Nästan utom sikte – Weld gör dunkel festival

Eka Papinashvili

Såhär presenteras festivalen:

Almost out of sight är en festival som låter inrama ett antal föreställningar och konsthändelser som alla har något gemensamt, om inte synligt, så tematiskt. De senaste åren har det vuxit fram ett antal koreografier och konstprojekt som betonar sinnesförnimmelse, närvaro och sensation. Som ifrågasätter seendet och vår blick och aktiverar till ett nytt slags deltagande. Almost out of sight tar sin utgångspunkt i skilda scenkonst händelser som på olika sätt behandlar dessa frågor. De tar alla plats i mörker eller i rum med förminskad sikt och öppnar upp för en ny slags sensibilitet. Sedan 2007 har Weld arbetat med konstnärer som gör verk i visuellt mörker och vill genom festivalen accentuera och belysa företeelsen. Hur kommer det sig att dessa konsthändelser uppstår just nu? På vilket sätt kan vi omvärdera och återaktivera våra sinnen?

Följande koreografier är utgångspunkten för festivalen: preview av Manuel Pelmus (RO). Weld far out west av och med Ingrid Cogne, Sybrig Dokter, Anna Koch och Rasmus West, Undertone av Sidney Leoni (FR) och My Voice Shall Now Come From The Other Side of the Room av Lundahl & Seitl (GB/SE)

Jag kan verkligen rekommendera Undertone. Jag såg det på Doch, där Sidney nyligen avslutade sin utbildning på koreografimastern. Undertone är dunkelt och sensuellt. Det skapar en gemensam situation som publiken delar. Även om publikens närvaro förstärks på olika sätt så kräver verket inte något handlande. Eventuella interaktioner i mörkret är snarare slumpmässiga än planerade, men helhetsintrycket av mijö, rörelse och ljus är starkt.

Jag kommer på något sätt att medverka under ett samtal nu på söndag:

Kl. 18.00, Publikt samtal i mörker utifrån festivalens tematik
Med gästerna Astrid Söderbergh Widding, Christian Nilsson, Gabriel Widing samt medverkande konstnärer.

Även Lundahl & Seitl måste rekommenderas. De är mina absoluta favoriter på performanceområdet och kommer även göra grejer på MDT och Magasin 3 under våren, så håll utkik. MDT bör bokas redan nu – det är få platser på varje föreställning. Observatory som går där är det närmaste virtual reality man kan komma. Med enkla sinnesförvillelser och smarta ljudmanipulationer kan de knuffa ditt medvetande ut ur den här världen.

In Observatory the visitor is fully immersed in a situation being both the observer and the observed, with perception itself as both the medium of the work, its potential content as well as the means to receive it.

Playground – New mag on roleplaying

There is a new magazine on indie roleplaying and experimental live roleplaying. The first issue was released at the Knudepunkt conference and the editorial team is pan-nordic. They aim for to publish it on a quarterly basis and are interested in new, strange and obscure stuff related to role-playing in any form. If you are interested in supporting this project please subscribe! Here is an interview made by Juhana with the editor in chief Matthijs Holter, previously known for the Norwegian style blog and The Society of Dreamers:

I had a contribution about what performance can learn from live roleplaying, a kind of rewrite on this review (in swedish), but directed to a roleplaying reader:

Bumping into the walls

When performance and role-playing mix in an intimate site-specific piece, the role of the audience is challenged. Do we lean back and enjoy the piece, or try to respond to the situation as participants?

Visiting the duo Heine Avdal & Yukiko Shinozaki’s latest piece Field Works Office at the Gothenburg dance and theater festival was a pleasure. During the festival several performances approached participatory aesthetics that resembled live role-playing. The invitation to the piece evoked a scenario set in a corporate world of generic office architecture. Only two spectators were admitted at a time, and the program folder offered ”an intimate performance where every spectator will have a different experience”.

