deltagarkultur

Teatern och publiken

Den senare tidens debatt om teater och kulturpolitik har fått mig att plocka fram lite gamla anteckningar kring teaterns form som bubblade fram i våras efter besök på ett panelsamtal på tema publikkontraktet.

Omid Khansari i Ebberöds bank. Foto: Henrik Dahl

Publikkontraktet brukar tas för givet. Inom teatern ser det ut ungefär såhär:

  • Köp en biljett
  • Stig in
  • Sitt still
  • Håll käft
  • Applådera
  • Gå hem
  • Reflektera

Ovanstående modell för kulturkonsumtion är extremt vanligt förekommande och relativt oomstridd. Därför var det spännande att bevista ett panelsamtal på Teater Tribunalen (10:e april) som skulle behandla just publikkontraktet. Ett kontrakt som enligt inbjudningstexten “upprätthåller gränsen mellan scenens aktivitet och salongens inaktivitet; mellan scenens skådespel och skådespelare och salongens åskådare.” Panelen bestod av Mellika Melani från Tribunalen, Anders Carlsson från malmöbaserade Instituet, Pontus Stenshäll från Moment:teater och en dansk sociolog vars namn aldrig framgick, men som studerat Signa Sørensen performance Night at the Hospital. Initiativet kom från två DI-studerande – scenografen Linn Lamberg och dramatikern Stefan Åkesson, som tillsammans format Sekulära sällskapet.

Panelen var förstås väldigt besvärade över publikens situation. Alla ville ha förändring. Alla ville bjuda in publiken till någon form av samtal och därmed överlämna en del av den makt som vanligtvis koncentreras till teaterns scen. De metoder som presenterades för ett sådant överskridande var tyvärr alltför välbekanta: överraskning, provokation och oklarheter. Dessa tillvägagångssätt kan självklart skapa intressanta konstnärliga effekter, men om man verkligen eftersöker en händelse som involverar publiken på lika villkor, hur vore det använda metoder som förberedelser, förtroendeskapande och tydlighet? Varför tror så många teaterpraktiserande att det bästa sättet att inleda ett samtal är genom provokation?

Mellani inledde med säga att hon försökte undvika att “säga ‘bra saker’ från scen till salong”. Istället försöker hon “sätta fokus på teatern som form”, ett exempel på det är när hon satt upp Peter Handkes Publikförolämpning från 1966, ett annat är en nygestaltning av den gamla pilsnerfilmen Ebberöds bank. Båda projekten verkade gå helt i linje med Tribunalens manifest, som uttrycker ambitionen att hellre “konfrontera publiken än om att möta den; hellre … rasera broar än att bygga dem.” Nu har det visserligen gått några år sedan det manifestet skrevs, men samma konstnärliga visioner verkar stå fast. Manifestet inleds med följande fras:

Det tycks som om människan lätt glömmer sin inneboende storhet, ställer sitt ljus under skäppan och uppgivet resignerar inför processer som framställs som obegripliga, opåverkbara.

I detta stycke misstänker jag att författarna, Richard Turpin och Henrik Dahl försöker måla upp en skrämmande bild av samhället, politiken, osv – men läs stycket igen – är det inte en klockren beskrivning av Tribunalens konstnärliga projekt? Att skapa “processer som framställs som obegripliga, opåverkbara”. Detta får mig att tänka på en form av bitter revolutionär retorik som går ut på att om folk bara får det tillräckligt dåligt, då måste de väll förr eller senare göra revolution? Men hur dåligt måste det bli?

En sådan revolutionär plan finns nämligen närvarande. Tribunalen vill:

… skapa en värld som ger varje människas inneboende potential en chans att gro och växa, en värld där var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling.

Tyvärr tror jag inte att den världen kommer att skapas av en publik fastnaglad vid sina stolssäten.

Publikförolämpning. Foto: Henrik Dahl

Trots att teater är en händelse, som bara delas av de som är närvarande i rummet så har Tribunalen ett mål som ligger långt utanför denna händelse (återigen från manifestet):

Här har teatern en självklar uppgift – dvs om den tillvaratar sina möjligheter och på allvar inser att den kan spela en viktig roll i det offentliga samtalet.

