Applications are open for a freestanding 7.5p course at Uniarts/SKH that I will put together and teach together with Áron Birtalan. It’s the first time I have the opportunity to create an entire course from scratch on university level and I think these five weeks will be great. If you are active in any performative context consider applying and join us.
Photo: Dorota Gawęda and Eglė Kulbokaitė, YGRG14X: reading with the single hand, 2018. Video still. Courtesy of the Artists.
The course offers you a practical and theoretical intro to the relationships between Imagination, Embodiment, and Interface Technologies in artistic practices. You will be invited to partake in an experimental environment under influence of sci-fi, mystical visions and esoteric magic.
How does imagination shape us and the things we create? Can imagination belong to anyone at all? Is imagination limited to images? How does imagination influence us as bodies? How can imagination become a body? How does the body imagine?
In this course we will look at how these questions are explored in science fiction, media studies, religion and magical practices: From visionary medieval mystics to XX. century ritual cinema, and to techno-queer spells for the end of the Anthropocene. We will bring their ways of working into the studio to see how they can shape artistic practice and thought. Special attention is given to how “technologies of imagination” influence bodily experience in both creator and audience.
This course is open to participants from all artistic disciplines and interests. We encourage you to be open to making, discussing and experiencing art in ways that may seem unusual at first.
Our approach is hands-on and theoretical at once. We believe that on-the-floor engagement and critical thought do not exclude each other, but unfold from one another.
I just heard that the improvisation guru Keith Johnstone (1933 – 2023) passed away. He visited Stockholm occasionally and worked with Susan Osten and others, which also meant that his work was translated and published in Swedish. I think his work was absolutely fundamental to bridge the world of games and theater and thereby making what we now know as nordic live action roleplay possible. The book Impro: Improvisation and the Theatre (1989) helped me and many other larp organizers and participants in late 90ths to understand social status in play, masks and physical improvisation, as well as basic ideas about what kind of improvisation that enables collective storytelling in a group of participants.
I’ve spent 3 weeks at Blekinge institute of technology, teaching coding to Digital Image students. I’ve been using Processing, which was designed by MIT to make interactive graphics, animations, and multimedia projects. One advantage of using Processing to teach coding is its simplicity. Processing is built on the Java programming language, but it has a simpler syntax and a a lot of built-in functions for visuals and geometry, making it easy for students to get started. Also, it’s an open-source tool, meaning that students can use it for free, and there are plenty of resources and tutorials to help them get started. The visual aspect of Processing helps students to see the results of their code immediately, which builds motivation and keep them engaged. It’s a pleasure to introduce students to generative image making and let them to develop creativity through code. There are things you could do that you would never even come up with within the frames of Photoshop or equivalent tools.
Here is some video documentation from Knutpunkt, trying out the Mobilized prototype and some documentation of a tryout of a “control game” where participants are divided into players and avatars. Made with Nea Landin.
I went to Stockholm Scenario Festival this week and played a prototype of Mobilized and a new prototype with the working title Control Game (both made in collaboration with Nea Landin). It’s always great to see new material in the hands of larpers and I got great feedback.
Vi presenterar fyra performativa situationer som förlitar sig på nya tekniska sammansättningar. Det blir käk. Det blir mysigt. Det blir kul. Kom förbi, häng och delta! Du behöver inte komma i sällskap av någon. Vi kopplar samman det antal deltagare som behövs för att spela.
/Nea & Gabriel
𝗦𝗖𝗛𝗘𝗠𝗔 14-16.00 Drop in med verken: OTHER (2 deltagare per visning) & Ekstasis (4/8/12 deltagare per visning).
16.00-17.00 Vegokorv-grillning & snacks
17.00-18.00 Mobiliserad & Kontrollspelet Dessa prototyper spelas i grupp. Du kommer att använda din mobil för att uppleva kontroll och kontrollförlust. Ta med smartphone och hörlurar.
𝗢𝗺 𝗢𝗧𝗛𝗘𝗥 OTHER föddes ur pandemins isolation och en köttvärld med nya, fysiskt restriktiva normer. När dagarna fylldes med Zoom-möten och kroppslig kontakt blev en bristvara uppkom nya frågeställningar kring intimitet och närhet, som nu stod i relation till distans och den digitala verkligheten. Hur anpassar vi oss till dessa nya förutsättningar? Vad innebär fysisk närhet när den tar plats i ett delat digitalt rum? Vad är kroppslighet och intimitet över internet? Vilken roll spelar anonymitet i den här kontexten?
OTHER är en guidad browser-koreografi för två slumpmässigt ihopparade deltagare som ansluter från datorer placerade i åtskilda rum. Verket kretsar kring delning av sensationer kopplade till de fem sinnena känsel, hörsel, syn, lukt och smak, med starkt fokus på inlyssnande. Kroppsliga praktiker från webben och köttvärlden såsom ASMR, olika meditationsformer och on- och offline-healing har lagts i relation till tydligt digitala funktioner såsom scrollning, mus-positioner, videodelning och chattrum.
Verket är lika mycket ett hyllande av mysticismen som omsluter all mellanmänsklig kommunikation, som en blått dagdröm om att [skapa kontakt] i en allt mer sammankopplad och samtidigt alienerad värld.
Längd: 30min Koncept, koreografi, kod: Nea Landin. Ljudbild, kod: Scott Cazan. Tack till DansPlats Skog, Gula Villan, Kultur Gävleborg.