The performance takes place in the business district close to the Gothenburg train station. An elevator takes us to a ”virtual office” maintained by Regus, a facility where companies can rent a fancy address or a short term lease. The company is happy to admit that they have similar locations all over the world which makes it possible to ”Think differently about your workplace.” With Regus, you can surf the waves of the volatile global market, set up business anywhere in the world, but still feel comfortable in a workspace which is always the same.

The setting reminds me of a 2003 larp in Drammen, Norway, where Fatland/Tanke invited us to play PR-agents in Panopticorp – ”a post-geographical networked corporation”. But this time, the corporate line is real. Panopticorp turned out to have anticipated the evolution of a business culture where demands for flexibility and team work place people employed in the ”creative industries” in a precarious position.

We are welcomed by a receptionist, and after some time in the lobby she takes us to an office room, where we are seated. The program states that ”Every location generates a certain kind of expectation and preconception of how we act in that specific space.” This is a situation where two different preconceptions meet. The first one is the context of a performance art piece, where we are expected to stay seated and silent most of the time. The second one is the office, with its inherent social implications.

As roleplayers, we are trained to relate to, adapt and affirm a social setting, which predisposes us to interact.

The room is empty. An electric kettle is boiling water and ding! it has finished. I approach the kettle and find two notes in two empty cups next to it. I give one note to my audience friend and take the other one for myself. There are illustrations of the room on the papers. ”Ah, this is how it starts”, I think to myself.

There are four desks and windows in three directions. The phone is ringing. I pick it up, but it keeps ringing and no one answers. At this point I feel a little bit uncertain. Maybe I should just sit down and wait. A woman in suit enters the room. I ask her if she works here. She does not respond, closing her eyes, thinking. I realize too late that I have overstepped my bounds. ”Yes”, she says. She gives me a form to fill in.

During the performance I see so many calls for action and possibilities for interaction going to waste. The performers are struggling. They want to invite us to participate and fully experience the strange world of the office, but they don’t have the tools to do that, because their piece is composed as a dance with phrases and ques, not as a larp, where we use characters, roles, scenarios, and explicit interaction patterns.

The illustrated notes were left in the cups by chance, and I was not expected to say anything to the people working in the office. But the signals remained mixed throughout the performance – why could I speak freely to the receptionist, but not to the suit? Although I never intended to transgress the structure of their piece in any way, I kept bumping into its walls.

In a world of precarious immaterial workers, where artists try to merge art with life – artists spending most of the time in offices these days – the art world could make good use of role-playing consultants who knows how to handle participatory situations.

The Alienation Game

I did a workshop today with good help from Ebba Petrén at Knudepunkt (twitter feed) titled Dance, movement, scores. The aim was to play with body and movement to bring a physical dimension to role-playing.  As a part of it I set up a sequence of 4 physical scenes concerned with alienation, that worked quite well, especially the office scene. I would love to read, see and try out more participatory movement scores like this one, so please share it if you have done anything similar. The Improv Encyclopedia share plenty of methods  for improvised theatre and theatre sports, but when it comes to dance and performance it’s a lot harder to get hold of materials like that.

This one was just a 20 min experiment to show role-players how interaction can happen without social roles, a theme Tova Gerge spoke of in a lecture earlier today, and a theme we have elaborated a little bit on in text before.


So, it’s a short scenario in 3 scenes on alienation from production, circulation and social situations, with 3 different more or less physical scores. I will tell you when the scene starts and when it’s over. In the first scene we are at the office. In the second scene we are going home from work. In the last scene we’ll go out dancing and drinking to forget our depressive job.

1. Going to work

We will walk around randomly in the room. When you hear the beeping sound you want to cross the room in the middle.
Sound: A loud, disturbing beep

2. The Office

The second scene is in the office and we will line up in a ╔╗ shape and send a paper in between us, a little bit like an assembly line, but we don’t produce anything, we just circulate papers. The first person will take a paper, read it, and crumple it. The second one will unfold it, read it and send it along. The third one reads it crumble it, and passes it, and so on.

