Avatarer och eXistenZer

“I’m not sure. I’m not sure here, where we are, is real at all. This feels like a game to me. And you, you begin to feel like a character.”
-Ted addressing Allegra, eXistenZ

Avatarer är i hinduisk kontext de kroppar som tas i besittning av gudarna när de behöver uträtta sina ärenden på jorden, men används i modern mening ofta om representationer för personer i virtuella världar. En kan också tala om besatthet och maskbärande i termer av avatarism (vilket använts i verklighetsspel som Maskspel och Prosopopeija). I lajv fungerar rollerna som spelarnas avatarer (även om spelare och roll delar samma kropp). I dramatisk handlingsanalys ses rollfigurerna, kanske lite mer långsökt, som åskådarnas avatarer som utför handlingar i deras ställe.

Avataren som figur aktiverar frågor om kontroll, makt och subjektivitet. Vad innebär det att betrakta sin egen kropp som en avatar? Vad händer när vi låter en yttre kraft ta vår kropp i besittning? Kan vi själva vara den kraften för oss själva eller varandra? Kan avatarer användas som instrument för att skapa nya gemenskaper?

Jag har inga svar på frågorna, men har börjat klura på det i relation till olika projekt och idéer som bubblat runt den senaste tiden. Det här är ett ofärdigt och möjligen rörigt försök att tänka kring frågorna.

En hjälp för att begrunda avataren är filmen eXistenZ från 1999 av David Cronenberg. Det sägs ju att ’99 är vår generations ’68, ett år laddat med vissa kulturella erfarenheter. Redan 1983 undersökte Cronenberg vad videomediet gjorde med vårt seende i den relativt stökiga men kultförklarade Videodrome. I eXistenZ utforskar han på olika sätt datorspelens estetik och subjektiviteter. Över båda filmerna vilar en mörk psykoanalytisk ton där kroppen står i centrum. Mötet med den virtuella världen är inte transcendent utan kroppslig, för att inte säga köttig.

Själva förutsättningen för att spela eXistenZ, som inte bara är titeln på filmen, utan även titeln på det spel de spelar i filmen, är att man kopplar in en organisk maskin (se ovan) rakt in i ryggraden. Spelet kräver alltså att spelaren öppnar ett nytt hål in i sin kropp för att kunna uppleva den virtuella verkligheten som verklig, något som föranleder viss penetrerationsskräck hos traineen Ted, som måste få en “bioport” installerad.

Jag tror dock inte att vi ska läsa filmen som att den handlar om hur dataspel fungerar, utan snarare hur verkligheten fungerar i en värld av dataspelare. Filmen innehåller sedvanliga meta-vändningar av typen spel i spelet, dröm i drömmen, men dessa är lika lättförutsedda som i Matrix, Inception, osv och spelar inte någon viktig roll utöver att påminna oss om att verkligheten struktureras genom våra fantasier. Det är inte verkligheten som håller samman vår världsbild, utan fantasierna. Verkligheten är alltför komplicerad, mångfacetterad och traumatisk. Så det är när vi står utan strukturerande fantasier som verkligheten rasar samman.

Så det är snarare den andra delen av det inledande citatet som fångar min uppmärksamhet. När spelarna börjar betrakta varandra som spelkaraktärer så händer något med deras relation. Detta är förstås välbekant i levande rollspel, sociala roller sätts på undantag, och filmen kan lätt ses som ett sorts mörk schizofren version av lajv. Men att använda roller, scheman och mönster för sitt handlande är vanligt förekommande även i vardagslivet.

I eXistenZ händer att karaktärer loopar, fastnar, säger samma sak om och om igen:

ALLEGRA: He’s gone into a game loop. He won’t come out of it until you give him a proper line of game dialogue.

Jag har ofta den här typen av känsla även i vardagen. Extra tydligt blir det till exempel när en blir upprings av telefonförsäljare, som följer ett interaktivt manus, eller i en chattsupport där de första meddelanden skrivs av en bot: “Hej och välkommen!” “Vad har du för problem?”, efter en minut kommer en mänsklig support in i chatten och tar botens plats. Telefonförsäljare blir också en sorts mänskliga avatarer för försäljningsmaskinen. Mitt mål vid sådana samtal har blivit att försöka rubba försäljaren ur denna bana, för att på något vis hitta en mänsklig relation och påminna om en annan sorts subjektivitet (kanske är detta naivt).

