Identitet och motstånd under diskursens ordning

På samma sätt nämligen som folk skiljer blixten från dess blixtrande och uppfattar det senare som handling, som verkan av ett subjekt, som kallas blixt, så skiljer folkmoralen också styrkan från styrkans yttringar, som om det bakom den starke fanns ett neutralt substrat vilket det stod fritt att visa styrka eller inte. Men det finns inte något sådant substrat; det finns inte något ”vara” bakom handla, verka, bliva; ”den verkande” är blott tilldiktad verkan, – verkan är allt.
– Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi

När Friedrich Nietzsche startar sin teoretiska krigsföring mot kristendomen gör han det genom att söka de religiösa värderingarnas härkomst. Genom att föra dess ursprung i dager kunde han avväpna dess legitimitet och förmodade tidlöshet. Hans tankar och frågeställningar tog honom till en punkt där ingenting kunde tas för givet. Alla företeelser och föreställningar betraktas som brickor i ett maktspel. Nietzsche vill identifiera premisserna för människors ideal och gärningar. På samma sätt undersöker han förutsättningarna för sitt eget tänkande. Han frågar sig vad som är möjligt att uttrycka i en viss kontext. Historien kom i fokus, eller snarare allt som inte historien beskrev, det som kan uppfattas som givet, men som konstruerats socialt av människor: rättvisan, moralen och straffet är ett par exempel. Nietzsche hävdade att vi kunde lägga den traditionella historieskrivningen bakom oss, eftersom den verkar hämmande på människor. Däremot var han intresserad av att göra historiska studier av ahistoriska fenomen, för att visa att de är just historiska produkter. Dessa undersökningar kallar han genealogier.

Genealogi betyder både ursprungets värde och värdenas ursprung. Genealogin står i lika stark motsättning till absoluta som till relativa eller utilitaristiska värden. Genealogi betecknar värdenas differentiella element: element från vilket deras egna värden härrör. Och således betyder genealogi ursprung eller födelse, men också skillnad i, eller avstånd inom, själva ursprunget.
– Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin (s. 33)

Genealogibegreppet öppnar ett intressant fält för studier, ställer frågor som inte är uppenbara, men synnerligen angelägna. Under sextio och sjuttiotalet sätter de franska filosoferna Gilles Deleuze och Michel Foucault begreppet på dagordningen genom sina teoribildningar och studier. Deleuze läser Nietzsche som en systematisk filosof och betraktar hans drivna språk som ett sätt att nå bortom sitt eget sammanhang, inte som en mystiker eller drömmare. Foucault läser Nietzsche som en bundsförvant, använder sig av hans säregna värld för att hämta användbara verktyg och skarpa glasögon. I Sexualitetens historia undersöker han sexualiteten som ett historiskt mönster, granskar relationen mellan begäret och makten. Foucault sätter talet och språket i fokus. Han betraktar talet om sexualiteten som ett uttryck för samhällets vilja att förstå sina medborgare och därigenom inordna dem i väldefinierade och överblickbara kategorier. Bekännandets mönster går att härleda till den katolska bikten.

Snarare än ett förbud mot viss sexuell interaktion så påbjuds medborgaren att bekänna vilka abnormaliteter man njuter av. Det moderna samhället kartlägger sexualiteten som om den bar på sanningen om mänskligheten. Men i det sökandet skapas en ny form av sexualitetsmönster. Man når aldrig pudelns kärna, utan hittar på en ny. Alla dessa utsagor om sexualiteten kan kallas en diskurs. Diskursen löper alltså över en rad olika discipliner, nästlar sig in i alltifrån psykiatrin och biologin till pornografin och estetiken. Diskursen behöver inte nödvändigtvis ha språkliga uttryck, det kan även handla om hur kroppen eller arkitekturen uttrycks och formas.

Och om det är sant att det juridiska har tjänat till att ge en – säkert inte uttömmande – föreställning om en makt centrerad kring uttaxeringar och död så är det absolut väsensskilt från de nya maktmetoderna, som inte arbetar med rättsbegrepp utan med teknik, inte med lag utan med normalisering, inte med straff utan med kontroll och som tillämpas på alla nivåer och i former som ligger utanför staten och dess apparater.
– Michel Foucault, Sexualitetens Historia. Band 1. Viljan att veta (s. 101)

Deleuze och Foucault delar en maktsyn som går i linje med Nietzsches. Dessa herrar anser att makt verkar produktivt snarare än förtryckande. Makten skapar en ordning, ett mönster att leva efter. Makten finns överallt, den är aldrig given och utgår inte från något centralt organ utan reproduceras i varje givet ögonblick. I denna ordning inordnas subjekt och i relationerna mellan dessa subjekt produceras denna ordning. I början av nittiotalet tar Judith Butler tråden vidare.

