Nypremiär och ny kritik av Avatarvaro

Nu har vi spelat AvatarvaroInkonst i Malmö. Det har varit kul att jobba här och vi har fått bra support från Helena, Daniel och Ellinor på plats. Alla fem föreställningar blev utsålda. Alex Tenghamn, som fotograferar åt Inkonst tog några bilder under genrepet:

Pressklipp

Det har kommit en del press på föreställningen. Jag har tagit mig friheten att lägga upp Skånes frias artikel av Abigail Sykes i sin helhet. Den kom före premiären och innehållen intervju med Ebba:

Obs bilden högst upp till höger togs inte av mig utan av Jenny Simm.

Johanna Dikert från kulturnätveket Konstpretton har skrivit en fin recension med den fantastiska rubriken “Njutningslysten otrygghet” som direkt placerar den egna kroppen i centrum:

Vi som ska delta i kvällens spel blir indelade i mindre grupper. Vi står utanför ett rum och väntar på att det ska börja. Jag känner mig pirrig. Stämningen är lite spänd, de flesta tittar i golvet eller in i en vägg. Alla är måna om sin integritet och ingen söker kontakt med någon annan. Sådär svenskt som det brukar vara, vi kunde lika gärna stå i en hiss.

Hon beskriver även resan in i avatarvaron som en socialiseringsprocess och ställer sig den klassiska Bladerunner-frågan: “Vad är då skillnaden mellan en människa och en avatar?”

Även Tidningen Kulturen, som numera är en nättidning, var på plats. Hanna Bäckström skriver under rubriken “Meditation över den gemensamma sårbarheten” och hennes läsning av verket ligger ganska nära de förslag vi hade i programmet.

Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras.

Etik eller estetik?

Sist men inte minst (antagligen flest läsare) kom en recension från Sydsvenska dagbladet under rubriken “Viljan satt ur spel”. Jag skulle på något vis vilja gå i svaromål i relation till Boel Gerells kritik. Jag vet att det är vanskligt att som konstnär ge sina kritiker kritik, men att försöka upprätthålla en autonomi mellan verkande och kritik känns också passé. Konstnärer och kritiker har gemensamt intresse i att undersöka hur verk griper in i våra liv och varför det är viktigt. Boel ägnar första halvan av recensionen åt att placera in Avatarvaro i en trend som går ut på att fråga “När tar den fria viljan emot och tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna?”:

Teater Republique och Signa undersökte publikens tolerans av våld i ”Salò” för något år sedan och kollektivet Arena Baubo följde upp med föreställningen ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” som utsatte publiken för möjligheten att våldet och övergreppen de såg på scenen var ”på riktigt”.

Det är intressant att jämföra vårt verk med de ovanstående. Men det är inte den frågan Boel ställer som vi intresserat oss för i Avatarvaro och vi har en helt annan strategi för att närma oss publiken än vad Signa och Arena Baubo begagnat sig av. De ägnar sig åt att osäkra publikkontraktet på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Utforskandet av en ny relation mellan scen och salong blir nämligen ensidigt när bara de som genomför verket vet vad det är som gäller, på vilka villkor som föreställningen genomförs. Boel tar även upp “dokuteater”:

… som tillgriper allt grövre medel för att få oss att reagera, som riktar strålkastarna mot publiken och gör vår reaktion till huvudsaken. Kroppsvätskor som stänker, bajskorvar som läggs på mattan. På riktigt.

Avatarvaro verkar inte alls med en sådan arsenal. Tvärtom är det väldigt ambient i sin ton och upplevelsen skapas med subtila medier. Inga chocker, inga abjekt, inga grova medel. Jag har själv skrivit skrivit kritiskt om till exempel Arena Baubo i denna föreläsning som frågar sig “Hur öppnar vi konsten och kulturen för aktivt deltagande?”

… om överenskommelsen eller kontraktet inte tas förgivet blir det ofta ännu värre eftersom överskridande former inom teatern tyvärr är alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklara vilkor. Teatern blir därmed än mer auktoritär och drar sig inte ens för att släpa upp ofrivilliga publikmedlemmar på scenen.

Fylleframträdandet på Inkonst, som jag visserligen inte är särskillt insatt i, är väll ett ganska bra exempel på det. (Kullagulla, Fassbinder och jag)

För mig har sådana praktiker inte mycket med deltagande att skaffa. Deltagande kräver ömsesidighet och förtroende, det underlättas av spelregler och tydliga ramar, men försvåras av plötsliga påhopp.

Det är märkligt att deltagande ofta kopplas samman med någon form av våld. Det är egentligen bara två stycken som direkt handlar om vårt verk och det är där det blir som mest snett:

Och det skulle kunna vara farligt, skulle kunna snudda vid något riktigt riskabelt men stannar vid just ett experiment, i goda vänners lag. Det närmaste ett övergrepp vi kommer är när vi ombeds stå nära en främling, tillräckligt för att kroppsvärmen ska kännas.

Ok, men varför förväntar sig kritikern ett övergrepp? Det finns ingenting i vår inbjudan som föreslår att vi ska sätta publiken i en situation som den upplever som ett övergrepp. De handlingar som man gör som avatar är sånt vi tror skulle kunna vara spännande, intressant, kittlande, meditativt ibland dramatiskt. Uppenbarligen räcker inte det.

Kroppen som en muskel som agerar på kommando, töjs allt längre tills något tar emot. För det tar väl emot, någonstans? Riktigt nära det verkligt angelägna kommer Avatarvaro inte, nöjer sig med leken och det är synd. Någonstans hade jag velat känna faran i att förlora kontrollen, risken jag löper när jag väljer att lyda och slutar tänka själv.

Varför måste det “ta emot”  för att bli “verkligt angeläget”? Avatarvaro är inte ett psykologiskt lydnadsexperiment som ska testa besökarnas etiska ramar. Verkets styrka och intresse ligger inte i att utmana besökarens etiska gränser. Vi vill utforska nya typer av sensibilitet inför kroppen, medvetandet och det sociala samspelet. Den etiska dimensionen är helt underordnad en estetisk, sinnlig led.

Det handlar om att rikta seendet, skapa begär, hitta glapp mellan intention och handlande. Och ja det är en lek, men det är inte negativt laddat i min värld.

Jag tror att allt det Boel söker skulle gå att iscensättas i ett annat verk, ett verk som begår övergrepp, tänjer gränser, där kroppsvätskor stänker och som “tvingar oss att sätta oss upp emot reglerna”, men det är verkligen inte det verk som vi skapat. Det hade varit mer intressant att läsa en kritik av vad vi gör än vad vi inte gör.

Kanske tänker lite mer på detta senare …

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>