Jag hoppas att ingen missat att vi kör Avatarvaro nu i veckan tisdag till torsdag, 15-17 maj, på Inkonst i Malmö. Just nu är jag på plats i den stora svarta lådan och bygger upp scenografin. Snart ska vi in i ljudstudio och justera detaljer i manuset. Se till att tipsa alla ni känner i Malmö som kan vara intresserade. Här är en beskrivning av verket:
Det här är en inbjudan till att bli styrd. Verket tar kontrollen över din kropp. En vänlig röst leder dig genom scener och situationer. Du blir avatar.
Avatarens tillvaro är både behaglig och oviss. Det går inte att veta vart rösten kommer föra dig härnäst, samtidigt som den är lugn och trygg att följa. Genom hörlurar instrueras du till att röra dig, tala och handla. Utmaningen är att följa instruktionerna efter bästa förmåga. Det finns inga åskådare, alla som kommer till föreställningen blir avatarer. Avatarvaro är ett spel, en upplevelse och en interaktiv teaterföreställning. Du behöver inga förkunskaper för att delta.
In English
Avatarvaro (The Avatar Condition) is an invitation to be controlled, to act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act. The performance requires a good understanding of Swedish.
Samtal: Avatarer i film, spel och performance, torsdag 17 maj kl 15.00
Avataren, kroppen som besätts av en yttre kraft, är en återkommande figur som väcker frågor om makt och agens. Scifi-filmer som eXistenZ, Avatar, Strange Days, Gamer, Surrogates och senast serien Äkta människor hanterar olika sorters avatarvarande. I de digitala spelvärldarna är avataren vårt verktyg för lek och interaktion. Även inom scenkonst har avatarer börjat dyka upp på olika sätt. Utifrån olika exempel pratar Ebba Petrén och Gabriel Widing från Avatarvaro med koreografen Sebastian Lingserius och speldesignern Jakob la Cour. Samtalet leds av Thom Kiraly som driver podcasten Märklighetstroget. Fri entré och öppet för alla.
Det var en fin dag igår och mycket folk på gatorna för att fira 1 maj. Jag var ute med SAC Syndikalisterna, som samlas på plattan.
Någon fiffig reklamare måste tänkt både en och två gånger på placeringen av reklamskylten ovan.
På kvällen var det release av nya numret av den anarkistiska tidskriften Brand, som fortsätter att imponera såväl form som innehållsmässigt. Se till att plocka upp numret, som har staden och utbildning som teman.
The Nordic live role-playing (larp) anthology of the year has arrived. For once prior to the Knutpunkt/Solmukohta conference, which is excellent, so that the participants can read up before they go there. This time it’s edited by art-house larp writer and critique Juhana Pettersson. It’s called States of Play – Nordic Larp around the World(Full PDF), which is a good sign of a movement with confidence. Recent years the writings and documentations of Nordic freeform and larp has been spread in the international larp community and definitely influenced a few groups here and there. We are almost reaching a point where Nordic Larp can be considered a genre of live role-playing rather than a geographic specificity. The Nordic style of games are probably marked out by game mechanics being exchanged for either hard-core simulationism or meta techniques (involving player-player interactions to benefit the telling). The Nordic larps has also been noticed for their “grown-up” themes such as social and political issues, gender and identity et c.
I have contributed with an article which dates a few years back (Möjligheternas Labyrint, 2007, swe), generously translated by Thom Kiraly (who run the only Swedish speaking podcast on roleplaying, Märklighetstroget). It’s a very hands on walk-through on how to make a small and simple “pervasive” reality game, based on our experiences with Scen 3 and Maskspel. The article is psycho-geographic in the sense that I try to define which public and non-public places and spaces that could come in handy when you write a story set in everyday life. I will publish it here later.
I have not read through the whole anthology, the contents is a mixed bag of stuff, exploring role-playing as an expanded field, which I think is great.
Då och då håller jag kurser i det som brukar kallas för sociala medier eller “web 2.0”. Förra helgen var det för föreningsaktiva inom ABF, men ibland är det för anställda och informatörer på förbund inom HSO. Många av de som är födda på 40- 50- och 60-talet känner ställer sig frågande till Facebook och Twitter, osv. Deras oro är ofta delvis befogad, delvis oinformerad. Att det är så mycket som är annorlunda i sociala medier jämfört med 1900-talets massmedier kan göra det läskigt och besvärligt att närma sig, men det finns mycket fint och intressant att engagera sig i för den som vågar och har tid och ork att lära sig.
