Playground – New mag on roleplaying

There is a new magazine on indie roleplaying and experimental live roleplaying. The first issue was released at the Knudepunkt conference and the editorial team is pan-nordic. They aim for to publish it on a quarterly basis and are interested in new, strange and obscure stuff related to role-playing in any form. If you are interested in supporting this project please subscribe! Here is an interview made by Juhana with the editor in chief Matthijs Holter, previously known for the Norwegian style blog and The Society of Dreamers:

I had a contribution about what performance can learn from live roleplaying, a kind of rewrite on this review (in swedish), but directed to a roleplaying reader:

Bumping into the walls

When performance and role-playing mix in an intimate site-specific piece, the role of the audience is challenged. Do we lean back and enjoy the piece, or try to respond to the situation as participants?

Visiting the duo Heine Avdal & Yukiko Shinozaki’s latest piece Field Works Office at the Gothenburg dance and theater festival was a pleasure. During the festival several performances approached participatory aesthetics that resembled live role-playing. The invitation to the piece evoked a scenario set in a corporate world of generic office architecture. Only two spectators were admitted at a time, and the program folder offered ”an intimate performance where every spectator will have a different experience”.

The performance takes place in the business district close to the Gothenburg train station. An elevator takes us to a ”virtual office” maintained by Regus, a facility where companies can rent a fancy address or a short term lease. The company is happy to admit that they have similar locations all over the world which makes it possible to ”Think differently about your workplace.” With Regus, you can surf the waves of the volatile global market, set up business anywhere in the world, but still feel comfortable in a workspace which is always the same.

The setting reminds me of a 2003 larp in Drammen, Norway, where Fatland/Tanke invited us to play PR-agents in Panopticorp – ”a post-geographical networked corporation”. But this time, the corporate line is real. Panopticorp turned out to have anticipated the evolution of a business culture where demands for flexibility and team work place people employed in the ”creative industries” in a precarious position.

We are welcomed by a receptionist, and after some time in the lobby she takes us to an office room, where we are seated. The program states that ”Every location generates a certain kind of expectation and preconception of how we act in that specific space.” This is a situation where two different preconceptions meet. The first one is the context of a performance art piece, where we are expected to stay seated and silent most of the time. The second one is the office, with its inherent social implications.

As roleplayers, we are trained to relate to, adapt and affirm a social setting, which predisposes us to interact.

The room is empty. An electric kettle is boiling water and ding! it has finished. I approach the kettle and find two notes in two empty cups next to it. I give one note to my audience friend and take the other one for myself. There are illustrations of the room on the papers. ”Ah, this is how it starts”, I think to myself.

There are four desks and windows in three directions. The phone is ringing. I pick it up, but it keeps ringing and no one answers. At this point I feel a little bit uncertain. Maybe I should just sit down and wait. A woman in suit enters the room. I ask her if she works here. She does not respond, closing her eyes, thinking. I realize too late that I have overstepped my bounds. ”Yes”, she says. She gives me a form to fill in.

During the performance I see so many calls for action and possibilities for interaction going to waste. The performers are struggling. They want to invite us to participate and fully experience the strange world of the office, but they don’t have the tools to do that, because their piece is composed as a dance with phrases and ques, not as a larp, where we use characters, roles, scenarios, and explicit interaction patterns.

The illustrated notes were left in the cups by chance, and I was not expected to say anything to the people working in the office. But the signals remained mixed throughout the performance – why could I speak freely to the receptionist, but not to the suit? Although I never intended to transgress the structure of their piece in any way, I kept bumping into its walls.

In a world of precarious immaterial workers, where artists try to merge art with life – artists spending most of the time in offices these days – the art world could make good use of role-playing consultants who knows how to handle participatory situations.

The Alienation Game

I did a workshop today with good help from Ebba Petrén at Knudepunkt (twitter feed) titled Dance, movement, scores. The aim was to play with body and movement to bring a physical dimension to role-playing.  As a part of it I set up a sequence of 4 physical scenes concerned with alienation, that worked quite well, especially the office scene. I would love to read, see and try out more participatory movement scores like this one, so please share it if you have done anything similar. The Improv Encyclopedia share plenty of methods  for improvised theatre and theatre sports, but when it comes to dance and performance it’s a lot harder to get hold of materials like that.

This one was just a 20 min experiment to show role-players how interaction can happen without social roles, a theme Tova Gerge spoke of in a lecture earlier today, and a theme we have elaborated a little bit on in text before.


So, it’s a short scenario in 3 scenes on alienation from production, circulation and social situations, with 3 different more or less physical scores. I will tell you when the scene starts and when it’s over. In the first scene we are at the office. In the second scene we are going home from work. In the last scene we’ll go out dancing and drinking to forget our depressive job.

1. Going to work

We will walk around randomly in the room. When you hear the beeping sound you want to cross the room in the middle.
Sound: A loud, disturbing beep

2. The Office

The second scene is in the office and we will line up in a ╔╗ shape and send a paper in between us, a little bit like an assembly line, but we don’t produce anything, we just circulate papers. The first person will take a paper, read it, and crumple it. The second one will unfold it, read it and send it along. The third one reads it crumble it, and passes it, and so on.

