Detta är en workshop/visning där din mobil leder dig in i rörelse tillsammans med de andra deltagarna. I denna prototyp undersöker vi de täta förbindelser som finns mellan maskiner och människokroppar. “Mobiliserad” föreslår ett deltagarbaserat utforskande av mobilens potential för interaktion, beslutsfattande, rörelse och kollektivt handlande. Instruktionerna kan vara individuella eller gemensamma, rytmiserade eller slumpmässiga. Vi genererar koreografiska strukturer, musik-scores, högläsningsmaterial, repliker och rörelseprompts. Upplevelsen uppstår ur mötet mellan maskin, individ och grupp.
Inga förkunskaper krävs för att delta. Du behöver dock ta med en egen smartphone med hörlurar.
Konstnärerna bakom projektet: Nea Landin är dansare, performer och konstnär. Nea utforskar koreografi som expanderat koncept, ofta i kombination med andra konstformer som kod, text och skulptur. Nea var kulturstipendiat inom dans och crossmedia i Gävleborg 2021.
Gabriel Widing är regissör och speldesigner. Hans praktik kretsar kring att utveckla metoder för rollspels- och deltagarbaserade performativa situationer, till exempel genom kollektivt skrivande, spel och performance.
Jag tänker nu på dockan som ett gränssnitt mellan aktör och publik. Dockan är ett medierande objekt som befinner sig någonstans mellan aktörens hand eller kropp och publikens blick. På det sättet är den också granne med mask. I skuggteatern behövs även ljus och duk för att dockan ska framträda. Dockans och skuggteaterns historia är lång och vindlande. I det förmoderna användes skuggteater både i grottor och senare med tältduken som fond. Dockan har fått agera ställföreträdare för människornas gudar. Den har fungerat som avatar, som en kroppslig representation för olika gestalter i de polyteistiska religionerna. Men den dyker även upp i kristenheten i altarskåp, krubbor och Mariafigurer. Och den försvinner inte under moderniteten. Snarare kliver den fram. Både genom nytt inflytande från Japan och koloniserade länder. Men också genom ett intresse för att föra samman konst, teknik och vetenskap. Dockan blir modern, den samsas med på scenen med skådespelare och andra objekt. Dockans rena och avskalade uttryck blir till ideal även för skådespeleri och dans.
Vi talade ofta på kursen om att dockan kunde vara död eller levande. Vissa rörelser, manipulationer, handhavanden dödar dockan. Den blir till ett ting. Denna spänning mellan det döda och det levande finns hela tiden närvarande i dockteatern. Under festivalen på Pop Up Puppets Kulturhuset konfronterades vi om och om igen med döda och odöda kroppar. I Dracula kollapsar dockkropparna och vaknar åter till liv av omhändertagande händer. I Big boys don’t cry öppnas föreställningen med ett krig mellan actionfigurer som en efter en dödas till de ligger i en stor hög. En hög av dockkroppar ligger också på trägolvet i The house by the lake.
Efter kursen känner jag att dockteatern lämpar sig särskilt till existentiella frågor. Kanske känner vi igen oss i dockorna på detta självklara sätt. Vi människor har också kroppar som alltid riskerar att dö, att bli till objekt. Och vi behöver också bli sedda, handhållna och omhändertagna för att hålla oss vid liv.
I had the pleasure of giving a workshop with Thom Kiraly at Portal10 in Krakow on the midsummer weekend. Among other things I tried out the prototype for mobile phones created with Nea Landin.
The material draws inspiration from Baudrillard’s Ecstasy of Communication:
The body as a stage, the landscape as a stage, and time as a stage are slowly disappearing. The same holds true for the public space: the theatre of the social and of politics are progressively being reduced to a shapeless, multiheaded body.
A Thinking Practice is a practice based symposium addressing collective learning processes in relation to listening, asymmetries, filth, not-knowing and desire. We long for a space to think, feel, organize and practice with others. A space where we, despite knowing that we won’t find any simple solutions, engage with each other in an unknown future.