Så trots att teater är en högst privat, för att inte säga intim angelägenhet så är ambitionen att spela en viktig roll i ett offentligt samtal. Ur mitt perspektiv framstår det som märklig omväg. Jag ser framför mig hur skådespelarna försöker skrika över publiken och ut i offentligheten, som måste betraktas ligga utanför teaterrummet. Därmed går kanske någonting i teaterhändelsen förlorat. En av Tribunalens föreställningar som diskuterades under panelsamtalet avbröts visserligen mitt i, för ett samtal mellan skådespelare och publik. Men varför kan sådana element aldrig få bli en del av den estetiserade händelsen? Det verkar snarare haft karaktären av ett eftersnack, fast placerat mitt i.

Jag har visserligen inte varit på någon av Tribunalens föreställningar på ett par år, så jag kanske målar fan på väggen här. Men jag tycker att tendenserna finns i teaterlivet i stort – även om Tribunalen, genom sina texter gör det hela extra tydligt.

Deltagarens färdigheter

Henry Jenkins från MIT, som bland annat skrivit Konvergenskulturen och länge intresserat sig för deltagande har släppt en ny rapport, Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. Han har bland annat samlat ihop en lista på vilka färdigheter som man behöver för att aktivt kunna förhålla sig till deltagarkulturer:

  • Lek – kapacitet att experimentera med omgivningen som en form av problemlösning
  • Performance (eller rollspel) – förmågan att anta alternativa identiteter för att improvisera och utforska med
  • Simulation – förmågan att skapa och tolka dynamiska modeller för verkliga processer
  • Bemäktigande – förmågan att sampla och remixa medieinnehåll på ett meningsfullt sätt
  • Multitasking – förmågan att snabbt få översikt och kunna byta fokus mellan värdefulla detaljer
  • Distribuerad kognition – förmågan att kunna använda verktyg som expanderar mentala kapaciteter
  • Kollektiv intelligens – förmågan att samarbeta och dela sina erfarenheter och kunskaper med andra för att nå ett gemensamt mål
  • Omdömeskraft – förmågan att utvärdera olika källors trovärdighet och kredibilitet
  • Transmedial navigation – förmågan att följa berättelsers eller informations flöde över olika medieplattformar
  • Nätverkande – förmågan att söka efter, syntetisera och sprida vidare information
  • Förhandlande – förmågan att röra sig mellan olika sammanhang och att kunna urskilja och respektera omväxlande normer.

Jenkins har en bredare definition av deltagarkultur än den vi använder i boken och hans fokus är inriktat på digitala medier, men oavsett det är listan välkommen. Hela rapporten sätter fokus på ett viktigt faktum – deltagande är något man måste lära sig!

Deltagarkultur (Korpen förlag)

Deltagarkultur, omslag

 

I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, arkitektur, opera, balett, performance, cirkus, sport, film, fotografi, skulptur, reklam, tidningar, radio och television återfinns samma mediestruktur.

Kommunikationen är enkelriktad. Som åskådare skall du bara tacka och ta emot.

Men åskådarkulturens auktoritära och passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Begrepp som interaktivitet och deltagande är på modet, men tveksamhet råder om hur de ska förstås.

Boken Deltagarkultur introducerar en syn på konsten och kulturlivet som skingrar denna förvirring. Deltagande kräver att gränsen mellan kulturvärldens sändare och mottagare omvärderas och upplöses.

Deltagarkultur är en bok skriven av medlemmar ur Interacting Arts och utgiven på Bokförlaget Korpen.

Författare: Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing

Ladda ner boken i PDF-format.

Anteckningar om karnevalskulturer

Inför ett panelsamtal på Weld fick jag några frågor om karnevalskutur. Här är lite lösa anteckningar som utgjorde grunden för mina svar.

Vad är karneval för dig?

För mig är karnevalen någon sorts utopisk manifestation av en värld där fantasin och begäret står i centrum för den mänskliga aktiviteten. De fantasierna har jag fått från Michail Bachtin, som beskriver de medeltida karnevalernas fullständigt omstörtande karaktär. Mina viktigaste karnevaleska upplevelser kommer å ena sidan från levande rollspel, å andra sidan från politiska manifestationer såsom Reclaim the City-festerna som pågick i slutet av nittiotalet. Båda innehåller starka karnevaleska element på olika sätt. Den viktigaste aspekten av karnevalen är det sociala undantagstillståndet, deltagandet i en lek med roller och maktpositioner. Levande rollspel samlar ibland hundratals deltagare under flera dagar och har just den allomslutande karaktär som karnevalen uppnår i sina bästa stunder.

