system av beroenden som går inifrån och ut, utifrån och in, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Allt är beroende, allt är fjättrat. Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen. “

Den här situationen, att alla människor skapas i relationer till ett system eller en kulturell logik som ingen har kontroll över är hela tiden närvarande i Processen. Att hela tiden leva upp till strukturens förväntningar skapar en extrem press på subjektet. Det är inte orimligt att tänka på K som en utbränd person, som förlorar sin livsmening när han inte kan sköta sitt arbete. Om det sedan är en ekonomisk, patriarkal eller religiös, existentiell ordning som sätter press är kanske mindre viktigt. Det leder mig till Walter Benjamin, som på tioårsdagen av Kafkas död, försöker förstå hans värld.

“Ingen har sin bestämda plats i tillvaron, sin bestämda, icke provisoriska kontur; ingen som inte befinner sig i stigande eller fallande; ingen som inte byter roller med sin fiende eller granne; ingen som inte fått leva sin tid men likafullt blivit omogen, ingen som inte är trött intill döden men likafullt bara står på tröskeln till en lång fortsättning.”

Den här bilden av Kafkas värld känns extra sann i relation till domstolen i Processen. “rangordningen och hierarkin inom detta rättsystem var oändligt komplicerad, fullständigt omöjlig att överblicka till och med för den invigde.” skriver Kafka. Det är inte den vanliga domstolen. Den har en dragningskraft som verkar på allt och alla.

När vi gjorde vår sceniska gestaltning av Processen gav vi publiken möjlighet att delta i iscensättningen av domstolen. Mycket i linje med Benjamins idé om Kafkas värld.

“Kafkas värld är en världsteater. För honom står människan från första stund på skådebanan.”

Deltagandet i domstolen skedde genom individuella hörlursinstruktioner. Att underkasta sig instruktionerna och lyda domstolen är paradoxalt nog en befriande känsla. “Fri blir människan egentligen endast genom band.” Säger Kafka till Janouch.

“Genom det yttre tvånget vill hon [människan] uppnå den inre friheten. Det är innebörden av att underordna sig lagen.”

Panelsamtal på Bibu: Narrativ och dramaturgi i spel

Som en del i Bibu, “scenkonstbiennalen för barn och unga” deltar jag i en panel om speldramaturgi. Kom förbi om du är där!

Narrativ och dramaturgi i spel

Vad är speldramaturgi och vad utmärker ett narrativ inom spelutveckling och game design? Hur påverkar tankar kring interaktivitet själva berättandet? Den nystartade yrkesavdelningen 116 för dramaturger hos Teaterförbundet bjuder in till en timmes samtal om narrativ dramaturgi inom spel.

Moderator:

  • Lisa Lindén, Genusvetare, Dramaturg, Styrelseledamot Dramaturgavdelningen

Medverkande:

  • Louise Persson, lärare i Dataspelsutveckling – Game writing, Högskolan i Skövde
  • Emma Bexell, Dramaturg Bombina Bombast
  • Gabriel Widing, regissör och speldesigner, medlem i kollektivet Nyxxx.

När: Fredag 18 maj 13:45–14:45

Var: Helsingborgs stadsbibliotek, Hörsalen

Panelsamtal i Borås: Processen, skuld och ansvar

Är det individen eller strukturen som bär skulden? Franz Kafka skrev när nationalismen var på frammarsch. Han var vegetarian, intresserad av halvsanningar och upplevde antisemitismen. På Borås Stadsteater ställer Scenkonstkollektivet Nyxxx frågan om individens röst alltid ska höras eller om majoritetens trygghet är viktigare?

Tisdagar på Kulturhuset ger bakgrunden till uppsättningen Processen och bjuder på smakprov. Ragna Wei regisserar Processen och är även utbildad i experimentell psykologi. Gabriel Widing arbetar med ny teknik och publiken som medagerande i teatern genom scenkonstkollektivet Nyxxx.
Biljetter

  • Tid: 2018-03-13 19.00
  • Plats: Kulturhuset i Borås

Goddess of Night (Nattens gudinna) documenation

This winter I did a participatory theatre piece with Nyxxx at Uppsala Stadsteater. I did conceptual work and wrote the script with Tova Gerge and support from the rest of the team. Furthermore I had responsibility for directing the wonderful actors Mira Andersson, Ellen Norlund and Francisci Sobrado. This was a first for me. It’s always a struggle to deal with the conventions of theatre but I think we are starting to get a hold of it. I put up some documentation on the Nyxxx site, enjoy.

Foto: Micke Sandström.

Foto: Micke Sandström.

Talk on bodies, politics & nordic larp at Minibar, Stockholm

octupus_800

PROTOCOLS #2 & #3 extra_sensory
A THREEFOLD PUBLIC LECTURE

❢❢ SUNDAY APRIL 30, 2017
2–5pm ❢❢

‶Maybe perceiving would be a better word,” he said. “There’s much more involved than sight. It knows everything that can be learned about you from your genes. And by now, it knows your medical history and a great deal about the way you think. It has taken part in testing you.″
– ‘Dawn’, Octavia Butler

Minibar would like to invite you to an afternoon of presentations in relation to topics outlined in Susan Ploetz’ larp The Guild. Following an open call the larp will be a closed event taking place during 9 hours on Saturday. On Sunday discussion will be opened up publicly and extended from via presentations from Susan Ploetz, Gabriel Widing, and Patricia Reed (Skype).

⋰⋱⋰⋱

❢❢ 2.15: SUSAN PLOETZ – Imaginary phenomenologies, movement as cognition and speculative body-beings
❢❢ 3.00: PATRICIA REED (from Skype) – Mobile Alienation
❢❢ 3.45: GABRIEL WIDING – Another body is possible / There is no body B