Sound: Corporate world from the Fight Club soundtrack
Prop: Print this and send along paper by paper to the assembly line:

The text is a quote from The Coming Insurection (PDF).

3. Going out

Same as step 1, but shorter.
Sound: A loud, disturbing beep

4. Disco Dance

We go on stage one after the other. We’ll do disco dancing but with the following restrictions:

  • You are not allowed look into each others eyes and
  • as we dance we put to fingers in our mouth.

Sucking on the fingers will be an image for trying to escape the dissatisfying life at work through oral stimulation and not looking at each other is an alienating effect. Although our generation has a lot of Facebook friends we don’t necessarily have anyone to be close to. So we go on stage one bye one and dance until the song is over.
Sound: Common people with Pulp

The finger sucking was inspired by a theatre play performed on Turteatern, based on The Coming Insurrection.

Tips och fällor vid skapandet av deltagarkultur


  • Kommunicera överenskommelsen tydligt och explicit. Först när deltagarna vet spelreglerna, alltså hur kommunikationen och deltagandet ska går till, så är hon trygg att handla.
  • Överväg att bannlysa passivt åskådande / dokumentation. Den yttre kritiska blicken är inte alltid produktiv utan kan i vissa fall hämma deltagandet. Vad man gör framför en kamera kanske inte är detsamma som vad man gör med människor som man har förtroende för. Dokumentation misslyckas ofta med att fånga deltagandets kvalitéer, utan styr lätt deltagarna från det dialogiska handlandet till ett framträdande.
  • Använd en estetik eller en berättelse. På så sätt kan ett ramverk skapas för handlandet. Med total frihet är det lätt att sväva i mörker och inte veta vad man ska ta sig till. Berättelser hjälper oss att hitta meningsfulla handlingar.
  • Använd kroppen och dess sinnen. Deltagande kan vara verbalt, fysiskt och använda kroppen olika sinnen. Att dela dofter, ljud, takt, musik och mat tillsammans kan intensifiera mötet.


  • Övertro på viljan att delta. Vi är inskolade i åskådarparadigmet och många är rädda för att delta.
  • Interaktivitet istället för deltagande. Istället för att skapa rum för handling råkar man skapa snäva valmöjligheter. Det är vanligt hos producenter med kontrollbehov.
  • För höga trösklar. Deltagande är något man måste lära sig. Det fungerar olika i olika sammanhang och kulturer. Tänk på att inte göra reglerna för interaktion för svåra och komplicerade.
  • Snäv handlingsrymd / låg suggestionstyngd. Deltagarna måste ha möjlighet att handla på ett sätt som inverkan på andra deltagares upplevelser och handlingsmöjligheter. Att lägga en lapp i en låda eller sätta upp den på en vägg i slutet av en utställning är inte deltagande.
  • Arbete / alienation. Deltagartvång med resultatsinriktning är vanligt t ex i skolan. En klassiker är också att göra individuell bedömning av grupparbeten, vilket inte gynnar den deltagande processen.
  • Provokation. Att försöka överskrida gränsen mellan producent och konsument med hjälp av provokation istället för att formulera nya överenskommelser.

Tankar om Field Works – Office

Vad är det som lockar Avdal & Shinozaki att använda sig utav företagsspråk? Har dess tomma fraser potential till att förföra? Avdal & Shinozaki söker upp globaliseringens upphöjda utposter, anonyma hotell och kontorsrum som ska kunna välkomna vem som helst, men där ingen känner sig riktigt bekväm – generisk arkitektur för produktion och reproduktion. I Field Works – Office besöker vi ett ”virtual office”, ett företagskontor. I ett tidigare verk, Field Works – Hotel, vilar vi upp oss i ett hotellrum. Tillsammans bildar de en iscensättning av den gräsliga tillvaro som konsulter och konstnärer genomlider på internationella turnéer och jobbmöten. Att använda dessa platser för konstproduktion är förstås både samtidsorienterat och praktiskt. De är väl anpassade för konstens villkor. De går att hyra under en kort period och anpassa något sånär efter behov. Dessutom kan samma miljö användas i alla städer eftersom alla städer erbjuder dessa generiska utrymmen.