Vad har det absurda och karnevaleska för roll i samhällsstrukturen?

Självklart kan karnevalen fungera som en sorts övervakad ventil för att släppa på det ”tryck” som det moderna samhället skapar på sina medborgare. Vattenfestivalen, som föranleddes av ungdomskravallerna i Kungsan på 80-talet, är ju ett exempel på det.

Var finns idag det groteska, samhällskritiska, okontrolllerade idag?

Kanske är den mest karnevaleska företeelsen i Sverige idag Finlandsfärjorna. De utgör ett sorts temporära rum för fest och undantagstillstånd. Det som hänt på finlandsbåten har inte hänt, kan man ju höra, detsamma gäller Medeltidsveckan på Gotland. Finlandsbåten är också ett bra exempel på hur karnevalens struktur kan inlemmas i en kapitalistisk ordning och förlora all sin radikala potentialitet.

Ett utflackat demokratiserat rum, var finns den politiska kraften idag?

Ett exempel skulle kunna karaktäriseras som karnevaleskt är faktiskt fildelningen. Inte för att det på något sätt utmanar sociala normer, men däremot ekonomiska hierarkier. Fildelningen förutsätter, liksom karnevalen, ett överflöd, fildelning är aldrig produktiv, karnevalen är aldrig produktiv. Det är en sorts gåvoekonomier som föds ur överflödet. Det finns ingen måtta på ettor och nollor, det kostar ingenting att repoducera dem, vi har ett par hundra år av musik- och filmhistoria till godo som succesivt håller på att digitaliseras och distribueras.

Karnevalen som företeelse har använts i teorier skrivna ur ett västerländskt perspektiv och utifrån västerländsk historieskrivning. Projicerar vi våra idéer kring karnevalen idag exotifierat. Vilka reflektioner finns kring detta?

Att exotisera eller fantisera om de europeiska medeltida karnevalerna är förstås inte lika problematiskt som att tillskriva icke-västerländska kulturer en massa egenskaper, eftersom det lätt kan skapa bilden av vilda folk som finns ute i världen och som fortfarande står nära naturen. Jag tycker inte att Robertos verk är särskillt exotiserande eller romantiserande. Klippen från karnevalerna är inte särskillt suggestiva, snarare avdramatiserande. Vi ser folk som står och hänger bakom ett staket och tittar på spektaklet till exempel, och bakom alltsammans snurrar ett mynt, som jag på något vis läser som ett sätt att påminna oss om hur lätt det är att slå mynt på och exploatera de mest frihetliga praktiker.

Vad hände egentligen med svensk karneval?

Ett spännande exempel på stockholmsk karneval är de maskerader som arrangerades på operan och andra platser under mellankrigstiden.

Är karneval möjlig i Sverige?

Pressen var skeptisk i början på 1900-talet. VM-bronset i fotboll ’94 är väl ett exempel. Det kalla klimatet är ett problem.

Är spontan offentlig dans och sång störande?

Jag blev precis utkastad ur Gallerian för att vi dansade där.

Offentlig maskerad ett hot eller löfte?

Interacting Arts jobbar ibland med mask på stan, vilket ibland uppfattas som hotfullt.

Student kortege, kitch, etc. Oreglerad smak och kvalitet?

Man hamnar väldigt snett om man försöker bedöma deltagarkultur, såsom karnevalen eller levande rollspel, med åskådarkulturens ögon. Den estetiska frågan är inte hur ser det ut, utan vilka handlingsmöjligheter en har inom ramen för en viss estetiserad praktik. Det sköna i deltagarkulturen kan handla om att uppleva subtila möten mellan människor eller att få möjlighet att utföra stordåd. Det är ett handlandets estetik och det kan inte reduceras till konstens snäva smakbegrepp.

Karneval är konsensustransens antites. En summa av undantag som bekräftar regeln. Konfirmerar karnevalens dramatiserade och ritualiserade upprorsparad Status Quo eller förändrar den något i realiteten?

