Ett brev “Till publiken”

På en viktigt plats i staden har en scenkonstnär skrivit ett brev till dig. Brevskrivaren läser själv upp sitt brev för dig när du kommer dit. När du lyssnat färdigt upptäcker du ett brev till, och ett till och ett till. Över sextio skådespelare, dansare, regissörer, koreografer, dramatiker och annat scenfolk andra lotsar dig till nya platser och välkända hörn och låter staden som scen breda ut sig i dina lurar. Ofiltrerat och personligt – till publiken.

Ladda ner appen Promenad och välj sen TILL PUBLIKEN. Börja i det brev som ligger närmast eller välj fritt i den långa listan.

Jag har bidragit med ett brev från Stockholms centralstation. Om du inte har möjlighet att lyssna på brevet på plats så kan du läsa det här nedan.

Centralstationen, Maj 2025

Du står precis utanför Centralstationen. Följ med in genom entrén och ta dig fram till den stora hallen, så ska jag presentera mig. 

Hej, jag heter Gabriel Widing. Jag har ingen teater i stan, så jag tror att den stora vänthallen här på Centralen får fungera som portal för att prata lite om scenkonst med dig. Titta upp mot den stora tidtabellstavlan. Du är i gott sällskap. Jag har stått här precis som du och tittat efter tåg mot norr – kanske till Uppsala stadsteater, Teater Västernorrland eller den lilla byn Moskosel. Jag har stått här och tittat efter tåg söderut – kanske mot Borås stadsteater, Regionteatern i Växjö eller Inkonst i Malmö. 

Kanske tänker du på vart du senast reste, kanske har du liksom jag, en känsla av att tågstationen kan vara en plats mellan två världar. Se dig omkring, se efter om du kan hitta en bänk att sitta på medan du lyssnar. 

Jag tänker på hur lyssnandet blivit en sån självklar del i resandet och hur nära det går att komma publiken med hörluren som medel. Rösten kryper in i örongången, som alltid är öppen. Det kan bli svårt att värja sig. Den där örongången bär vittne om människans i grunden porösa livsvillkor. Människan, som aldrig står helt fast och oberoende – som böljar, som rör sig genom världen och samtidigt släpper in den. Människan som silar sin omvärld genom sig själv och sina sinnen. 

Se dig omkring på stationen. Är inte detta redan en scen full av roller. Tänk om alla hörlurslyssnare här följer hemliga instruktioner och sätter sig själva på spel för att iscensätta olika berättelser. 

En gång fick vi ett brev från ett par oroliga katolska föräldrar. Deras son hade kommit hem från skolan efter att ha varit med om ett hörlursverk. Han hade berättat för dem om en inre röst som talade till honom, som lärde känna honom. 

”Vad är detta för demoniskt påfund? Vad är det för en okänd röst som trängt in i vårt barns medvetande och skapat oreda? Förklara er! ”

Ja, vad ska jag säga. Jag kan bara säga att ert barn har haft en konstnärlig upplevelse. Kanske blev just denna scenkonst-upplevelse för pojken en meditation över människans porösa villkor. Och ja, det händer att scenkonsten gör oss sårbara. 

Men oroa er inte mer kära publik, för nu stänger vi snart ner våra små scener och ställer våra turnéer. Vi ska varken att roa eller oroa er mer. Särskilt inte barnen, de har ju skola att sköta och den där hörlursföreställningen gick ju bara med nöd och näppe att få in i läroplanen. Den där pompösa reflektionen över människans porösa livsvillkor var väl varken konstruktiv eller produktiv.

Jag lovar härmed att göra radikalt mindre och sannolikt sämre konst med de radikalt minskade resurser och anslag som står till buds.

Tåget går snart! Tack för att du lyssnat. Den som kliade i din örongång var jag, Gabriel Widing, som skriver och regisserar scenkonst. Farväl.