Facebook

Varför skrämmer sociala medier?

Då och då håller jag kurser i det som brukar kallas för sociala medier eller “web 2.0”. Förra helgen var det för föreningsaktiva inom ABF, men ibland är det för anställda och informatörer på förbund inom HSO. Många av de som är födda på 40- 50- och 60-talet känner ställer sig frågande till Facebook och Twitter, osv. Deras oro är ofta delvis befogad, delvis oinformerad. Att det är så mycket som är annorlunda i sociala medier jämfört med 1900-talets massmedier kan göra det läskigt och besvärligt att närma sig, men det finns mycket fint och intressant att engagera sig i för den som vågar och har tid och ork att lära sig.

I undervisningen har jag haft stor hjälp av att lyfta tre problematiska motsatspar som Copyriot/Piratbyrån använt av i sitt eleganta isärplockande av upphovsrätten: producent-konsument, idé-uttryck och privat-offentligt. Dessa dikotomier var relativt tydliga i relation till 1900-talets mediekultur, men begreppsparen osäkras i relation till exempelvis sociala medier, fildelning och Internet i allmänhet. Jag försöker inte göra en teoretisk syntes här utan snarare sätta fingret på vilka begrepp som i praktiken ersatt motsatsparen.

Producent – konsument blir användare

Massmedierna hade en tydlig gräns mellan de som skapade och de som konsumerade. Produktionen var ofta dyr och teknisk, vilket krävde centraliserade produktions och distributionsplattformar. I sociala medier ersätts producent-konsument-relationen från gamla medier med en användare som både kan skapa, dela med sig och ta del av information. Användaren blir även redaktör av sitt eget informationsflöde. Många som går kurserna önskar sig en tillbakalutad konsumentrelation i relation till sociala medier, men det går inte att bara gå in och läsa lite på Facebook till exempel. Nätverket kräver att vi blir medlemmar och upprättar förbindelser. Medlemskapet är också något som äldre lägger viss tyngd i, det förknippas med vissa förpliktelser som inte nödvändigtvis finns där.

Det är lustigt att vi använder begreppet user eller användare, vars övriga användningsområde oftast har med droger att göra. I detta ligger också någon sorts  verklighet – det är lätt att vi gör oss beroende av sociala medier. Facebook är väldigt bra på att uppfylla våra sociala bekräftelsebehov. Det finns som bekant ingen ogilla-knapp och om någon tar bort oss från sin vänlista så uppmärksammas vi inte på det. Var och en sin egen stalinist så att säga.

Idé – uttryck blir innehåll

Motsättningen idé-uttryck är grunden för upphovsrätten och mycket av det västerländska tänkandet på kultur. Idéer ska vara fria och kunna delas av alla. Uttryck är däremot juridiskt skyddade och knyts till en individuell upphovsman. Skillnaden blir dock svår att särskilja när all information är digital. Oavsett om det är text, bild, film eller ljud så består mediet av blott ettor och nollor. I nya medier talas oftare om det lite vaga begreppet “innehåll”. Vad som är skyddat och fritt innehåll är en pågående debatt och juridisk gråzon.

Samplings- och remixkultur handlar om att ta ett “uttryck” (exempelvis en logotyp eller ett beat) och behandla det som en “idé”, som en del av den gemensamma verkligheten, som en råvara att placera i ett nytt sammanhang. Marx skulle kanske kalla alla dessa uttryck en del av det allmänna intellektet.

Privat – offentligt blir socialt

Hannah Arendt skrev (1949):

Den enkla åtskillnaden mellan privat och offentligt motsvarar hushållet och det politiskas område, och dessa områden har existerat som noga åtskilda enheter åtminstone sedan den antika stadsstatens grundande. (Människans villkor, s. 57)

När en så djupgående uppdelning som skillnaden mellan privat-offentligt upplöses är det inte konstigt att människor känner sig obekväma. I de sociala medierna tvingas vi röra oss i en sfär som kan vara mer eller mindre intim, privat, personlig, politisk. Att hantera alla dessa livssfärer inom ramen för ett “socialt” medium kräver både teknisk kunskap (om konto- och sekretessinställningar) samt finkänsla och språk.