I undervisningen har jag haft stor hjälp av att lyfta tre problematiska motsatspar som Copyriot/Piratbyrån använt av i sitt eleganta isärplockande av upphovsrätten: producent-konsument, idé-uttryck och privat-offentligt. Dessa dikotomier var relativt tydliga i relation till 1900-talets mediekultur, men begreppsparen osäkras i relation till exempelvis sociala medier, fildelning och Internet i allmänhet. Jag försöker inte göra en teoretisk syntes här utan snarare sätta fingret på vilka begrepp som i praktiken ersatt motsatsparen.
Producent – konsument blir användare
Massmedierna hade en tydlig gräns mellan de som skapade och de som konsumerade. Produktionen var ofta dyr och teknisk, vilket krävde centraliserade produktions och distributionsplattformar. I sociala medier ersätts producent-konsument-relationen från gamla medier med en användare som både kan skapa, dela med sig och ta del av information. Användaren blir även redaktör av sitt eget informationsflöde. Många som går kurserna önskar sig en tillbakalutad konsumentrelation i relation till sociala medier, men det går inte att bara gå in och läsa lite på Facebook till exempel. Nätverket kräver att vi blir medlemmar och upprättar förbindelser. Medlemskapet är också något som äldre lägger viss tyngd i, det förknippas med vissa förpliktelser som inte nödvändigtvis finns där.
Det är lustigt att vi använder begreppet user eller användare, vars övriga användningsområde oftast har med droger att göra. I detta ligger också någon sorts verklighet – det är lätt att vi gör oss beroende av sociala medier. Facebook är väldigt bra på att uppfylla våra sociala bekräftelsebehov. Det finns som bekant ingen ogilla-knapp och om någon tar bort oss från sin vänlista så uppmärksammas vi inte på det. Var och en sin egen stalinist så att säga.
Idé – uttryck blir innehåll
Motsättningen idé-uttryck är grunden för upphovsrätten och mycket av det västerländska tänkandet på kultur. Idéer ska vara fria och kunna delas av alla. Uttryck är däremot juridiskt skyddade och knyts till en individuell upphovsman. Skillnaden blir dock svår att särskilja när all information är digital. Oavsett om det är text, bild, film eller ljud så består mediet av blott ettor och nollor. I nya medier talas oftare om det lite vaga begreppet “innehåll”. Vad som är skyddat och fritt innehåll är en pågående debatt och juridisk gråzon.
Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Marx skulle kanske kalla alla dessa uttryck en del av det allmänna intellektet.
Privat – offentligt blir socialt
Hannah Arendt skrev (1949):
Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. (Människans villkor, s. 57)
När en så djupgående uppdelning som skillnaden mellan privat-offentligt upplöses är det inte konstigt att människor känner sig obekväma. I de sociala medierna tvingas vi röra oss i en sfär som kan vara mer eller mindre intim, privat, personlig, politisk. Att hantera alla dessa livssfärer inom ramen för ett “socialt” medium kräver både teknisk kunskap (om konto- och sekretessinställningar) samt finkänsla och språk.
Igår såg föreställningen Head House på performancescenen Lilith i Malmö. Konstnärerna Elin Lundgren och Petter Pettersson är de som driver scenen och de brukar bjuda in konstnärer att gör performativa gestaltningar av sina konstnärliga idévärldar. I det här verket bjuder de själva in till en labyrint:
Utan kronologisk styrning släpps betraktaren fri i ett labyrintsystem av gångar och rum. Ett tjugotal aktörer rör sig i systemets givna regelverk och iscensätter skeenden som skulle kunna vara tagna ur en blodig dröm eller en våldsam och absurd fabel.
