Maskeradliv i mellankrigstid

Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig från 1700-talet och fram till det tidiga 1960-talet.

Maskerader som fenomen har pendlat från en kungligt sanktionerad och uppmuntrad umgängesform, till en illegaliserad ljusskygg verksamhet, och tillbaka. När de förbjöds var det för att de gav anledning ”ej mindre till kostnad, yppighet och överflöd än till hvarjuhanda oanständigheter och oordningar” som Riksrådet uttryckte det i mitten av 1700-talet. Den här texten handlar om en flärdfull natt i mellankrigstidens Stockholm, då maskerader åter blivit på mode och Operans åskådare fick lämna sina bänkrader och bli deltagare i sitt eget uppklädda och utklädda drama.

Året är 1925 och den diaboliske barytonen John Forsell har nyligen blivit chef för Operan. För att återuppliva en smått sömnig institution bestämmer man sig för att ställa till med fest. För första gången på 24 år är det åter dags för operamaskerad. Institutionen ansöker om alkoholserveringstillstånd hos polisen för att få hålla maskeraden ”i likhet med hvad som förr i verlden ägde rum” och så fort det är ordnat sätter arbetet med det stora evenemanget igång. Det annonseras i tidningar över hela landet och gäster väntas dyka upp från när och fjärran. Man siktar på två tusen gäster ”däri alltså ej inräknadt polisbevakning, brandsoldater, vakter, marskalkar, musik och tjänare”. Drygt tusen biljetter blir sålda, en god ekonomisk affär för Operan, som därmed kunde dryga ut i operaarbetarnas tunna pensionskassa.

Förberedelsetiden är kort, så att inte den ordinarie repertoaren ska störas. Dekoratörer och snickare jobbar skift. ”Gubbarna arbetade friskt undan, och när kungen och hans hus och det till större eller mindre oigenkännlighet svenska folket i kväll samlas för att återuppleva operamaskeradernas dionysiosyra, då ska allting vara klappat och klart.” skriver Dagens Nyheter. På en dag bygger man om i salongen genom att anlägga ett golv som täcker hela parketten. ”Detta golf skulle stå i direkt samband med scengolfvet, hvarigenom erhölles ett verkligt stort utrymme för de dansande”, kommenterar Aftonbladet. Det skapas också enkla sätt att ta sig mellan Operakällaren och den ombyggda salongen. Nordiska Kompaniet får i uppdrag att dekorera och sätta upp blommor. Pelare restes i lätta material för att inge en känsla av rokoko.

Ombyggnationerna hade både praktisk och symbolisk betydelse. Den symboliska bestod i ett nivellerande av skillnaden mellan scenrum och salong. Under operamaskeraden stod alla på samma golv, oavsett om de var professionella dansare eller salongsberusade festprissar. Den omgjorda arkitekturen var en inbjudan till besökarna att ta steget från åskådare till deltagare, vilket i princip alla gjorde. Blott en tiondel satt vid på läktarplats för att beskåda spektaklet från ovan. De praktiska konsekvenserna av ombyggnationen var att man kunde få in en stor mängd besökare som kunde röra sig fritt och konversera och dansa med varandra. På detta vis skapades en deltagarkultur. Den genomgripande förändringen av inredningen förmedlade dessutom känslan av en svunnen epok. Att träda in i operamaskeraden upplevdes som en resa tillbaka i tiden. Deltagarna uppmanades i inbjudan att komma i kostym eller högtidsdräkt. Inbjudan illustrerades av Kungliga teaterns emblem och planritningar över Operans lokaler, så att man inte skulle gå bort sig. På baksidan placerades en liten kerub med amorbåge i hand.

Klockan tio startade balen med ”An der schönen blauen Donau”, som framfördes av hovkapellet under ledning av Armas Järnefelt. Vid elvatiden drar ett karnevalståg i rokokostil in i salongen. I det medverkade både balettdansare, solister och kör. När tåget framfört sina nummer, till exempel en polonäs ur Eugen Onegin och en balett ur Thetis och Pelée, avslutades det med ytterligare en polonäs som fick utgöra bryggan mellan det formaliserade karnevalståget och den allmänna dansen. Snart blandades tillfälliga besökare med yrkesvana anställda i en dans som fyllde hela golvet och höll på fram till morgonkvisten. På en liten scen stod ett nio man starkt jazzband, vilket var ett högst modernt inslag för tiden.

Samma kväll som maskeraden verkställs så avlider arbetarrörelsens för tiden mest aktade gestalt, Hjalmar Branting, efter tid av sjukdom. Brantings död är en stor tragedi som skakar om i alla samhällsklasser. Den leder till att kronprinsessan och kronprinsen, som var väntade gäster på maskeraden, inte dyker upp. Det ansågs inte passande för kungligheterna att ägna sig åt fest en afton som denna. Tidningarna fylldes med spaltmeter av reflektioner och sorgebrev.

Festdeltagarna hade dock inte tappat humöret. Dansgolvet var fullt och bufféer serverades till hungrande utklädda och utmattade. Svettiga herrar stod och förfriskade sig. Lättklädda damer lät ”tappa” sina handskar och kunde roa sig åt att se vem som var först ner och kröp framför deras fötter för att gentlemannamässigt plocka upp dem. Många av besökarna var även klädda i domino, ett plagg som Operan hyrde ut till gäster som saknade egen utstyrsel. Dominon är en vid svart kapuschong som räcker hela vägen ner till fötterna. Ofta är de gjorda i siden och bärs tillsammans med en halvmask. Dominon döljer kroppens former, vilket ökade maskeraddeltagarnas anonymitet och androgynitet. Vissa deltagare klädde ut sig till kineser eller turkar, vilket förstås satte en exotistisk prägel på tillställningen. Stockholmarna var redo att lämna den allmänna depressionen bakom sig för att helhjärtat ägna sig åt dessa maskerader, som lyckades kombinera operans estetiska ideal med festens sociala undantagstillstånd.

Evenemanget 1925 följdes av årliga maskerader fram till 1929, då de upphörde. Vid ytterligare två tillfällen återkommer operamaskeradkonceptet, nämligen 1953 och 1962. Idag är det alltså dryga 45 år sedan Operan ställde till en stor maskerad. Maskeraden som social aktivitet har dock fortfarande stor popularitet i vår kultur, till exempel genom levande rollspel, som varje år får tusentals unga att ge sig ut i skogarna för att uppleva svunna sagor och äventyr. Kanske är det åter dags för Operan att bjuda in till dans och maskerad – om inte annat för att nå nya målgrupper.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen #33, 2007

Leave a Reply

Your email address will not be published.