Djupare ner i berget

Del 3 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

Den vågahalsigaste av alla strapatser började vid Tjärhovsplan, inte långt ifrån Kafé 44. Vi hade sett ett inbjudande ljus ett par meter under ett galler i trottoaren. Vi var ett ganska stort gäng, kanske åtta personer. Vi kilade in en skruvmejsel mellan springorna i gallret och fick fäste nog för att öppna det. En efter en klättrade vi ner för den stege som var fastsatt vid luckan. Vi släckte lampan för att inte väcka uppmärksamhet. Vi passerade en dörr och stod i en vidsträckt korridor som sträckte sig rakt västerut – mot Slussen. Det var servicetunnlar för fjärrgasen som vi hamnat i. Många lägenheter på Södermalm har fortfarande gasspisar och en del hus värms med gas. Vi följde tunneln till dess slut, en låst och välbommad dörr. Men i en sidogång hade vi hittat ett hål som vi tvekat inför, men som efter återvändsgränden pockade på vår uppmärksamhet. Hålet såg ut som att det var urgröpt ur betongen med en sked eller något annat primitivt verktyg, men det var ett par decimeter tjock betong som hade hackats bort. Vi lös med ficklamporna ner i det mörka hålet, där fanns ett rum med vatten över hela golvet. Men i allt vatten stod en stol, som man skulle kunna hasa ner till. Vattnet kanske var en decimeter ljupt, inte så farligt alltså. Det porlade lätt. Vi band plastpåsar runt fötterna och hasade ner till stolen en och en. Därifrån kunde man vada vidare till en torr avsats. De flesta klarade sig undan missöden men en del av oss blev rejält blöta om fötter och skor. Men när vi kommit såhär långt så kändes det att det var lika bra att fortsätta.

Jag minns inte i detalj hur det såg ut efter det vattenfylda rummet, men jag vet att vi klättrade längs fuktiga och skraltiga träplattformar. Vi tog oss djupare och djupare ner. Vi hade tagit oss ner genom ett schackt. På ena sidan den våta bergväggen, på andra sidan grå betong. Vi hade säkert varit nere i närmare en och en halv timme. Vi visste inte alls var vi var någonstans vid det laget. Någonstans runt Slussen var vi nog, men vi hade inte någon mer specifik idé än så. Vi var ganska kalla och hungriga, särskillt de som blivit blöta. Vi pratade om att återvända. Men det skulle vara en lång väg.

I betongväggen uppenbarade sig då en lucka, med reglar som kunde hakas av. Vi skickade in ett par personer för att spana. Där inne var ett stort utrymme med ett enormt luftkonditioneringssystem. Vi insåg att vi var i botten på ett mycket stort hus. Vi hörde en av hissarna sätta fart och tog skydd bakom lufttrummorna. Hissen stannade tvärt igen. Vi kunde se på panelen att den åkt från en våning till en annan. Med nåson sorts datorspelslogik kändes det självklart att det måste vara en vakt gå på rond genom den tomma byggnaden. Vi var 5 våningar under entréplan. Vi måste alltså ha tagit oss åtminstonde 15 meter ner i berggrunden. När hissen satte igång för tredje gången sprang vi upp för trapporna mot entréplanet. Vi kom upp i en foaje och skymtade ljuset från gatlyktorna därute. Adrenalinet rusade nu i våra kroppar och risken för att vi satt igång ett rörelsedetektorlarm trängde fram genom de tysta rummen. Entrédörren var ordentligt låst. I panik sprang vi längs en lång korridor, i slutet av den hittade vi en nödutgång som vi fick upp. Vi kom ut i den klara natten, skrek och hoppade i glädje över att vara fria och välbehållna. Vi tittade tillbaka mot det mörka KF-huset i vetskap om att vi kände den där glasborgen bättre än alla kontorsarbetarna tillsammans.

Några anteckningar om nätvaro

Igår på Hemliga trädgården bjöd Ink bokförlag in till ett samtal om deras nyutgivna bok Det nätpolitiska manifestet, skriven av Christopher Kullenberg.