Efter att ha sett föreställningen blev jag sugen på att skriva en fortsättning på artikeln Bumping into walls som handlade om vilka problem som uppstår när publiken blir inbjudna till en situation, men inte får några verktyg för att vara i den situationen. Visserligen presenterades det här verket som en “bildkonstperformance”, vilket kanske implicerar att vi ska närma oss verket som en tavla, efter överenskommelsen “se men inte röra”. Kanske är jag ute på tunn is för att jag här utvecklar kritik kring att konstnärerna inte gör något som de inte vill göra. Men jag tycker ändå att publiken får dubbla signaler på ett problematiskt sätt. Det är som vanligt en brist på överenskommelser som gör det svårt att närma sig verket, de “givna regelverk” som introduktionstexten talar om existerar inte. Det här problemet skriver vi om i Deltagarkultur:
Åskådarkulturens mediala överenskommelser behöver sällan förklaras eftersom de är paradigmatiska. För den som vill åstadkomma deltagarstyrda verk är situationen mer komplex. verkets överenskommelser måste förklaras för deltagarna, explicit eller implicit. Åskådarna måste förstå att de får delta för att de ska kunna bli mer än passiva betraktare och hur samspelet ska gå till för att processen inte ska haverera. (s. 43, Deltagarkultur)
En röd tråd
Head House börjar med att man får träda in individuellt i labyrintens första rum, där en maskbeklädd kvinna likt Ariadne knyter en röd tråd runt handleden. Jag uppfattar det som att den här scenen är ett sätt att bokstavligen förbinda besökaren med verket. Det är inte alltför långsökt att läsa det här som en sorts övergångsrit. Men den här tråden bli bara ett par meter lång innan den klipps av och jag inser att den inte kommer att hjälpa mig ut ur labyrinten. Den röda tråden följs aldrig upp.
Foto Ron Morales
Som besökare hamnar jag i ett sorts limbo, där jag inte vet hur jag ska reagera i de olika situationer som jag ställs inför. Nedan kommer ett par exempel där det hade varit möjligt för skådespelarna att bejaka ett initiativ eller en reaktion:
Skådespelare närmar sig klädda i olika djurmasker. De betraktar besökarna. På en vägg hänger likadana masker och ibland byter skådespelarna mask. Jag uppfattar detta som en solklar inbjudan till handlande och många i publiken testar att själva sätta på sig en mask. Problemet är att de inte får någon respons från de skådespelare som har masker på sig. Maskspel bygger ju på yttre bekräftelse av en omgivning. Det är som om maskerna här används för att gömma sig bakom, snarare än som en roll eller besatthetsteknik. Maskbärarna behåller sitt dansanta kroppsspråk oavsett vilken djurmask de bär.
I ett rum syr två maskklädda ihop ett rådjurslik med röd tråd. Jag erbjuder min röda tråd, men får inget svar.
En maskklädd sitter uppflugen på en hylla i ett rum och hotar med att släppa en tallrik till golvet. Jag lyfter mina händer mot tallriken för att visa att jag kan ta emot den. Hon lägger undan tallriken och väntar tills alla i publiken lämnat rummet. Då kastar hon en ny tallrik i marken.
En röst ropar ut kommandon i en högtalare: Forward, forward, left, still. Men om det finns ingenting som tyder på att man skulle komma någonvart om man följde röstens instruktioner.
Ett udda element är en maskklädd som känns mer som en actionfigur som hotar publiken med två knallpulverpistoler. Hur ska man förhålla sig till detta? Ska man gömma sig? Skrika? Ignorera? Ta pistolen? Eftersom det inte finns några ramar för interaktioner känns det som att man gör fel hur man än reagerar. Efter att ett par gånger försökt reagera med oro och bett om nåd utan någon tydlig konsekvens så är det lätt att bli blasé när man blir hotad igen av samma figur.
Nu kanske det är så att konstnärerna är ute efter just den här osäkerheten, att de vill skapa en otydlig och ofärdig mardrömsvärld där vi inte vet vår plats. Men jag anar som jag nämnt tidigare här på bloggen att det här är mer av ett metodologiskt problem och många konstnärer saknar de verktyg som behövs för att kunna bjuda in till en värld, en fantasi eller dröm och det är lätt att det slutar med en lite besvärlig social situation.
Jag skriver om det här verket för att potentialen är så stor! Det är verkligen ambitiöst sammansatt med alla dessa rum och alla aktörer. Det finns ett fint bildberättande och bitvis väldigt suggestiva scener, men tyvärr tar verket inte publikens nyfikenhet och leklusta på allvar.
Vad händer med seendet när det domineras totalt av en bildvärld? Mitt arbete med avatarerna och det faktum att videoglasögon nu är teknik tillgänglig på konsumentmarknaden (även om den är dyr och svårhanterlig) gör att det känns angeläget att tänka lite kring den estetik som har och kommer att kunna utvecklas runt den typen av inneslutande bildmedium. Vi börjar i LA ’92.