Med hjälp av kommunikationens extas lyckas Avdal & Shinozaki skapa ett verk fyllt av tomhet. Detta låter kanske som ett misslyckande, men är resultatet av att den samtid de belyser. Man blir onekligen påmind om Fight Club när man åker upp med hissen i det tomma kontorshus där verket hyr rum. Här på Regus hyr advokater, konsulter och revisorer in sig för en vecka eller ett år eller vad de nu behöver. Liknande kontor finns över hela världen i Regus regi. När man läser deras informationsbroschyrer får man känslan av att det bara finns en stad, en metropol som sträcker sig över hela jordens rund. Det enda som skiljer kontoren åt är adresserna, som ip-nummer i Internethavet. Vi kan flyga från punkt till punkt inom loppet av timmar.

Regus tagline är ”Think differently about your workplace”, budskapet är att vi inte behöver binda vår business till en fysisk plats utan kan glida runt från marknad till marknad beroende på hur kapitalets vindar blåser. Regus föreslår också att vi genom att använda oss av deras kontor och adresser kan presentera vår business för att möta våra kunders förväntningar på uppstyrda receptionister och fina adresser. Vi kan presentera oss själva som en stor organisation, eller en del i ett större nätverk, vilket skapar trovärdighet och trygghet hos kunden. Men hur fungerar ett konstverk inom denna miljö? Den ”konst” som finns på väggarna är inget mer än dekoration, tryckta reproduktioner av okänd abstrakt bildkonst. Utrymmet här bygger på en tom estetik, frågan är om det över huvudtaget går att göra några starka estetiska grepp i denna totaliserande företagskultur som kan föreslå eller erbjuda en annan värld än denna smakfulla ergonomiska blågråa värld. Om man använder detta som sitt utgångsmaterial kanske det inte går att omvandla denna tomhet till något meningsfullt.

Det finns bara plats för två personer i publiken. Receptionisten tar med oss till ett litet rum längst ner i en korridor med fönster åt tre håll. Där utanför breder staden ut sig, Göteborgshjulet snurrar sakta runt sin axel. Rummet har fyra skrivbord med laptops och telefoner, en vattenkokare som sätter igång sig själv och diverse kontorsutrustning som whiteboard, skrivare och plastblommor. Vi lämnas ensamma i kontoret en stund. Situationen ställer frågor om publikkontraktet. Ska vi bete oss som kontorister nu? Ska vi bara sitta stilla? Telefonen ringer. Jag tvekar, lyfter luren. Det är ingen i andra änden. Datorerna börjar låta som om någon sitter och knattrar på tangentbordet, sedan kommer välbekanta swoschande ljud för mejl som går iväg och pling från någon mottagande dator på andra sidan rummet. Maskinerna formar en extensiv icke-kommunikation, där ingen svarar, i den digitala världen pågår en konversation som vi inte kan ta del av. Skärmarna är döda.

En kontorist öppnar dörren och ger oss ett formulär. Första sidan är inga konstigheter, vi fyller i kontaktuppgifter och förväntningar. Den andra sidan är en illustration av rummet. Jag frågar om denna sida också ska fyllas i. Kontoristen blundar, ser ut att tänka. ”Yes”. Det blir tydligt att det inte finns rum för samtal här. Kontorets generiska kuliss animeras av en kvinna och tre män som sitter, står, går, använder dator, telefon, vattenkokare, gestikulerar kring whiteboarden, men orden kommer aldrig. Och tyvärr blir väldigt lite sagt. Men det kanske är det som är poängen. Formen för denna performance, med 4 aktörer på 2 besökare hade kunnat möjliggöra mer av improvisation och interaktion. Aktörerna väljer dock att behålla den fjärde väggen, trots att de aldrig är mer än ett par meter från besökaren.

