Under vår workshop i kollektivt skrivande på Knutepunkt i Norge använde vi programmet SubEthaEdit, tre bärbara macar och en projektor.

Programmet hette först Hydra (innan de blev stämda, någon annan hade ju trademark på det mytiska monstret från antika grekland!) och det begreppet har levt kvar som verb i vårt gäng. Att hydra en text innebär att skriva den tillsammans med det här verktyget, som egentligen är skapat för att hjälpa programmerare att samarbeta med kodande.

De som inte satt vid datorerna kunde agera improvierat utifrån vad som skrevs på datorerna eller bara kolla på, för att hoppa in senare (texten projicerades direkt på en av rummets väggar). Vi började med att kasta fram lite berättelse-element:

djup mörk sjö – våld – sjukhusmiljö – järnrör – observatorium – park – alkoholism/rusmissbruk – snö – tvång – förort – adrenalin – sprutor – tunnel under en bro – sandlåda – tågstation – busskur – gammal dam med shoppingvagn – tolvårig grabb som stulit mammas revolver – man med pondus och plommonstop – stor läderväska – barn med blommig kjol – fiskare i roddbåt – 13-årig heroinist – pensionerad kommunist – hemgjort punkfrisyr

Eftersom Knutepunkt är ett konvent för levande rollspel hoppade två ivriga aktörer upp för att improvisera fram någon sorts scen utifrån orden ovan. De skrivande dokumenterar simultant vad som händer, samtidigt som de kan ge nya impulser till de agerande, som sneglar på projektionen från och till. De första trevande styckena radar upp sig på skärmen:

Kate har precis tvingat in det första andetaget vatten, sötvatten, svider i ögonen och näsan. Mörkgrönt runt omkring henne. Sedan den där stora handen runt nacken, drar upp henne, hon hostar, ekans kant skär in i midjan, det blommiga tyget klibbar runt vaderna. Sjön ligger tyst.

“Förbannade snorunge! Ska du dränka dig i din pappas sjö? Är du inte riktigt klok?”

Han får henne att spy upp vattnet, klämmer åt över magen. Hon hostar. Det är sagt att det ska vara i princip omöjligt att ta livet av sig på detta sätt om vattnet är varmt. Det är nog sant. Det lila håret hänger fortfarande flott av vax kring kinderna, inte så spretigt som det borde, inte alls så spretigt.

“Pappa, kan jag få en sil?”

“Klart du kan, raring. Så. Så, inte ställa till med sånt spektakel. Du kan väl bara fråga nästa gång.”

Aktörerna klev av scenen och datorer bytte författare. Ett par reflekterande stycken matas in:

Ingen blev ju särskilt förvånad när socialen kom. Särskilt inte Kate. Nej, i år hade hon väntat på detta, sett fram emot det som de andra ungarna hånade nere vid kiosken på fredagskvällarna: tanter i gråa dressar som kommer och styr upp verksamheten. Så dök det upp en pinnsmal herre i plommonstop.

Vita lakan. Men hon blir besviken. Klockan i rummet tickar med en oändlig högljuddhet och är det enda som hon orkat fästa tankarna vid på flera timmar. Sängen är som en sjukhussäng, trots att det här ska vara en plats där man blir frisk. Sjukhussängar har alltid haft motsatt verkan på henne, påmint henne om att hon är i någon annans våld, att det är någon annan, samma som bäddat med de sträva vita lakanen, som bestämmer vem som är frisk och vem som är sjuk. Tanken på hur hon hamnat här får klockan att tysta under några sekunder medan svart hat väller ur hennes ansiktes alla öppningar. Svart, hopplöst förlamande hat, hon ser inga vägar ut ur rummet som dränkts i ett virrvar av solmönster och människor i vitt som noggrannt vaktar dess gränser.

En av datorerna har övertagits av en norsk jänta:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Ovanstående är nog för att ge nya impulser till fysiskt agerande. Följande scen tar plats i rummet, samtidigt som den skrivs ned:

Doktoren går inn på kontoret. Han legger fra seg den store spröyten, legger hatten på skrivebordet sitt, og törker av pannen med et stripete lommetörkle. Han har fått det av datteren sin. Hun sydde det på skolen, og det har blitt liggende i jakkelommen hans i flere år. Han sukker. Det har värt en tung dag, slik det alltid blir når pasientene ikke er samarbeidsvillige, og idag har värt värre enn vanligvis.

Doktorn kommer in, förbereder en spruta. Precis som pundaren måste läkaren hitta venen. Kate brukade göra det med hårbandet. Läkaren gör det med ett specialkonstruerat syntetband. Det är dags. Patienten vill inte. Inte idag, og sender ut et fortvilet rop om hjelp, men ingen hörer henne. Sprutan tränger in genom patientens hud. Fel plats. Måste sticka igen. Minnet av vatten i lungorna och nålens påträngande vasshet i köket efteråt sköljer över henne. Blåmärkena i armvecket lika fula, fläckiga och gulnande som någonsin. Men infektionsrisken är inte lika hög!

“Din djävul!” skriker patienten. Hon är rätt illa däran, en unge med mörker i, men hennes svordomar härör från 40-talet precis som sjukhuset. Hon har mest bara umgåtts med sin pappa.

Det är heroinnedtrappning, lugnande och antipsykotiska som står i flickans recept. Hon borde vara glad när nålen går in, beroendet är grundat i modersmjölken, i fadersbåten. Men Kate vill hålla sprutan själv. Därför slåss de, hon och Doktorn.

Och så håller det på i en timme eller så, sen byter vi story. Vi lämnar Kate åt sitt öde på hospitalet. Ok, det är inte världens bästa litteratur. Men processen var spännande så att det räcker och blir över.