James Cameron har inte bara gjort blockbusters som Titanic och Avatar. Han har både klassiker och stolpskott på sin meritlista. Till meriterna hör att han skrev manus till Terminator-filmerna, de mindre smickrarna delarna av hans karriär är ex. Rambo och pirayafilmen med den smaskiga undertiteln “De flygande mördarna”. Camerons intressantaste film var (såklart) ett kommersiellt misslyckande. Det är verkligen inte en fantastisk film, men den bär på en del intressanta idéer.
Los Angeles står i lågor
Strange Days spelades in 1995 och utspelar sig i LA. Den är antagligen skriven med LA-upploppen 1992 i färskt minne. Upploppet följde en vid det här laget välkänd dramaturgi. 4 vita poliser misshandlade en svart kille och friades för tilltaget av en vit jury. En “amatörfotograf” (som man kallade det på den tiden) hade dock filmat förloppet. Ilskan födde en omfattande våg av revolt, plundring och förstörelse. 53 personer dog under kravallerna, många sköts till döds av polis och militär och ett par tusen personer skadades.
LA-revolten föregriper på många sätt de proteströrelser som växte under nittiotalet, såsom globaliseringsrörelsen. Samma medielogik har också varit aktiv under den arabiska våren. När statens våld blir synliggjort sprider sig upproret, bilderna tydliga bevis på en gemensam erfarenhet av förtryck. Cameron hade nog sina föraningar. Strange Days utspelar sig nämligen i framtiden – den ödesdigra nyårskvällen 1999, på tröskeln mot det nya årtusendet. LA skildras som ett karnevaleskt undantagstillstånd bestående av festyra och upplopp.
“This is not like TV only better”
I centrum för handlingen står en ny medieteknologi som cirkulerar på svarta marknaden. Tekniken gör det möjligt att spela in korta klipp (tänk Youtube), innehållande alla sensoriska upplevelser som en människa får medan inspelningen sker. Genom att ta på sig en sorts hjälm som skickar sensorisk information rakt in i hjärnan kan någon annan sedan återuppleva samma händelse. Självklart innehåller filmen en inspelning av ett polisövergrepp såsom redogjorts ovan. Ett annat klipp är inspelat under ett rån och slutar med att rånaren på hitchcockskt manér faller från ett hustak, med skillnaden att vi denna gång får följa med hela vägen ner, i point-of-view.
Jag trodde att Strange Days var mer eller mindre bortglömd, men när jag rotar lite i mina gamla böcker dyker den upp både här och där. Bolter & Grusin beskriver i Remediation den fiktiva medieteknologin ganska väl:
“This is not like TV only better,” says Lenny Nero in the futuristic film StrangeDays. “This is life. It’s a piece of somebody’s life. Pure and uncut, straight from the cerebral cortex. You’re there. You’re doing it, seeing it, hearing it . . . feeling it.” Lenny is touting to a potential customer a technological wonder called “the wire.” When the user places the device over her head, its sensors make contact with the perceptual centers in her brain. In its recording mode, the wire captures the senseperceptions of the wearer; in its playback mode, it delivers these recorded perceptions to the wearer. If the ultimate purpose of media is indeed to transfer sense experiences from one person to another, the wire threatens to make all media obsolete. Lenny mentions television, but the same critique would seem to apply to books, paintings, photographs, film, and so on. The wire bypasses all forms of mediation and transmits directly from one consciousness to another.
Mediet döljer alltså sig sjävt, upplevelsen framstår omedelbar, vad Bolter & Grusin kallar immediacy. Immediacy beskrivs i relation till en motsatt framställning – hypermediacy – där mediet visar upp sin egen medialitet, t ex när kameran avslöjas som kamera genom oskärpa eller andra bildstörningar. Märkligt nog kan hypermedialitet vara en lika framgångsrik strategi för att skapa trovärdiga och övertygande bilder, men det är en parantes i sammanhanget.
Ett ut-och-invänt övergrepp
De sensoriska klippen i Strange Days är råa, oklippta och ofta våldsamma eller erotiska. De spelas in på kasetter misstänkt lika Minidisc. Det finns en riktigt vidrig scen som man inte släpper i första taget, men som också ställer det här påhittade mediet på sin spets. En man sätter en inspelningsapparat på sig själv och en uppspelningsapparat på en kvinna, sedan binder och våldtar han henne. Hon ser alltså sin kropp utifrån och hur han närmar sig henne och njuter av övergreppet. Hon blir alltså medpassagerare i våldtäktsmannens kropp och tvingas njuta med honom. Detta gör på något sätt övergreppet än värre.
