Varför skrämmer sociala medier?

Då och då håller jag kurser i det som brukar kallas för sociala medier eller “web 2.0”. Förra helgen var det för föreningsaktiva inom ABF, men ibland är det för anställda och informatörer på förbund inom HSO. Många av de som är födda på 40- 50- och 60-talet känner ställer sig frågande till Facebook och Twitter, osv. Deras oro är ofta delvis befogad, delvis oinformerad. Att det är så mycket som är annorlunda i sociala medier jämfört med 1900-talets massmedier kan göra det läskigt och besvärligt att närma sig, men det finns mycket fint och intressant att engagera sig i för den som vågar och har tid och ork att lära sig.

I undervisningen har jag haft stor hjälp av att lyfta tre problematiska motsatspar som Copyriot/Piratbyrån använt av i sitt eleganta isärplockande av upphovsrätten: producent-konsument, idé-uttryck och privat-offentligt. Dessa dikotomier var relativt tydliga i relation till 1900-talets mediekultur, men begreppsparen osäkras i relation till exempelvis sociala medier, fildelning och Internet i allmänhet. Jag försöker inte göra en teoretisk syntes här utan snarare sätta fingret på vilka begrepp som i praktiken ersatt motsatsparen.

Producent – konsument blir användare

Massmedierna hade en tydlig gräns mellan de som skapade och de som konsumerade. Produktionen var ofta dyr och teknisk, vilket krävde centraliserade produktions och distributionsplattformar. I sociala medier ersätts producent-konsument-relationen från gamla medier med en användare som både kan skapa, dela med sig och ta del av information. Användaren blir även redaktör av sitt eget informationsflöde. Många som går kurserna önskar sig en tillbakalutad konsumentrelation i relation till sociala medier, men det går inte att bara gå in och läsa lite på Facebook till exempel. Nätverket kräver att vi blir medlemmar och upprättar förbindelser. Medlemskapet är också något som äldre lägger viss tyngd i, det förknippas med vissa förpliktelser som inte nödvändigtvis finns där.

Det är lustigt att vi använder begreppet user eller användare, vars övriga användningsområde oftast har med droger att göra. I detta ligger också någon sorts  verklighet – det är lätt att vi gör oss beroende av sociala medier. Facebook är väldigt bra på att uppfylla våra sociala bekräftelsebehov. Det finns som bekant ingen ogilla-knapp och om någon tar bort oss från sin vänlista så uppmärksammas vi inte på det. Var och en sin egen stalinist så att säga.

Idé – uttryck blir innehåll

Motsättningen idé-uttryck är grunden för upphovsrätten och mycket av det västerländska tänkandet på kultur. Idéer ska vara fria och kunna delas av alla. Uttryck är däremot juridiskt skyddade och knyts till en individuell upphovsman. Skillnaden blir dock svår att särskilja när all information är digital. Oavsett om det är text, bild, film eller ljud så består mediet av blott ettor och nollor. I nya medier talas oftare om det lite vaga begreppet “innehåll”. Vad som är skyddat och fritt innehåll är en pågående debatt och juridisk gråzon.

Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Marx skulle kanske kalla alla dessa uttryck en del av det allmänna intellektet.

Privat – offentligt blir socialt

Hannah Arendt skrev (1949):

Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. (Människans villkor, s. 57)

När en så djupgående uppdelning som skillnaden mellan privat-offentligt upplöses är det inte konstigt att människor känner sig obekväma. I de sociala medierna tvingas vi röra oss i en sfär som kan vara mer eller mindre intim, privat, personlig, politisk. Att hantera alla dessa livssfärer inom ramen för ett “socialt” medium kräver både teknisk kunskap (om konto- och sekretessinställningar) samt finkänsla och språk.

Oljan åstadkom 1900-talet och sex miljarder hjärnor

Efter att ha jobbat en hel del med hållbar utveckling och sociala medier inom ABF en tid så har jag haft anledning att tänka en del på relationen mellan dessa två fält. Jag tänkte dela lite weltschmerz med er så sluta läsa nu om du inte orkar med det.

För den som tänker från vänster känns det främmande att sätta arbetets roll i historien och samhället inom parantes. Marx har lärt oss att modernitetens utveckling får kraft ur konflikter mellan arbete och kapital. Kanske måste vi ändå göra det en stund för att begripa situationen. Genom arbetet brukar vi jordens resurser, råvarorna och jorden. Men att människan skulle forma jorden med sitt arbete är en kraftig överdrift. Marx gjorde samma misstag som hans samtida kollegor, t ex Smith. I en tid av kraftig expansion och kolonialism så var det lätt att förtränga betydelsen av ändliga resurser.