Karnevalen har inget resultat eller mål, den är och måste förbli inproduktiv, en utgift helt enkelt. Om den inte är en utgift så inordnas den snabbt i kapital-arbete-relationen.

Övervakning vs multipla personligheter, stereotyper och rollspel?

Rolltagandet är extremt viktigt för karnevalen. Rollen är biljetten till den andra världen, till undantagstillståndet och ansvarsförskjutningen. ”Det var inte jag, det var rollen.”

Scen 3

Den här artikeln dokumenterar verklighetsspelet Scen 3, som spelades 2001-2004.

[issuu viewmode=presentation layout=http%3A%2F%2Fskin.issuu.com%2Fv%2Flight%2Flayout.xml showflipbtn=true documentid=101014184837-3fa6bfec125949c9811a29e7100cd341 docname=scen3 username=widing loadinginfotext=Scen%203%20in%20IA%235 showhtmllink=true tag=reality%20game width=450 height=640 unit=px]

Karnevalskultur

Tankar och skrifter om deltagande och estetiskt orienterade mötesplatser är vi inte överösta med. Jag tänkte dela med mig av några citat av en inspirerande ryss.

Rabelais - skrattets historia, omslag

Michail Bachtin (1895-1975) var språkteoretiker och litteraturhistoriker. Hans skrifter sträcker sig över många fält. Bland de tidiga texterna från 10- och 20-talet skymtar ett nykantianskt och fenomenologiskt perspektiv. Sen tar han tag i Freud och Marx. 30- och 40-talet ägnas och kultur- och litteraturhistoria. Under slutet av hans livstid återvänder han till filosofin, med fokus på språk och metafysiska frågor. Hela tiden finns ett dialogiskt perspektiv som attraherar.

Här följer utdrag ur Rabelais och skrattets historia från 1965 i översättning av Lars Fyhr, utgivet på Anthropos 1986. Här behandlar han den spralliga medeltida karnevalskulturen.

Fester av karnevalstyp och med dem förbundna komiska riter och skådespel intar en utomordentligt viktig plats i den medeltida människans liv. Förutom de egentliga karnevalerna med sina invecklade skådespel och processioner som kunde pågå i dagar på gator och torg firades även “dårarnas fest” (festa stulturum) och “åsnefesten”; det fanns också ett särskillt, fritt och av traditionen helgat “påskaskratt” (risus paschalis). Dessutom hade varje kyrklig fest sin, likaledes av traditionen helgade, komiska motsvarighet. Så förhöll det sig t.ex. vid de s.k. “tempelfesterna” som vanligtvis åtföljdes av marknader med allt vad det innebar av upptåg och förlustelser (där jättar dvärgar, monster och dresserade djur förevisades). Det rådde en karnevalsstämning de dagar mysteriespel och sotier uppfördes. Samma stämning genomsyrade även de lantliga festerna, t.ex. vid vinskörden (les vendanges), som också firades i städerna. Vanligen åtföljde också skrattet även olika borgerliga och vardagliga ceremonier och riter; i dessa var narrar och dårar obligatoriska deltagare liksom de också hade till uppgift att parodiskt dubblera skilda moment i den allvarliga ritualen (hyllande av segrare vid tornerspel, tilldelande av feodala länsrättigheter, dubbande av riddare etc.). Inte ens på vanliga kalas klarade man sig utan att på ett organiserat sätt ge plats åt skrattet och komiken, t.ex. genom att “på skämt” kröna kungar (roi pour rire) och drottningar som skulle “regera” så länge festen varade.

Alla dessa på skrattkulturen grundade, av traditionen helgade former av riter och skådespel fanns utbredda i alla länder i det medeltida Europa, men utmärkte sig genom sin alldeles särskilda rikedom och komplexitet i de romanska länderna, bl.a. även i Frankrike. Längre fram skall vi närmare och mer detaljerat undersöka dessa former i samband med vår analys av Rabelais’ bildsystem.