Sound: Corporate world from the Fight Club soundtrack
Prop: Print this and send along paper by paper to the assembly line:

The text is a quote from The Coming Insurection (PDF).

3. Going out

Same as step 1, but shorter.
Sound: A loud, disturbing beep

4. Disco Dance

We go on stage one after the other. We’ll do disco dancing but with the following restrictions:

  • You are not allowed look into each others eyes and
  • as we dance we put to fingers in our mouth.

Sucking on the fingers will be an image for trying to escape the dissatisfying life at work through oral stimulation and not looking at each other is an alienating effect. Although our generation has a lot of Facebook friends we don’t necessarily have anyone to be close to. So we go on stage one bye one and dance until the song is over.
Sound: Common people with Pulp

The finger sucking was inspired by a theatre play performed on Turteatern, based on The Coming Insurrection.

Co-writing a park, inhabiting it with role-playing

Nordic live role-playing conference Knudepunkt has started, Miriam has some photos. Yesterday I gave a workshop about writing “fictions and try different approaches to co-creation. Everyone  write in the same document simultaneously.” I want to share an exercise developed with Ulf Staflund, that I’ve only done once before but enjoyed a lot both times. I’ve written a little bit about it in swedish earlier.

The Park

  1. You need a group of people in the same room, co-writing with each other. The room should be big enough to have a designated area for interaction, The Park.
  2. The group starts out writing about the park. The text have no characters, only milieu and atmosphere.
  3. When someone feel ready s/he can enter the Park and through role-playing, mime or dance inhabit it with a character. When someone is on “stage” the writing stops and the attention of the group is on the stage.
  4. When a character leaves the stage it can be introduced in the text and the writing continous untill someone else gets the impulse to go on stage.

Music can help the participants to enter the same mode.

What I like about this exercise is that the role-playing part can stay very low-key and still produce tension and precense. It’s also nice to be able to go in and out of character without the pressure to sustain an illusion which is almost always present in live role-playing.

Here is an excerpt from last night:

Sun. Always sun.
The old oak had been here longer than the park itself. Standing as royalty in the middle, a place for thoughts. It was a warm, late afternoon, the sun shining on the paths of the park, on the leaves. Before, teenagers used to hide love letters to each others in holes in the tree. But these days they use internet instead.
The shadow of the trees were slightly shaking with the wind. It was talking to the grass in a very soft language.

For the people of the city the park has always been their only green refuge amidst smoke, exhaust and dirt. For the homeless people in the city, the park also serves as a kind of hostel. But there are no benches. They took them away because the homeless used them for sleeping. People have to sleep in the cold grass, covered with leafs. During the summer months this is not too bad, but every winter the cold nights take away the lives of some of the park’s inhabitants. It’s called the share of the carnivourous trees.

Oljan åstadkom 1900-talet och sex miljarder hjärnor

Efter att ha jobbat en hel del med hållbar utveckling och sociala medier inom ABF en tid så har jag haft anledning att tänka en del på relationen mellan dessa två fält. Jag tänkte dela lite weltschmerz med er så sluta läsa nu om du inte orkar med det.

För den som tänker från vänster känns det främmande att sätta arbetets roll i historien och samhället inom parantes. Marx har lärt oss att modernitetens utveckling får kraft ur konflikter mellan arbete och kapital. Kanske måste vi ändå göra det en stund för att begripa situationen. Genom arbetet brukar vi jordens resurser, råvarorna och jorden. Men att människan skulle forma jorden med sitt arbete är en kraftig överdrift. Marx gjorde samma misstag som hans samtida kollegor, t ex Smith. I en tid av kraftig expansion och kolonialism så var det lätt att förtränga betydelsen av ändliga resurser.

Arbetet kräver bränsle, det kräver energi. De senaste 150 åren har en övervägande del av denna energi bestått av fossila material: först kol, sedan i högre grad olja och naturgas. Människan har format jorden med kraft av en intensiv förbränning av sådana resurser. Arbetet har riktat detta flöde mot olika mål; mot åkermarkerna för att öka spannmålsproduktionen, mot jorden för att hämta upp mineralet och mot infrastrukturella projekt för att bygga hus och transportvägar.

Under nittonhundratalet sexdubblades världens befolkning. Hälften av oss flyttade in i enorma städer. En intensiv förbränning av olja möjliggjorde denna utveckling. Jordbruk och transport fick oväntat bistånd från den olja som lagrat tusentals år av solenergi. Det är inte orimligt att beskriva århundradet som en explosion. Oljan har utgjort ett oersättligt drivmedel för modernitet, globalisering, urbanisering och allmän befolkningstillväxt. Denna urladdning är oåterkallelig.

I backspegeln framstår 1900-talet som extra sorgsamt. Den våg av billig energi som svepte över vår koloni på jorden skapade förutsättningar för nästan vad som helst. Vi kunde flytta berg. Bataille tänker sig att denna urladdning var fullkomligt ohanterlig för vår kultur, energin var tvungen att omsättas och vi visste inte hur. Förstoppningen ledde till slut fram till andra världskriget, ett monumentalt globalt projekt för förslösande av fossil energi och mänskliga liv.