Rasmus introducerar manifestet genom att (på overhead!) teckna ett pentagram av metoder för nätpolitisk aktivism som används både av makten och diverse motståndrörelser. Pentagramet har fem noder som kretsar kring relationen mellan stängt och öppet och som används av både stat/företag och diverse motståndsrörelser:

  • Sprida: ex. kommunikationskanaler, p2p, Wikileaks.
  • Sabba: ex. ddos (som stänger genom att öppna många kommunikationsvägar)
  • Spara: skapandet av arkiv, minne och glömska, övervakning, överblick, filarkiv
  • Kryptera: dölja kommunikationen. En eskalering sker här. Även Spotify krypterar.
  • Anonymisera: I spänningförhållande till kryptering som kräver tydliga nycklar och avsändare. Tunnlarna garananterar öppenhet.

Christopher och Samira samtalar sedan och jag försöker referera lite vad som kom fram.

Christopher lägger stor vikt vid Internets militära förhistoria. Internet ska klara krig. All data delas in i små paket som ska kunna ta vilken väg som helst genom ett nätverk. Paketförmedling. Nätets protokoll ska stå pall när vissa noder slutar fungera. Intelligensen ska ligga i noderna. Datorer innehåller allt som behövs för att skapa ett nätverk, ett Internet. Vi har nu 1 miljard datorer som kommunicerar med varandra genom samma protokoll. Det mest optimala är att nätets funktioner distribueras över noderna. Företag jobbar i motsatt riktning. Google centraliserar nätet med snabba servrar, t ex för Youtube, e-post och sökningar. Vi har en grundläggande handlingskraft i våra persondatorer, men vi lämnar allt mer åt centrala aktörer och lägger därmed våra liv i deras händer. Man simulerar alltmer tv-nätet, en fiktiv design ovanpå en bra struktur. Spotify, Itunes och sociala nätvek begränsar utbudet. Man väljer Skype, Google och Facebook för att alla hänger där. Centralisering av makt är problematisk och de här företagen har inga demokratianspråk. Tjänsterna tjänar pengar på vår aktivitet. De villkorar även vår aktivitet ekonomiskt och på andra sätt. Det går att organisera sin gemenskap på egen hand, utan företagen, både i fysiska och nätrum.

Christopher föreslår ironiserande en Folkets bok: Slå in ditt personnummer så korskörs informationen mot skatteverkets register. Staten får ta hand om de sociala nätverken, en sorts maoistisk fantasi som känns otänkbar. Det skulle ju gå bra så länge staten var snäll. Men stater och företag har en historia av att inte alltid vara snälla. Facebook har mer information om mänskligheten än någon haft tidigare.

Fibrerna i marken ägs av stater och företag, men det har skapats ett konsensus om att man ska släppa på trafik fritt. Det optimala vore att bygga autonom infreastruktur, även om det skulle vara dyrt, ett gemensamt ägande av infrastrukturen. Vissa experiment har gjorts i Berlin med korskopplande wlan.

Information skickas ofta i klartext över internet. Cipherspace är ett sätt att kringgå övervakningen, ett brus i ledningarna. Mycket krypteras redan av företag, banktjänster, osv. Det krävs ett begär för att få folk att lära sig kryptering. Det kan bestå av frustration och ilska över övervakningen. Det kan också bestå av paranoian. Paranoian är inte lika konstruktiv. God gemenskap och en sund dos hat tror jag är vägen frammåt. Vi kan inte be politikerna stänga FRA, de kommer inte att lyssna. Vi måste hata litegrann och bygga tunnlar.

I slutet fördes en diskussion om farorna och njutningarna i Facebook-användande. Jag lyfte även frågan om den vansinniga upphandling som Stockholms stad genomförs som innebär att alla datorer man köper in till elever och lärare levereras och sköts av Volvo IT, som av “säkerhetsskäl” hindrar användarna från att installera mjukvara, mm. Barnvagnen var inte sen att haka på diskussionen.

De dolda tunnlarna

Del 2 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.

