Efter att ha jobbat en hel del med hållbar utveckling och sociala medier inom ABF en tid så har jag haft anledning att tänka en del på relationen mellan dessa två fält. Jag tänkte dela lite weltschmerz med er så sluta läsa nu om du inte orkar med det.

För den som tänker från vänster känns det främmande att sätta arbetets roll i historien och samhället inom parantes. Marx har lärt oss att modernitetens utveckling får kraft ur konflikter mellan arbete och kapital. Kanske måste vi ändå göra det en stund för att begripa situationen. Genom arbetet brukar vi jordens resurser, råvarorna och jorden. Men att människan skulle forma jorden med sitt arbete är en kraftig överdrift. Marx gjorde samma misstag som hans samtida kollegor, t ex Smith. I en tid av kraftig expansion och kolonialism så var det lätt att förtränga betydelsen av ändliga resurser.

Arbetet kräver bränsle, det kräver energi. De senaste 150 åren har en övervägande del av denna energi bestått av fossila material: först kol, sedan i högre grad olja och naturgas. Människan har format jorden med kraft av en intensiv förbränning av sådana resurser. Arbetet har riktat detta flöde mot olika mål; mot åkermarkerna för att öka spannmålsproduktionen, mot jorden för att hämta upp mineralet och mot infrastrukturella projekt för att bygga hus och transportvägar.

Under nittonhundratalet sexdubblades världens befolkning. Hälften av oss flyttade in i enorma städer. En intensiv förbränning av olja möjliggjorde denna utveckling. Jordbruk och transport fick oväntat bistånd från den olja som lagrat tusentals år av solenergi. Det är inte orimligt att beskriva århundradet som en explosion. Oljan har utgjort ett oersättligt drivmedel för modernitet, globalisering, urbanisering och allmän befolkningstillväxt. Denna urladdning är oåterkallelig.

I backspegeln framstår 1900-talet som extra sorgsamt. Den våg av billig energi som svepte över vår koloni på jorden skapade förutsättningar för nästan vad som helst. Vi kunde flytta berg. Bataille tänker sig att denna urladdning var fullkomligt ohanterlig för vår kultur, energin var tvungen att omsättas och vi visste inte hur. Förstoppningen ledde till slut fram till andra världskriget, ett monumentalt globalt projekt för förslösande av fossil energi och mänskliga liv.

Jorden står nu som värd för sex miljarder mänskliga kroppar med tillhörande hjärnor, många av dessa står i daglig kontakt med hundratals andra hjärnor dessa med hjälp av kiselbaserade maskiner och fiberoptik. Vid tjugohundratalets början är ungefär en miljard människor direkt uppkopplade mot samma världsomspännande datanät, men indirekt står alla människor under direkt inflytande av dessa nätverk. Många av de hjärnor som inte är direkt kopplade mot dessa nät föddes på 30- och 40-talet och jag tänker att det är synd att de inte kommer hinna dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter från modernitetens utveckling. Å andra sidan framstår denna generation tidvis som extremt ignorant förblindade av att deras liv bestått av konstant tillväxt. De verkar inte begripa att de lämnar efter sig en värld som står och spanar ut över en förkastningsbrant.

En aldrig tidigare skådad mängd hjärnor (fler än i resten av världshistorien totalt), tänker så tillsammans genom temporära kopplingar och fragmentariserade impulser. Det sägs ju ibland att summan är större än helheten i såna emergenta nätverk. Låt oss hoppas på det för vi har en del bekymmer framför oss och en del kanske kan lösas med tankekraft, medan andra problem är av mer materiell karaktär.

Många av världens stora oljefält har nått det såkallade oljekrönet. Vi närmar oss motsträvigt en punkt i historien då oljan kommer skifta karaktär och börja definieras i termer av brist snarare än överflöd. Konsekvenserna är att allt blir dyrare och mer komplicerat; produktion, transport, jordbruk, osv. Detta innebär också början till slutet på den globaliseringen och den ekonomiska tillväxten.

Så vad skulle vänstern kunna spela för roll i ett sådant förändrat landskap? Kanske måste allmänningen sättas i centrum för det politiska projektet för att kunna hantera minskande resurser. Genom fildelningsnätverken ser vi redan hur det håller på att hända, den moderna kulturhistoriens mångfald och rikedom framträder idag för oss på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Det är ingen räddning, men plåster på såren.

Vid vilken punkt kommer den kognitiva och tekniska utveckling som möjliggörs av nätet möta resursbristen som uppstår efter oljekrönet? Det kommer antagligen att vara avgörande för vår möjlighet att möta de utmaningar som vi har att vänta.