Den här artikeln dokumenterar verklighetsspelet Scen 3, som spelades 2001-2004.
[issuu viewmode=presentation layout=http%3A%2F%2Fskin.issuu.com%2Fv%2Flight%2Flayout.xml showflipbtn=true documentid=101014184837-3fa6bfec125949c9811a29e7100cd341 docname=scen3 username=widing loadinginfotext=Scen%203%20in%20IA%235 showhtmllink=true tag=reality%20game width=450 height=640 unit=px]
Skapa ett verklighetsspel för vänner och bekanta!
Verktyg för att komma igång.
Leken och sagan har försvunnit ur våra liv. Äventyret har förpassats till dataskärmar och boksidor. Verklighetsspel är ett sätt ta äventyrarens eller upptäcktsresandens skepnad för att återupptäcka verkligheten och sig själv. Genom att koordinera ett litet verklighetsspel för dina vänner kan du skapa en berättelse som ger dem nya nervkittlande perspektiv på vardagen.
Eftersom det kan vara svårt att komma igång så har vi satt ihop en liten modell som gör det lätt för spelkoordinatörer att hitta på små berättelser för en grupp spelare. Oftast är det fler spelare än koordinatörer, men det måste inte nödvändigtvis vara så. Den här artikeln är skriven för att ge tips om hur 1–3 koordinatörer kan genomföra ett v-spel för 3–12 spelare.
Den här texten är tidigare publicerad i IA#5 Verklighetsspel, 2005
Det är inte världen som ting i sig utan som föreställning
(villfarelse) som är så betydelserik, djup, mirakulös…
– Friedrich Nietzsche, Mänskligt alltför mänskligt, 29, s. 40
Nietzsche öppnade våra ögon för att verkligheten bortom idéer om religion, moral, sanning och kunskap är en i högsta grad estetisk företeelse. Vi får begrepp om verkligheten som en allomslutande estetisk eller medial kontruktion snarare än som realitet. Men vad händer när denna tanke omsätts i praktiken? Vilka problem och potential bär ett sådant förhållningssätt till verkligheten med sig? Svaren på de frågorna kanske finns i en samtida spökhistoria. Historien utspelar sig på Gotland; i lokaltidningarna, på nätforum och mellan människor. Den engagerar såväl institutioner som myndigheter, privatpersoner och folk i tjänst. Den slingrar sig fram i gränslanden mellan fiktion och verklighet, roll och person, medialisering och kroppslighet.
Hon berättar att hon en kväll satt ensam i datasalen på tredje våningen och arbetade när hon såg något på den lilla balkongen högt uppe i salen. En liten flicka som såg ledsen ut och tittade ner på henne. Klockan var tio på kvällen. Plötsligt försvann den lilla flickan.
– Gotlands Allehanda, 25:e februari 2005
Verkligheten är någonting att tro på. När studenter vid Högskolan på Gotland börjar tala om spöken, är det något som står tokigt till. De har lämnat konsensus i frågan om vad verkligheten inbegriper. Alla känner till idén om spöken, men få tror sig ha upplevt ett spökeri. På högskolan började studenter vittna om sådana upplevelser och erfarenheter. Citatet ovan beskriver bara en av flera anomalier som studenter sade sig ha upplevt. Var rösterna från väggarna bara fantasier?
Berättelser berör och engagerar, vare sig de är presenterade som fiktion eller som potentiell verklighet. Det tar inte lång tid innan journalister hakar på ryktena som går runt i skolan. Tidningar börjar förhålla sig till de spöklika fenomenen med en distanserad men allvarlig ton:
Lugnar spökrädda studenter
Gotlänningen Mickael Lundgren, som nyligen tilldelades den estniska orden Marjamaakorset (Mariakorset) av femte klassen för sitt arbete med att ta fram ett register över estniska flyktingar som kom till Gotland 1939-1957, har hört av sig till GA och tror sig kunna lugna ’de stackars studenterna’ vid högskolan angående spökerierna. /…/
– Lite underligt att studenterna har blivit så korkade att de tror på spöken! Trodde att ”högre” studier skulle få folk att se på logiska lösningar istället för skrock, skriver Mickael Lundgren.
