Varför skrämmer sociala medier?

Då och då håller jag kurser i det som brukar kallas för sociala medier eller “web 2.0”. Förra helgen var det för föreningsaktiva inom ABF, men ibland är det för anställda och informatörer på förbund inom HSO. Många av de som är födda på 40- 50- och 60-talet känner ställer sig frågande till Facebook och Twitter, osv. Deras oro är ofta delvis befogad, delvis oinformerad. Att det är så mycket som är annorlunda i sociala medier jämfört med 1900-talets massmedier kan göra det läskigt och besvärligt att närma sig, men det finns mycket fint och intressant att engagera sig i för den som vågar och har tid och ork att lära sig.

I undervisningen har jag haft stor hjälp av att lyfta tre problematiska motsatspar som Copyriot/Piratbyrån använt av i sitt eleganta isärplockande av upphovsrätten: producent-konsument, idé-uttryck och privat-offentligt. Dessa dikotomier var relativt tydliga i relation till 1900-talets mediekultur, men begreppsparen osäkras i relation till exempelvis sociala medier, fildelning och Internet i allmänhet. Jag försöker inte göra en teoretisk syntes här utan snarare sätta fingret på vilka begrepp som i praktiken ersatt motsatsparen.

Producent – konsument blir användare

Massmedierna hade en tydlig gräns mellan de som skapade och de som konsumerade. Produktionen var ofta dyr och teknisk, vilket krävde centraliserade produktions och distributionsplattformar. I sociala medier ersätts producent-konsument-relationen från gamla medier med en användare som både kan skapa, dela med sig och ta del av information. Användaren blir även redaktör av sitt eget informationsflöde. Många som går kurserna önskar sig en tillbakalutad konsumentrelation i relation till sociala medier, men det går inte att bara gå in och läsa lite på Facebook till exempel. Nätverket kräver att vi blir medlemmar och upprättar förbindelser. Medlemskapet är också något som äldre lägger viss tyngd i, det förknippas med vissa förpliktelser som inte nödvändigtvis finns där.

Det är lustigt att vi använder begreppet user eller användare, vars övriga användningsområde oftast har med droger att göra. I detta ligger också någon sorts  verklighet – det är lätt att vi gör oss beroende av sociala medier. Facebook är väldigt bra på att uppfylla våra sociala bekräftelsebehov. Det finns som bekant ingen ogilla-knapp och om någon tar bort oss från sin vänlista så uppmärksammas vi inte på det. Var och en sin egen stalinist så att säga.

Idé – uttryck blir innehåll

Motsättningen idé-uttryck är grunden för upphovsrätten och mycket av det västerländska tänkandet på kultur. Idéer ska vara fria och kunna delas av alla. Uttryck är däremot juridiskt skyddade och knyts till en individuell upphovsman. Skillnaden blir dock svår att särskilja när all information är digital. Oavsett om det är text, bild, film eller ljud så består mediet av blott ettor och nollor. I nya medier talas oftare om det lite vaga begreppet “innehåll”. Vad som är skyddat och fritt innehåll är en pågående debatt och juridisk gråzon.

Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Marx skulle kanske kalla alla dessa uttryck en del av det allmänna intellektet.

Privat – offentligt blir socialt

Hannah Arendt skrev (1949):

Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. (Människans villkor, s. 57)

När en så djupgående uppdelning som skillnaden mellan privat-offentligt upplöses är det inte konstigt att människor känner sig obekväma. I de sociala medierna tvingas vi röra oss i en sfär som kan vara mer eller mindre intim, privat, personlig, politisk. Att hantera alla dessa livssfärer inom ramen för ett “socialt” medium kräver både teknisk kunskap (om konto- och sekretessinställningar) samt finkänsla och språk.

Antirasistiskt rollspel för folkbildare

Som många av er vet jobbar jag med ABF på dagarna och igår hade vi personaldag med lite blandat innehåll. Iallafall så hade jag och Hanna Schubert svängt ihop ett litet rollspel för att kunna öva på att argumentera mot främlingsfientliga åsikter utifrån ABFs värdegrund. Det är fyra scener med situationer som skulle kunna uppkomma i det vardagliga arbetet. Det jag egentligen vill dela med mig av är scenernas struktur, som ryms på en a4 som klipps i fyra delar. Det finns fyra roller, en ABF-medarbetare, en SD-sympatisör och sedan en som ger ABF:aren stöd och en som ger SD-personen stöd. De två första får ett gäng argument på sina rollkort och stödrollerna får fylla på när argumenten tryter. Är man fler än fyra i gruppen, så kan de som inte får roller sitta tysta och vara uppmärksamma på vad som fungerar och ej. Varje scen tar ungefär tio minuter att spela och kan pratas igenom av gruppen efteråt. Jag upplevde denna struktur som väldigt enkel och kraftfull. Scenariot tog bara ett par timmar att samskriva och sätta ihop, vilket såklart hade en del att göra med goda förkunskaper.

