Varför finns det inga utopiska lajv?

Några relativt lösa anteckningar om lajv och utopism.

I min magisteruppsats om lajv driver jag en tes om att lajv är en anti-modern praktik, ett sätt att hantera och överskrida alienationen i det senkapitalistiska samhället. Lajvet är till formen gemenskapande och samskapade, men berättelserna är knutna till förmoderna romantiska fantasier om medeltiden eller eftermoderna katastrofscenarion.

I Malmö finns inga lajv. Det är helt enkelt för soft där. Folk bor för nära varandra och i gemenskap. De sjunger, dansar, leker och engagerar sig politiskt. Den hardline-eskapism som lajv utgör verkar inte behövas, kapitalismens alienerande verkan är inte tillräckligt stark.

Ett fåtal lajv vänder sig även till sin samtid eller nära historia, ett par färska exempel på det är Just a little lovin’ om 80-talets gaykultur och ankomsten av hiv/aids och Röd oktober, om maoistisk sekterism anno 1973.

Tyvärr görs det inga utopiska lajv, trots att det finns utopisk potential i formen är det inte ett tema som någon vågar sig på.

Undantaget som bekräftar regeln är kanske det smått legendariska scenariot Mellan himmel och hav, som försökte producera nya könsroller, begärsstrukturer och familjeförhållanden. Många andra aspekter var dock betydligt mindre utopiska, till exmpel familjernas kastliknande statushierarki. Det var iallafall 2003 och sedan dess har det varken praktiserats någon utopism eller skrivits något om saken. I efterdyningarna av det lajvet skrevs dock två intressanta texter, som jag tänkte återvända till. Dels “Positive power drama” av arrangören Emma Wieslander och dels “Temporary utopias” av Tova Gerge, båda publicerade i antologin Beyond role and play. Emma:

Positive power drama focuses on emotional rather than intellectual analysis. This process of creating sensitive drama could therefore be summed up as an emotive selection process.

Emmas sätter känslorna i centrum, alltså upplevelsen av kärlek, gemenskap och närhet. Vilket också på ett oförblomerat sätt pekar mot en sekteristisk potential. Tyvärr får vi inte så många ledtrådar i texten om hur just dramat skulle kunna bli engagerande utan den tragedi som lajv och stora delar av populärkulturen tyr sig till. Tovas text understryker ett annat problem. All kärlek, all omtänksamhet och alla normbrott som MHOH utgjordes av skapade emotionelll kollaps hos många av deltagarna:

As for the people behind the characters, several groups and individuals were so sad and shaken by what was happening to the characters, and by the non-fictional questions these events raised, that they found it necessary to cut the game to be able to fight against the spreading sorrow.

Förverkligandet av våra drömmar och fantasier kan alltså bli en traumatisk upplevelse och inte alls nödvändigtvis något positivt.

På något sätt så tänker jag att allt detta också anknyter till den filosofiska fråda som Spinoza ställer i sin Etik, nämligen vad en kropp förmår. Det är en del som är svår att klippa så citatet får komma i sin helhet:

Och i själva verket har ju ingen hittills fastställt, det vill säga, erfarenheten har hittills inte upplyst någon om vad kroppen – såvida den inte bestäms av själen – kan och inte kan företa sig uteslutande i enlighet med naturens lagar, försåvitt denna betraktas som enbart kroppslig. Ingen har nämligen hittills lärt känna kroppens byggnad så noggrannt att han kunnat förklara alla dess funktioner, för att nu inte tala om att man lägger märke till åtskilligt hos djuren, som vida överträffar mänsklig slughet, och att sömngångare företar sig en rad ting i sömnen som de inte skulle våga i vaket tillstånd; detta visar tillräckligt att kroppen själv i enlighet med sin naturs lagar förmår mycket som dess själ finner märkvärdigt.

Kort sagt: Om vi bortser från själsliga och samhälleliga normer, vad kan vi göra och bli tillsammans? I vilken mån kan vi omstöpa världen och utforska oss själva och våra relationer på nytt? Kan vi använda lajv som medium i ett sådant undersökande?

6 thoughts on “Varför finns det inga utopiska lajv?

  1. Kuba Tabizs from Poland is now planning a larp called Utopia.
    The story is that this is the Utopia construction project #5, so since there have been 4 unsuccessfull attempts, this time it HAS to succeed.

    As Kuba himself says, it might be that constructing Utopia as a game, has more to do with deconstructing Utopia than actually make it happen.

    😉

    hugs from Oslo!

  2. OK, har redan skrivit en kommentar på FB, men svarar på ditt svar här med ett lite utförligare svar av mitt första: Det finns lajvare i Malmö och lajv. Däremot lajvar folk sällan i Malmö, mest troligtvis på grund av avsaknad av lokaler. De gånger jag lajvat i Malmö har det varit mindre lajv i folks lägenheter som troligtvis inte synts så mkt utåt. Jag tror inte det är för att folk gör annat i Malmö; jag tror helt enkelt det beror mycket på vilka möjligheter som finns för att utöva hobbyn. I Hässleholm pågick det ex.vis ett tag mycket lajv, helt enkelt för att folk hade hittat ställen att vara på, samma sak i Helsingborg och Skåne är lätt att resa runt i.

    I övrigt tycker jag personligen att det är intressantare med lajv som har någon slags konflikt i sig och gärna vissa inslag av förtryck och misär, därför arrangerar jag själv den typen av lajv. För min del är det sålunda en fråga om intresse snarare än att våga. Däremot borde det ju finnas de som kan lockas av utopiska lajv också, men det kräver ju att någon av dem också har möjlighet att arrangera. Inte sällan blir det så att man arrangerar de lajv man själv hade velat åka på.

  3. Min tes till det hela är att det positiva har en mycket starkare manifestation i nuet, medan det negativa består i tid, även i förväntningar in i framtid.

    Det är helt enkelt svårare att empatisera framtiden som något positivt.

    Ett exempel, lägg upp högra handen på bordet och titta på den, och säg högt “i framtiden kommer han att smeka min hand”. Detta kommer inte ge särskilt mycket reaktioner. Men om du gör det samma och säger “i framtiden kommer han att slå på min hand med en hammare”, vilket i alla fall för mig ger till och med en fysik känsla/närvaro i handen. Båda dessa test är konstruerade på samma sätt med suggestioner om fysisk kontakt.

    Det här förklarar också varför emotionella konstruktioner fungerar så bra. Kärlek/gemenskap/närhet är typiska konstruktioner i nuet.

    Har jag en poäng, vill du höra mer ?

    • Jag genomförde ditt test och kände nog lika stort emotionellt gensvar inför smekningen som inför slaget. Vad menar du med en emotionell konstruktion?

      Oavsett – om vi skulle gestalta en positiv framtid så gör vi ju det de facto i nuet, så det borde väl inte ställa till några bekymmer? Oavsett om den diegetiska ramen är historisk, nutida eller framtida så händer ju rollspelet alltid här och nu.

  4. Nåväl det var inget beprövat test, faktum med påhittat nu, men det funkar på mig i alla fall 😉

    Med emotionell konstruktion menar jag mest att använda känslor som konstuktörsverktyg för att skapa diegesen.

    Jo det är klart spelet är alltid i nuet och de som skulle gå på det skulle ha kul!

    Men den intellektuella utvärderingen när du ska gå på spelet är inte individen inne i immersionen och är inte i nuet, snarare arbetandes med framtid och förväntningar.
    Det är det som gör att utopiska lajv är ovanligt/oattraktiv menar jag.

Leave a Reply

Your email address will not be published.