När jag inte var särskillt gammal, kanske tio år, brukade jag vandra längs den trafikled som börjar vid Slussen och följer Stadsgårdskajen. Från kajen lämnar och äntrar dagligen finlandsfärjorna, som tar passagerare och kryssningsdeltagare till Åland och Helsingfors. Inte hör den kajen riktigt till Slussen. Men passagerarna på dessa turer kommer ofta ragglande längs kajen och upp till Slussen, så även de tillhör på något vis Slussens ekologi. Iallafall finns det en smal gräsremsa mellan trafikleden och den enorma bergvägg  som reser sig upp till Katarinavägen, en av de kullar som betecknats som Söders höjder. I denna bergvägg fanns det spännande alkover och öppningar. Med nervösa fingrar ruckade jag på lösa plankor och klättrade längs våta bergsväggar för att nå in i dessa hemliga utrymmen. Det var inga stora platser utan blöta och ogästvänliga krypin. Där låg tomburkar och kartongbitar, spår av utslagna människor som sökt skydd. I enna av gångarna kunde jag plira genom en smal springa och jag såg fascinerat  på hur Saltsjöbanan passerade förbi. Dessa utflykter gjorde mig nyfiken och eggad. De hade inte fört mig mer än fem tio meter in i mörkret. Men jag var som bergtagen. Jag drömde om att hitta in i det tomma militärsjukhus som det ryktades om att Erstaklippan skulle inrymma. Det måste finnas mer. Det måste gå att ta sig djupare.

Vi började leka i tunnlarna i samband med ett levande rollspel som skulle använda Stockholm som scen. Jag var femton, lajvet kallades Förändringens tid. Det vidsträckta OK-garaget, som ligger insprängt mellan Slussen och Medborgarplatsen var lätt tillgängligt. Garaget är stort och i flera plan. Ena infarten ligger i anslutning till en bilmack, en bra bit bort, vid Björns trädgård, finns det en utfart. Garaget ligger i flera plan och det fungerade under kalla kriget som ett av stans “kärnvapensäkra” skyddsrum. De understa våningarna användes inte av någon, eftersom de övre våningarna aldrig blev fulla och ingen ville väl köra sin bil längst ner i onödan. Där stod några gamla vrak täckta med damm eller presseningar. Vi lekte, spelade rollspel och gjorde film i den där tunneln. Än mer spännande var nödutgångarna. Där nerifrån var det en bra bit upp till ytan. Breda trappor i två plan skulle kunna föra panikslagna folkmassor ner i dessa utrymmen i händelse av krig. Mellan trapporna fanns breda plattformar där man kunde vila i mörkret. Känslan av sten och mörker var intensiv. Det kändes pressande att bli medveten om de stora bergsmassor som fanns ovan. Om man tog sig högst upp i trapporna så kunde man ibland smita ut under Andreaskyrkan, på Götgatsbacken.

På en skylt fanns information om isbassänger. Isen skulle kunna tinas upp och brukas som färskvatten om Mälaren drabbats av radioaktiv strålning. Vi hittade aldrig fram till de där bassängern, men skylten räckte för att sätta fantasin i förbindelse med kalla kriget.

I OK-garagets fanns det även en annan väg in i berget. En liten lucka precis vid den stora ingång där taxibilar och mindre lastbilar trängs för att få tankas och tvättas. Luckan var inte mer än några decimeter bred, ganska oansenlig, men vi hade lärt oss att känna på allt. Rycka i alla dörrar, och dra i alla luckor som vi kom åt. Bakom denna lucka fanns betongpassager flankerade med olika ledningar och rör. Man kunde titta upp i ett schackt som släppte in lite ljud. Mest utmanande var dock en smal gång som var mycket dammig. Krälade man in i den var man tvungen att backa ut, för det fanns inget svängrum för att vända. Efter ett par meter svängde gången 90 grader och det blev ännu trängre. Vi tog oss en bit men ingen hade nerver nog att fortsätta hela vägen. Vi fick återvända hem genom nattens tomma gator, skitiga och jävliga men rusiga av adrenalin.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Del 1 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner. Slussen bär på hemligheter som fötts i alla de labyrintinska gångar som eroderat platsen och som slutligen kommer bli dess fall. Slussen kan inte bära sig själv längre. Den underjordiska aktiviteten kommer leda till kollaps. Den här essän är förvisso nostalgisk, men vill inte argumentera för något bevarande. Förnyelse tillhör stadens liv och rörelse, men i tider av stadsplanering och ett alltmer kontrollerat offentligt rum så  är det intressant att stanna upp lite inför alla arkitektoniska misstag som skapade förutsättningarna för en så märklig och förunderlig plats som Slussen.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Slussen har länge varit Stockholms hjärta. Ett hjärta med dålig blodtillförsel, i stort behov av en bypass-operation. Slussen förbinder Mälaren med Östersjön i väst-östlig riktning och Södermalm med Gamla Stan i syd-nordlig riktning. Den reglerar vattnets flöde och hjälper små båtar passera som inte skulle klara Strömmen norr om Gamla Stan. Nere vid kajen går den för Stockholm så karakteristiska Djurgårdsfärjan. Vid Slussen passerar även andra trafikflöden: bussar och bilar, tunnelbanans gröna och röda linje, Saltsjöbanan, spår för pendeltåg och fjärrtåg, samt en relativt väl gömd motorväg som bränner rakt mellan den gamla medeltida stadskärnan och den 1600-talsspäckade Riddarholmen. För ett par år sedan installerades även en station med lånecyklar.