The symposium is initiated from an interest in working collectively, from the perspective of the fields of choreography and urban planning. We believe that in times of urgencies, in moments of doubt, in seconds of fear, we must gather and think. And thinking does not mean big Thought, but a practice which involves every nerve and every relation. A thinking that involves paying attention to that which is already there in order to imagine what could be. We notice each other because we are at stake to each other.
The focus of the symposium is to practically investigate forms of thinking. We believe that all thoughts are thought from somewhere – in relation to a practice and to thoughts previously thought. We therefore see that how we think is crucial for what we think. Through which practices can we attune ourselves to listen for that which we do not already know? What practices of attention help us to be available for others, for the not-understandable, for the opaque? And how can we encourage each other to think, in all its multitude of practices, in order to create collective change?
PRESENTING AT THE SYMPOSIUM Eduardo Abrantes, Juli Apponen, Eleanor Bauer, Áron Birtalan, Åsa Bjerndell, Amy Boulton, Oda Brekke, Xiyao Chen, Sebastian Dahlqvist, Rosa Danenberg, Laressa Dickey, Disorder, Darya Efrat, Anna Enström, Benj Gerdes, Tiril Hasselknippe, Sara Kaaman, Elke Krasny, Carmen Lael Hines, Ying-Tzu Lin, Pedram Nasouri, Chrysa Parkinson, Kibandu Pello-Esso, Sophia Persson, Pontus Pettersson, Tuija Roberntz, Tove Salmgren, Alexis Steeves, Ellen Söderhult, Cara Tolmie, Ana Vujanovic, Gabriel Widing, Andros Zins-Browne, Jenny Övergaard
PRACTICAL INFORMATION The symposium takes place at Hägerstensåsens Medborgarhus at 10-17 on the 10-11th of June. Detailed program will be announced shortly. Participation is free and a detailed program will soon be presented. Register at: anmalan@medborgarhuset.se.
THE UNQUIET VEIL – A Living Person’s Guide to Death Magick in Four Unfinished Songs
I will co-host this scenario with its maker Áron Birtalan.
The Unquiet Veil is a low-key role-playing experience / fictional workshop where players are guided through playful and mystical activities in which they develop their own practice of ‘everyday death magick’, make a pact with an imaginary entity, and create a spellbook that they take with themselves after the event.
The experience brings together pretend-play magick, electronic music, office protocols and playful more-than-human imagination. It also features a synthesizer that casts spells, a band of singing undertakers and lots of metaphysical bureaucracy.
The 10th Portal celebrates diversity and invites all larpers from North, East, South, West, to share their approaches, styles, cultures, and cardinal directions of larping. We don’t strive to be a compass that shows the right direction but a wind rose that showcases all the directions at the same time. There are no rights or wrongs in larping – only aspects we enjoy more or less and already know, and aspects that are a mystery.
I will give a workshop at this conference together with Thom Kiraly under the title:
Prototypes for post-dramatic roleplaying
Improvisation is hard. Roleplaying is even harder. Thresholds are high. In this workshop we will propose a couple of scenarios that gives participants less preparation and possibly more freedom to enjoy the situation. One scenario is based on cards, another one is based on mobile phone web technologies. We will test these prototypes and talk about how they could be developed. We are looking for formats and scenarios that could be proposed to an audience rather than a dedicated subculture of larpers. We move along a path located somewhere between larp, play and performance art.
Gabriel Widing, is a writer and theatre director with a long background in Nordic larp. He is based in Stockholm and member of performing arts collective Nyxxx.
Thom Kiraly, is a poet and a teacher in game design, based in Malmö. He has a special interest in play and social games.
ÄR TECHFORMANCE MORGONDAGENS SÄTT ATT MÖTA PUBLIKEN?