En annan scen (ur verkligheten) som påminner mig om denna problematik såg jag när två personer möttes på Götgatan, den ena försäljare av mobiltelefonabbonemang, den andra medlemsrekryterare från en välgörenhetsorganisation, klädda i respektive organisationsuniform. Båda misslyckades med att bli del i den andres manus och ur detta misslyckande skapades ett möte.

Jag inser att en uppdelning i playing och non-playing characters (personer) är både skrämmande och farlig. Självklart måste vi hålla gråskalorna i åtanke här. Varenda morgon när klockan ringer är jag själv i non-playing modus. Om jag ska göra någonting så är det utifrån automatism, handlingar som jag på förhand vet ska utföras och därför inte behöver ta beslut om (klä på mig, borsta, sätta på kaffet). Men att måla upp gråzonerna räcker inte för att begripa och avväpna problemet. Marx snurrar ju runt dessa frågor redan 1844 i och med alienationskritiken i sina Ekonomisk-filosofiska manuskript, men det verkar som om alienationen ser lite annorlunda ut idag, eftersom den på något sätt förutsätter ett någorlunda konsistent subjekt som kan brytas ner och delas upp. Idag föds vi in i matrisen/existenzen/verkligheten utan den förmoderna historia som Marx hade i ryggen.

Estetiken i filmen skiljer sig från lajv på ett par punkter som öppnar nya och spännande möjligheter för verklighetsspel, lajv och deltagande performance i allmänhet. Lajv har varit väldigt besatt av så kallad 360°-estetik, där alla element, roller och miljö tillsammans ska bilda en fulländad värld, utan sprickor i kanten. eXistenZ liknar mer ett MMO: spelarna tilltalar ständigt varandra såsom spelare, men när de vill interagera med spelvärlden så måste de behandla den som om den vore verklig. Spelets NPCs (non-playing characters) svarar inte på tilltal om de inte tilltalas som roller:

ALLEGRA: Start by repeating your last line and include his name so he knows you are talking to him.

Strukturen kommer från dataspel och i viss mån bordsrollspel. 2 WoW-spelare kan diskutera en räd utanför spelets fiktiva ramar, men när de väl skrider till verket gör de det inom dessa ramar. Skillnaden är att eXistenZ avatarer har kroppar, de skulle kunna vara verkliga personer, och jag tror att vi ska förstå dem som verkliga.

Med eXistenZ-estetik skulle man kunna jobba med en aktiv publik som är sig själva, men som måste köpa storyn för att kunna närma sig den. Publikpositionen närmar sig då traditionell suspension of disbelief, såsom den ser ut i andra medier, vilket sänker tröskeln för deltagande. Att aktivt leva sig in i roll, värld och berättelse på det sätt som lajvare gör är ofta alltför omständigt och energikrävande för att de flesta personer ska vara intresserade.

En publik skulle även kunna styras med t ex ljudinstruktioner, som t ex Lundahl-Seitl jobbar i Symphony of a missing room, utan att någon 360°-illusion bryter samman. MindFeed fungerade också lite enligt såna principer. Lydnaden skapar ytterligare frågor och problem kring njutningen och motviljan att underordna sig en annan person, en röst eller ett system. Oavsett skapar avataren ett spännande glapp mellan kropp och agens som kan undersökas utifrån (gammel)moderna cartesianska idéer om kropp-själ såväl som postmoderna idéer om subjektsupplösning, människa-maskinrelationer, osv.

eXistenZ tar stundom sina spelare i besittning, för att föra handlingen vidare, en sorts cut scenes (i speltermer). Till exempel hånglar Ted och Alleghra ofrivilligt upp varandra för att det passar spelets dramaturgi. Spelet tar även över deras tal:

TED: God… What happened? I didn’t mean to say that?
ALLEGRA: It’s your character who said it. It’s a kind of schizophrenic feeling isn’t it? You’ll get used to it. There are things that have to be said to advance the plot … and those things get said wether you want to say it or not. Don’t fight it, go with it.