Under ett publiksamtal med Avdal & Shinozaki pratar Avdal om hur arbetet som konstnär ofta består av kontorsuppgifter: ringa, mejla, skriva, skriva ut, osv. Field Works – Office blev så en strategi för att ta den konstnärliga processen närmare sin arbetsplats. Konstnärerna framträder inte i kontoret som en exotisk miljö, de är på hemmaplan. Verket skapar i sina bästa stunder en distans till tillvaron, ett litet spelrum som vi kan nyttja för att få en lite mer spännande tillvaro när vi återvänder från festivalen till jobbet.

Field Works – Office framfördes under Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti 2010

Louise Höjer & Gabriel Widing

Tidigare publicerad i Konsten

Deltagarens färdigheter

Henry Jenkins från MIT, som bland annat skrivit Konvergenskulturen och länge intresserat sig för deltagande har släppt en ny rapport, Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. Han har bland annat samlat ihop en lista på vilka färdigheter som man behöver för att aktivt kunna förhålla sig till deltagarkulturer:

  • Lek – kapacitet att experimentera med omgivningen som en form av problemlösning
  • Performance (eller rollspel) – förmågan att anta alternativa identiteter för att improvisera och utforska med
  • Simulation – förmågan att skapa och tolka dynamiska modeller för verkliga processer
  • Bemäktigande – förmågan att sampla och remixa medieinnehåll på ett meningsfullt sätt
  • Multitasking – förmågan att snabbt få översikt och kunna byta fokus mellan värdefulla detaljer
  • Distribuerad kognition – förmågan att kunna använda verktyg som expanderar mentala kapaciteter
  • Kollektiv intelligens – förmågan att samarbeta och dela sina erfarenheter och kunskaper med andra för att nå ett gemensamt mål
  • Omdömeskraft – förmågan att utvärdera olika källors trovärdighet och kredibilitet
  • Transmedial navigation – förmågan att följa berättelsers eller informations flöde över olika medieplattformar
  • Nätverkande – förmågan att söka efter, syntetisera och sprida vidare information
  • Förhandlande – förmågan att röra sig mellan olika sammanhang och att kunna urskilja och respektera omväxlande normer.

Jenkins har en bredare definition av deltagarkultur än den vi använder i boken och hans fokus är inriktat på digitala medier, men oavsett det är listan välkommen. Hela rapporten sätter fokus på ett viktigt faktum – deltagande är något man måste lära sig!

Identitet och motstånd under diskursens ordning

På samma sätt nämligen som folk skiljer blixten från dess blixtrande och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt, som kallas blixt, så skiljer folkmoralen också styrkan från styrkans yttringar, som om det bakom den starke fanns ett neutralt substrat vilket det stod fritt att visa styrka eller inte. Men det finns inte något sådant substrat; det finns inte något ”vara” bakom handla, verka, bliva; ”den verkande” är blott tilldiktad verkan, – verkan är allt.
– Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi

När Friedrich Nietzsche startar sin teoretiska krigsföring mot kristendomen gör han det genom att söka de religiösa värderingarnas härkomst. Genom att föra dess ursprung i dager kunde han avväpna dess legitimitet och förmodade tidlöshet. Hans tankar och frågeställningar tog honom till en punkt där ingenting kunde tas för givet. Alla företeelser och föreställningar betraktas som brickor i ett maktspel. Nietzsche vill identifiera premisserna för människors ideal och gärningar. På samma sätt undersöker han förutsättningarna för sitt eget tänkande. Han frågar sig vad som är möjligt att uttrycka i en viss kontext. Historien kom i fokus, eller snarare allt som inte historien beskrev, det som kan uppfattas som givet, men som konstruerats socialt av människor: rättvisan, moralen och straffet är ett par exempel. Nietzsche hävdade att vi kunde lägga den traditionella historieskrivningen bakom oss, eftersom den verkar hämmande på människor. Däremot var han intresserad av att göra historiska studier av ahistoriska fenomen, för att visa att de är just historiska produkter. Dessa undersökningar kallar han genealogier.