[issuu viewmode=presentation layout=http%3A%2F%2Fskin.issuu.com%2Fv%2Flight%2Flayout.xml showflipbtn=true documentid=101207130023-b92775d68f29485181533ad1bdb5c493 docname=rollspel_sd_personaldag username=widing loadinginfotext=Rollspel%20f%C3%B6r%20folkbildare%20mot%20fr%C3%A4mlingsfientlighet showhtmllink=true tag=rollspel width=420 height=594 unit=px]

Ladda ner (PDF)

Samskrivande och scenexperiment

2005 började vi använda ny mjukvara som gjorde det möjligt att utan fördröjning skriva tillsammans i samma dokument med flera datorer samtidigt. Nu behövs inte någon speciell mjukvara längre, det är bara att starta ett dokument hos Etherpad. I ett sådant dokument kan upp till åtta personer samverka i en textprodukt/process. För ett par veckor sedan la dem även till möjligheter att feta och kursivera sin text, vilket tidigare ansågs onödigt, eftersom verktyget från början var avsett för programmering.

Det här ett helt nytt sätt att skriva, eftersom det kräver både läsare och författare i ett. Det innebär även ett konkret utraderande av författarfunktionen. Vi behöver släppa vårt ego, vår idé om det individuella och kontinuerliga författarsubjektet. Det kollektiva skrivandet återaktualiserar därmed frågan om författarens död.

Den senaste tiden har jag fått möjlighet att experimentera flitigt med verktyget. Det blir mer och mer uppenbart att det kollektiva skrivandet är en färdighet som liksom allt annat här i världen kräver träning. Det behövs även metodik för att fokusera och uppmuntra skrivandet. De tillfällen det gått bäst att skriva har jag intagit något som närmast motsvarar rollspelen spelledarposition. Den som gör samberättandet möjligt genom att markera gränserna för skapandet, värden.

Ett sätt att skapa rytm i processen är att dela upp den i korta sjok om fem eller tio minuter. T ex:

  • Skriv 5 min
  • Redigera 5 min
  • Läs 5 min

Denna process är ju en sorts mikrokopia av hur texter vanligen behandlas. De skrivs, de bearbetas av en redaktör, de distribueras till en läsare. Dessa tre steg kan upprepas tills texten känns färdig. I skrivfasen behöver ingen bry sig om formaliteter, det handlar mer om att få ner idéerna. I redaktörsfasen kan man putsa texten och slytta om stycken osv. I den treje fasen skapar man sig överblick, dessutom bygger man upp en sorts frustraion över att inte få ingripa i texten, vilket leder till små kreativa utbrott när gruppen återgår till skrivfasen.

Om man ska skriva fiktion så kan det vara gynnsamt att definiera några roller, en miljö och en genre eller ett tema på förhand. Annars blir texten så spretig att den är fullständigt oläslig.

För ett par veckor sedan, under Möte09Norrlandsoperan i Umeå hade vi möjlighet att projicera ett textflöde från Etheterpad över hela den bakre väggen i operans blackbox. Framför scenen stod fyra laptops kopllade till dokumentet. Instruktionen till publiken var enkel: “Write what you see, Write what you want to see.”

På så sätt skapades manuset i samma stund som performancen på scen. Resultatet av skrivandet samt en liten video går att se här.

Upplevelsen av relationen mellan manus och scenrum förvånade mig. Det var som om tiden öppnade sig en aning. Eftersom både vad som just hänt och det som var påväg att hända var öppet för förändring, revidering, tolkning skapades en känsla av att handlingarna inte lagbundet knöts till ett nu.

Denna uppställning fick mig även att associera i någon sorts religiösa termer. Ljuset från ovan (projektionen, manuset) inverkade på livet på jorden (scenen), men inte på det direkta sätt som ett manus vanligen styr en pjäs, utan på ett vagt sätt som förde tankarna till någon sorts änglalik intervention. Manuset liksom vidrörde och berörde handlingarna på scenen, men textens värld och scenens värld var så olika att de aldrig kunde stå i direkt relation.

I höst kommer jag hålla en studiecirkel på ABF i Sundbyberg. “Vi övar samskrivande med hjälp av lekfulla övningar och genrébundet berättande. Alla skriver i samma dokument, historierna växer fram i samspel mellan deltagarna.” Det blir fyra måndagar med max åtta deltagare. Varför den är kategoriserad under “Psykologi, pedagogik” vet’e fåglarna. Jag tror det blir grymt kul att skriva med samma gäng fyra träffar i rad. Först till kvarn!