Hela filmen finns på Youtube i taskig kvalitet och på Piratebay för den som föredrar det.

The Alienation Game

I did a workshop today with good help from Ebba Petrén at Knudepunkt (twitter feed) titled Dance, movement, scores. The aim was to play with body and movement to bring a physical dimension to role-playing.  As a part of it I set up a sequence of 4 physical scenes concerned with alienation, that worked quite well, especially the office scene. I would love to read, see and try out more participatory movement scores like this one, so please share it if you have done anything similar. The Improv Encyclopedia share plenty of methods  for improvised theatre and theatre sports, but when it comes to dance and performance it’s a lot harder to get hold of materials like that.

This one was just a 20 min experiment to show role-players how interaction can happen without social roles, a theme Tova Gerge spoke of in a lecture earlier today, and a theme we have elaborated a little bit on in text before.

Introduction

So, it’s a short scenario in 3 scenes on alienation from production, circulation and social situations, with 3 different more or less physical scores. I will tell you when the scene starts and when it’s over. In the first scene we are at the office. In the second scene we are going home from work. In the last scene we’ll go out dancing and drinking to forget our depressive job.

1. Going to work

We will walk around randomly in the room. When you hear the beeping sound you want to cross the room in the middle.
Sound: A loud, disturbing beep

2. The Office

The second scene is in the office and we will line up in a ╔╗ shape and send a paper in between us, a little bit like an assembly line, but we don’t produce anything, we just circulate papers. The first person will take a paper, read it, and crumple it. The second one will unfold it, read it and send it along. The third one reads it crumble it, and passes it, and so on.

Sound: Corporate world from the Fight Club soundtrack
Prop: Print this and send along paper by paper to the assembly line:

The text is a quote from The Coming Insurection (PDF).

3. Going out

Same as step 1, but shorter.
Sound: A loud, disturbing beep

4. Disco Dance

We go on stage one after the other. We’ll do disco dancing but with the following restrictions:

  • You are not allowed look into each others eyes and
  • as we dance we put to fingers in our mouth.

Sucking on the fingers will be an image for trying to escape the dissatisfying life at work through oral stimulation and not looking at each other is an alienating effect. Although our generation has a lot of Facebook friends we don’t necessarily have anyone to be close to. So we go on stage one bye one and dance until the song is over.
Sound: Common people with Pulp

The finger sucking was inspired by a theatre play performed on Turteatern, based on The Coming Insurrection.

Tips and traps when making participatory culture

Eirik Fatland kindly translated this post from swedish.

Tips

  • Communicate the agreement clearly and explicitly. Only when the participant knows the rules of play, that is: how communication and participation are meant to be done, is she confident enough to act.
  • Consider banning passive spectators and documentation. The external, critical, view is not always productive. It may in some cases prevent participatory action. People do not behave the same way in front of a camera as they do in front of confidantes. Documentation usually fails at capturing the qualities of a participatory work, but easily pushes participants from dialogic action to simple performance.
  • Use an aesthetic or story as basis. In this way, a framework is easily made for the action. With total creative freedom, it is easy for the participants to drift off into darkness without knowing what to do. Stories help us find meaningful actions.
  • Use the body and its senses. Whether participation is verbal or physical, the various senses can be employed. Sharing smells, sound, rhythm, music and food together can intensify the meeting.

Traps

  • Over-confidence in the Will to participate. We are schooled in the spectator paradigm, and many fear participation.
  • Interactivity instead of participation. Rather than creating a space for action, one creates only a limited set of options to choose between. This is common amongst producers with a need for control.
  • Too high threshold. The skill of participation must be learned. It works differently in different contexts and cultures. Consider how to avoid making the rules governing interaction too difficult and complicated.
  • Narrow space of action / little possibility for impact. The participant’s must have the possibility to act in a way that has a genuine influence on the experience and actions of other participants. Putting a piece of paper in a box, or hanging it on the wall at the end of an exhibition – these are not participatory.
  • Work / alienation. Mandatory participation with a results focus is pervasive in our society, e.g. in schools. Grading individual contributions to a group work is an excellent way to destroy the participatory process.
  • Provocation. Trying to cross the barrier between producer and consumer using provocation rather than formulating new agreements.