𝗢𝗺 𝗘𝗸𝘀𝘁𝗮𝘀𝗶𝘀 Fyra vänner möts i samma rum och tar på sig hörlurar. Appen drar in deltagarna i ett scenario om längtan efter närvaro, vänskap och förändring. Som deltagare följer du manus, ett manus som bara du känner till. Ni lyssnar och rör er tillsammans, men också i varsin egen bubbla.
Längd: 30min Ekstasis är skapat av Nyxxx och Pusselbit games. Manus, regi, röst: Ebba Petrén. Manus, regi, bild, röst: Gabriel Widing. Komposition, röst: Elize Arvefjord. Kod och app-design: Leo Låby
𝗢𝗺 𝗠𝗼𝗯𝗶𝗹𝗶𝘀𝗲𝗿𝗮𝗱 & 𝗞𝗼𝗻𝘁𝗿𝗼𝗹𝗹𝘀𝗽𝗲𝗹𝗲𝘁 (test av prototyper) Vi är i startgroparna med ett nytt projekt som undersöker mobiltelefonens förutsättningar att generera performativa situationer och möten mellan människor i grupp, genom att skicka instruktioner till och mellan mobiler i ett delat rum. Mobiliserad och Kontrollspelet är två prototyper som fötts ur det här arbetet.
Mobiliserad baseras på enkla instruktioner som dyker upp på mobilskärmen via text eller bild. Instruktionerna kan vara individuella eller gemensamma, taktbaserade eller slumpmässiga. Systemet genererar koreografiska strukturer, musik-scores, högläsningsmaterial, repliker och rörelseprompts.
Kontrollspelet parar ihop deltagare och låter dem styra varandra genom knapptrycksval och hörlurs-instruktioner i en slags player-avatar relation.
Gemensamt för de båda prototyperna, och projektet i sig, är att koreografin uppstår ur mötet mellan maskin, omgivning, individ och grupp.
Ta med egen smartphone och hörlurar.
Koncept, koreografi, kod: Nea Landin & Gabriel Widing
The Unquiet Veil is a low-key role-playing experience / fictional workshop where players are guided through playful and mystical activities in which they develop their own practice of ‘everyday death magick’, make a pact with an imaginary entity, and create a spellbook that they take with themselves after the event.
Detta är en workshop/visning där din mobil leder dig in i rörelse tillsammans med de andra deltagarna. I denna prototyp undersöker vi de täta förbindelser som finns mellan maskiner och människokroppar. “Mobiliserad” föreslår ett deltagarbaserat utforskande av mobilens potential för interaktion, beslutsfattande, rörelse och kollektivt handlande. Instruktionerna kan vara individuella eller gemensamma, rytmiserade eller slumpmässiga. Vi genererar koreografiska strukturer, musik-scores, högläsningsmaterial, repliker och rörelseprompts. Upplevelsen uppstår ur mötet mellan maskin, individ och grupp.
Inga förkunskaper krävs för att delta. Du behöver dock ta med en egen smartphone med hörlurar.
Konstnärerna bakom projektet: Nea Landin är dansare, performer och konstnär. Nea utforskar koreografi som expanderat koncept, ofta i kombination med andra konstformer som kod, text och skulptur. Nea var kulturstipendiat inom dans och crossmedia i Gävleborg 2021.
Gabriel Widing är regissör och speldesigner. Hans praktik kretsar kring att utveckla metoder för rollspels- och deltagarbaserade performativa situationer, till exempel genom kollektivt skrivande, spel och performance.
Jag tänker nu på dockan som ett gränssnitt mellan aktör och publik. Dockan är ett medierande objekt som befinner sig någonstans mellan aktörens hand eller kropp och publikens blick. På det sättet är den också granne med mask. I skuggteatern behövs även ljus och duk för att dockan ska framträda. Dockans och skuggteaterns historia är lång och vindlande. I det förmoderna användes skuggteater både i grottor och senare med tältduken som fond. Dockan har fått agera ställföreträdare för människornas gudar. Den har fungerat som avatar, som en kroppslig representation för olika gestalter i de polyteistiska religionerna. Men den dyker även upp i kristenheten i altarskåp, krubbor och Mariafigurer. Och den försvinner inte under moderniteten. Snarare kliver den fram. Både genom nytt inflytande från Japan och koloniserade länder. Men också genom ett intresse för att föra samman konst, teknik och vetenskap. Dockan blir modern, den samsas med på scenen med skådespelare och andra objekt. Dockans rena och avskalade uttryck blir till ideal även för skådespeleri och dans.
Vi talade ofta på kursen om att dockan kunde vara död eller levande. Vissa rörelser, manipulationer, handhavanden dödar dockan. Den blir till ett ting. Denna spänning mellan det döda och det levande finns hela tiden närvarande i dockteatern. Under festivalen på Pop Up Puppets Kulturhuset konfronterades vi om och om igen med döda och odöda kroppar. I Dracula kollapsar dockkropparna och vaknar åter till liv av omhändertagande händer. I Big boys don’t cry öppnas föreställningen med ett krig mellan actionfigurer som en efter en dödas till de ligger i en stor hög. En hög av dockkroppar ligger också på trägolvet i The house by the lake.
Efter kursen känner jag att dockteatern lämpar sig särskilt till existentiella frågor. Kanske känner vi igen oss i dockorna på detta självklara sätt. Vi människor har också kroppar som alltid riskerar att dö, att bli till objekt. Och vi behöver också bli sedda, handhållna och omhändertagna för att hålla oss vid liv.