In an application that Nietzsche himself would not have anticipated or condoned, we might state as a corollary: There is no gender identity behind the expressions of gender; that identity is performatively constituted by the very ”expressions” that are said to be the result.
– Judith Butler, Gender Trouble (s. 33)

Butler anknyter till Nietzsche genom att betrakta handlandet som det som konstruerar subjektet. Det finns ingen människa, inget subjekt, bakom eller bortom de handlingar som utförs. Performativiteten definierar vem människan är. Butler använder sig av Foucault och Nietzsche för att kunna dekonstruera könet. Men hon är också kritisk mot hur Foucault reproducerar den förtryckshypotes som hans teori var menad att byta ut. Foucault upphöjer en mångfald av njutningar som någonting autonomt, Butler tvivlar på att dessa existerar utanför diskursens ordning.

Till skillnad från många feministiska tänkare sätter Butler likhetstecken mellan genus (könsroll) och kön. Butler lyfter fram hur könet konstrueras inom olika historiska kontexter. Hon kopplar också ihop könets uttryck med etnicitet, klass, lokala diferrentieringar och inte minst begär. Ur Gender Trouble, ett av hennes viktigaste verk, framträder den heterosexuella normativitetens maktordning. Denna ordning utdefinierar vissa typer av subjektspositioner, till exempel homosexualitet och transsexualitet. Vissa begär och kroppar marginaliseras av diskursens påträngande närvaro.

I dessa mönster eller nätverk av maktordningar lever vi alltså våra liv. Men hur kommer förändring till stånd i dessa dunkla strukturer? De teoretiker jag tagit upp ger lite olika svar.

  • Nietzsche förlitar sig på kraftfulla enskilda människor som kan bryta sig fri i kraft av sin styrka och genialitet.
  • Foucault som skriver med utgångspunkt i sexualiteten sätter tilltro till kroppen, förändringen måste börja utanför språket: ”Stödpunkten för motanfallet mot sexualitetsmöstret bör inte vara könet-begäret utan kropparna och njutningarna.” (s. 156)
  • Deleuze skulle tala om flyktlinjer, små revor i matrisen som man kan kasta sig iväg längs för att hamna i en oväntad utanförposition.
  • Butler ser till viss del upprättandet av maktordningen som ett tyngre jobb än nedbrytandet av den – vi måste bara sluta reproducera gårdagens handlingar idag.

Diskursanalysen sätter oss i värsta fall i ett deprimerande och kletigt nät där vi inte kommer någonvart, deprimerade över att utopierna om en värld fri från förtryck är omöjlig, eftersom att kommunikation innebär makttransaktioner. Måste avbryta all kommunikation med varandra för att uppnå individuell frihet? Så får det ju inte sluta. Genealogin hjälper oss se forna tiders maktordningar, men hur kan vi se våra egna?

I bästa fall ger dikursanalysen oss möjlighet att betrakta och bryta ner flöden av makt. Den ser hur alla har sin roll att spela. Alla positioners återupprepande handlingar upprätthåller maktordningen. Det finns inget varande, bara handling, men Butler sätter lite stor tilltro till individens makt att förhålla sig till gruppen/normen. Jag tror att våra individuella handlingar snarare konstruerar andra identiteter än vår egen. I kommunikationen med andra människor är det lättare att försätta sina medmänniskor i vissa positioner, än att positionera sigsjälv. Vi har större makt över varandra än oss själva.

Subjektets handlingar definierar inte sitt eget utanförskap, men kan däremot verka för att utesluta ett annat subjekt ur en grupp. För att förändra, bredda och göra en diskurs mer tolerant krävs ett kollektivt agerande. Gemensamt formulerade och konstruerade sociala överenskommelser som passar just den grupp som formulerat dessa. Ensam kan ingen bryta diskursens ordning. Vi behöver hjälp av varandra för att bli positionerade på ett sätt som vi känner oss bekväma med.

Den performativitet som Butler lyfter fram måste behandlas av kollektiv, inte av ensamma störande element, eftersom de hela tiden kommer få stå i konflikt med det fack de placeras in i. Det krävs nya sätt att förhålla sig till varandra, tilltala varandra, för att marginalisera det ständiga tryck som dessa strukturer utgör på vår sociala miljö.

Motståndet kan väckas mellan människor, eftersom makten (re)produceras mellan människor.