Tolv talande dockor: Känslorna

I höst kommer Nyxxx att göra två verk med en ensemble bestående av tolv talande dockor. Den första premiären är en klassrumsföreställning som kommer att turnera med Scenkonst Sörmland. tolv talande dockor

Plocka upp mig! Håll i mig! Var min vän!

Klassen får besök av de tolv talande dockorna. Är dockorna döda saker, eller lever de? Något är iallafall säkert – de har känslor. De kan tala, ropa och sjunga ut vad de vill. Om inte klassen griper in kanske de kommer fortsätta skrika i all evighet.

Tolv talande dockor: Känslorna handlar om att ta hand om saker och att få känslor inför dem. Det handlar också om saker som själva tycks ha en vilja och varför det är kusligt när saker får liv.

Till klassrummet kommer två av konstnärerna från Nyxxx, som gjort föreställningen. Det är inte de som spelar föreställningen – det gör klassen tillsammans med de talande dockorna.

Denna föreställning kommer att turnera i de sörmländska skolorna (årskurs 4-årskurs 6) under läsåret hösten 2018 och våren 2019. Premiär 24 september.

Till Scenkonst Sörmland

Medverkande

Dockmakare: Albin Werle

Ljuddesign och komposition: Elize Arvefjord

Kostymör: Sofia Luna

Röstregi: Ebba Petrén

Text: Tova Gerge, Gabriel Widing med Nyxxx

Röster: Adriana Aburto Essén, Elize Arvefjord, John Alexander Eriksson, Tova Gerge, Ellen Norlund, Ebba Petrén, Benjamin Quigley, Yvonne Rock, Francisco Sobrado, Gabriel Widing, Malou Zilliacus

Spelledare på turné: Adriana Aburto Essén, Francisco Sobrado, Ebba Petrén, Gabriel Widing

I Processens värld

Anteckningar från Panelsamtal i Borås: Processen, skuld och ansvar

“vem är det som anklagar mig? Vilken myndighet driver denna process? Är ni tjänstemän? Ingen av er bär uniform …”

– Kafka, Processen

Jag vill resonera kring vad för sorts värld som Kafka föreslår i Processen och var hans impulser och tänkande kom ifrån. Kafka skriver romanen 1914, precis på randen mot Första världskriget. Han sitter i Prag. Han är väl inlemmad i den tyskspråkiga statsapparaten genom sitt arbete vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring för konungariket Böhmen. Därmed har han ett visst avstånd till den tjeckiska majoritetskulturen runt omkring på två sätt. Både för att han tillhör den tyska administrationen och för att han tillhör den judiska minoriteten i Prag. På kvällarna och nätterna offrar han sömn och vila för att skriva. Han gör olika utkast, förslag, skisser och han blir väldigt sällan nöjd. Processen blir han aldrig färdig med och den ges ut först efter att han avlidit 1924 i sviterna av en lungtuberkulos.

Arbetet vid institutet plågar Kafka trots att han har en fin position som högre tjänsteman. Han har ett eget arbetsrum och kan i någon mån styra över sin tid. Där kan han smygläsa tidskrifter och böcker och ta emot vänner på besök för att prata om litteratur. Den här situationen, kontorstillvaron, ansvaret och ledan, är något som återklingar i Processen. K jobbar ju som tjänsteman på en bank. Den här situationen, att sitta på kontor och på något sätt, från ett visst avstånd, styra över eller ha inflytande över andra människors liv och vardag, är väldigt besvärande för Kafka. Och jag tänker att det är en väldigt “modern” känsla, att bli en del i ett byråkratiskt statsmaskineri, en administration eller en större organisation. Det kunde lika gärna handla om ett företag. “processen var ingenting annat än en stor affär som han så ofta och med så gott resultat gjort upp för bankens räkning”, resonerar K. Filosofen Giorgio Agamben har sagt att kontoret, såsom det utvecklades under Romarriket, är grunden för den västerländska civilisationen – inte den grekiska stadsdemokratin.

Det finns något obehagligt i denna moderna organisering av det mänskliga livet som sommaren 1914 för Europa in i kriget. Det är ett massamhälle som formas genom sina system, sina listor, sin statistik. “Jag är ju jurist. Därför kan jag inte komma undan det onda. ” säger Kafka till sin vän Gustav Janouch. Det finns en sorts ondska som tittar fram i det där avståndet mellan myndighetsbeslut och mänskligt liv. Det är en ondska som är väldigt närvarande i Processen.