Genealogi betyder både ursprungets värde och värdenas ursprung. Genealogin står i lika stark motsättning till absoluta som till relativa eller utilitaristiska värden. Genealogi betecknar värdenas differentiella element: element från vilket deras egna värden härrör. Och således betyder genealogi ursprung eller födelse, men också skillnad i, eller avstånd inom, själva ursprunget.
– Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin (s. 33)

Genealogibegreppet öppnar ett intressant fält för studier, ställer frågor som inte är uppenbara, men synnerligen angelägna. Under sextio och sjuttiotalet sätter de franska filosoferna Gilles Deleuze och Michel Foucault begreppet på dagordningen genom sina teoribildningar och studier. Deleuze läser Nietzsche som en systematisk filosof och betraktar hans drivna språk som ett sätt att nå bortom sitt eget sammanhang, inte som en mystiker eller drömmare. Foucault läser Nietzsche som en bundsförvant, använder sig av hans säregna värld för att hämta användbara verktyg och skarpa glasögon. I Sexualitetens historia undersöker han sexualiteten som ett historiskt mönster, granskar relationen mellan begäret och makten. Foucault sätter talet och språket i fokus. Han betraktar talet om sexualiteten som ett uttryck för samhällets vilja att förstå sina medborgare och därigenom inordna dem i väldefinierade och överblickbara kategorier. Bekännandets mönster går att härleda till den katolska bikten.

Snarare än ett förbud mot viss sexuell interaktion så påbjuds medborgaren att bekänna vilka abnormaliteter man njuter av. Det moderna samhället kartlägger sexualiteten som om den bar på sanningen om mänskligheten. Men i det sökandet skapas en ny form av sexualitetsmönster. Man når aldrig pudelns kärna, utan hittar på en ny. Alla dessa utsagor om sexualiteten kan kallas en diskurs. Diskursen löper alltså över en rad olika discipliner, nästlar sig in i alltifrån psykiatrin och biologin till pornografin och estetiken. Diskursen behöver inte nödvändigtvis ha språkliga uttryck, det kan även handla om hur kroppen eller arkitekturen uttrycks och formas.

Och om det är sant att det juridiska har tjänat till att ge en – säkert inte uttömmande – föreställning om en makt centrerad kring uttaxeringar och död så är det absolut väsensskilt från de nya maktmetoderna, som inte arbetar med rättsbegrepp utan med teknik, inte med lag utan med normalisering, inte med straff utan med kontroll och som tillämpas på alla nivåer och i former som ligger utanför staten och dess apparater.
– Michel Foucault, Sexualitetens Historia. Band 1. Viljan att veta (s. 101)

Deleuze och Foucault delar en maktsyn som går i linje med Nietzsches. Dessa herrar anser att makt verkar produktivt snarare än förtryckande. Makten skapar en ordning, ett mönster att leva efter. Makten finns överallt, den är aldrig given och utgår inte från något centralt organ utan reproduceras i varje givet ögonblick. I denna ordning inordnas subjekt och i relationerna mellan dessa subjekt produceras denna ordning. I början av nittiotalet tar Judith Butler tråden vidare.

In an application that Nietzsche himself would not have anticipated or condoned, we might state as a corollary: There is no gender identity behind the expressions of gender; that identity is performatively constituted by the very ”expressions” that are said to be the result.
– Judith Butler, Gender Trouble (s. 33)

Butler anknyter till Nietzsche genom att betrakta handlandet som det som konstruerar subjektet. Det finns ingen människa, inget subjekt, bakom eller bortom de handlingar som utförs. Performativiteten definierar vem människan är. Butler använder sig av Foucault och Nietzsche för att kunna dekonstruera könet. Men hon är också kritisk mot hur Foucault reproducerar den förtryckshypotes som hans teori var menad att byta ut. Foucault upphöjer en mångfald av njutningar som någonting autonomt, Butler tvivlar på att dessa existerar utanför diskursens ordning.