Techformance möjliggör interaktiv scenkonst där element från nätkulturer och spelvärlden möter teater. Tillsammans med barn, scenkonstbranschen, speldesigners, teaterpedagoger och tillgänglighetsexperter utmanas scenkonsten och tekniken för att skapa Techformance. På BiBU erbjuds du att uppleva en Techformance-demo där verktygen prövas. Därefter leder Jenny Aschenbrenner panelsamtal tillsammans med viktiga aktörer inom scenkonstbranschen och utforskare av digitala möjligheter att utveckla berättarkonsten.
Jenny Aschenbrenner (moderator) – Jenny är kulturredaktör på Dagens ETC och har varit verksam som kulturjournalist, moderator och kritiker för bland andra Sveriges Radio, SVT, SvD och Aftonbladet Kultur.
Gabriel Widing – Gabriel skriver och regisserar scenkonst där publiken blir deltagare. Hans senaste verk Ekstasis är ett hörlursbaserat scenario för mobiltelefoner, skapat tillsammans med scenkonstkollektivet Nyxxx.
Josephine Rydberg – Josephine arbetar som verksamhetsutvecklare för crossmedia vid Kultur Gävleborg och som doktorand på Stockholms konstnärliga högskola. Inom ramen för forskningsprojektet ”Dramaturgi för deltagande praktiker” gör hon experiment med lajv i VR.
Sandra Grehn – Sandra är scenkonstforskare, föreläsare, moderator och teaterkritiker med stort intresse för att utveckla professionell scenkonst för barn och unga. Sedan många år har hon på olika sätt arbetat med analys av scenkonstnärliga uttryck, normkritiskt tänkande och frågor som rör barns rättigheter.
Stefan Stanisc – Stefan är en av de konstnärliga ledarna för Bombina Bombast.
Erik Rosales – Erik är konstnärlig innovationsledare för digitalt skapande på Kulturhuset Stadsteatern.
Sara Cronberg – Sara är sedan 2016 konstnärlig ledare för Unga Malmö Stadsteater. Hon är utbildad teaterregissör vid Statens Teaterskole i Köpenhamn och utexaminerades 1998.
I’ve been spending a week with dancer and artist Nea Landin at a residency initiated by Danscentrum in a new studio in Stockholm called Söderkupolen. We met in a coding course at Konstfack and have similar interests in instruction based performances. In the residency we started working with real-time multi-user web technologies. Instructions are distributed through the participants mobile phones. These ideas have a lot of potential and I think we are only in the very beginning of something very exciting. Even if the instructions are simple they can mobilise big audience numbers in collective action.
Moving briskly and keeping in time was enough to make us feel good about ourselves, satisfied to be moving together, and vaguely pleased with the world at large.
“Boundary loss” is the individual and “feeling they are one” is the collective way of looking at the same thing: a blurring of self-awareness and the heightening of fellow-feeling with all who share in the dance.
This week I’ve been working with Áron Birtalan in a part of their PhD project Your Bones Hold the Shape of What’s to Come. The piece is titled The Unquiet Veil – A Living Person’s Guide to Death Magick in Four Unfinished Songs. As iwth many participatory proposals it’s somewhere between a workshop and a scenario and we are guiding the participants through different aesthetically informed activities.
The Unquiet Veil is a low-key role-playing experience / fictional workshop where players are guided through playful and mystical activities in which they develop their own practice of ‘everyday death magick’, make a pact with an imaginary entity, and create a spellbook that they take with themselves after the event.
The experience brings together pretend-play magick, electronic music, office protocols and playful more-than-human imagination. It also features a synthesizer that casts spells, a band of singing undertakers and lots of metaphysical bureaucracy.
* Gå på stället vocal duo * Casey Moir vocal * Beatboxer Mathias Yilbar * WOL performance duo * Performance/talk by Ilmar Laaban expert Jan Malin from Tallin * Pyspunka – performance piece by Teddy Hultberg