Janouch bok Samtal med Kafka har hjälpt mig komma lite närmare Franz. I den kommer både Kafkas mörka och humoristiska sidor fram. Ta till exempel det här samtalet mellan 20-åriga Jaouch och Kafka:

“Jag är antagligen bara en helt obetydlig extra rättskänare. Jag är ingenting definitivt. /…/ Defintivt är endast lidandet.”

Det säger mycket om hur Kafka ser på sig själv. Som en obetydlig figur, vars inre mörker är sannare än det vardagsliv han kan leva.

Som ni känner till så häktas ju K en morgon, på sin trettioårsdag. Det finns många som motsäger sig en biografisk läsning av Processen men det kan ändå noteras att K är lika gammal som Kafka själv. Det är oklart varför han häktas, men det inleds iallafall en process mot honom. Desto längre Processen går desto mer skyldig känner sig K.

Men i vad består egentligen Ks skuld eller oskuld? Min känsla när jag läser Processen är att alla de figurer som dyker upp bär på en sorts skuld. Alla har en förbindelse till domstolen. Alla har en roll att spela, alla har en funktion. Och ingen bär egentligen ansvar. Det resonerar med en annan episoden i Janouch bok. Kafka och Janouch tittar på en klassisk socialistisk bild av en kapitalist. Kafka är inte nöjd med bilden.

“Kapitalismen är ett system av beroenden som går inifrån och ut, utifrån och in, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Allt är beroende, allt är fjättrat. Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen. “

Den här situationen, att alla människor skapas i relationer till ett system eller en kulturell logik som ingen har kontroll över är hela tiden närvarande i Processen. Att hela tiden leva upp till strukturens förväntningar skapar en extrem press på subjektet. Det är inte orimligt att tänka på K som en utbränd person, som förlorar sin livsmening när han inte kan sköta sitt arbete. Om det sedan är en ekonomisk, patriarkal eller religiös, existentiell ordning som sätter press är kanske mindre viktigt. Det leder mig till Walter Benjamin, som på tioårsdagen av Kafkas död, försöker förstå hans värld.

“Ingen har sin bestämda plats i tillvaron, sin bestämda, icke provisoriska kontur; ingen som inte befinner sig i stigande eller fallande; ingen som inte byter roller med sin fiende eller granne; ingen som inte fått leva sin tid men likafullt blivit omogen, ingen som inte är trött intill döden men likafullt bara står på tröskeln till en lång fortsättning.”

Den här bilden av Kafkas värld känns extra sann i relation till domstolen i Processen. “rangordningen och hierarkin inom detta rättsystem var oändligt komplicerad, fullständigt omöjlig att överblicka till och med för den invigde.” skriver Kafka. Det är inte den vanliga domstolen. Den har en dragningskraft som verkar på allt och alla.

När vi gjorde vår sceniska gestaltning av Processen gav vi publiken möjlighet att delta i iscensättningen av domstolen. Mycket i linje med Benjamins idé om Kafkas värld.

“Kafkas värld är en världsteater. För honom står människan från första stund på skådebanan.”

Deltagandet i domstolen skedde genom individuella hörlursinstruktioner. Att underkasta sig instruktionerna och lyda domstolen är paradoxalt nog en befriande känsla. “Fri blir människan egentligen endast genom band.” Säger Kafka till Janouch.

“Genom det yttre tvånget vill hon [människan] uppnå den inre friheten. Det är innebörden av att underordna sig lagen.”

Panelsamtal på Bibu: Narrativ och dramaturgi i spel

Som en del i Bibu, “scenkonstbiennalen för barn och unga” deltar jag i en panel om speldramaturgi. Kom förbi om du är där!

Narrativ och dramaturgi i spel

Vad är speldramaturgi och vad utmärker ett narrativ inom spelutveckling och game design? Hur påverkar tankar kring interaktivitet själva berättandet? Den nystartade yrkesavdelningen 116 för dramaturger hos Teaterförbundet bjuder in till en timmes samtal om narrativ dramaturgi inom spel.

Moderator:

  • Lisa Lindén, Genusvetare, Dramaturg, Styrelseledamot Dramaturgavdelningen

Medverkande:

  • Louise Persson, lärare i Dataspelsutveckling – Game writing, Högskolan i Skövde
  • Emma Bexell, Dramaturg Bombina Bombast
  • Gabriel Widing, regissör och speldesigner, medlem i kollektivet Nyxxx.

När: Fredag 18 maj 13:45–14:45

Var: Helsingborgs stadsbibliotek, Hörsalen

Panelsamtal i Borås: Processen, skuld och ansvar

Är det individen eller strukturen som bär skulden? Franz Kafka skrev när nationalismen var på frammarsch. Han var vegetarian, intresserad av halvsanningar och upplevde antisemitismen. På Borås Stadsteater ställer Scenkonstkollektivet Nyxxx frågan om individens röst alltid ska höras eller om majoritetens trygghet är viktigare?