Det här glappet, att se sig själv utifrån, att bli en kropp som frånkopplats sitt medvetande är förstås ett skrämmande och eggande tillstånd som såklart svarar mot vissa tendenser i medieutvecklingen, men som i Strange Days tas till sin spets. Leo tipsade mig om hur ett gäng kanadensiska hackers experimenterat med relativt enkel teknik experimenterat med scenen.
Remember that scene in the movie Strange Days where the killer used some bizarre futuristic neural recorder technology to transmit what he saw and felt to his victim as he raped and killed her? So from her perspective it was like she was raping and killing herself, and getting-off on the act. Well, there won’t be any rape or killing here, but I realized I had all the gear kicking around to do something similar to this. Using a Virtual Reality Head Mounted Display and a miniature video camera, a person can see themself having sex from their partners’ perspective. Telepresence Bi-Autoerotic Intercourse… phuck yourself.
I ovanstående uppställning kan man alltså visuellt uppleva det som att man ligger med sig själv medan man kroppsligen stannar i sin egen kropp. Hackergänget menar att kicken ligger i att flytta medvetandet ut ur sin egna kropp.
Foremost, the sensation of telepresence when viewed through an HMD is quite mind-blowing. It’s as if you have left your body. The disembodied feeling is further complicated upon seeing oneself from another person’s perspective. When the camera wearer holds their arms out and starts coming at you, and touching you, ones mind really takes a twist. The other persons arms seem like your own, and suddenly you feel very vulnerable and trapped, it’s like assaulting yourself and you can do nothing about it. Very disorienting. Don’t get me wrong, it is great fun and great entertainment.
Uppställningen kan även speglas, så att båda parter ser situationen ur varandras perspektiv:
Anyway, back to the sexual experience. Holding the Camera and viewing from a variety of disembodied third person perspectives is very stimulating and unique. Many intriguing variations are possible and it makes for good foreplay since regular forms of foreplay are restricted by the bulkiness of the HMD. Now, as far as how stimulating you will find all of this depends largely on your intellectual openess and your level of priggishness.
Konstnärliga implikationer
Det är inte så många konstnärer som har börjat jobba åt det här hållet ännu. Om ni har tips får ni gärna kommentera nedan. Ett undantag är Me and the Machine av Sam Pearson och Clara García Fraile. De har gjort en nio minuter lång film som man ser genom videoglasögon och som samtidigt “gestaltas” sensoriskt av en dansare. Hur väl det fungerar är svårt att se utifrån. Kanske är glappet mellan de betraktarens rörelser och kamerans rörelser för stora för att lura hjärnan.
Här är programbladet till Avatarvaro, som vi nu spelat nio gånger på Turteaten i Kärrtorp. Flera av texterna har ni sett i någon form på bloggen, men mycket är också nytt, till exempel en fin reflektion av Josefin Rasmusson. Nu klurar vi på vad man mer kan göra med avatarerna.
There is no audience. There are no actors. The Avatar Condition is something else. Discover who you become when someone else makes your decisions.
The Avatar Condition is an invitation to being controlled. To act without having to make decisions. Through headphones, you are instructed to move, speak and act – collectively and individually. You don’t need any prior knowledge to participate. A voice will guide you through the piece, which takes place as much in your own head as it does in the space.
The Avatar Condition has been developed in Stockholm, Malmö, Västerås and Copenhagen during the last year. December 8-11 of 2011, The Avatar Condition takes over the Stockholm Theatre Turteatern.
Where will it go next? Maybe to a black box, dance studio, abandoned industrial building or inhabited villa close to you…
Take a decision to give up your freedom of choice! Bring us over and try out The Avatar Condition.
By: Albin Werle, Ebba Petrén, Elize Arvefjord, Gabriel Widing, Kerstin Weimers, Klara Backman, Moa Backman and Tova Gerge.
This operation attempts to steal the fabric of one performance to create another. The theft is conjured by you, our assistants in this crime of fiction.