– Gotlands Allehanda, 28:e februari 2005
I ett växelspel mellan medier och verklighet växer en historia fram om en hemsökt högskola. Händelserna ställer oss inför en rad frågor. Kan två lettiska båtflyktingar ha avlidit på skolan under andra världskriget? Hemsöker deras osaliga andar fortfarande lokalerna? Hur kommer det sig att studenter vid en högskola börjar vittna om skrock?
När nattvaktmästarna inte ville gå till jobbet blev det allvar av leken. Rektorn informerades om situationen och åtgärder vidtogs. Personalstyrkan dubblades för att öka säkerheten.1 Media väljer att lyfta fram en ”expert” från ett estniskt ordensällskap för att lugna studenterna.
När en del av trapphuset i högskolan fylls av spöklika kolteckningar över väggarna anmäls dessa som skadegörelse. Polisen kommer till platsen och tar bilder och undersöker. Den nedklottrade lokalen tvingar polisen att förhålla sig till spökhistorien. Anmälan framtvingar sedermera ett erkännande.
Även det som låter osannolikt kan vara skrämmande. Skräckfilmer är läskiga även om de är på låtsas och förpassats till tv-skärmens tvådimensionalitet. På Gotland hade berättelsen om den hemsökta högskolan manifesterat sig på långt mer konkreta sätt. Den franske teoretikern och kulturkritikern Jean Baudrillard skulle kalla det som drabbade högskolan för en offensiv simulation:
Of the same order as the impossibility of rediscovering an absolute level of the real, is the impossibility of staging an illusion. Illusion is no longer possible, because the real is no longer possible. It is the whole political problem of the parody, of hypersimulation or offensive simulation, which is posed here.
– Jean Baudrillard, Simulacra and Simulations
Händelserna på högskolan var ett iscensatt verklighetsspel, koordinerat av lärare och studenter vid tredje året på en utbildning för spelproduktion. Martin Ericsson, forskare på Trans-Reality Game Laboratory(2) och kursansvarig för fempoängaren om verklighetsspel beskriver tillvägagångssättet:
Elevernas examensuppgift bestod i att organisera ett verklighetsspel på temat ”en hemsökt högskola”. Kursledarna fanns med under hela processen för att bistå med handledning och projektsamordning. Eleverna skapade en berättelse baserad på spökhistorier de hört om hur en lettisk flicka och hennes halte far dött då de gömt sig i den gamla maltfabriken under slutet av andra världskriget. /…/
Spelet om spökena i maltfabriken spred sig organiskt genom fabricerade nätsidor, nyhetsrapportering, fingerade insändare, planterade brev, marginalnoterade böcker och spontan ryktesspridning. Men även fysiska manifestationer som blodspår, jordspår, omflyttade möbler, dolda högtalare och en instruerad skådespelare användes för att göra spelet så övertygande som möjligt.(3)
Kolteckningarna skulle ha tvättats bort och kritorna hade testats på en annan vägg, men färgen i högskolans trapphus sög oväntat till sig kritstrecken. Meningen med det här spelet var att studenter på högkolan skulle börja intressera sig för mysterierna och nysta sig in spökhistorien, vilket de också gjorde. De två lettiska flyktingar som skulle ha avlidit var en fiktion. Mickael Lundgren från Marjamaakorset, kunnig på området kunde snabbt dementera deras existens. Att Lundgren kommer från ett ordenssällskap passar dock perfekt in i den estetik som verklighetsspelet använt sig av. Lundgren blir på så sätt en del i den illusion som han försöker ta kol på, berättelsen blir inte ett uns mindre gåtfullt av hans utspel.
När verklighetsspel studerats har det ofta gjorts utifrån med ett perspektiv som fokuserat på dess transmediala eller inlevelseorienterade aspekter.(4) Men det multi- och transmediala är ständigt närvarande i nästan alla spel. Inlevelse eller ”suspension of disbelief” är inte heller nödvändig för att ett spel ska uppgå i verkligheten. Det som borde hamna i fokus för en analys av verklighetsspel borde vara hur spelen utmanar föreställningar om hur verkligheten konstrueras. Verklighetsspel är inte bara spel i och med verkligheten, de sätter verkligheten på spel – utmanar begreppets relevans. Det som driver spelet framåt är osäkerheten kring relationen mellan spel och verklighet. Verklighetsspelen gör praktik av den postmoderna teoribildning som bland andra Baudrillard står för.