Arbetet kräver bränsle, det kräver energi. De senaste 150 åren har en övervägande del av denna energi bestått av fossila material: först kol, sedan i högre grad olja och naturgas. Människan har format jorden med kraft av en intensiv förbränning av sådana resurser. Arbetet har riktat detta flöde mot olika mål; mot åkermarkerna för att öka spannmålsproduktionen, mot jorden för att hämta upp mineralet och mot infrastrukturella projekt för att bygga hus och transportvägar.

Under nittonhundratalet sexdubblades världens befolkning. Hälften av oss flyttade in i enorma städer. En intensiv förbränning av olja möjliggjorde denna utveckling. Jordbruk och transport fick oväntat bistånd från den olja som lagrat tusentals år av solenergi. Det är inte orimligt att beskriva århundradet som en explosion. Oljan har utgjort ett oersättligt drivmedel för modernitet, globalisering, urbanisering och allmän befolkningstillväxt. Denna urladdning är oåterkallelig.

I backspegeln framstår 1900-talet som extra sorgsamt. Den våg av billig energi som svepte över vår koloni på jorden skapade förutsättningar för nästan vad som helst. Vi kunde flytta berg. Bataille tänker sig att denna urladdning var fullkomligt ohanterlig för vår kultur, energin var tvungen att omsättas och vi visste inte hur. Förstoppningen ledde till slut fram till andra världskriget, ett monumentalt globalt projekt för förslösande av fossil energi och mänskliga liv.

Jorden står nu som värd för sex miljarder mänskliga kroppar med tillhörande hjärnor, många av dessa står i daglig kontakt med hundratals andra hjärnor dessa med hjälp av kiselbaserade maskiner och fiberoptik. Vid tjugohundratalets början är ungefär en miljard människor direkt uppkopplade mot samma världsomspännande datanät, men indirekt står alla människor under direkt inflytande av dessa nätverk. Många av de hjärnor som inte är direkt kopplade mot dessa nät föddes på 30- och 40-talet och jag tänker att det är synd att de inte kommer hinna dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter från modernitetens utveckling. Å andra sidan framstår denna generation tidvis som extremt ignorant förblindade av att deras liv bestått av konstant tillväxt. De verkar inte begripa att de lämnar efter sig en värld som står och spanar ut över en förkastningsbrant.

En aldrig tidigare skådad mängd hjärnor (fler än i resten av världshistorien totalt), tänker så tillsammans genom temporära kopplingar och fragmentariserade impulser. Det sägs ju ibland att summan är större än helheten i såna emergenta nätverk. Låt oss hoppas på det för vi har en del bekymmer framför oss och en del kanske kan lösas med tankekraft, medan andra problem är av mer materiell karaktär.

Många av världens stora oljefält har nått det såkallade oljekrönet. Vi närmar oss motsträvigt en punkt i historien då oljan kommer skifta karaktär och börja definieras i termer av brist snarare än överflöd. Konsekvenserna är att allt blir dyrare och mer komplicerat; produktion, transport, jordbruk, osv. Detta innebär också början till slutet på den globaliseringen och den ekonomiska tillväxten.

Så vad skulle vänstern kunna spela för roll i ett sådant förändrat landskap? Kanske måste allmänningen sättas i centrum för det politiska projektet för att kunna hantera minskande resurser. Genom fildelningsnätverken ser vi redan hur det håller på att hända, den moderna kulturhistoriens mångfald och rikedom framträder idag för oss på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Det är ingen räddning, men plåster på såren.

Vid vilken punkt kommer den kognitiva och tekniska utveckling som möjliggörs av nätet möta resursbristen som uppstår efter oljekrönet? Det kommer antagligen att vara avgörande för vår möjlighet att möta de utmaningar som vi har att vänta.

Unga och nätverkskulturer

Samtidigt som Dreamhack öppnade portarna i Jönköping i veckan hade SKL och Ungdomsstyrelsen bjudit in till en konferens på temat Unga och nätverkskulturer. Detta var tredje året och konferensen fullbokad. Själv var jag inbjuden av Calle Nathanson för ett panelsamtal med Lotta Brilioth Biörnstad från Länsteatrarna och Jonathan Danemo, ordförande i Goodgame. Det var ett bra samtal, jag hinner dock inte fördjupa mig i vad som sades utan tänkte dela med mig av reflektioner som jag fick av de (retoriska) frågor som Calle skickade panelisterna på förhand. Som vanligt hinner man ju säga knappt hälften av vad man tänkt i sådana sammanhang.

Den virtuella arenan med internet och dataspel innebär nya kulturmönster, hur påverkar det kultur i den fysiska världen?