Bussarna kommer in i hög takt från Nacka och Värmdö. Även Saltsjöbanan tuffar in från det hållet på sin enkelspåriga linje. Bussterminalen ligger nära vattennivån, djupt under Södermalmstorg. Under informationstavlorna står det alltid någon och säljer billigt bröd direkt från pall. För att komma upp där nerifrån finns tre möjligheter: tunnelbanans rulltrappor och peronger, några mörka ensliga trappor eller genom den sunkiga underjordiska galleria som på något sätt är inklämd mellan terminalen och markplan. Därupe går även de så kallade blåbussarna, som ersatt stans gamla spårvagnslinjer, tvåan och trean, samt en rad andra bussar på väg i alla väderstreck.

I tunnelbanestationen sker byten mellan gröna och röda linjen. Om man ska generalisera grovt så står gröna linjen för den någorlunda fungeranderande delen av miljonprogrammen samt medelklassens ombonade villaområden, medan den röda linjen söderut ofta får stå som sinnebilden för de misslyckade miljonprogrammen med sociala problem. Självklart rymmer de båda linjerna mycket mer än så. Hur som helst blir Slussen en naturlig mötesplats för de som vill möta upp med vänner från den andra linjen.

Tågspåren är en historia för sig. De brukar beskrivas som en getingmidja, eftersom alla tåg ska passera Stockholm måste passera på TVÅ? spår, oavsett om det är godståg, pendeltåg , regionaltåg eller snabbtåg. Det är så smalt just eftersom man inte vill spränga sönder den anrika Riddarholmen, som effektivt sätter stop för ett tredje spår. En gång försökte man åtgärda det, men misslyckades halvvägs. Vi återkommer till det mytiska Tredje spåret, som aldrig blev klart.

Motorvägen går helt under mark och stör faktiskt inte så mycket, den kommer fram under Sheraton hotell och drar över fjärden och försvinner in mellan holmarna några hundra meter bort. På bilvägar och akvedukter ser man tydligt hur Slussen krackelerar. Delar av dessa har tagits ur bruk, eftersom de slitna konstruktionerna och den eroderade betongen inte beräknas stå pall för bussarnas obevekliga tyngd.

Att cykla genom Slussen är ett litet helvette som många utsätter sig för under sommarhalvåret. Hela trafikplatsen präglas av en serie ad-hoc-lösningar, oväntade gropar i asfalten och en förvirrad skyltning. De temporära lösningarna, cementpallar och varningsskyltar, har nu stått i flera år.

När man tänker på det såhär är det fascinerande hur många funktioner som Slussen är planerad för att inhysa. Att planera för ett sådant komplext flöde av maskiner och kroppar är imponerande. Ändå har vi bara skrapat på ytan. Slussen är så mycket mer och om vi likt alla de råttor som bebor Slussen sniffar oss fram längs fasader och trottoarer så ska vi snart finna många fler platser som ryms i Slussens labyrintinska konstruktion.

Staden är ett territorium, men leken känner inga gränser

Tidigare publicerad i Fältbiologen #4 (pdf)

Att tänka sig ett urbant fri-lufts-liv (vilket är temat för detta nummer) är intressant, men låt inte begreppet förleda oss själva och varandra. Staden är inte fri – staden är ett territorium, ett slagfält där olika intressen samspelar och konfronterar varandra. Det finns ingen urban allemansrätt, tvärtom regleras urbaniteten av ett särskilt regelsystem knutet till ”tätbebyggda områden”. Det finns även många informella överenskommelser som vi förväntas följa. Stadsrummets arkitektur och regler definierar de strama sociala roller vi ska leva upp till. Vissa platser är extremt strikta: arbetsplatser (för jobb), gallerior (för shopping), klassrum (för studier) och så vidare, medan andra är mer fria, till exempel parker och torg. En tredje typ av platser är de som är dolda eller övergivna, till exempel hustak och tunnlar, oanvända hus och industrier. Genom att utforska möjligheterna och begränsningarna med alla dessa platser kan vi föra in leken och äventyret i våra stadsliv.