Till skillnad från många feministiska tänkare sätter Butler likhetstecken mellan genus (könsroll) och kön. Butler lyfter fram hur könet konstrueras inom olika historiska kontexter. Hon kopplar också ihop könets uttryck med etnicitet, klass, lokala diferrentieringar och inte minst begär. Ur Gender Trouble, ett av hennes viktigaste verk, framträder den heterosexuella normativitetens maktordning. Denna ordning utdefinierar vissa typer av subjektspositioner, till exempel homosexualitet och transsexualitet. Vissa begär och kroppar marginaliseras av diskursens påträngande närvaro.

I dessa mönster eller nätverk av maktordningar lever vi alltså våra liv. Men hur kommer förändring till stånd i dessa dunkla strukturer? De teoretiker jag tagit upp ger lite olika svar.

  • Nietzsche förlitar sig på kraftfulla enskilda människor som kan bryta sig fri i kraft av sin styrka och genialitet.
  • Foucault som skriver med utgångspunkt i sexualiteten sätter tilltro till kroppen, förändringen måste börja utanför språket: ”Stödpunkten för motanfallet mot sexualitetsmöstret bör inte vara könet-begäret utan kropparna och njutningarna.” (s. 156)
  • Deleuze skulle tala om flyktlinjer, små revor i matrisen som man kan kasta sig iväg längs för att hamna i en oväntad utanförposition.
  • Butler ser till viss del upprättandet av maktordningen som ett tyngre jobb än nedbrytandet av den – vi måste bara sluta reproducera gårdagens handlingar idag.

Diskursanalysen sätter oss i värsta fall i ett deprimerande och kletigt nät där vi inte kommer någonvart, deprimerade över att utopierna om en värld fri från förtryck är omöjlig, eftersom att kommunikation innebär makttransaktioner. Måste avbryta all kommunikation med varandra för att uppnå individuell frihet? Så får det ju inte sluta. Genealogin hjälper oss se forna tiders maktordningar, men hur kan vi se våra egna?

I bästa fall ger dikursanalysen oss möjlighet att betrakta och bryta ner flöden av makt. Den ser hur alla har sin roll att spela. Alla positioners återupprepande handlingar upprätthåller maktordningen. Det finns inget varande, bara handling, men Butler sätter lite stor tilltro till individens makt att förhålla sig till gruppen/normen. Jag tror att våra individuella handlingar snarare konstruerar andra identiteter än vår egen. I kommunikationen med andra människor är det lättare att försätta sina medmänniskor i vissa positioner, än att positionera sigsjälv. Vi har större makt över varandra än oss själva.

Subjektets handlingar definierar inte sitt eget utanförskap, men kan däremot verka för att utesluta ett annat subjekt ur en grupp. För att förändra, bredda och göra en diskurs mer tolerant krävs ett kollektivt agerande. Gemensamt formulerade och konstruerade sociala överenskommelser som passar just den grupp som formulerat dessa. Ensam kan ingen bryta diskursens ordning. Vi behöver hjälp av varandra för att bli positionerade på ett sätt som vi känner oss bekväma med.

Den performativitet som Butler lyfter fram måste behandlas av kollektiv, inte av ensamma störande element, eftersom de hela tiden kommer få stå i konflikt med det fack de placeras in i. Det krävs nya sätt att förhålla sig till varandra, tilltala varandra, för att marginalisera det ständiga tryck som dessa strukturer utgör på vår sociala miljö.

Motståndet kan väckas mellan människor, eftersom makten (re)produceras mellan människor.

Interventions for Exorcing Exoticism

This is documentation from a performance produced by Gabriel Widing & Leo Nordwall at Exorcising Exoticism, Shin Kong Mitskoshi, Taipei, 2006.

We have considered the theme of the exhibition carefully and found some specific entry points that we’d be interested in working with.