Tisdagar på Kulturhuset ger bakgrunden till uppsättningen Processen och bjuder på smakprov. Ragna Wei regisserar Processen och är även utbildad i experimentell psykologi. Gabriel Widing arbetar med ny teknik och publiken som medagerande i teatern genom scenkonstkollektivet Nyxxx.
Biljetter

  • Tid: 2018-03-13 19.00
  • Plats: Kulturhuset i Borås

PROCESSEN – Nyxxx & Borås stadsteater gör Kafka

Kafka intersected with sound waves.

Kliv in i Kafkas huvud tillsammans med scenkonstkollektivet Nyxxx, när en av världens mest kända och absurda kriminalgåtor spelas med dubbla perspektiv. K häktas plötsligt en morgon för okända brott av vakter från en okänd domstol. Det är början på en mardrömslik färd genom ett rättssystem där alla regler kan förändras, ingen är huvudansvarig och domstolens rättvisa är lika svårdefinierad som den är allsmäktig.

Agera eller se på – i fallet K

Du kan antingen se pjäsen som vanlig betraktande publik eller köpa en av våra 12 exklusiva guidade platser, där du med hjälp av instruktioner i hörlurar får stiga in i Kafkas suggestiva värld och bli omsluten av konstverket. Tillsammans undersöker vi en personlig och kollektiv skuld genom dubbelt perspektiv. Ska individens röst alltid höras eller är majoritetens trygghet viktigare? Vilka är vi som står bredvid och ser K drivas in i en byråkratisk återvändsgränd? K är väl trots allt skyldig…?

PREMIÄR 17 MARS 2018, Borås stadsteater, Lilla scen.

Av: Tova Gerge, Ebba Petrén och Gabriel Widing, baserad på Franz Kafkas roman
Idé och regi: Ragna Wei
Hörlursmanus och samregi: Ebba Petrén och Gabriel Widing
Dramatisering: Tova Gerge
Scenografi: Erika Magnusson
Koreografi: Damjan Kecojevic

Goddess of Night (Nattens gudinna) documenation

This winter I did a participatory theatre piece with Nyxxx at Uppsala Stadsteater. I did conceptual work and wrote the script with Tova Gerge and support from the rest of the team. Furthermore I had responsibility for directing the wonderful actors Mira Andersson, Ellen Norlund and Francisci Sobrado. This was a first for me. It’s always a struggle to deal with the conventions of theatre but I think we are starting to get a hold of it. I put up some documentation on the Nyxxx site, enjoy.

Foto: Micke Sandström.

Foto: Micke Sandström.

Another body is possible / There is no body B.

Matilda Tjäder, curator at Minibar in Stockholm, invited the artist Susan Ploetz, Patricia Reed and me to talk in relation to Susan’s somatic larp The Guild. Here is my take.

minibar

I decided to talk under the title “Another body is possible / There is no body B.” This title paraphrases two slogans from the globalisation movement. I guess I set out to think about how these movements has influenced live action roleplaying.

The first one of these phrases – ”Another world is possible”, is connected to the late 90:ths and early millennial anti-capitalist, social movements that haunted the international meetings of financial capitalism – the World bank, World economic forum, European Union, G8 et c.

The second one ”There is no planet B” is connected to the climate justice movement and has been a mobilizing rhetoric in relation to the climate meetings such as COP 15 in Copenhagen, COP21 in Paris et c.

My speculative thesis is that we can understand or explore the role of the body through the imaginary structures of these political movements. And I will talk specifically about the role of the body within the context of Nordic live action role-playing, also known as larp.

The relationship to these social movements influenced the formation and development of Nordic larp. Larp was embedded in the counter-culture of late 90:ths. Many of the writers and organizers of larp were involved in anarchist and feminist organizations and initiatives, but also in occult circles.

So what did it mean that ”Another world is (or was?) possible”? I propose to go back to 1999 to answer that question. Someone has claimed that it was our generations 1968 and to me that makes sense. It was the year when The Battle of Seattle happened – a massive protest against the World trade organization. The feeling that capitalism had won on walk over against any other kind of political system was challenged. There was actually conflict again over where to go next. Everybody did not agree that free market global capitalism was the shit. And now post-2008 financial crisis it is pretty clear that the critique of these institutions was quite accurate.