Alla dessa på skrattet grundade olika former av riter och skådespel skilde sig på ett flagrant, för att inte säga principiellt sätt från kyrkans och feodalstatens seriösa officiella kulturformer och ceremonier. De gav en fullständigt annorlunda, markerat icke-officiell, utomkyrklig och utomstatlig aspekt av värde, människan och mänskliga relationerna; de tycktes bortom allt det officiella bygga upp en annan värld och ett annat liv, i vilka alla medeltida människor i högre eller lägre grad var delaktiga och i vilka de levde under bestämda tider av året. Dett var ett slags dubbelvärld, och tar vi inte det i beaktande så kommer vi aldrig att rätt kunna förstå medeltidens kulturella medvetande eller renässansens kultur. Ignorerar eller underskattar man medeltidens folkliga skrattkultur så vanställer man bilden av hela den europeiska kulturen.

s. 14-15

Genom sin påtagliga, konkret-sinnliga karaktär och genom sitt starka inslag av lek är de nära befryndade med de konstnärligt-litterära formerna, närmast teatern och skådespelet. I själva verket har också den medeltida teatern i avgörande grad närmat sig den folkliga karnevalskulturen och i viss utsträckning blivit en del därav. Men den grundläggande karnevalska kärnan i denna kultur är ingalunda någon rent konstnärlig teaterform och kan i alla händelser inte hänföras till konstens område. Den befinner sig i gränsområdet mellan konst och liv. Till sitt väsen är karnevalen livet självt, men ett liv som utformats enligt lekens principer. Ty faktum är att karnevalen inte känner någon uppdelning mellan aktör och åskådare. Den känner inte till någon ramp änns i dess mest rudimentära form. Rampen skulle förstöra karnevalen liksom också omvänt: avskaffandet av rampen skulle tillintetgöra teaterföreställningen. Karnevalen är inte till för att betraktas – i den lever man, och lever gör alla, ty i enlighet med sin idé är den för hela folket. Så länge karnevalen pågår finns inte för någon något annat liv än karnevalens. Under karnevalen kan man bara leva under dess lagar, dvs. dess frihets-lagar. Och ingen kan lämna den, ty karnevalen känner inga rumsliga gränser. Den har en universell karaktär, den är ett särskillt tillstånd hos världen, där den pånyttföds och förnyas och där alla är delaktiga. Sådan är karnevalen till sin idé, till sitt väsen, något som alla deltagare hade en levande förnimmelse av.

s. 16-17

I detta avseende var karnevalen alltså inte en konstnärligt-teatral form, utan en reell, men tillfällig form av livet självt, som inte rätt och slätt uppfördes, utan som nära nog levdes så länge karnevalen pågick. Detta kan också uttryckas på följande sätt: under karnevalen är det livet självt som spelas genom att – utan scem, utan ramp, utan aktörer och åskådare, dvs. utan alla teaterföreställningens attribut – gestalta en andra fri (obunden) form för sitt förverkligande, sin pånyttfödelse och förnyelse som grundar sig på de bästa principer. Den reella formen för liv är här samtidigt också dess pånyttfödda ideala form.

s. 17

Festen blev i detta fall ett folkets andra liv, där man för stunden trädde in i ett utopiskt rike av gemenskap, frihet, jämlikhet och överflöd.

s. 19

I motsats till den officiella festen firade karnevalen en tillfällig befrielse från den förhärskande sanningen och den rådande ordningen, ett upphävande av alla hierarkiska förhållanden, privilegier och förbud. Karnevalen var en tidens sanna fest, en tillblivelsens, förändringens och förnyelsens fest, fientlig mot all beständighet, allt fullbordat och avslutat. Den såg in i den ofullbordade framtiden.

s. 19

Upphävandet av varje hierarkiskt förhållande så länge karnevalen varade hade en utomordentlig betydelse. Under de officiella festerna underströks demonstrativt de hierarkiska skillnaderna: var och en förväntades visa sig med alla de regalier som angav titel, rang, förtjänster och inta den plats som tillkom hans ställning. Dessa fester prisade ojämlikheten. Under karnevalen ansågs dock alla vara jämlika. Här – på karnevalens gator och torg – umgicks människor fritt med varandra; här rådde ett fritt och familjärt umgänge mellan människor som i det vanliga livet utanför karnevalen var skilda åt genom de oöverstigliga barriärer som klass, rikedom, yrke tjänsteförhållande, ålder och familj reste mellan dem. /…/ Människor tycktes pånyttfödas till nya, rent mänskliga relationer. Främlingskapet försvann för en tid. Var och en vände tillbaka till sig själv och och kände sig som människa bland andra människor. Och dessa äkta mänskliga relationer var ingalunda frukten av någon inbillning eller abstrakta tankar utan blev i sanning förverkligade och genomlevdes i en verklig, materiellt-sinnlig kontakt människor emellan. Det utopiska idealet och verkligheten smälte för en tid samman till en karnevalens helt unika förnimmelse av världen.

s. 20

Salongsrevolutionärerna

We miss the directness of play (our original kick in doing art in the first place); we miss smell, taste, touch, the feel of bodies in motion.