Ett annat sätt att rama in eller försöka förstå verklighetsspelen är genom att beskriva flödet mellan virtuellt och fysiskt.(5) I spökexemplet löpte berättelsen både genom skolans korridorer och diskussionsforum på nätet. Det sättet att definiera hur verklighetsspel fungerar haltar av två anledningar. För det första: Spelande och agerande i verkligheten kommer att medialiseras innan man vet ordet av. Vare sig spelkoordinatören önskar det eller ej lever vi i ett samhälle där verkligheten är tätt sammanflätad med mediala strukturer. Det är lätt att tänka sig hur en övervakningskamera fångar en spelares rörelser genom staden eller hur två spelare ringer varandra för att bestämma träff. För det andra: Medialiserat spelande omgärdas alltid av en social ”verklig” kontext. Ett exempel är hur två personer sitter vid en tv-spelskonsol, med varsin handkontroll, kommenterande varandras bedrifter och snedsteg. Flödet mellan medierna är oundvikligt. Ett verklighetsspel kan förstås vara både pervasive och immersive men behöver inte nödvändigtvis vara någotdera.
Ett perspektiv som skiljer sig från Baudrillards är att verklighetsspelen inte alls utgör något brott mot verklighetens ordning. Om verkligheten kontinuerligt eller diskontinuerligt konstrueras och rekonstrueras så går verklighetsspel eller det som Baudrillard skulle kalla för offensiv simulation i helt i linje med verkligheten.
Utifrån ett ontologiskt perspektiv går det att tala om en verklighetens estetik, eller om verkligheten som en medial uttrycksform. Verkligheten blir en form inom vilken vissa berättelser kan berättas och vissa lekar och spel kan ta plats. Leken blir en kraft som tar verkligheten i besittning, för använda sig av en nietzscheansk terminologi.
Verklighetsspelen kan beskrivas som den förmåga till falskhet som den franska filosofen Gilles Deleuze talar om i sin nietzschemonografi. I följande stycke hämtar han inspiration från ”Om moralens härstammning”:
Livets aktivitet liknar förmågan till falskhet – att bedra, föreställa sig, blända, förföra. Men för att kunna sättas i verket måste denna förmåga till falskhet också väljas ut, mångfaldigas eller repeteras, och därmed upphöjas till sin högsta potens. Förmågan till falskhet måste föras fram till den punkt där den blir en vilja att bedra, den konstnärliga vilja som är ensam om att kunna konkurrera med det asketiska idealet och nå framgång i sitt uppror mot detta ideal.
– Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, s. 166
Den här typen av estetik är självklart kontroversiell. Den lyfter upp den nietzscheanska konflikten mellan kunskap och liv. Livet, här representerat av spelet – kunskapen, här representerad av högskolan. På högskolan blev spelet nämligen en förtroendefråga. Det sätt som de kursanvariga låtit studenterna förhålla sig till verkligheten tycks värre än den skadegörelse som blev konsekvensen av spelet. En vägg går att måla om, men en farlig idé är svårare att trolla bort.
De har drivit kursen på ett sätt som jag inte kan acceptera. Vi är en organisation som är oerhört beroende av samhällets förtroende. De ansvariga för kursen förtjänar en anmärkning för det som hänt.
– Leif Borgert, rektor för Gotlands Högskola (6)
Studenterna och de anställda på högskolan behöver inte längre oroa sig för spöken på sin arbetsplats. Avslöjandet av att händelserna på högskolan var ett spel fungerar åt två håll: det avlslöjar att spökeriet inte var verkligt men det avslöjar också hur bräcklig verkligheten är och hur enkel den är att rekonstruera. Spelen undergräver genom sin utformning den auktoritet som vi tillskriver verkligheten. På Gotland skapades med väldigt små medel ett stort genomslag.
Alla suggestioner vi uppfattar under en promenad genom staden är konstruerade. Vackra och polerade fasader möter oss överallt – de skitiga hålor som tätorterna en gång var är ett minne blott. Staden överöser medborgaren med intryck – och hon värjer sig med likgiltighet. Den tyske filosofen Wolfgang Welsch beskriver i essän ”Aesthetics Beyond Aesthetics” hur estetiseringsvågor slagit in över det senkapitalistiska urbana samhället:
Today, we are living amidst an aestheticization of the real world formerly unheard of. (16) Embellishment and styling are to be found everywhere. They extend from individuals’ appearance to the urban and public spheres, and from economy through to ecology.