  1. The mall as normality. When entering a mall, certain social contracts are expected to be met. This would be the case in any public space/territory, but the mall is the physical contact point for commodity exchange. And as such, the place has to conform to the social standards defined by the society and the practicalities of exchanging commodities. A mall that would not follow social norms would fail to attract customers. Thus, the mall becomes a place of supernormality where social rules are strictly enforced.
  1. The exotism of commodified transcendence. In opposition to the normality of the mall, it does at the same time offer a possibility to transcend. Every object, every commodity holds the promise of transforming the self into a higher lever. This is the purpose of a perfume bearing the mythical name JLO. This is the promise of the Nike swoosh. You too could reach that realm of exotic transcendence. You are merely normal. They are beyond. What you are able to purchase in the mall are fragments of the good life, the life of your dreams: futile tools of self-transformation.
  1. The Consumer and the Other. The normative identity of the consumer suppresses any Other identity. This can be observed in consumer behaviour. As a consumer, your possibilities of participation and interaction are to be limited to acts of purchasing commodities – which is the normative order of the mall. But what happens if these roles are superimposed or even transgressed? How does consumers relate to the Other?


We would like to work with these issues by manifesting a series of interventions. These range from the subtle to the obvious. Their purpose is to raise these issues in a communicative and participatory manner by involving visitors to the mall in a social situation. We will assume roles in situations that are carefully structured as frameworks of potential interaction.

  1. Spider Market Research. This international bureau has come to the mall for several reasons. Their representatives are hip, young and sharply dressed. Cool-hunting and recruiting will be the major activities. The people from Spider offer passers-by the opportunity to become someone special. Applicants are put through an extensive interview process on-spot. Dream-like exotic possibilities of an unavailable good life are presented, only to be put in question later on. The purpose of the process is to create a situation where applicants get to know and perhaps question their own desires.
  1. The Veiled. We will appear as two traditionally dressed, veiled Muslim women, representing the stereotype exotic Other of the Orient. They will present consumers to unusual situations, prompting them to consider and possibly interact with the on-goings. They are silent, but very present and will interact with gazes, touching and movement.

Verklighetsspel och mediekonsumtion

I sin essä ”This is Not a Game” (pdf) undersöker Jane McGonigal, doktor i performativitetsstudier vid Berkeley, vad som hände under och efter ett av de tidiga spel som går under termen alternate reality game. The Beast som producerades i samband med premiären av Artificial Intelligence. De som tillsammans löste The Beast var en grupp på över 7000 spelare som organiserade sig genom nätet och gick under namnet Cloudmakers. Med sin kollektiva kraft hade de löst alla mysterier som speltilllverkarna satt ihop, det som var menat att intrigera folk som sett filmen i månader reddes ut inom loppet av ett par dagar. Mysterierna skingrades och spelarna visste inte vad de skulle ta sig för därnäst. Under hösten skedde terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon. Händelsen försatte stora delar av den amerikanska befolkningen i en passiviserad skräck. Många av spelarna i Cloudmakers reagerade annorlunda. De betraktade händelsen med en spelares ögon. McGonial citerar en av dem: ”We can solve the puzzle of who the terrorists are”. Spelarna var beredda att ta sig an det verkliga mysteriet på samma sätt som de tagit sig an The Beast. Efter ett par dagar gick Cloudmakers grundare ut med ett meddelande där de uppmanade spelarna i kollektivet att inte försöka lösa terroristattacken och därmed rann ambitionerna tyvär ut i sanden.

The Beast upplevdes aldrig som verklighet men dess dramaturgi och gameplay var uppenbarligen så nära verkligheten att de som spelat hade kunnat fortsätta att agera och förhålla sig på samma sätt till en verklig händelse som till spelet. Istället för att förhålla sig till medierna som källor till konsumtion, så förhåller sig spelarna till dem som ledtrådar i ett mysterium, där alla sanningar inte kommit fram. Verklighetsspelen får således uppenbara konsekvenser för hur man förhåller sig till medier.