– Hakim Bey, Immediatism, vii

Undandragandet och dess icke-handling implicerar således inte bara en reträtt från öppen strid med fienden, flykten ger inte bara ett tillfälle att slicka såren, utan skänker även revolutionärerna möjligheten att förnya sig själva med den dynamik som själva undandraget innebär. På detta sätt finns det precis som i all annan negativitet en affirmation.

– Mårten Björk, “Paulus och undergången“, Subaltern #1

Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.

– Marcel, “Angreppets och undandragandets kommunism“, riff-raff, nr 7

Interacting Arts är bokstavligen salongsrevolutionära. Vi är inte bara på ständig flykt undan löneslaveriet utan vårt undandragande från kapitalets snäva villkor konstituerar också en social praktik. Genom att tillfälligt låtsas att vi inte står under dess ständiga exploatering händer det att vi lyckas skapa möten mellan människor som föder nya begär. Begär som inte går att tillfredsställa inom den kapitalistiska åskådarkulturen.

(En gång i tiden var vi nöjda med x-files, sköna serietidningar, counter-strike, extraknäck som tidningsutdelare eller spärrvakt, men det fungerar inte längre. Vi gör hellre en egen tidning än delar ut MTGs, vi gör hellre egna dataspel än spelar någon annans, vi plankar hellre på tunnelbanan än sitter i spärren. Men det här är bara en parantes därför att flykten sträcker sig långt bortom do-it-yourself-tänk.)

Vi har alla kastat ut våra tv-apparater, vi har lärt oss hur vi kan bo till extremt låga kostnader, vi roas inte längre av kultur såsom den presenteras i lättsmälta välpacketerade portioner. Vi vill någonting annat, nya begär har intagit våra kroppar.

Dessa begär tog oss i besittning under salongerna och i viss mån under levande rollspel. Salongerna utgör när de fungerar som bäst som glimtar av en annan värld, av andra verkligheter. Och ur dessa konkreta erfarenheter av liv kommer vår politiska ambition, för vi förstår att inget av dessa begär kan blomma ut till fullo inom det kapitalistiska samhället. Vår revolution börjar i salongen, såsom de Sades började i sängkammaren och Batailles vid offeraltaret.

På salongerna gör vi allt för att lägga vardagen bakom oss. Vi pratar inte om den tråkiga kursen på univeritetet, den sviniga chefen eller de trassliga familjeförhållandena. Vi fokuserar på vad som är möjligt där och då, mellan de människor som är närvarande. Med Hakim Beys begreppsapparat skulle man kunna kalla salongerna för temporära autonoma zoner:

The TAZ is like an uprising which does not engage directly with the State, a guerilla operation which liberates an area (of land, of time, of imagination) and then dissolves itself to re-form elsewhere/elsewhen, before the State can crush it. Because the State is concerned primarily with Simulation rather than substance, the TAZ can “occupy” these areas clandestinely and carry on its festal purposes for quite a while in relative peace. (TAZ)

Salongerna tar oftast plats i just salonger (läs ombyggda vardagsrum) men kan lika gärna ta plats i en övergiven industrikåk. I citatet ovan hittar man också en av anledningarna till att vi sällan dokumenterar salongerna. Det är inte ett problem att vara i ett övergivet hus eller att man tar sig in på ett sandtag, så länge man inte visar att man gör det. När Bey skriver om Simulation ska man förstå det som Baudrillard skriver om begreppet, som en medialiserad bild av en händelse eller icke-händelse.