– Wolfgang Welsch, ”Aesthetics Beyond Aesthetics”
Vår omgivning består av estetiskt konstruerade miljöer. Kanske är nästa steg i estetiseringen av människors liv att anlägga ett lager av berättelse och berättande. Verklighetsspelen är en form för fortsatt estetisering, som kan tränga så nära inpå våra liv som det är möjligt. Målen för spelen är inte alltid att utgöra ett avbrott i vår vardag utan kan lika gärna smyga sig på oss utan att märkas. Welsch fortsätter sin essä med ett resonemang om hur vardagen uppfattas genom medierna:
/…/ everyday reality is being increasingly formed, presented and perceived according to media patterns. In that television is the main bestower and the role-model for reality, derealization leaves its mark everywhere. The real is tending to lose its insistency, compulsiveness and gravity; it seems to be becoming ever lighter, less oppressive and less obligating.
– Wolfgang Welsch, ”Aesthetics Beyond Aesthetics”
Eftersom verkligheten betraktas genom mediekonsumenters ögon är det inte långt bort att betrakta människor som roller i ett skådespel. En person kan ta olika roller i olika sociala kontexter, men att byta roll i ett visst sammanhang tillhör inte den gemensamma överenskommelsen om hur verkligheten fungerar. Vi kan inte gå till jobbet ena dagen som homosexuell kristen och andra dagen som straight buddist, vi beter oss annorlunda på en badstrand än på ett sjukhus.
Welsch beskriver en verklighet som blivit lättare. I massmedierna har vi sett hur allt verkar möjligt. Vi reproducerar mediernas dramaturgi i våra liv.
Roller kan både tilldelas av omgivningen eller besättas av ett subjekt. På Gotland tog en person rollen som spökjägare:
Skådespelaren gick in för sin uppgift till den grad att han inte ens avslöjade sig under polisförhören som han hamnade i efter klottret i trapphuset.
– Gotlands Allehanda
En av verklighetsspelets roller kallas in på polisförhör. Situationen ställer frågor om rolltagande och legitimitet. Polisens verklighet överlappar till stor del spökjägarens, tillräckligt mycket för att de ska kunna föra ett samtal. Det finns ändå ett uppenbart glapp. Skådespelaren har en distanserad position i förhållande till situationen som rollen befinner sig i, även om rollens handlingar i framtiden möjligen kan få konsekvenser för skådespelaren. I ljuset av spökjägaren framträder tydligt polisens position som ett rolltagande – en yrkesroll att lägga av sig när man kommer hem om kvällen. Det är inte självklart vem som har makten i det här mötet. Hela situationen är skapad efter fiktionens förutsättningar, en fiktion som skådespelaren har begrepp om men inom vilken polisen famlar i mörker.
Baudrillard fortsätter sitt resonemang med en beskrivning av hur repressionen, här representerad av polisen, är blind för simulationen och hur simulationen demaskerar repressionen:
For example: it would be interesting to see whether the repressive apparatus would not react more violently to a simulated hold up than to a real one? For a real hold up only upsets the order of things, the right of property, whereas a simulated hold up interferes with the very principle of reality. Transgression and violence are less serious, for they only contest the distribution of the real. Simulation is infinitely more dangerous since it always suggests, over and above its object, that law and order themselves might really be nothing more than a simulation.
– Jean Baudrillard, Simulacra and Simulations
Baudrillard påpekar att simulation kan hota verklighetens grunder och därför utgör ett större hot än något som verkligen inträffat. På den hemsökta högskolan finns många exempel på detta.
De roller som spelas är kanske i högre grad beroende av hur omgivningen reagerar och tillskriver en person än hur personen faktiskt beter sig. Det är inte du som bestämmer vilket namn du bär, utan det kollektiv som du för stunden ingår i. Inom vissa möten finns det rum för förhandling om rollernas positioner, såsom under polisförhöret. Spökjägaren behandlade poliserna som om de var verkliga, och poliserna behandlade spökjägaren som om han var verklig. Om poliserna demaskerat spökjägaren hade deras egen mask riskerat att falla av.