In the cultural field of ’99 the movie The Matrix came out and proposed a radical constructivist view on reality. Reality was seen as a collective illusion, controlled by artificial intelligence, but this system could be challenged. In Denmark von Trier did The Idiots, in which a group of anti-bourgeois adults move into a house to seek their “inner idiot”, and thereby get over their social inhibitions. They basically form a larp where they act as if they were developmentally disabled, then they take their new selves to the public sphere to see what happens. These are two very different movies, but together they touch on some kind of zeitgeist. There are other movies that could be mentioned here, such as Cameron’s Strange days, Cronenberg’s eXistenZ and Fincher’s Fight Club.

idiots

Idioterne, Lars von Trier, 1998

 

At the same time, in the Nordic countries, the experimental larp scene had just formed. And by experimental I mean that it didn’t follow the genre conventions of fantasy literature. So if the cry of the global left was ”Another world is possible”. The response from larpers was – Yes! And we can show you how it is done. We can construct new worlds, new realities, new social modes of being. It was not that important exactly what these new worlds consisted of. It was the fact that they could be created. This mode was, in the radical larp scene, formulated as ”War on Reality”, making escapism into a kind of tool for resistance.

It might have to do with that I was 15 years of old at the time but I really had the sense that we could travel into other, parallel realities. This fantasy about creating other worlds defined the aesthetics of Nordic larp. And in order to create that other space we sought autonomy. Not autonomy in the Kantian sense really but in a social, spatial, timely sense. A sociological way of understanding this was that we created strong ”magic circles” or liminal spaces – social state of exception where the alienation of everyday life was challenged.

At this time there were actually fears among ”the grown-ups”, teachers, good Christians, et cetera that role-playing would work in the sense that you could role-play yourself into another state of being and not be able to find your way back. That would have been pretty cool. What we found out I guess is that role-playing works a lot more like a rubber band. You have to stretch it out to become someone you are not, but as soon as you release or relax you will be back to your normal self and not much seems to have changed. There are counter-examples of this though. Transformation can happen.

The body was not so much at stake during this time. It was just seen as the ticket or vehicle to bring us to the other worlds. I think we had this idea that we could take ourselves out of ”the system”, the matrix, and thus be liberated. We just had to break apart from this social world. We didn’t realize that well how much crap we brought along with us into the fantasy spaces. Both in social and mental terms. We also didn’t realize the tactical or political potentiality in the fact that we brought our bodies back to real life.

Things changed though. For me personally it happened because I started to dance contact improvisation. And as soon as I started that practice I realized that some of the most profoundly transformative experiences I had in larps were connected to the body. By then, in 2006, I wrote an article together with Tova Gerge titled ”The Character, the Player and Their Shared Body.” This idea of a shared body might seem obvious to anyone, but at that time it felt like a revelation: it is actually our real, social body that we put into play, that we put at risk, that we charge with fantasies or desires tied to fictional frameworks. Here is an example from that article on how it could work:

”Mellan himmel och hav [Between heaven and sea] deconstructed sexuality and gender during several preparatory workshops. Individual expression was consciously disguised behind turbans and wide clothing. Hands and arms were recoded into erogenous zones; sexually neutral parts of the body became the only allowed tools for intimate interaction. The players were trained to look at what all people had in common and to find a beauty in every single person through concentrating on bodily aspects less occupied by media images then tits and ass. When a hand touches another hand it does not matter how it looks; when gazes meet, faces blur.
The participants were suddenly thrown into situations where they had physical contact with people they would normally, for one reason or another, never touch. As a consequence, very many of the participants were smitten with a poly-sexual analysis of human relations—and they took it into practise, because they had experienced that these ideas functioned. A big number of break-ups, amorous adventures, and attempts to establish new norms followed among the players.”

So if there is no alternate, second body then it can also be no alternate reality. Actually, another world is impossible, there is no other world, no other planet. There is only one, material reality and we have to take care of ourselves and each other across the borders that magic circles make up.

The strategies of autonomy and separation in larp has partly been replaced by other ideals. The Nordic larp community has started to affirm the fact that there is constant leakage or bleed as some would call it, between the fantasies of roleplaying and everyday life. So instead of asking ourselves: how can we get out of this world, we started asking ourselves how things can travel from the realms of fantasy into reality.

This image of reality resembles the idea that There is no planet B. We are stuck in that sense. At this point I think my talk could go in many directions and it will also do that. I have many questions around this subject. It also makes me wonder about the relation between larp and somatic practices, but also artistic practices. I will throw out a few different ideas and problems in relation to this.