Jag jobbar med ett gäng som kallas Interacting Arts. I en tidning som vi gav ut 2007 föreslog vi verklighetsspel som en metod för att börja leka och spela med verkligheten som scen. I höstas fick vi generöst stöd från ABF Norra Stor-stockholm för att utveckla denna form i ett fyra månader långt spelprojekt som jag tänkte berätta om. Målet var att hitta nya former för folkbildning och experimentera med olika former för deltagande och lärande. Projektet döptes till Maskspel Norrort. Masken som bärare av mening, myt och handling har djupa rötter i Europas kulturliv, t ex i hedniska ritualer, commedia dell’arte, passionsspel och karnevaler. Vi ville återuppväcka maskkulturen och därigenom återupptäcka staden. Idén med verklighetsspel är att engagera deltagarna i en kollektivt skapad berättelse som utspelar sig i olika medier, men som har sin huvudsakliga hemvist i stadsrummet.

Jag, min medarrangör Ulf Staflund och vår praktikant Emil Hietanen, valde att basera berättelsen på Staflunds kortroman Karnevalens tid. Den handlar om ungdomar som kommer på kant med samhället. De diagnostiseras med en ny sjukdom: ABCD (Acute Behavioral Control Disorder). Ungdomarna som drabbas har svårt att hålla kvar uppmärksamheten vid medier som TV och radio, svårt att kontrollera sina impulser (t ex sociala och sexuella), att vara ”lagom” aktiva samt att anknyta till sina föräldrar. Denna fiktion iscensatte vi tillsammans med deltagarna. I berättelsen fanns också många andra element: forskarteamet ABCD Research, med ett kluvet förhållande till sin arbetsgivare Styrelsen för social kontroll.

I Maskspel Norrort kombinerades slutna sammankomster, då vi hade workshops och rollspel med och utan masker, med öppna gatustrapatser, inspirerade av flashmobs, improvisationsteater och politisk aktivism. Bilderna på det här uppslaget kommer från en av de grejer som gjordes på stan. Ur inbjudan:

Vi välkomnar maskspelare, kontaktimprodansare, gatumusikanter, intresserade och förbipasserande. Ta med dig mask (om du har) och vänner. Leken pågår två timmar och går genom olika faser. Målet är att skapa en reva i verkligheten – en temporär zon av overklighet. Platsen är en tunnel som löper under pendeltågspåret som förbinder norra och södra Sundbyberg. Tunneln blir en portal; vi söker oss mot en annan värld.

Olika medier och metoder kombinerades för att skapa en på samma gång rituell som lekfull upplevelse. Levande musik, stora utskrifter med tema-ord, improvisationslekar och maskspelare fyllde tunneln med en märklig och märkvärdig atmosfär. Platsen var noga vald. I en galleria eller på en tunnelbaneperrong hade denna lek aldrig varit möjlig.

Spelarnas kollektiva berättelse utvecklades genom att de delgav varandra sina upplevelser, på ett slutet community på nätet. På så sätt behövde inte alla vara med på allt för att kunna hänga med i berättelsens fortskridande. Genom att organisera sig kring en fiktion som tagit stadsrummet i besittning kunde deltagarna involveras i ett spel som låg nära deras vardagsliv, men ändå bortom vardagens tristess. I en tid då många unga söker äventyret i datorspelens världar känns det extra viktigt att utveckla såna här gemenskaper. Tänk om spelgenren MMORPG (massively multiplayer online role-playing game) stod för ”massively multiplayer offline role-playing game”. Hur skulle det urbana livet då se ut?

I slutet av Maskspel Norrort fick spelaren ett brev från den avhoppade ABCD-forskaren Gustav: ”ABCD är inte en sjukdom, det är inte en diagnos, det smittar inte och är ingenting som kan eller ska botas. Det samhället kallar ABCD är första steget i förmågan att nå en verklighet som är bortom den vanliga människor ser.”

Vi tänker fortsätta med Maskspel även i framtiden och hoppas att andra kan vidareutveckla verklighetsspel även åt andra håll. Om vi vill utveckla ett urbant friluftsliv måste leken med stadens territorium hela tiden söka nya former och nya berättelser.

Foto: John Green

Mer om Maskspel.