Individuals are engaging themselves in a comprehensive styling of body, soul and behavior. Homo aestheticus has become the new role-model. In urban areas just about everything has been subjected to a face-lift in recent years – at least in the rich western countries.
– Wolfgang Welsch, ”Aesthetics Beyond Aesthetics”
Olika roller skapar olika möjligheter att agera, rätt stil på rätt plats öppnar dörrar, fel stil vid fel tillfälle skapar dramatik. Verklighetsspelen blir nödvändigtvis spel med identiteten, eftersom du inte kan röra dig i verkligheten utan kropp och person.
Verkligheten: ett medium, ett konstnärligt arbetsmaterial med sina egna förutsättningar, brister och fördelar, ett material att leka med och dramatisera. Det är förvånande att inte konstnärer och aktivister har utnyttjat dess potential i högre utsträckning.
Baudrillard, Jean: Simulacra and Simulations
Deleuze, Gilles (1962): Nietzsche och filosofin, i översättning av Johannes Flink, Daidalos 2003
Gotlands Allehanda (2005-02-25): Barngråten verkade komma inifrån väggen
Gotlands Allehanda (2005-02-28): Lugnar spökrädda studenter
Gotlands Allehanda (2005-03-03): Spökerierna på högskolan var ett verklighetsspel
Gotlands Tidningar, okänt datum
Linley, Craig A.: ”Trans-Reality Gaming”
McGonigal, Jane: ”This Is Not a Game: Immersive Aesthetics & Collective Play.” Digital Arts & Culture 2003 Conference Proceedings. Maj 2003. http://www.seanstewart.org/beast/mcgonigal/notagame/paper.pdf
Welsch, Wolfgang: ”Aesthetics Beyond Aesthetics” Proceedings of the XIIIth International Congress of Aesthetics, Lahti 1995, Vol. III: Practical Aesthetics in Practice and Theory , ed. Martti Honkanen, Helsinki 1997, 18-37. http://www2.uni-jena.de/welsch/Papers/beyond.html
This is documentation from a performance produced by Gabriel Widing & Leo Nordwall at Exorcising Exoticism, Shin Kong Mitskoshi, Taipei, 2006.
We have considered the theme of the exhibition carefully and found some specific entry points that we’d be interested in working with.
We would like to work with these issues by manifesting a series of interventions. These range from the subtle to the obvious. Their purpose is to raise these issues in a communicative and participatory manner by involving visitors to the mall in a social situation. We will assume roles in situations that are carefully structured as frameworks of potential interaction.
Cover
A changed approach to moral concepts and view on society could lead to a sudden
transformation of the role-playing hobby into a militant political movement.Örnstedt & Sjöstedt, De övergivnas armé
In 1997 a book was published that caused moral panic in Sweden. It claimed
that role-playing was a dangerous hobby – that it could change the identity of
young people, turning them into political dissidents.
They were right.
We miss the directness of play (our original kick in doing art in the first place); we miss smell, taste, touch, the feel of bodies in motion.
– Hakim Bey, Immediatism, vii
Undandragandet och dess icke-handling implicerar således inte bara en reträtt från öppen strid med fienden, flykten ger inte bara ett tillfälle att slicka såren, utan skänker även revolutionärerna möjligheten att förnya sig själva med den dynamik som själva undandraget innebär. På detta sätt finns det precis som i all annan negativitet en affirmation.
– Mårten Björk, “Paulus och undergången“, Subaltern #1
Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.
– Marcel, “Angreppets och undandragandets kommunism“, riff-raff, nr 7
Interacting Arts är bokstavligen salongsrevolutionära. Vi är inte bara på ständig flykt undan löneslaveriet utan vårt undandragande från kapitalets snäva villkor konstituerar också en social praktik. Genom att tillfälligt låtsas att vi inte står under dess ständiga exploatering händer det att vi lyckas skapa möten mellan människor som föder nya begär. Begär som inte går att tillfredsställa inom den kapitalistiska åskådarkulturen.