Jorden står nu som värd för sex miljarder mänskliga kroppar med tillhörande hjärnor, många av dessa står i daglig kontakt med hundratals andra hjärnor dessa med hjälp av kiselbaserade maskiner och fiberoptik. Vid tjugohundratalets början är ungefär en miljard människor direkt uppkopplade mot samma världsomspännande datanät, men indirekt står alla människor under direkt inflytande av dessa nätverk. Många av de hjärnor som inte är direkt kopplade mot dessa nät föddes på 30- och 40-talet och jag tänker att det är synd att de inte kommer hinna dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter från modernitetens utveckling. Å andra sidan framstår denna generation tidvis som extremt ignorant förblindade av att deras liv bestått av konstant tillväxt. De verkar inte begripa att de lämnar efter sig en värld som står och spanar ut över en förkastningsbrant.

En aldrig tidigare skådad mängd hjärnor (fler än i resten av världshistorien totalt), tänker så tillsammans genom temporära kopplingar och fragmentariserade impulser. Det sägs ju ibland att summan är större än helheten i såna emergenta nätverk. Låt oss hoppas på det för vi har en del bekymmer framför oss och en del kanske kan lösas med tankekraft, medan andra problem är av mer materiell karaktär.

Många av världens stora oljefält har nått det såkallade oljekrönet. Vi närmar oss motsträvigt en punkt i historien då oljan kommer skifta karaktär och börja definieras i termer av brist snarare än överflöd. Konsekvenserna är att allt blir dyrare och mer komplicerat; produktion, transport, jordbruk, osv. Detta innebär också början till slutet på den globaliseringen och den ekonomiska tillväxten.

Så vad skulle vänstern kunna spela för roll i ett sådant förändrat landskap? Kanske måste allmänningen sättas i centrum för det politiska projektet för att kunna hantera minskande resurser. Genom fildelningsnätverken ser vi redan hur det håller på att hända, den moderna kulturhistoriens mångfald och rikedom framträder idag för oss på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Det är ingen räddning, men plåster på såren.

Vid vilken punkt kommer den kognitiva och tekniska utveckling som möjliggörs av nätet möta resursbristen som uppstår efter oljekrönet? Det kommer antagligen att vara avgörande för vår möjlighet att möta de utmaningar som vi har att vänta.

Märklighetstroget, del 2 om samskrivande och verklighetsspel

Del 2 av podcast-intervjun i Märklighetstroget som Tom Kiraly gör kom idag och vi pratar om kollektivt skrivande, verklighetsspel och black-box-fantasier. Spralligare än den första delen av snacket med andra ord.

Jag pratar även lite om ett projekt som jag och Ebba Petrén skulle göra på Barnens Underjordiska Scen. Tyvärr har BUS, sedan programmet spelades in fått stora ekonomiska problem eftersom Kulturförvaltningen dragit in deras verksamhetsstöd och bostadsrättsföreningen som äger källarlokalerna samtidigt höjer hyran. Expressen skriver om hur BUS går under och roterar i sin grav. Protester pågår för fullt men allt är osäkert nu och det är inte säkert att vi får göra vårt projekt på BUS.

Autonoma världar – magisteruppsats i estetik om levande rollspel

Jag kom på att jag inte lagt upp min magisteruppsats i estetik från 2008. Den är faktiskt ganska bra och kan säkert vara av intresse för somliga. Den går att ladda ner från Södertörns högskola i PDF-format. Annars går den bra att kika på nedan. Jag använder bland annat Mellan himmel och hav samt Futuredrome som fallstudier. Ur inledningen:

Under de senaste tio åren har jag ofta engagerat mig i en speciell form av socialt umgänge: levande rollspel (även kallat lajv). Det har alltid inneburit problem att kommunicera till utomstående vad levande rollspel är för något. Det är undanglidande, avskilt och intimt. Lajvare samlas i små eller stora grupper för att tillsammans skapa en ny, temporär värld, och är högst måna om att ingen utifrån, från den ”vanliga världen”, ska komma in och störa. Då faller nämligen dessa bräckliga fantasivärldar hastigt samman. Lajv handlar förvisso om att dra sig undan, lämna vardagen, sin identitet, sitt arbete och sina värderingar bakom sig, vilket givit verksamheten dess subkulturella, stundom sekteristiska prägel. När subkulturen började uppmärksammas i media under mitten av nittiotalet betraktades den med misstänksamma ögon. Många kritiker var säkra på att lajv hade samhörighet med någon form av extremism. Om det var högerextremt eller vänsterextremt, satanistiskt eller bara extremt i allmänhet kunde man dock inte riktigt få klart för sig.

[issuu viewmode=presentation showflipbtn=true documentid=110202212925-293a0ffd3a1f4a05af989fb6e213b911 docname=autonoma-varldar username=widing loadinginfotext=Autonoma%20v%C3%A4rldar showhtmllink=true tag=autonomi width=420 height=595 unit=px]