Last autumn I was in Berlin for the Body IQ festival at the Somatic academy. One of the main topics of this week-end was ”How do we experience the formation and dissolution of a social body?” but they also posed the question ”How do our survival fears and external pressures, such as war, climate change, immigration, and economy, impact the development of collectives?” This is questions that are very relevant to take back into larp context. One of the teachers, Thomas Kampe, said something along the lines of that: ”It would make no sense to me to give you exercises that only work in the studio but not in everyday life”.

So in that, more or less therapeutic context there were ambitions that I would describe as anti-autonomous. Aesthetic ideals forming that are exactly about the continuity between real life and obscure practice. For example – do not change into training clothes! Don’t make yourself more comfortable than you are in your regular life. Just do the practice with the conditions that you have and that you are used to.

This new orientation in larp towards the body also contest a rather long lasting liaison to theatre and film as point of reference for the benefit of performance art, choreography and dance. I find that very exciting. If we compare a practice like contact improvisation with larp we find a lot of similarities: shared space, social agreements, collective improvisation, personal expression and some kind of immersion. But there are also massive differences. Dance happens in the body, role-playing has a lot of the time happened in the face, talking heads. The dance is silent, role-playing verbal, but maybe more importantly: dance focus on the moment while role-playing has been very occupied with the continuity of story. In contact improvisation there is a constant play between discontinuity and continuity. In larp I generally get the feeling that discontinuity is a threat. Everyone get together to fight the entropy that happens when different story lines develop simultaneously in different parts of the larp. In contact improvisation, or in a larp informed by dance or somatics we don’t need to struggle with that. The workings of theatre: dramaturgy, escalation of conflict, tropes and representation can be replaced with other aesthetic possibilities: presence, intensities, flow, scores and so on.

Another question: If there is no body b, if we are always here in this very world with ourselves – how does change happen? Is there any social, physical or psychological effects to be gained from larping? How can it sometimes be so hard to change? Both in terms of changing oneself, changing who we are, but also in terms of political change.

What could be liberating with larp from a somatic point of view is that it doesn’t have to deal with therapeutic challenges. We don’t necessarily need to heal anything or be healthy. In that sense larp is clearly rooted in the aesthetic domain. We can make larps that utilize the body and somatic practices for artistic purposes. Scenarios that makes life not more bearable but more complicated or challenging. On the other hand, maybe we also want to heal? Maybe we need it? If history always has been a history of trauma then the storytelling of larp has followed the same logic.

This is a challenge. It seems that it is so easy to get hurt, but it takes so much effort to heal. I met some philosophers recently that talked about toast. It is so easy to make toast out of bread, but it is so hard to make a fresh bread out of toast. How can this thought be applied to political change? And I think about this question two-ways: Can we make collective acts that is impossible reverse? And also, can we undo the traumas, the stories, the history that has constituted our bodies?

Talk on bodies, politics & nordic larp at Minibar, Stockholm

octupus_800

PROTOCOLS #2 & #3 extra_sensory
A THREEFOLD PUBLIC LECTURE

❢❢ SUNDAY APRIL 30, 2017
2–5pm ❢❢

‶Maybe perceiving would be a better word,” he said. “There’s much more involved than sight. It knows everything that can be learned about you from your genes. And by now, it knows your medical history and a great deal about the way you think. It has taken part in testing you.″
– ‘Dawn’, Octavia Butler

Minibar would like to invite you to an afternoon of presentations in relation to topics outlined in Susan Ploetz’ larp The Guild. Following an open call the larp will be a closed event taking place during 9 hours on Saturday. On Sunday discussion will be opened up publicly and extended from via presentations from Susan Ploetz, Gabriel Widing, and Patricia Reed (Skype).

⋰⋱⋰⋱

❢❢ 2.15: SUSAN PLOETZ – Imaginary phenomenologies, movement as cognition and speculative body-beings
❢❢ 3.00: PATRICIA REED (from Skype) – Mobile Alienation
❢❢ 3.45: GABRIEL WIDING – Another body is possible / There is no body B

Nytt scenkonstverk: Nattens gudinna på Uppsala stadsteater

ng-pixelated

Öppna dina händer. Släpp taget och följ med.

Händerna är den kroppsdel som först sträcks ut mot det okända, som gör världen begriplig och påtaglig. De står för handlande och mjuk beröring, de ingriper i världen och griper tag om en annan hand. Händer förbinder. I en nyskapande och interaktiv föreställning skapar publiken en gemensam historia tillsammans med skådespelarna. En historia om koder och makt och om att bemästra det som kan vara dolt i en skugglik värld.

Föreställningen, som riktar sig till unga från årskurs 6-9, presenteras av scenkonstkollektivet Nyxxx.

Urpremiär 26 januari