(En gång i tiden var vi nöjda med x-files, sköna serietidningar, counter-strike, extraknäck som tidningsutdelare eller spärrvakt, men det fungerar inte längre. Vi gör hellre en egen tidning än delar ut MTGs, vi gör hellre egna dataspel än spelar någon annans, vi plankar hellre på tunnelbanan än sitter i spärren. Men det här är bara en parantes därför att flykten sträcker sig långt bortom do-it-yourself-tänk.)
Vi har alla kastat ut våra tv-apparater, vi har lärt oss hur vi kan bo till extremt låga kostnader, vi roas inte längre av kultur såsom den presenteras i lättsmälta välpacketerade portioner. Vi vill någonting annat, nya begär har intagit våra kroppar.
Dessa begär tog oss i besittning under salongerna och i viss mån under levande rollspel. Salongerna utgör när de fungerar som bäst som glimtar av en annan värld, av andra verkligheter. Och ur dessa konkreta erfarenheter av liv kommer vår politiska ambition, för vi förstår att inget av dessa begär kan blomma ut till fullo inom det kapitalistiska samhället. Vår revolution börjar i salongen, såsom de Sades började i sängkammaren och Batailles vid offeraltaret.
På salongerna gör vi allt för att lägga vardagen bakom oss. Vi pratar inte om den tråkiga kursen på univeritetet, den sviniga chefen eller de trassliga familjeförhållandena. Vi fokuserar på vad som är möjligt där och då, mellan de människor som är närvarande. Med Hakim Beys begreppsapparat skulle man kunna kalla salongerna för temporära autonoma zoner:
The TAZ is like an uprising which does not engage directly with the State, a guerilla operation which liberates an area (of land, of time, of imagination) and then dissolves itself to re-form elsewhere/elsewhen, before the State can crush it. Because the State is concerned primarily with Simulation rather than substance, the TAZ can “occupy” these areas clandestinely and carry on its festal purposes for quite a while in relative peace. (TAZ)
Salongerna tar oftast plats i just salonger (läs ombyggda vardagsrum) men kan lika gärna ta plats i en övergiven industrikåk. I citatet ovan hittar man också en av anledningarna till att vi sällan dokumenterar salongerna. Det är inte ett problem att vara i ett övergivet hus eller att man tar sig in på ett sandtag, så länge man inte visar att man gör det. När Bey skriver om Simulation ska man förstå det som Baudrillard skriver om begreppet, som en medialiserad bild av en händelse eller icke-händelse.
En annan anledning att inte dokumentera vad som händer är förstås att vårt agerande skulle förändras så fort det exponerades för en kamera. Det måste helt enkelt fortsätta pågå som en obskyritet. Det finns förstås undantag. Ibland kan en kamera skapa lite eld i baken på folk, vilket rotodromfilmen är ett bevis på. “Vi vill kontrollera våra medier, inte bli Kontrollerade av dem. Och vi skulle vilja minnas en viss psykisk kampform som betonar insikten att kroppen själv är det minst medierade av alla medier.” för att återigen använda Beys ord.
Erfarenhet har visat att ju längre tid en salong håller på desto längre kan vi ta oss bort från den gamla världen. Oftast håller vi bara på en kväll eller en dag men ett par gånger om året lyckas vi slita oss lösa från studier och arbete under ett flera dagar i sträck. I en text med den omständiga titeln “Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organisation and Action” skriver Guy Debord följande:
Our action on behavior, linked with other desirable aspects of a revolution in mores, can be briefly defined as the invention of games of an essentially new type. The most general goal must be to expand the nonmediocre part of life, to reduce the empty moments of life as much as possible.
Det räcker inte med att hänga några dagar tillsammans med sina vänner för att nå bortom den här världen. Debord har helt rätt i att vi måste utveckla dessa “nya spel”, jobba aktivt med olika experimentella metoder. Vi har utan tvekan kommit en bit på vägen och jag hoppas att vi kan dela med oss av erfarenheterna i högre utsträckning under den närmaste tiden.
[issuu viewmode=presentation layout=http%3A%2F%2Fskin.issuu.com%2Fv%2Flight%2Flayout.xml showflipbtn=true documentid=080206205500-423dd758dc514bf2af954a06d0fad9ce docname=ia-international-05 username=interactingarts loadinginfotext=Interacting%20Arts%20Magazine%20International%20Issue%202005 showhtmllink=true tag=art width=420 height=617 unit=px]