Det är viktigt att inte tänka sig den virtuella arenan som någonting frånskillt den verkliga världen. Det är vanligt att vi tolkar våra vardagsupplevelser med medieupplevelser. Datorspelen och internet skapar en ny typ av kulturkonsument som inte nöjer sig med att bara titta på, utan som vill kommentera, utveckla, konfrontera och gå i dialog med vad de ser. Jag tror att datorspel har haft ett extremt stort inflytande på hur min generation ser på statsrummet. Jag tror att man kan förstå trender som urban exploration, alltså utforskande av tunnlar under staden och le parkour, en sorts gatuakrobatik, som konsekvensen av den typ av seende som utvecklas i datorspel. – Känn på alla dörrar, hoppa mellan plattformar, ta dig så djupt ner i grottan som möjligt eller så högt upp på leveln som du förmår. Spelen skapar när de fungerar som bäst ett lekfullt, flexibelt och självsäkert sätt att förhålla sig till den fysiska världen.

Innebär ett ökat deltagande och deltagarkulturer att “alla kan tralla”? Kommer det inte att finnas professionella kulturövare i framtiden?

Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin. Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera en kulturprodukt som är skön eller behagfull att konsumera. Deltagande fordrar andra egenskaper, som förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.

Professionella kulturutövare kan bidra till en deltagarkultur genom att inspirera och genom att göra sina verk tillgängliga som en kulturell allmäning.

(Hur) ska det offentliga stödja den virtuella arenan och dess möjligheter för att uppleva, skapa, delta och distribuera konst och kultur?

Det finns många sätt. Tänk SVT och SR till exempel. Med lite slit och möda skulle de kunna digitalisera och distribuera hela sitt arkiv. Det häftiga med den digitala kulturen är att vi potentiellt sett kan få tillgång till hela den moderna kulturhistorien i ett klick.

Sen finns det en annan viktig aspekt av detta: Deltagande i allmänhet och på nätet i synnerhet kräver kunskaper! Skolan har en viktig funktion: alla borde få samma möjlighet att använda alla de verktyg som står till buds. Det finns en tröskel för att gå med i varje deltagarstyrd process. Hur funkar det? Vad får jag göra och vad får jag inte göra? Det finns en tanke om att ”unga” lär sig de här sakerna automatiskt, vilket till viss del stämmer – men många hamnar utanför. Vi får inte glömma att det går att förhålla sig till internet som till en tv eller kvällstidning, som en helt passiv mediekonsument helt enkelt.

Vad skulle till exempel hända om vi lärde hela den pensionerade svenska befokningen hur Wikipedia fungerar. Vi skulle kunna få ett uppslagsverk som täckte varenda liten byhåla i Sverige, hur olika företag och myndigheter utvecklats genom åren, osv. Det är ju ovärderlig kunskap som finns därute och som bara väntar på att få delas med oss andra.

Finns det en kvalitetsaspekt inom den virtuella arenan eller innebär dataspel, youtube, myspace, facebook ett förytligande och fördummande?

Den mörka sidan av den digitala kulturen är vi väl alla bekanta med. Musarmar och stela nackar. En sorts zombietillvaro framför skärmens förföriska sken. På den rent kroppsliga nivån är jag dock rätt optimistisk, eftersom ny teknologi kommer att bli mindre och mer mobil, vilket kommer att leda till att det fysiska rummet får större betydelse igen.

Det är svårt att säga generellt om den virtuella arenan fungerar har positiva eller negativa inverkningar på människor. Det är ungefär som att fråga sig om verkligheten är bra eller dålig för oss. Virtuella miljöer ger oss uppenbarligen möjlighet att uppfylla behov och begär som är svårare att åstadkomma i en fysisk miljö. Jag är helt övertygad om att internet kan verka såväl förytligande som fördjupande.

Är det en offentlig uppgift att stärka konstnärlig kvalitetsutveckling? Och borde dataspel var en del av kulturpolitiken?

Kulturpolitiken borde absolut stödja experimentella konstnärliga projekt i högre grad. Nu när Framtidens kultur-fondens pengar är slut borde man verkligen få fram andra medel. Det är viktigt att fortsätta diskutera kvalitetsbegreppet, eftersom det kompliceras oerhört mycket av att relationen mellan kulturproducenter och konsumenter förändras och tidvis flyter samman.

Datorspel lyser med sin frånvaro i kulturpolitiken. Jag tror att det finns saker att göra, men jag har stor förståelse för att politiker har svårt att hitta ett sätt att förhålla sig till en kulturform som de själva inte riktigt kan relatera till. Det är ju svårt för politikerna att bestämma vilken utveckling de ska stödja. Jag tror att det viktigaste är att stödja spelutbildningar där studenterna kan utveckla en egen stil.