Staden är ett territorium, men leken känner inga gränser

Tidigare publicerad i Fältbiologen #4 (pdf)

Att tänka sig ett urbant fri-lufts-liv (vilket är temat för detta nummer) är intressant, men låt inte begreppet förleda oss själva och varandra. Staden är inte fri – staden är ett territorium, ett slagfält där olika intressen samspelar och konfronterar varandra. Det finns ingen urban allemansrätt, tvärtom regleras urbaniteten av ett särskilt regelsystem knutet till ”tätbebyggda områden”. Det finns även många informella överenskommelser som vi förväntas följa. Stadsrummets arkitektur och regler definierar de strama sociala roller vi ska leva upp till. Vissa platser är extremt strikta: arbetsplatser (för jobb), gallerior (för shopping), klassrum (för studier) och så vidare, medan andra är mer fria, till exempel parker och torg. En tredje typ av platser är de som är dolda eller övergivna, till exempel hustak och tunnlar, oanvända hus och industrier. Genom att utforska möjligheterna och begränsningarna med alla dessa platser kan vi föra in leken och äventyret i våra stadsliv.

Jag jobbar med ett gäng som kallas Interacting Arts. I en tidning som vi gav ut 2007 föreslog vi verklighetsspel som en metod för att börja leka och spela med verkligheten som scen. I höstas fick vi generöst stöd från ABF Norra Stor-stockholm för att utveckla denna form i ett fyra månader långt spelprojekt som jag tänkte berätta om. Målet var att hitta nya former för folkbildning och experimentera med olika former för deltagande och lärande. Projektet döptes till Maskspel Norrort. Masken som bärare av mening, myt och handling har djupa rötter i Europas kulturliv, t ex i hedniska ritualer, commedia dell’arte, passionsspel och karnevaler. Vi ville återuppväcka maskkulturen och därigenom återupptäcka staden. Idén med verklighetsspel är att engagera deltagarna i en kollektivt skapad berättelse som utspelar sig i olika medier, men som har sin huvudsakliga hemvist i stadsrummet.

Jag, min medarrangör Ulf Staflund och vår praktikant Emil Hietanen, valde att basera berättelsen på Staflunds kortroman Karnevalens tid. Den handlar om ungdomar som kommer på kant med samhället. De diagnostiseras med en ny sjukdom: ABCD (Acute Behavioral Control Disorder). Ungdomarna som drabbas har svårt att hålla kvar uppmärksamheten vid medier som TV och radio, svårt att kontrollera sina impulser (t ex sociala och sexuella), att vara ”lagom” aktiva samt att anknyta till sina föräldrar. Denna fiktion iscensatte vi tillsammans med deltagarna. I berättelsen fanns också många andra element: forskarteamet ABCD Research, med ett kluvet förhållande till sin arbetsgivare Styrelsen för social kontroll.

I Maskspel Norrort kombinerades slutna sammankomster, då vi hade workshops och rollspel med och utan masker, med öppna gatustrapatser, inspirerade av flashmobs, improvisationsteater och politisk aktivism. Bilderna på det här uppslaget kommer från en av de grejer som gjordes på stan. Ur inbjudan:

Vi välkomnar maskspelare, kontaktimprodansare, gatumusikanter, intresserade och förbipasserande. Ta med dig mask (om du har) och vänner. Leken pågår två timmar och går genom olika faser. Målet är att skapa en reva i verkligheten – en temporär zon av overklighet. Platsen är en tunnel som löper under pendeltågspåret som förbinder norra och södra Sundbyberg. Tunneln blir en portal; vi söker oss mot en annan värld.

Olika medier och metoder kombinerades för att skapa en på samma gång rituell som lekfull upplevelse. Levande musik, stora utskrifter med tema-ord, improvisationslekar och maskspelare fyllde tunneln med en märklig och märkvärdig atmosfär. Platsen var noga vald. I en galleria eller på en tunnelbaneperrong hade denna lek aldrig varit möjlig.

Spelarnas kollektiva berättelse utvecklades genom att de delgav varandra sina upplevelser, på ett slutet community på nätet. På så sätt behövde inte alla vara med på allt för att kunna hänga med i berättelsens fortskridande. Genom att organisera sig kring en fiktion som tagit stadsrummet i besittning kunde deltagarna involveras i ett spel som låg nära deras vardagsliv, men ändå bortom vardagens tristess. I en tid då många unga söker äventyret i datorspelens världar känns det extra viktigt att utveckla såna här gemenskaper. Tänk om spelgenren MMORPG (massively multiplayer online role-playing game) stod för ”massively multiplayer offline role-playing game”. Hur skulle det urbana livet då se ut?

I slutet av Maskspel Norrort fick spelaren ett brev från den avhoppade ABCD-forskaren Gustav: ”ABCD är inte en sjukdom, det är inte en diagnos, det smittar inte och är ingenting som kan eller ska botas. Det samhället kallar ABCD är första steget i förmågan att nå en verklighet som är bortom den vanliga människor ser.”

Vi tänker fortsätta med Maskspel även i framtiden och hoppas att andra kan vidareutveckla verklighetsspel även åt andra håll. Om vi vill utveckla ett urbant friluftsliv måste leken med stadens territorium hela tiden söka nya former och nya berättelser.

Foto: John Green

Mer om Maskspel.