En annan anledning att inte dokumentera vad som händer är förstås att vårt agerande skulle förändras så fort det exponerades för en kamera. Det måste helt enkelt fortsätta pågå som en obskyritet. Det finns förstås undantag. Ibland kan en kamera skapa lite eld i baken på folk, vilket rotodromfilmen är ett bevis på. “Vi vill kontrollera våra medier, inte bli Kontrollerade av dem. Och vi skulle vilja minnas en viss psykisk kampform som betonar insikten att kroppen själv är det minst medierade av alla medier.” för att återigen använda Beys ord.

Erfarenhet har visat att ju längre tid en salong håller på desto längre kan vi ta oss bort från den gamla världen. Oftast håller vi bara på en kväll eller en dag men ett par gånger om året lyckas vi slita oss lösa från studier och arbete under ett flera dagar i sträck. I en text med den omständiga titeln “Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organisation and Action” skriver Guy Debord följande:

Our action on behavior, linked with other desirable aspects of a revolution in mores, can be briefly defined as the invention of games of an essentially new type. The most general goal must be to expand the nonmediocre part of life, to reduce the empty moments of life as much as possible.

Det räcker inte med att hänga några dagar tillsammans med sina vänner för att nå bortom den här världen. Debord har helt rätt i att vi måste utveckla dessa “nya spel”, jobba aktivt med olika experimentella metoder. Vi har utan tvekan kommit en bit på vägen och jag hoppas att vi kan dela med oss av erfarenheterna i högre utsträckning under den närmaste tiden.

Dödslistan

Under vårt arbete med Deltagarkultur utvecklade vi på skämt och allvar en dödslista bestående av ord som inte hör hemma i våra teoretiska texter. När något av följande ord förekommer i en text kan man räkna med att argumenten är illa underbyggda, därför bör de dödförklaras som meningsbärare:

  • Sann
  • Naturlig
  • Ursprunglig
  • Äkta
  • Genuin
  • Biologisk
  • Autentisk
  • Essensiell

Nietzsche har i vanlig ordning någonting att säga. I följande klassiska citat ur “On Truth and Lies in a Nonmoral Sense” förklaras varför sanningen är ett klumpigt verktyg att använda, särskillt när man har något nytt att säga:

What then is truth? A movable host of metaphors, metonymies, and; anthropomorphisms: in short, a sum of human relations which have been poetically and rhetorically intensified, transferred, and embellished, and which, after long usage, seem to a people to be fixed, canonical, and binding. Truths are illusions which we have forgotten are illusions- they are metaphors that have become worn out and have been drained of sensuous force, coins which have lost their embossing and are now considered as metal and no longer as coins.

Många av de andra begreppen faller tillbaka på så kallad urgammal hävd. Denna hävd påskinar att en företeelse är bra eller viktig bara för att den är gammal. Att söka legitimtet för åsikter och idéer i dess långa historia är ett taskigt trick som alltför ofta begagnas av konservativa och reaktionära krafter, men se upp! Dessa svarta grodor ligga och lura även under din tunga.

En molotov-cocktail genom fönstret

Igår natt kastades en brandbomb in i kollektivet 33an. Sängen fattade eld och spred sig snabbt i rummet. Jag och A hann ut innan lågorna och röken tog oss. Innan vi kastade oss ut genom dörren och nerför trapporna ryckte jag åt mig två knivar i köket. Påvägen ned fick A den ena. När vi kom ut ur porten möttes vi av två gestalter. De skottsäkra västarna blänkte i mörkret och skott efter skott avlossades. Våra knivar var till ingen nytta mot dessa proffesionella mördare.

De sänkte sina bananer. Alla vapen i leken vi just drabbats av illustreras av grönsaker. Killer är en nygammal form av verklighetsspel som pågår dygnet runt i ett par månader. Alla spelare får bild, namn och adress på medverkande, sen är det bara att ge sig ut på jakt för att ta kol på sina fiender. Brandbomben illustrerades av ett telefonsamtal, de skottsäkra västarna av flytvästar och knivarna av morötter. Det kan låta fånigt, men det var riktigt adrenalin som pumpade genom kroppen när vi sprang nerför trapporna och ut i natten.

Vi bjöd upp våra banemän på en kopp te. En kille och en tjej i femtonårsåldern. Det var trevligt. En halvtimme senare drog de vidare för att begå nästa mord. För att anmäla sig till nästa omgång kan man gå i på Deathgame. Spelet pågår över hela landet.