In order to perform this theft, we reframe our target, a piece called more than enough by Doris Uhlich, kidnapping it to a different context. With the frame we build, the piece will have connotations beyond itself, reasons that stem from our fabrications and falsehoods. In other words: we will lie and you will interpret.
The work consisted of three parts. A briefing, the “theft” and a debrief. Here are a couple of photos by Tani Simberg from the briefing.
The briefing consisted of a few diffrent parts. Here is an excerpt:
We will be entering the territory of this performance disguised as typical “spectators”. Now, what is a spectator? Spectator is a observatory being that operates near performances, staying mostly still and silent, thus making itself less noticeable — a spectral ghost, of a sort. From this, nearly invisible position, they observe and consume things such as performances. They also serve as cultural shields against the eruptions of performances — a buffer between the rawness of performance, and the regularity of everyday life.
To extract valuables from the performance, we will blend into a group of spectators hovering nearby in this territory. We will now show you the basics of spectating, to help you to blend in. You’ve already tried to sit on a chair in a spectatorial manner. But of course, there is a great variety of postures for such sitting.
We have chosen 5 basic postures to have a closer look at, if you can switch between them during the operation you will be fine. Please copy our movement.
Neutral – Hands on your knees. Not to much space between your knees. Streched – If you are losing interest but want to keep it. Stretch your back and neck. Forward leaning – When you have interest. Get support from your elbows. Put your hands together. Backward leaning – When you get too comfortable or bored. (Go Sceptical by drossing your arms over the chest) Uncomfortable – always shifting position, crossing legs, looking here and there.
The briefing was reinforced during the performance by a deck of cards consisting of text with questions and instructions. The card deck worked as a tool for exploration, to enable a “search for valuable fragments: moments in time, details of senses, peculiar thoughts”.
Here are a few examples of cards:
Discreetly mirror some of the movements happening on stage.
Concentrate on listening rather than looking.
Relax to the point that you might fall asleep.
How would it be to see this performance in your living room, kitchen or toilet?
Why are you here? What brought you into this situation?
The cards worked to produce alienation as well as engagement in the performance at stage. In the first iteration we had statement cards as well but they didn’t really make sense when we put them in use.
We tried two different ways to end our staged “theft” after the stolen performance was over, but non of them really worked out in a good way.
All in all it was interesting to attend the festival and try to play around a bit with the audience position.
Nu i veckan börjar vi jobba med verket Avatarvaro på Turteaterns stora scen. Det är ett gästspel av UngaTur och Interacting Arts. Verket består av ljudinstruktioner som navigerar besökarna i ett specialbyggt rum. Projektets konstnärliga idé har växt fram i samarbete mellan Tova Gerge, Ebba Petrén, Albin Werle, Gabriel Widing och alla de testgrupper, spelare och avatarer som vi träffat under det dryga år som projektet pågått. Med avatarer menar vi de personer som tar emot ljudinstruktioner och utför dem.
Verket har utarbetats genom speltest i bland annat Stockholm, Malmö och Västerås. Teaterhögskolan i Malmö har också ett finger med i spelet eftersom Ebba arbetar med det här projektet i sitt kanditdatarbete från kursen TTP.
Vi har tillsammans med våra speltestare utvecklat instruktioner som framkallar det tillstånd vi kallar “avatarvaro”: en känsla av koncentration i uppgivandet av det egna initiativet. Detta tillstånd kan vara både njutbart och kusligt att vara i. Avatarvaron skapar en behaglig och stark känsla av ansvarsfrihet. När två avatarer möts uppstår en märklig relation eftersom ingen av dem styr situationen eller vet vad som kommer att hända härnäst.
Många av oss som testat att uppleva världen i avatarvaro känner av tydliga gränser för avatarvaron. För oss som konstnärer har arbetet därför handlat mycket om att hitta rätt känsla i instruktionerna. När instruktionerna talar för mycket till en själv eller när kontrollen över ens kropp blir för stor så slutar vi känna oss som avatarer. Men vilka känner vi oss som då?
Verket Avatarvaro handlar om motsägelsen i att längta efter både frihet och tydlighet samtidigt. När är vi inte “oss själva”? Vilka röster är det som talar genom dem vi möter? Och vilka röster talar genom våra egna kroppar? Vilken politisk agens kan vi få genom att erkänna den njutning som det innebär att vara utelämnad till andra?
Vi hoppas verket kan förmedla några av de upplevelser, känslor och tankar som vi haft under speltesten.