Några anteckningar om nätvaro

Igår på Hemliga trädgården bjöd Ink bokförlag in till ett samtal om deras nyutgivna bok Det nätpolitiska manifestet, skriven av Christopher Kullenberg.

Rasmus introducerar manifestet genom att (på overhead!) teckna ett pentagram av metoder för nätpolitisk aktivism som används både av makten och diverse motståndrörelser. Pentagramet har fem noder som kretsar kring relationen mellan stängt och öppet och som används av både stat/företag och diverse motståndsrörelser:

  • Sprida: ex. kommunikationskanaler, p2p, Wikileaks.
  • Sabba: ex. ddos (som stänger genom att öppna många kommunikationsvägar)
  • Spara: skapandet av arkiv, minne och glömska, övervakning, överblick, filarkiv
  • Kryptera: dölja kommunikationen. En eskalering sker här. Även Spotify krypterar.
  • Anonymisera: I spänningförhållande till kryptering som kräver tydliga nycklar och avsändare. Tunnlarna garananterar öppenhet.

Christopher och Samira samtalar sedan och jag försöker referera lite vad som kom fram.

Christopher lägger stor vikt vid Internets militära förhistoria. Internet ska klara krig. All data delas in i små paket som ska kunna ta vilken väg som helst genom ett nätverk. Paketförmedling. Nätets protokoll ska stå pall när vissa noder slutar fungera. Intelligensen ska ligga i noderna. Datorer innehåller allt som behövs för att skapa ett nätverk, ett Internet. Vi har nu 1 miljard datorer som kommunicerar med varandra genom samma protokoll. Det mest optimala är att nätets funktioner distribueras över noderna. Företag jobbar i motsatt riktning. Google centraliserar nätet med snabba servrar, t ex för Youtube, e-post och sökningar. Vi har en grundläggande handlingskraft i våra persondatorer, men vi lämnar allt mer åt centrala aktörer och lägger därmed våra liv i deras händer. Man simulerar alltmer tv-nätet, en fiktiv design ovanpå en bra struktur. Spotify, Itunes och sociala nätvek begränsar utbudet. Man väljer Skype, Google och Facebook för att alla hänger där. Centralisering av makt är problematisk och de här företagen har inga demokratianspråk. Tjänsterna tjänar pengar på vår aktivitet. De villkorar även vår aktivitet ekonomiskt och på andra sätt. Det går att organisera sin gemenskap på egen hand, utan företagen, både i fysiska och nätrum.

Christopher föreslår ironiserande en Folkets bok: Slå in ditt personnummer så korskörs informationen mot skatteverkets register. Staten får ta hand om de sociala nätverken, en sorts maoistisk fantasi som känns otänkbar. Det skulle ju gå bra så länge staten var snäll. Men stater och företag har en historia av att inte alltid vara snälla. Facebook har mer information om mänskligheten än någon haft tidigare.

Fibrerna i marken ägs av stater och företag, men det har skapats ett konsensus om att man ska släppa på trafik fritt. Det optimala vore att bygga autonom infreastruktur, även om det skulle vara dyrt, ett gemensamt ägande av infrastrukturen. Vissa experiment har gjorts i Berlin med korskopplande wlan.

Information skickas ofta i klartext över internet. Cipherspace är ett sätt att kringgå övervakningen, ett brus i ledningarna. Mycket krypteras redan av företag, banktjänster, osv. Det krävs ett begär för att få folk att lära sig kryptering. Det kan bestå av frustration och ilska över övervakningen. Det kan också bestå av paranoian. Paranoian är inte lika konstruktiv. God gemenskap och en sund dos hat tror jag är vägen frammåt. Vi kan inte be politikerna stänga FRA, de kommer inte att lyssna. Vi måste hata litegrann och bygga tunnlar.

I slutet fördes en diskussion om farorna och njutningarna i Facebook-användande. Jag lyfte även frågan om den vansinniga upphandling som Stockholms stad genomförs som innebär att alla datorer man köper in till elever och lärare levereras och sköts av Volvo IT, som av “säkerhetsskäl” hindrar användarna från att installera mjukvara, mm. Barnvagnen var inte sen att haka på diskussionen.